Och så var det slut

Sådär, nu har vi tagit oss till sista inlägget. Tack för att ni har läst min blogg. Jag trodde det gick ut i tomma intet, men inte helt. Och tack för många bra samtal och goda råd. För att sista inlägget skall bli det bästa så har jag testat något nytt vilket innebär att ni får det här inlägget i form att ett poddavsnitt! Det gäller att avsluta på topp så sista dagen på kontoret i Göteborg satt vi i snurrstolarna i strumplästen. Vi låg på golvet och funderade, fikade och åt godis. Men framförallt vi slet med vår podd.

När vi nu har pratat så mycket om olika digitala verktyg för skolan så är det väl bra att testa ett på riktigt. Så här testar jag, Angelica och Kristina att göra en podd om vår praktik. Vad var bättre? Vad var sämre? Ja, jag vet inte riktigt. Det är kul att göra något nytt och det går att reflektera på ett strukturerat men också spontant sätt. Strukturerat då vi först la upp en plan om vad vi ville prata om, men spontant då det handlar om att uttrycka sig i ett samtal. Precis som när man spelar in sig själ, så känns det rätt jobbigt att lyssna på sig själv. Varför gör man sånt här? Ja jag vet inte riktigt, men om vi förväntar oss att elever skall göra det så får man ju testa själv. Man upptäcker en de. Framförallt fick vi uppleva hur ofta vi säger verkligen och hur svårt det är att uttrycka sig tydligt. Vi skrattade år oss själva och åt varandra.

Det tog också en del tid att fixa till och en hel del strul med programmet. Tålamod minst sagt. Eftersom det var vår egen ide kändes det kul största delen av tiden, men såhär mycket strul om det var ett krav hade inte varit rimligt. Men hursomhelst, det blev en podd och här kan du lyssna på den!

Stort tack för att ni har läst min blogg!!

Referenser

Lundh, T., Geerle, P. (2012). Vetenskapliga modeller: Svarta lådor, röda atomer och vita lögner. Lund: Studentlitteratur.

Phillips & Soltis. (2015). Perspektiv på lärande. Lund: Studentlitteratur

Men kasta ut dom bara?!

Sista och den längsta dagen på praktiken. Här sitter jag på tåget hem från Stockholm, baklänges. Snurrig och trött. Väldigt trött. Men nöjd. Praktiken har varit en bra tid i rosa fåtöljer och en del utflykter. Det är en tid som har påverkat mig, men det är svårt att peka på hur. Intresset, men kanske framförallt blicken för digitala verktyg som verktyg för att skapa lärande har höjts. Åtminstone fått se så pass mycket att jag kan se min okunnighet. Det är ju alltid något.

Efter en tågresa som både började och slutade i mörkret hamnade vi i huvudstaden. Tunnelbana och sen en liten promenad. Där, innanför fönstren, är de rosa fåtöljerna och Lins stockholmskontor. Det är sig likt.

Vi smyger in och ansluter till dagens LinTalk om Minecraft och lärande. Det var värt att gå upp klockan 4. Dagen bjöd även på ett tillfälle i slutet av en Apple Teacher utbildning, dvs en utbildning i de verktyg som finns för att stödja lärande i Appels produkter. Detta innebär att stor del av dagen har gått till att sitta med en Ipad och utforska olika program som kan användas i ett klassrum. Inlägget är ingen recension av verktygen. Inte heller en redovisning för min utvecklingskurva kring användandet av en Ipad. Istället tänkte jag prata om upplägget på Workshopen om Minecraft och lärande.

Om du, precis som jag, inte är expert på Minecraft, så är det kort sagt ett spel i en virtuell värld. I världen som är byggd av kuber styr du en gubbe som kan placera ut saker i världen. I den versionen anpassad för skolmiljö gick det att skriva, programmera och ta foton. Det fanns möjligheter att skapa grundämnen och kemiska föreningar. Just denna del slutade med att vi fick göra ett supergödningsmedel som gjorde att träden växte momentant. Det gick fort att ta sig in och enligt min mening behövdes det inte många minuter för att kunna orientera sig i spelet. Nedan finns en bild på Kristinas enastående, och första, bygge i Minecraft!

Kristinas värld i Minecraft efter uppgiften att bygga ett hus som är 8 block i kvadrat. Hon har även byggt några träd som har växt med hjälp av supergödningsmedel

Vi satte oss längst bak i rummet. gicks det igenom hur en värld skapades. Genomgången hölls som följa John, en visade på storbild vad som kunde göras och klassen följde med på sina plattor. Det handlade nu om att skapa en värld. Absolut, nödvändig kunskap om man skall skapa en värld för sina elever, men det dröjde inte många minuter innan jag satt och tänkte

Varför börja med att skapa världen?

Okej, jag måste bara påpeka en sak. En sak som de flesta som läser min blogg, men som är central för min utgångspunkt i det här inlägget. Jag kommer från en teknisk utbildning med programmering som en ganska central del. Detta är även något jag tycker är roligt. Jag har även ett otroligt tålamod med den typen av uppgifter. Så här kommer min frustration. Men kasta ut dom bara! Låt dem utforska och se att det inte är så svårt.

Jag kommer också från en tid i skolan då det inte har varit ovanligt att eleverna kan lika mycket eller mer än lärarna om vissa delar. Det känns alltså för mig naturligt att man som lärare i någon mån lär med eleverna. Jag har också kört detta med en klass för några månader sedan. I stort sätt släppte jag eleverna fria i en ny miljö och nytt område, blockprogrammering. Jag såg till att de var inne i programmet och hade hårdvara att testa på. Sen fick de uppgifter och frihet att utforska dessa eller andra uppgifter de kunde hitta. Jag påstår inte att alla elever tyckte det var bekvämt, eller att det nödvändigtvis var det bästa. Men det var tydligt att de som var extremt obekväma i början löste problem snabbt och med säkerhet mot slutet.

Programmering och att lära sig ett spel är två olika saker men jag ser vissa likheter. Båda handlar om att ge sig in en ny värld även om det kan kännas mer intuitivt att ge sig in i en spelvärld som liknar vår egen värld än en programmeringsmiljö. Situationen fick mig att tänka på en tidigare praktikkurs där jag och några klasskamrater jobbade med programmeringsdidaktik kopplat till ett projekt i c++. En artikel som vi fann intressant var Teaching programming in Secondary Shool: A pedagogical kontent knowledge perspective som är skriven av Saeli, Perrenet, Jochems & Zwaneveld (2011). Artikeln beskriver begreppet programmering som en förmåga som bland annat kräver problemlösningsförmåga.

Saeli et al. (2011) tar bland annat upp svårigheter med att lära sig programmering. En svårighet som tas upp är att studenter har en tendens att kommunicera med en dator på samma sätt som en människa. En människa kan ju ofta urskilja meningen bakom en instruktion eller liknande utan en perfekt instruktion. En dator däremot läser endast explicita kommandon. Detta upplever jag själv ofta som frustrerande i nya spel och en sak som var lite svårt i Minecraft var att det inte var så stor skillnad på kommandot bygg och kommandot riv. Inte fanns heller möjligheten att ångra. Detta skulle ha kunnat vara väldigt frustrerande att upptäcka själv. Så utan denna vetskap kan det nog vara en del som ger upp. Den här typen av upplysning som kom tidigt under passet var alltså något jag uppskattade.

För att besvara frågan hur programmering skall läras ut lyfter Saeli et al. (2011) fram olika delar, men en är att tillhandahålla uppgifter med ökad svårighetsgrad. Under Workshopen fick vi göra någon uppgift, men sent, efter att stora delar av spelet hade gåtts igenom. Skulle det gå att applicera detta tidigare under workshopen, genom att börja med att ge gruppen ett antal uppgifter. På så sätt hade man åtminstone hunnit med mer än en uppgift. En fördel med detta, utöver att en får lära sig programmet, är att gruppen på detta sätt troligtvis skulle stöta på många av de delar som eleverna, eller andra lärare på skolan, kommer tycka är svårt. Kanske kan det bli lättare att hjälpa elever eller kollegor genom dessa svårigheter om en själv har stött på dem på något sätt. På så sätt skulle workshopen kunna förbereda deltagarna för ett införande på sin skola.  

Så frågan är väl egentligen, vad händer om vi kastar ut vuxna i programmeringsträsket eller spelvärden? Även om det är bekvämt att få det på ett visst sätt, i form av föreläsning och instruktioner, så kanske det inte passar i den här kontexten. Varför ska man lära sig något på ett annat sätt en det man sen lär ut på?

Om vi utgår från att lära sig ett digitalt spel är likt programmering och innebär ett mått av problemlösning så ger ett nedslag i Polyas bok “How to solve it” ytterligare inblick. I första delen skriver Polya (1957) om vikten av att uppleva självständigt arbete.

“The student should acquire as much experience of independent work as possible. But if he is left alone with his problem without any help or insufficient help, he may make no progress at all.”

Med detta i åtanke låter det inte helt fel att låta workshopen börja i självständigt arbete och utforskning av Minecraft-världen. Samtidigt kanske det är för osäkert och lämnar några utan det stöd som hade behövts. Så varför var upplägget som det var? För att möta kundens förväntningar, för att det är en vana eller för att ingen skall gå där ifrån utan att ha förstått? Vad är viktigast, att kunden har lärt sig något eller att de upplever att de har lärt sig något? Frågorna är många och det är uppenbart att det inte är helt lätt att lära ut något på ett tillfälle. Men om vi förväntar oss att eleverna skall kasta sig ut, borde inte lärare våga göra det samma? Om eleverna skall våga misslyckas måste kanske även lärare göra det. Trots att det är obekvämt.

Här har jag lite att fundera vidare på. Själv är jag otroligt rädd för att misslyckas, så jag vet inte om jag själv hade uppskattat detta sätt att lära sig något som jag tycker är obekvämt. Så på något sätt känns det naturligt att erbjuda det format som förväntas, men samtidigt känns det avigt. Går det att lära ungdomar och vuxna på samma sätt eller måste vi se till den förväntning som finns från gruppen som skall lära. Kanske är det så att jag behöver jobba på min ödmjukhet och förståelse. Samtidigt är det kanske värt att utmana lite?

Ha det bra!

Referenser

Saeli, M., Perrenet, J., Jochems, W. & Zwaneveld, B. (2011). Teaching Programming in Secondary School:. Informatics in Education, Vol. 10, ss. 73–88.

Polyá, G. (2014). How to solve it: A new aspect of mathematical method. Princeton University Press.

Motstånd och konflikt

Jag sitter på tåget. Det är alldeles för tidigt och tåget anländer i Stockholm ett tag före klockan 9. Det kommer bli en lång dag. Trots mitt något snurriga huvud så tror jag att det bara kommer gå utför från nu, så det är lika bra att starta med skrivandet bums. Det här blogginlägget kommer fokusera på något som jag tidigare nämnt flyktigt. Det har tagit lite tid att formulera en uppfattning om vad som faktiskt hände de där timmarna. Ett rum i förändring, ett tydligt motstånd och ett rum som gick från varmt till rätt kyligt. Inte helt oväntat var det i starten av ett förändringsprojekt och en del av förarbetet hade krånglat. Hursomhelst, det var en upplevelse värd att fundera på.

Godmorgon från Tåget!

Det var ett första möte mellan en rektorsgrupp i en av Göteborgs grannkommuner och Lin. Kommunen skulle ta ett helhetsgrepp om sin digitalisering och två processledare var på plats. Det var det första mötet under en process och jag vet att processledarna inte riktigt visste vad som skulle hända. Ny grupp och ingen lägesuppdatering innan dagen startade. Det är bara att ge sig in och se vad som händer.

Det var första gången vi träffade de två processledarna. Med ett glatt välkomnande satte vi oss kring bordet. Till en början var det en rätt trevlig stämning. Gruppen verkade glad att träffas och det pågick småsnack. Några pratade kort med oss och snart startades mötet. Till en början kändes det trevligt. Ganska lättsamt. Men snart blev det uppenbart att det inte skulle gå som önskat. Jag har ju ingen erfarenhet av hur det brukar gå till, men det var tydligt att det fanns ett motstånd. Egentligen inget konstig, men märkbart som utomstående.

Elmholdt, Dauer Keller &Tanggaard (2017) presenterar motstånd som en naturlig del av förändring och här fick vi sitta på första parkett. Vi fick se hur inställningen förändrades. Vi fick se ansiktsuttrycken, höra suckarna och se hur blickar vandrar iväg och samtalsämnen sprida sig mot annat än det faktiska fokuset. Ja lite som det kan bli i ett klassrum. Lite dramatiskt låter det här, men det var det inte. Förändringen gick ganska långsamt men såhär i efterhand känns kontrasterna starka.

Processledarna började med att visa bilden nedan och låta gruppen prata i par om detta. Det handlade om vanliga ursäkter vid förändring, här riktat mot om de sett det bland sina medarbetare.

En av bilderna från Processledarnas bildspel för att bemöta ursäkter vid förändringsarbete.

Jag tyckte det skavde lite redan då, men tänkte att det nog var jag som inte var van vid att man är så rakt på. Så jag släppte det och tänkte att det var jag. Så småningom förstod jag så inte var fallet. Gruppen var uppenbarligen redan inne i en jobbig process. Processledarna fortsatte på spåret och pratade om skolan i en digitaliserad värld. Buzzwords presenterades och digitaliseringen presenterades utifrån ett historisk perspektiv. Det pratades även om hur en förändring görs i en verksamhet.

Under tiden blev det tydligt att det var något som skavde. Det förarbete som skulle ha genomförts hade inte gått som tänkt och det hade upplevts som svårt. Ju längre tid som gick desto tydligare blev det var ett problem som behövde lösas, gruppen blev allt otåligare. Fika. Under rasten pratade vi med processledarna. Ja nu var det dags att ändra planen.


Efter rasten flyttades fokus till det som gruppen hade väntat på. Rektorerna hade tidigare gjort en självutvärdering av deras verksamheter, med väldigt varierad datakvalité. Det var spretigt angående inställningen till uppgiften. Några hade gjort den, andra inte. När man sitter vid sidan av och observerar är det svårt att säga vad det var som var boven i dramat, men tydligt var att det inte var helt bra. Många gånger har jag tänkt på var konflikten låg. Kan det ha varit för jobbigt att genomföra och svårt att få medarbetarna att svara? Kan det ha varit just att några hade gjort det som skulle göras och några inte? Är det alla olika förväntningar som finns på rektorer som gjorde att detta blev för mycket? Är det den väntande digitaliseringsprocessen som skaver? Ja, svårt att säga när man möter gruppen såhär kort. Men konflikter fanns det.

För att förstå mer har jag tittat tillbaka på den kurslitteratur vi har behandlat och funderat kring konflikthantering. Även om detta var en speciellt storskalig konflikt så var det just detta som intresserade mig. Dahlkwist (2012) presenterar konflikt som kolliderande intressen. Och även om det är svårt att säga vad gruppmedlemmarna upplevde för kolliderande intressen, speciellt då det kan finnas olika i en grupp, så vill jag påstå att de fanns. Så processledarna då, förstod de var konflikten låg? Kanske mer än mig. Om jag får spekulera så tror jag den mest påtagliga konflikten, alltså den som rörde själva tillfället, hade med skillnaden mellan förväntat och faktiskt innehåll att göra. Eftersom gruppen verkade tänka på förarbetet och troligen förväntade sig att detta skulle behandlas, medan Lin presenterade breda koncept och begrepp kring digitalisering, kan olika intressen urskiljas. Lösningen här var att att byta fokus. Eftersom gruppen inte riktigt var med på de breda koncepten och begreppen så var det här ett sätt att skapa något. Processledarna ville få en överblick av läget och kontroll på situationen. Stor igenkänning i detta från tidigare praktikkurser. Att stå och prata för döva öron är ingen idé, oavsett om det är elever i skolan eller rektorer på ett möte.

Elmholdt et al. (2017) presenterar två dimensioner av konflikter, en sakorienterad och en personorienterad. Den första handlar om ämnet för konflikten och den senare utgår från ett upplevt motsatsförhållanden till den andres värden och preferenser och har svårt att acceptera dessa. Vidare presenterar Elmholdt et al. (2012) olika interventionsmöjligheter för ledaren, där jag framförallt plockar fram det som benämns som problemlösande medling. Problemlösande medling handlar om att skapa en win-win-lösning genom en kreativ process. Det handlar om att hitta gemensamma intressen och behov.

Om vi ser till konflikten kring olika förhållanden till självutvärderingen så gick det att urskilja att några ville få höra att de slipper fortsätta med utvärderingen. Andra ville göra om och göra rätt. Några verkade endast vilja diskutera med nyttan av att göra övningen. Här tycker jag att problemlösande medling delvis förklarar vad processledarna gjorde. De tog tag i problemet och skapade en övning så att deltagarna tvingades arbeta med frågorna i formuläret. Uppgiften mynnade ut i en grafisk kartläggning av vad de ser som viktigt under den kommande processen och gjorde på så sätt självutvärderingen relevant. Det skapades en gemensam utgångspunkt över vad som måste lösas för att kunna gå vidare. Det hela kändes som en välbehövlig utandning.

Jag tycker det är lite konstigt att den här informationen inte finns att tillgodogöra sig innan mötet. De hade en föraning men inte tillräckligt med information för att göra om planen innan mötet. En snabbare vändning borde vara möjlig.

Efter det här mötet har jag funderat en del på hur situationen påverkas av att det kommer in någon utifrån i en sådan här process. Processledarna kommer ju här in i en redan existerande grupp och skall leda den framåt. Och ja, konflikten kanske delvis kommer i och med att processledarna kommer in, men kanske blir det också lättare? Här kändes det faktiskt som ett måste. Hur man förklarar det är inte självklart, men kanske kan det förklaras med de konfliktsdimensioner som nämns ovan. Kanske är det lättare att hålla sig till sakorienterade, eller snarare hålla sig borta från personorienterade, konflikter om du kommer utifrån. På så sätt kanske det blir lättare att ta sig framåt inom den sakfråga som hanteras. Därmed inte sagt att hela situationen blir bättre.

Sådär! Nu är det bara ett vanligt inlägg kvar, ett inlägg om dagen i Stockholm. Sen avslutas den här bloggen med ett åttonde inlägg som är lite annorlunda. Vi får se vad det bjuder på. Och för den som läste första inlägget så vet jag nu att Lin inte har något med Lean att göra, iaf enligt mina källor.

Ha det bra och njut av årets mörkaste dagar! För nu blir det ljusare igen.

Referenser

Elmholdt, C.,  Dauer Keller, H., Tanggaard, L. (2017). Ledarskapets psykologi: Att leda medarbetare i en föränderlig värld. Malmö: Gleerups Utbildning AB.

Dahlkwist, M. (2012). Lärarens ledarskap: relationer och grupprocesser. Stockholm: Liber AB.

Planeter

Härom veckan blev det en utflykt till stan. Inte för att köpa julklappar som vore nödvändigt, utan för att möta företaget Loops education. Bakom en dörr, ett stenkast från NK, hittade jag och mina praktikkompisar in till lokalerna där Loops befinner sig. Visst är det lite roligt när man inser att det finns en dörr som man aldrig tidigare tänkt på, trots att man bott Göteborgstrakten hela livet.

Hur jag hamnade här är i praktiken inte konstig, jag tog spårvagnen. Däremot genomför jag min praktik på Lin education, så frågan är varför jag besöker Loops? Hade jag skrivit inlägget för ett år sedan så hade detta inte varit en fråga, då de från början var samma företag. Sedan i våras har Loops varit en egen del och eftersom vi stött på deras verktyg, som används av Lin, blev detta besök en självklarhet.

Loops utgår från processer eller arbetsområden och kan grafiskt jämföras med en buss eller spårvagnskarta. Läromedlet erbjuder utvalt innehåll för årskurs 1 till 9. Det finns både färdiga loopar med kvalitetssäkrat material och möjlighet att skapa egna loopar. En loop kan vara ett arbetsområde eller en process som består av ett antal mindre delar. Varje loop har noder som är sammankopplade med varandra, och en nod kan leda till flera nya. En nod kan exempelvis representera ett lektionstillfälle, eller en elevuppgift. Till noden kan undervisningsmaterial i alla dess former knytas, och uppgifter skapas för bearbetning av materialet. Det går att skapa bland annat att skapa quiz eller diskussionsforum. Plattformen ger dessutom möjlighet att ge feedback under arbetsprocessen, samt skapar kontinuerligt bedömningsmaterial.

Under mötet på Loops fick vi se en del av det material som finns och en loop som var riktigt indragande var ett projekt inom matematik, på högstadienivå. En introduktionsfilm, följd av uppgifter och fler filmer gjorde projektet verklighetstroget. Processen var tydlig och överskådlig, även om delar gömdes bakom nycklar för att inte avslöja allt med en gång. Kan säga att jag genast längtade efter att räkna matte.

Under mötet med Loops fick vi se läroplattformen ur ett skolperspektiv. Vi pratade kort om att det även går att använda i företag. För lärande sker ju som vi vet inte bara i skolan. På Lin har vi också fått se verktyget utanför klassrummet. När vi besökte en skola i en förändringsprocess användes detta verktyg. Då i form av 10 steg. På det traineeprogram för lärare som de driver med en kommun använder de också Loops.

Själv har jag inte stött på något digitalt läromedel innan som har känts både brett, användarvänligt och flexibelt. Läroplattformen hade en naturlig koppling till olika medier, där hemsidor passar väl in. Eleven behöver inte heller hoppa mellan olika program för att ta del av eller behandla material. Jag fick höra om plattformens utvecklingsprocess som förklarar varför verktyget ser ut som det gör. I tidigare former hade den liknat både en blogg och anslagstavlan, men det hade inte varit rätt. Så småningom blev tankekartan en förebild. Därför är det inte konstigt att det är just kartan som blir min association till lärandemodeller.

På MPLoL har vi pratat om lärande på olika sätt vari ämnets struktur och kognitiva kartor är ett. Kunskapsöverföring går sällan felfritt. Ett sätt att förklara lärandet är att se det som en uppbyggnadsprocess av en kognitiv karta. Ämnen är inte endast en osammanhängande massa utan har en viss ordning, en struktur (Phillips & Soltis, 2015). När eleverna bygger sina kognitiva kartor bör dessa stämma överens med de utvalda delarna av ett ämnes struktur. John Dewey är en av de som har dragit paralleller mellan kartor, strukturen för ett ämne och lärande (Phillips & Soltis, 2015). Phillips och Soltis (2015) lyfter också fram David Ausubel som anser att lärandet underlättas av referenspunkter i ett ämne. Vidare påpekas att det även behövs kopplingar mellan dessa referenspunkter behövs för att skapa en meningsfull kunskapsstruktur.

När något lärs ut så är det inte säkert att den lärande uppfattar den information som var avsedd att förmedlas och därför skapar sin kognitiva karta annorlunda. För att kunna påvisa sin förståelse kan den lärande redogöra för samband inom ämnet (Phillips & Soltis, 2015). Om sambandet som redogörs inte stämmer överens med det riktiga sambandet har kartan byggts på felaktig grund och detta beskrivs som en missuppfattning. Om kartan byggs vidare på felaktiga samband kan det skapa större avvikelser under det fortsatta lärandet. Därför är det önskvärt att hitta dessa avvikelser tidigt. Det är svårt att säkerställa att en kognitiv karta byggs upp enligt ämnets struktur, men genom att kontinuerligt låta elever formulera samband så som de har uppfattat dem kan det upptäckas när en felaktig karta byggs.

Kopplingen mellan ämnets struktur och läroplattformen loops gjordes först utifrån liknelsen med kartan. Den faktiska kartan som loopen utgör kan binda ihop delar av ett arbetsområde eller lektioner vilket även kan påvisa samma samband som finns i ämnet. Därmed finns en likhet mellan den skapade loopen och den kognitiva karta av ämnet som eleverna förväntas skapa.

Utöver likheten med kartor så finns möjlighet att på samma ställe som eleverna jobbar, fånga upp missuppfattningar. Genom att ställa öppna frågor kan eleverna få redogöra för sambanden. En enkel koll som kan göra att eventuella missuppfattningar fångas upp under arbetsprocessen istället för i slutet av en arbetsprocess, i form av exempelvis prov. Precis som andra typer av uppgifter så måste det göras, men materialet hamnar på ett ställe. Något som för mig, vars golv svämmar av post-it lappar, mest känns som en dröm.

Det svåra med att presentera material i kartor är att skala själva kartan. Hur många referenspunkter och vilka skall vara med? I loops är det arbetsområden som är den mest naturliga skalningen. Fördelen med det är att materialet blir greppbart och förståeligt. Däremot är det inte självklart hur arbetsområden hänger ihop med varandra. Eller ur ett ännu större perspektiv, hur hänger ämnen ihop med varandra. Även tidsperspektivet kan vara intressant, d.v.s. hur hänger det jag gör i naturvetenskapen i år ihop med det jag gjorde i matten förra året. Ja, det blir snabbt komplicerat. Kopplingarna är många och det blir lätt för komplext. Men samtidigt kliar det lite i fingrarna. Kan kartan skapas som ett rum så att man kan röra sig mellan områden och ämnen. Kanske kan ett planetsystem skapas?

Svårigheten jag försöker belysa är översikten. Det är självklart hur översikt av en bok skapas. Innehållsförteckningen ger en hel del, och möjligheten att bläddra igenom kan ge några referenser och på så sätt hjälpa oss skapa en kognitiv karta. Jag är också van vid att rita upp saker för att bättre se hur saker hänger ihop . Men hur skapar vi en översikt digitalt? Det känns inte lika självklart. Själv tycker jag det är svårt att läsa på datorn, bland annat för att jag inte får någon känsla för hur långt det är kvar. Är det för att jag är van vid fysiska böcker eller för att boken inte direkt kan föras in i den digitala världen? Är det ovana eller att det behöver skapas något nytt som passar bättre i en digital värld?

Frågorna är många men jag gillar det här förslaget med kartor och processer. För det första kan man komma ifrån det linjära och statiska tillståndet som jag själv ofta associerar skolan med. Vi jobbar från början till slut. Men kartan och ett verktyg som Loops skapar en lite annan bild. Självklart är läroplattformen ingen garanti om att den lärande bygger kognitiva kartor utan felaktigheter, men men att presentera processen och kartan kanske ger överblick. Och framförallt möjligheten att följa elevernas arbetsprocess.

För att avsluta med lite något glatt. Igår var jag ute och gick i regnet. Ja det var kallt. Och blött. Men jag fick hoppa i vattenpölar så totalt sett var det väldigt bra. Dessutom var det mörkt så jag slapp känna mig konstig.

Ha det bra, hejdå!

Referenser

Phillips & Soltis. (2015). Perspektiv på lärande. Lund: Studentlitteratur

Vad är kvalité egentligen?

Tisdag eftermiddag. Sådär regnigt, ruskigt och mysigt som det ofta blir i december. Jag Angelica, och Kristina åker mot Angered och efter några smärre felkörningar verkar vi vara framme vid skolan. Vi visste inte så mycket om vad eftermiddagen bar med sig, men vi följde strömmen av elever och hittade in till expeditionen. Vi ringde process-ledaren som bjudit med oss till mötet och hittade snart till rektorns kontor.

Det händer mycket under de nästan 2 timmar som vi är på plats. Vi höra om svårigheter och bekymmer men samtidigt se en verkstad utan dess like. Skolinspektionen är här. Nationella prov som utförs. Elever som knäckar på rektorn för att prata, säga tack (ett kort med det gulligaste och finaste tack man kan tänka sig) och fråga om att vara konferencier på julavslutningen. På något sätt inger mötet ett otroligt lugn, trots att vi vet att de som är närvarande har mycket att göra. En avstämning i en förändringsprocess, med julmusik och tända ljus. Detta med den ständiga vetskapen om alla utmaningar som behöver mötas.

Vad är oddsen? Efter förra inlägget om förändringsarbete, har jag nu hamnat på ett avstämningsmöte i just en förändringsprocess. Man kan ju nästan tro att allt var planerat. Den här skolan jobbar med många delar, bland annat att skapa ett mer demokratiskt klassrum och ett starkare kollegialt samarbete. Under mötet är det arbetslagsledarna på skolan som får uppdatera hur skolan ligger till. De är inte riktigt redo att gå vidare i processen. Istället blir mötet som en reflektion kring vad som pågår i skolan just nu och blicka tillbaka på den förändring som har skett. Den här gången kretsar samtalet kring feedback. Fokus ligger dels på formativ feedback mot eleverna, dels på feedback kollegor emellan. Men jag fokuserar på den feedback som eleverna möter. Så hur ger vi effektiv feedback?

Hattie & Timperley (2014) presenterar effektiv feedback som respons på en utförd uppgift. Feedbacken skall synliggöra gapet mellan nuvarande förståelse och målet. För att göra detta bör feedbacken ge svar på frågorna:

  1. Vart är jag på väg?
  2. Hur ligger jag till nu?
  3. Vad är nästa steg?

Hattie & Timperley (2014) pekar också på att feedback kan ges på olika nivåer nämligen person, uppgift, process och självstyrning. Feedback på person- och uppgiftsnivå är exempelvis kommentarer som “vad duktig du är” och “vad bra det blev”. Detta är inte något som Hattie & Timperley (2014) rekommenderar, eftersom det inte ger eleven en bild av vad som kan förändras till nästa gång. Istället ses feedback på process som ett mer effektivt sätt ätt leda eleven mot sitt mål. Genom att hjälpa eleven att utvärdera processen och därmed svara på frågorna ovan, ges eleven möjlighet att själv reflektera och utveckla denna process. Förhoppningen är att eleven sedan själv skall kunna styra sitt arbete för att nå sina mål.


Tillbaka till diskussionerna under mötet. Det var tydligt att det är tidskrävande att ge feedback till elever, samt att det kan vara svårt att säkerställa att den blir jämnt fördelad. Samtidigt var det tydligt att feedback på process skapade ett mål om den självstyrda eleven som äger sitt arbete. Detta kopplades snabbt till ordet kvalité, en koppling jag inte har gjort tidigare. Så mycket av diskussionen kretsade kring hur eleverna skall lära sig att urskilja kvalité i sin egna arbeten.

Varför är det viktigt? Genom att skapa förståelse av begreppet kvalité och ge möjligheten att se skillnad på nuvarande och önskad kvalité, kan vi hjälpa eleverna att urskilja gapet mellan nuläge och mål som Hattie & Timperley (2014) poängterar. Om eleven själv kan se hur ett arbete kan nå högre kvalité så blir eleverna mer självgående och kan därmed styra sin arbetsprocess i rätt riktning.

Med resonemanget ovan bli det intressant att ställa sig frågan, vad är kvalité och frågorna som svävade i rummet var

  • Hur kan vi lära ut vad kvalité är?
  • Och hur överför vi kunskapen om kvalité mellan olika ämnen?

Mina tankar gick till variationsteori.

Variationsteori bygger på att hitta variation inom ett koncept och för att göra detta räcker det inte att visa på likheter mellan exempel. Variationsteorin lyfter upp delarna kontrast, separation, generalisering och fusion.

Kontrast handlar om att kontrastera exempel för att eleverna skall få uppleva en skillnad. I detta fall skulle eleverna kunna få se något med låg kvalité och jämföra med något av hög kvalité. Ett exempel som gavs på detta under mötet var att jämföra en ruffig nyckelring och en slipad nyckelring. Genom att påtala att nyckelringens yta är vass och sedan genom att slipa påvisa att kvalitén blev bättre till följd av slipningen. Det handlar alltså om att påpeka skillnaden.

Separation handlar om att påvisa dimensioner genom att jämföra med annat värde. Det handlar om att påvisa att kvalitén är en separat egenskap, skild från nyckelringen. Det är en nyckelring innan och efter slipningen. Det blir tydligt att det är en nyckelring både före och efter slipningen, men egenskapen kvalité har ändrats. Kvalité är inte längre kopplat till nyckelringen utan en egen dimension som kan påtalas och ändras.

Vad gäller generalisering och fusion är det inte lika självklart i exemplet med nyckelringen. Generalisering handlar om att variera aspekten i fokus, kvalité, utan att andra aspekter ändras. Även här blir det att ändra kvalité men inte bara på ett sätt. Här behöver vi hitta flera aspekter som förbättrar kvalitén. Detta blir lättare att påvisa med en pall. En pall kan exempelvis vara obalanserad eller ha ojämn yta. Båda dessa kan ses som kvalitétsapekter, dimensioner som påverkar kvalitén.

När man har hittat olika dimensioner som påverkar kvalité, kan fusion bli relevant. Fusion handlar om att titta på variation i flera dimensioner samtidigt. Det kanske inte räcker att bara se till att pallen är balanserad för att kvalitén skall uppfattas som bättre. Kanske behöver den slipas också.

Som du troligtvis urskiljer i min beskrivning, så är kvalité inte helt lätt att förklara och inte heller lära ut. Men kanske kan variationsteorin hjälpa till att urskilja viktiga aspekter.

Ling Lo (2012) påpekar att om eleven själv kan lära sig att dela upp variation med hjälp av kontrast, separation, generalisering och fusion har de skapat en metod för att samla kunskap. Om en elev kan se urskilja förbättringen av nyckelringens kvalité, kanske det blir lättare att förstå vad kvalité är i en text. Därmed kanske förståelsen för kvalité kan bli överfort mellan ämnen.

Så vad har det här med feedback att göra? Först går det att urskilja att möjligheten att visa på kontrast och separation kan integreras med elevens egen process, genom att ge feedback på process. Dessutom, om eleverna kan lära sig att känna igen kvalité och och förståelsen för hur den förbättras, så har de egentligen gjort det som Hattie & Timperley (2014) söker. Eleverna har fått en metod för att själva svara på frågorna; Vart är jag på väg? Hur ligger jag till nu? och Vad är nästa steg?


Efter mötet går jag med dessa tankar, och många andra, åter mot bilen. Det är mörkt och regnar fortfarande. Nu hittar vi hem utan felkörningar. Det är med stor beundran för den kämparglöd vi presis fått bevittna, jag kör hemåt. Snart sitter jag i en soffa med te och soppa. Vissa dagar är bättre än andra.

Hejsvejs!

Referenser

Hattie, J. & Timperley, H. (2007). The power of feedback. Review of Educational Research, 77, 81-112. doi: 10.3102/003465430298487

Vari Ling Lo, M. (2012). Variation Theory and the Improvement of Teaching and Learning. Kållered: Ineko AB.

Laptop trolleys

Trolleys. Kan ni läsa ordet utan att känna lite magiska vibbar från Hogwarts Express. Dessutom med brittisk accent. MAGI. Och på tal om magi. Lite magiskt är det ju att stå bredvid en elefant, eller en jordglob, även om den är simulerad.

Under senaste tiden har det hänt mycket saker och jag har bland annat fått gå på en inspirationsföreläsning. Och den var just det, inspirerande. Det bästa var att den har väckt funderingar som jag inte brukar ha. Framförallt så har jag börjat fundera på det här med IKT. Jag vet att det skall användas. Jag har använt det när jag måste. Men. När jag tänker på det känns det genast lite betungande. Varför är det så?

Men först, tillbaka till rubriken. Laptop trolleys. Det här begreppet stötte jag på under den föreläsning som jag nämner ovan. Under sin föreläsning använder Abdul Chohan Laptop trolleys för att belysa ett fenomen i skolans värld. Kanske kommer du ihåg att din lärare någon gång dragit in en vagn fylld med laptops. Det intressanta med fenomenet som Chohan påpekar är inte att eleverna saknar egna datorer, utan det faktum att det finns en osäkerhet kring huruvida datorerna kommer fungera. Eller mer realistiskt, läraren vet på förhand att ett antal datorer, som tas med till lektionen, inte fungerar. Jag själv har inte så många erfarenheter av just dessa Laptop trolleys. Jag skyller på att jag tillhör generationen Igen (Mogrip, 2018). Men visst är jag medveten om det teknikstrul som sker och som blir extra påtagligt i ett klassrum.

Föreläsningen tar med mig på många svängar och påminner om de allra flesta områden vi har berört på MPLoL. Allt från teknikens roll i klassrummet till förändringsprocesser och vidare till modeller för lärande. Utifrån det perspektiv som Lin har om att skolan måste förhålla sig till samhällets digitalisering blir steget till att skolan behöver vara bra på att hantera förändring inte lång. Snabba förändringar inom teknik är alltså något som skolan måste ta hänsyn till. En organisation som är expert på lärande, visst är det paradoxalt att den i många fall har så svårt att förändra sig.

Under föreläsningen lyfter Chohan fram 3 olika förhållningssätt till förändring genom att måla upp dessa som personer. De lärare som är på föreläsningen nickar och fnissar instämmande till beskrivningen när Chohan förklarar rollerna:

  1. swimmers,
  2. sharkspotters och
  3. treehuggers.

Om alla tre befinner sig på en ö och ser en annan ö som skiljer sig från den första så reagerar grupperna på olika sätt. I korthet kommer de som Chohan kallar för swimmers, vara på väg mot den nya ö:n så snart som möjligt. Sharkspotters funderar på om det finns hajar och om dessa kan undvikas. Treehuggers säger sig självt, de tar tag i närmsta träd och vägrar att ens se åt den avlägsna ö:n. Så inställningen till förändring följer skalan “ja” – “kanske” – “nej”.

En enkel modell och samtliga i min omgivning här på företaget verkar känna igen sig. En av processledarna kopplar det både till sin tid som lärare och rektor. Under ett senare möte med ett antal rektorer och ledare i en kommun som skall påbörja en förändring, presenterades samma modell. Även här blir svaret nickar och skratt. Följt av diskussioner kring vem man själv är. Ja, vilken roll skulle man själv ta? Med tanke på att jag inte har använt mer digitala verktyg än nödvändigt, så vill jag säga att jag nog ofta kommer tillhöra gruppen som är lite frågande. Jag är ju ändå lite rädd för hajar.

Okej, så det går att urskilja olika förhållningssätt till förändring och dessa verkar många i skolvärlden känna igen sig i. Men trots att vi känner till dessa roller så är skolan i regel ingen expert på att hantera dem. Och i en förlängning förändring. Chohan pratar om att det handlar om att få den kritiska massan i en grupp att ställa sig på förändringens sida. Han menade att en större del av medarbetarna behöver vara med och arbeta för att en förändring skall ske. Att vinna över alla kan vara omöjligt, eller åtminstone energikrävande. Och Långsamt. Med detta i åtanke bör också energin riktas, vilket innebär att fokus bör läggas på sharkspotters och swimmers. Att få någon att släppa taget om sitt kära träd får inte vara det som sätter stopp för förändring.

Hmm, jag känner igen det här med förändring…

Ja, om du har läst MPLoL känner du till att vi vid flera tillfällen har pratat om det här med förändringsprocesser. Elmholdt, Dauer Keller och Tanggaard (2017) framhåller förändringsprocesser ur ett ledarskapsperspektiv. Elmholdt et al. (2017) påpekar att förändringsförmåga är en viktigt del för en organisations överlevnad.

Vidare presenterar Elmholdt et al. (2017) en matris med olika sätt som en ledare kan förhålla sig till förändring. Här väljer jag att presentera två av de förhållningssätt som presenteras, humanistiskt och rationell. Det humanistiska förhållningssättet utgår från att människan i grunden är motiverade att lära och utvecklas. Här framhålls förändringsstrategier som involverande läroprocesser. Det rationella förhållningssättet utgår istället från att människor är rationella och att logiska mål och handlingsplaner kan driva viljan till förändring. Förändringsstrategin som framhålls är top-down styrning av mål. Bibehållandet av en förändring hålls här snarare genom evidensbaserade certifieringar och procedurer.

Matrisen fokuserar på ett ledarperspektiv medan Chohan presenterar 3 förhållningssätt i gruppen. Om vi tar rådet och fokuserar på de som säger ja till förändring eller som ställer sig frågande till den, kan jag se att en ledare kan behöva ta de två olika förhållningsperspektiven, humanistisk eller rationellt. Det humanistiska påpekar den inre motivationen, som också kan ses hos den som själv driver på förändring, dvs swimmers. Enligt detta förhållningssätt blir det alltså viktigt att involvera personerna i förändringsarbetet. Denna strategi skulle troligtvis inte räcka för att övertyga gruppen som är kritiska till en förändring, sharkspotters.

Sharkspotters, som ställer sig kritiska till en förändring, behöver övertygas. De behöver gå från ett “kanske” till ett ja. Chohan löser detta genom en uppdelad process för förändring. Kontentan av processen är att skapa “non-negotiables”, dvs. påvisa fördelar som gör att förändringen inte är förhandlingsbar. Det som framhölls som icke förhandlingsbart kunde exempelvis vara att mätningar som påvisade att en förändring skulle spara mycket tid. Här kan det realistiska förhållningssättet urskiljas. En sharkspotter bemöts med logiska argument. Chohans process, som utmynnar i processer och logiska anledningar, låter entusiaster vara med i test-fasen för att skapa dessa fördelar – och på så sätt har både swimmers och sharkspotters fått utrymme i processen.

Jag har tidigare berättat om att Lin och processledarna hjälper kommuner och skolor när de behöver förändring inom digitalisering. Likt att en organisations överlevnad är knuten till dess förmåga till förändring, kan man se att Lin ser skolans relevans på ett liknande sätt. Skolan måste förhålla sig till samhällets digitalisering för att fortsätta vara en relevant plattform för lärande. Lin hjälper till med att ta ett helhetsgrepp kring en kommun eller skolas digitaliseringsprocess. När jag pratar med processledarna har de inte en lika tydligt utarbetad förändringsmodell (som Chohan) men de är noga med att stötta kommuner och skolor i processen. De drivs av samma processtänk.

Många bollar i luften, så vi slänger in en till (jag vill lova att det knyts ihop i slutet). För att belysa förändring ännu mer slänger vi in Pinto (2017) som handlar om projektledning. Här lyfts projektformen fram som ett sätt att hantera förändring. Pinto (2017) presenterar en modell för att se en organisations mognadsgrad kopplat till projekthanteringsförmåga. Där hög mognadsgrad karakteriseras av institutionalisering och sökandet efter förbättringar. Beskriver inte detta en del av det som vi söker i skolan? Lin stöttar i förändringsprocessen kring digitalisering, men inte för bara för att, utan för att det behövs. Okej, men projekt… Är det inte lite långt ifrån skolan? Kanske. Kanske inte. Vi har pratat om att en kurs kan ses som ett projekt. Även om kursplanen är sig lik kommer kursen hållas i en ny grupp varje gång. Vidare kanske skolan behöver hantera förändring mer som projekt?

Fig 1. Bilden beskriver hur en organisations mognadsgrad inom projekthanteringsförmåga kan variera från låg till hög grad. Pinto (2017)

Jag tänkte inte föra detta resonemang mer utförligt utan lämna det lite som en tanke. Samtidigt tror jag att det går att undvika mycket frustration genom att kontinuerligt jobba med förändring. För att slippa känna att förändring är något onödigt ont. Som figuren visar så söker en organisation av hög mognadsgrad efter kontinuerliga förbättringar. Tillbaka till Lin. Genom sitt processtänk kanske Lin kan hjälpa skolvärlden att röra sig i den riktningen, åtminstone inom digitalisering. Vilket tar oss vidare till:

Hur inför vi ny teknik i skolan?

I mitt långa resonemang om förändring får vi inte tappa bort att det är i kontexten digitalisering som det förs. Och för att implementera ny teknik är det självfallet inte bara en förändringsprocess som är central – utan även tekniken. Chohan lyfter fram två nyckelfaktorer hos tekniken, enkelhet och tillförlitlighet, som avgörande för dess implementering i skolans värld. Enkelheten talar för sig självt, det skall vara användarvänligt. Ett enkelt system är troligare att det används. Tillförlitligheten rör fenomenet som introduceras tidigare i inlägget, Laptop trolleys. Som lärare skall det inte vara fråga om utrustningen fungerar. Datorer, projektorer, mobiler eller plattor – de skall starta när du behöver dem.

Rimlig absolut, men jag är inte helt tillfredsställd med dessa två nyckelfaktorer. Under andra möten och workshops under praktiken är det tydligt att säkerhet är en ytterligare dimension. System, för exempelvis feedback eller podcasts, behöver alltså vara avsedda för skolan. Om det pågår kommunikation i systemen, är det viktigt att kommunikationen sker inom tryggar ramar och med rätt personer. Alltså vill jag komplettera listan, vilket lämnar oss med:

enkelhet, tillförlitlighet och säkerhet.

Sammanfattningsvis behöver skolans digitalisering tekniska förutsättningar såväl som processer för att hantera förändring. Att endast föra in digitala hjälpmedel utan att förankra det i skolans processer blir med detta tankesätt verkningslöst. Likväl kan det tydas att processer utan pålitlig teknik också gör digitaliseringen svår. Utifrån Chohans resonemang blir det också tydligt att det handlar om att lägga sin energi på rätt ställe. Vi har på programmet fört många diskussioner kring att hitta “good enough” nivån. I en förändringsprocess handlar det då om att jobba med dem som inte säger blankt nej, alltså swimmers och sharkspotters.

Under MPLoL tycker jag att det blir tydligt att vi som civilingenjörer kan tillföra pedagogik till näringslivet. Men efter den här föreläsningen är den motsatta kopplingen närvarande. Kunskaper inom projektledning och ledarskap som jag främst knyter till näringslivet kan även stärka skolan. Vore det inte fantastiskt om skolan, som sitter på mängder av kompetens kring lärande, blev en organisation med ett ständigt lärande. Frågan är då hur detta går till.

Ha det fint!

Referenser

Elmholdt, C., Dauer Keller, H., Tanggaard, L. (2017). Ledarskapets psykologi: Att leda medarbetare i en föränderlig värld. Malmö: Gleerups Utbildning AB.

Pinto, J.K. (2016). Project Management: Achieving Competitive Advantage (4th ed.) . Edinburgh: Pearson Education Limited

Kommunikationskanaler

Under den här veckan har planeringen och observationerna fortsatt. Den här gången har mycket tid gått till att skicka mejl och boka in vilka processledare vi kan följa med på aktiviteter (processledarna har bland annat hand om de utbildningar som Lin erbjuder). Oj vad tid det tar att skicka mejl. Inte för att det faktiskt tar lång tid att skriva mejl utan för att jag blir distraherad innan jag har kommit igång men en annan arbetsuppgift. Att mejlen plingar är så ovant att jag nästan, okej inte nästan, blev irriterad på datorn. Pinsamt, men jag trodde det va någon reklam eller liknande. Snart insåg jag att mejl hade trillat in och att jag inte alls behövde ge datorn onda ögat.

Det här blogginlägget skall egentligen inte behandla varken den distraktion som jag mötte i mitt mejlande, eller min relation till min dator. Istället handlar det om de kommunikationskanaler som finns i företaget. För det här med kommunikation är något som blir väldigt centralt för mig som ny i organisationen. Hur tar jag kontakt med folk? Kan jag gå och säga hej till vem som helst? Stör jag om de sitter vid datorn? Detta är frågor som kommer ofta. Det är alltså inte helt självklart hur kommunikationen brukar ske. För mig som ny upplever jag att kommunikationen är dold på olika sätt. Dels har vi inte tillgång till alla kanaler, dels finns det strukturer som vid första anblick inte är självklara.

Med utgångspunkt i Nonaka’s teori om organisatoriska kunskapsbildning (1994), blir det här inlägget mitt sätt att förstå en del av det sammanhang jag befinner mig i. Nonaka (1994) behandlar organisatorisk kunskapsbildning som en ständig dialog mellan tyst och explicit kunskap. Genom att försöka uttrycka vad jag ser kanske jag kan synliggöra en del av företagets tysta kunskap. Dessutom bör företagets kommunikations-möjligheter vara centralt för hur denna kunskapsomvandling kan ske.

Matrisen visar hur kunskap av tyst eller explicit karaktär kan röra sig i en organisation. Hämtad från Nonaka (1994).

Innan jag går vidare i mitt inlägg vill jag att du som läsare föreställer dig att du kommer till ett nytt ställe för att ha praktik, låt oss säga en skola. Du har en handledare som du ber om hjälp att komma i kontakt med en viss roll i på skolan. Vad händer? Alltså hur kopplas ni ihop?

När jag har varit ute på skola har jag upplevt att man går förbi arbetsrummet om det är nära. Därefter var mina förväntningar, så min första tanke när jag frågade om ett besök på en del av företaget var att ta trappan ner och säga hej. Så gick det inte till. Istället sattes vi ihop via mejl. Knepigt tänkte jag. Men är det verkligen så knepigt? Kanske inte. För att förstå situationen behöver jag berätta lite mer om hur företaget arbetar.

När jag har pratat med medarbetarna och försökt boka in tillfällen då jag kan skugga dem har det blivit omöjligt att missa att resandet är en central del i deras arbete. En dag i Stockholm. Ett möte i Falkenberg. En utbildning i Svenljunga. De befinner sig helt enkelt på andra orter, något som skiljer sig markant från en lärares roll i skolan. Med tanke på att de inte nödvändigtvis är på plats behövs det alltså ett smidigt sätt att kommunicera oberoende av plats. Utifrån det här perspektivet kan det vara lättare att starta kommunikationen via mejl, även om personen i fråga eventuellt befinner sig i lokalen.

Pinto (2016) tar i sin bok om Project Management upp virtuella team som karakteriseras av att dess medlemmar är geografiskt utspridda. Virtuella team står inför svårigheten att mötas kontinuerligt vilket gör att alternativa sätt att kommunicera behövs. En av utmaningarna som Pinto benämner är just hur vi skapar bästa kommunikationen. Ytterligare en aspekt som Pinto (2016) lyfter fram är det inte finns en teknik som löser alla problem.

Så virtuella team. Det blir applicerbart även här. De befinner sig delvis på samma ställe men det är absolut så att det finns geografiska barriärer. Dels är jag själv bara här 2-3 dagar i veckan, dels är många av de jag vill och kommer möta ute på uppdrag. Så mejl är en av de kanaler som används flitigt i företaget, rimligt. Den må ha fyllt en funktion som jag inte var beredd på men det är absolut ett bra sätt att hålla kontakt och att spåra sin kommunikation. Med detta i åtanke pratade jag med min handledare för att få reda på vilka kommunikationskanaler de använder sig av, mejl kan inte vara det enda. Som sagt, en teknik löser inte alla problem. Mejl kan inte fylla alla behov av kommunikation. Och om vi går tillbaka till kunskapsbildningen och Nonaka, så blir det tydligt att mejl inte kan vara den enda överföringsmekanismen mellan tyst och explicit kunskap.

I förra inlägget nämnde jag sociala modeller och att lokalerna är anpassade för ett socialt lärande. Men hur skapas en sådan plattform om medarbetarna inte befinner sig på samma ställe? Här förklarar Maria att företaget använder sig av Facebook-grupper.

De har en grupp på bolagsnivå och en grupp för processledarna. Helt enkelt för att de är olika typer av information som är intressant. Båda grupperna skall fungera som professionellt “fikasnack”, alltså intressant information som inte behöver kunna hittas igen i ett senare skede. De berättar exempelvis genom video eller text vad som händer i olika delar av organisationen. Exempelvis fick vi spela in en film under vår första dag där vi presenterade oss. Kul att få säga hej, men känns lite som att vårt hej ekar i rymden. Den ständiga frågan innan man hälsar på någon.. vet du vem jag är?

Maria berättar att dessa plattformar ger en känsla av samhörighet trots att många är ute och arbetar på andra orter. De ger en känsla av att tillhöra Lin. I ett företag där medarbetarna inte alltid befinner sig på ett ställe blir behov av tillhörighet extra tydligt och det behövs en specifik kanal för just det. Andra kanaler som används är bland annat en för att samla information kring kunder, en för administrativa delar och en där de bland annat möjliggör fortbildning genom att publicera filmer på interna föreläsningar. Ja, det blir många kanaler att hålla reda på. Och det finns nog fler.

Dessa virtuella hjälpmedel erbjuder spårbarhet och därmed också ett sätt för organisationen att spara och lagra information och kunskap. Ser vi tillbaka på Nonaka’s matris kan jag urskilja två typer av kunskapsöverföring, socialization (tyst till tyst) och externalization (tyst till explicit), på dessa plattformar. Genom att medarbetare håller interna föreläsningar för sina kollegor kan tyst kunskap uttryckas. Kunskapen sparas på film och blir på så sätt tillgänglig för organisationen. Kunskapen rör sig från individen till att vara uttryckt i organisationen. På de sociala plattformarna där medarbetare interagerar och pratar om vad som sker kan en helhetsbild av vad företaget gör uttryckas. Men det blir också ett ställe att interagera och jag kan därför tänka mig att det skapas normer om hur kommunikation sker. Övriga två typer av kunskapsöverföring har jag inte fått större inblick i, så där kvarstår frågan om det finns virtuella plattformar för dessa eller om dessa endast kan ske i faktiska möten.

När jag funderar över kommunikationen, som till stor del sker virtuellt (de träffas i verkligheten också!), blir jag nyfiken på om detta sätt att kommunicera påverkar vilken typ av kommunikation som förs? Missar man något eller finns alla delar i olika verktyg? Kanske tillhandahåller de möten man det som saknas i den virtuella kommunikationen? Jag upplever att de som arbetar i det är nöjda även om det från mitt perspektiv först kändes avigt.

Så vad var då bra med att sättas ihop via mejl. Jo, kommunikationen går ju fort och det är flexibelt. Beständigt. Men digitala verktyg och kommunikationskanaler i all ära… jag måste säga att jag gillar verkligheten. Att få ett ansikte på den jag kommunicerar med är fantastiskt skönt. När jag hade hälsat på en av de som jag under ett tag mejlat med upplevde jag att världen återigen var i sin ordning. Så virtuella verktyg absolut, men det är lätt att i början missa det verkliga. Det kommer nog med tiden.

Imorgon är det fredag! Då ska jag gå på en inspirationsträff på LinEducation. Utan att avslöja allt som kan dyka upp i kommande inlägg, så säger jag motivation, Ipads och tillit i klassrummet. Spännande eller hur?

Tappa inte bort dig i mörkret! Kram

Referenser

Nonaka, I. (Feb. 1994). A Dynamic Theory of Organizational Knowledge Creation. Organization Science, ss. 14-37.

Pinto, J.K. (2016). Project Management: Achieving Competitive Advantage (4th ed.) . Edinburgh: Pearson Education Limited

Grönt, orange och rosa

Hej och välkommen till min blogg!

Så här i mitt första inlägg vill jag börja med att dela med mig av en av mina mest frekventa funderingar. Det är nämligen så att jag ofta undrar över hur det är att vara någon annan. Inte för att jag inte vill vara jag, utan för att det vore spännande att få se hur någon annan tänker. Så om någon där ute vill bryta en lyckokaka så kanske det är värt ett försök? Hursomhelst, eftersom vi inte kan hoppa mellan olika huvuden, kan jag åtminstone ge en liten inblick i mitt huvud genom den här veckans insikter:

  1. Det är lite läskigt att gå över en glasbro, men det blir bättre.
  2. Havremjölk är gott i te, efter otaliga försök i ungefär 4 månader. 
  3. Det här med att blogga är rätt mysigt när man sitter i en rosa snurrstol.

Så varför har jag haft så många djupa insikter på en vecka? Alla har såklart med den kurs jag läser som också innebär att jag under veckorna fram till jul har praktik på ett företag. Företaget heter Lin Education, och det är alltså här under dagarna går över en glasbro. Om du läser företagets namn högt eller kanske har hört mig berätta om det så går tankarna kanske till “lean production”. Lin vs Lean, finns det någon koppling? Något jag får ta reda på!

Måndagen den 11/11 var första dagen på företaget. Klockan 07:50 går jag in genom dörren. Maria, min handledare, verkar redan ha börjat veckans första telefonmöte. I väntan på att starta dagen finner jackan sin plats och snart sjunker jag ner i en orange puff-stol i entrén. Härifrån kan man se allt! Kanske inte riktig allt, men nästan. Det gamla varvet är indelat i två våningsplan men samtidigt helt öppet. Nedervåningen består av konferensrum, verkstad och en öppen ytan med pingisbord och sittgrupper, i kulörerna orange, grönt och rosa. Det låter lite galet, men helt klart något som passar mig. En trappa upp finns ett kontorslandskap i anslutning till ett kök där det finns te, kaffe och frukt. Längst in i lokalen går en glasbro till en platå som kallas “taket”. Här håller företaget i Workshops, men det är även här jag, Angelica och Kristina kommer sitta och jobba när vi inte är ute på äventyr. 

Här sitter vi på Taket!

Så vad gör Lin Education? 

Jo, Lin Education jobbar med lärande i skolor och på företag. I första hand erbjuder de digitala helhetslösningar till skolans specifika miljö. Framförallt är det skolans förhållning till ett digitaliserat samhälle som står i fokus. Perspektivet är tydligt, det handlar inte om en digitalisering i skolan utan om att skolan måste förhålla sig till en digitaliserad värld. Lin Education lägger fokus på det tekniska såväl som det pedagogiska, vilket betyder att deras helhetslösningar erbjuder såväl datorer/surfplattor som utbildningar och Workshops. För att skolan skall kunna utnyttja sina digitala lösningar krävs en passande didaktik (Lin Education, 2019).

Ännu har jag inte hunnit få så stor inblick i hur vardagen går till här på företaget, men jag upplever att företaget präglas av en social miljö med stora ytor för socialt lärande. På taket, där de håller sina Workshops, finns sittgrupper med limegröna bord som går att skriva på. Skriva på borden… man kan skriva på borden. Under utbildningen på Lärande och Ledarskap har vi pratat om lärandemodeller varibland en behandlar lärandets sociala aspekter. Phillips och Soltis (2015) pratar om språket som ett psykologisk verktyg som möjliggör exempelvis lärande av problemlösning. Det sociala lärandet märks också i det öppna kontorslandskapet där platserna är organiserade i öar med 4-6 platser. Blickar man ut över landskapet så ser man hur samtal pågår kors och tvärs i dessa grupper.

Men nu, back to living on the edge, alltså skriva på borden. 

Kram!

Referenser
Lin Education. (2019). Lin Story. Hämtad från https://www.lineducation.se/om-oss/om-oss
Phillips & Soltis. (2015). Perspektiv på lärande. Lund: Studentlitteratur