Inlägg 8: Framgångsfaktorer och avslut

Detta är mitt sista inlägg och jag tänkte fokusera på lärande genom att utveckla saker jag delvis berör i min rapport.

En extra framgångsfaktor?
Jag har i tidigare inlägg skrivit om Håkansson & Sundberg (2012) i samband med framgångsfaktorer för lärande, som legat till grund för våra bedömningsmatriser vid auskultering i VFU:n. Jag nämnde då att jag såg tendenser i lärande på Yrgo som antydde att deras teori innehöll vissa brister. Detta när jag jämförde mina två observationer av lärare som hade helt olika lärarstilar. Den ena, mer traditionell som ofta ses som mer opedagogisk och den andra mer ”modern” där eleverna integrerades betydligt mer. Båda klasserna verkade dock lika engagerade, hur kom detta sig då den andra tydligt läraren bedrev lärande som innehöll fler av Håkanssons & Sundbergs framgångsfaktorer? Missar författarna något här?

Författarna påpekar att deras framgångsfaktorer är oberoende av ålder och ämne, men de skyddar sig själva också något genom att påpeka att principerna för en god lärare inte är universella utan beror på kontexten. Kontexten på yrkeshögskolan är mycket annorlunda jämfört med gymnasiet. Detta skriver jag om i min rapport, där jag försöker utröna vilka framgångsfaktorer som bör fokuseras på för kvalitetssäkring av en konsult. De mest påtagliga skillnaderna jag ser mellan de två elevgrupperna är ålder och motivation. Ålder kanske inte är en garanti på mognad (jag vet för lite om det) men klart är att desto äldre man är desto man fått att tänka efter sina studieval, jämfört med gymnasiet som man väljer när man är 15 år. Personerna på yrkeshögskolan har ofta jobbat några år och känt efter några år vad de vill. Detta leder i sin tur till motivation, som elever ofta saknar i gymnasiet.

Denna skillnad i kontext leder i sin tur att framgångsfaktorerna för en gymnasielärare skiljer sig något gentemot yrkeshögskolans lärare (vilket alltså Håkansson & Sundberg säger att det kan göra). Den mest centrala skillnaden på Yrgo är framgångsfaktorn ”tveklöst vara ledaren i klassrummet” vilket i detta sammanhang blir ”självavklarande”. Eleverna lyssnar på ett annat sätt. En annan, mer osynlig aspekt, är att de verkar respektera ämneskunskapen hos läraren på en annan nivå. Detta är som mest konkret om man läser utvärderingarna (vilket jag gjorde för mitt rapportarbete) där många lyfter fram lärarens kunskaper i frisvaren. Ämneskunskap är visserligen en framgångsaspekt, men här tror jag alltså det finns en ytterligare dimension som Håkansson & Sundberg inte tar upp. Det är respekten eleven får för en person som man förstår verkligen kan sin sak. Som sagt är troligen fortfarande kontextberoende, och kräver en viss mognad av eleverna, men jag tycker fortfarande denna dimension är intressant. Kanske man skulle kunna kalla fenomenet ”kunskapsintegritet”.

Kunskapsintegritet är alltså när det eleven inte behöver tveka på att läraren har väldigt bra koll på det denna lär ut. Kunskapsintegritet kommer nog inte heller gratis bara för att besitter goda ämneskunskaper – utan måste bevisas genom att man som lärare uppvisar en otvivelaktig, icke-motsägelsefull grad av kunskap. Denna kunskapsintegritet verkar, ur mina begränsade observationer, väga tyngre än didaktiska förmågor, åtminstone i äldre elevgrupper.

Tack och hej!
Detta var mitt sista blogginlägg. Jag har under min tid på Yrgo fått se helt nya typer av utmaningar av organiserande av lärande såväl som ledarskap. Jag hoppas kunna bära med mig dessa lärdomar i framtiden, oavsett vilket sammanhang. Vidare har det varit ett nyttigt sätt att applicera ens lärdomar från MPLoL mer konkret, i praktiken. Hoppas läsaren själv har fått ut något av mina tankar. Nu bär det vidare på mot nya äventyr!

Referenser

Håkansson, J., & Sundberg, D. (2012). Utmärkt undervisning – Framgångsfaktorer i svensk och internationell belysning. Stockholm: Natur & Kultur.

Inlägg 7: Effektivisering och gruppdynamiker

Denna vecka tänkte jag fokusera lite mer på lärandeskap i organisationen. Hur man kan dra nytta av olika kurser och lite reflektioner kring gruppdynamik.

Kombination av kurser = win win

Onsdag morgon var jag med på en CAD- klass redovisningar av sina projektplaner de gjort för projektet Smarta Fabriker jag skrivit om i tidigare inlägg. Det som var intressant i detta sammanhang var att två kurser hade kombinerats i en övning (CAD- konstruktion och Projektmetoder). Detta är något vi i teorin har behandlat mycket i samband med MPLOLs kurser Naturvetenskapligt och Tekniskt Lärande (våra förberedande kurser för Teknik/Kemi/Fysik). Exempelvis att försöka kombinera inslag av teknikhistoria i samband med de andra historiekurser och/eller samhällkurser som finns på gymnasiet och försöka ska ett ”win win”- utbyte. Detta är dock något jag sett varit väldigt svårt att åstadkomma i praktiken på de gymnasieskolor jag varit på. Så som det är nu läser de ofta Teknik 1 första året medans relevanta ämnen som man skulle kunnat kombinera med går i trean.

I denna situation har Yrgo dock lyckats åstadkomma detta. Kursen Projektmetoder lär ut projektverktyg som WBS, Gantt- schema, flödeschema och riskanalyser. Dessa verktyg är just det de behöver använda i projektet de har i kursen CAD- konstruktion. Då projektet är högst verklighetsförankrat och ”skarpt” har eleverna både ett behov och krav att lära sig dessa verktyg. Det är tydligt att de också gjort just det när man hör hur de resonerar och utformat dem. Min slutsats är att eleverna lär sig anamma begreppen och verktyget på ett sätt de aldrig hade gjort utan konstruktionsprojektet och på så sätt ger kombinationen ett utbyte som förstärker effekten av respektive kurs (dvs. ”win win”) än om de hade lästs separat vid olika tillfällen. Det är alltså en slags ”Learning by Doing” men en slags vidareutveckling på grund av stundens allvar, som man skulle kunna kalla för ”Need to Know to Do”. Det är också en vinst ren organisationsmässigt, då det blir färre timmar som behöver läggas på respektive kurs när de kan kombineras vid tillfällen som detta. Detta är något jag tycker borde kunna organiseras i större utsträckning på gymnasieskolor.

Att ha tillgång till ett sådant här projekt som Smarta Fabriker är givetvis inget man kan ta för givet och utbildningsledarna diskuterar febrilt för hur man i framtiden ska kunna hitta liknande projekt för att få samma typ av lärdomar för eleverna.

Gruppdynamiker

En annan aspekt som också diskuteras febrilt av kursledarna är om samma projekt ens vore möjligt med den nya årskullen CAD- studenter. CK15 (klassen som började förra året, CK = Cad- konstruktionklass) lyfts fram som en oerhört kompetent grupp medans CK16 (årets kull) inte benämns vara alls lika drivna.

Detta får mig gå tillbaka till kursen Leda individ och grupp där vi talade mycket om gruppdynamiker. Bland annat behandlade vi IMGD- modellen (The Integrated Model of Group Development) av Susan A Wheelan (Figur 1) som är en vidareutveckling av FIRO- modellen som amerikanska försvaret gjorde för att förklara hur effektiviteten kan skilja sig så mycket på två båtar trots att de på pappret har samma förutsättningar.

fyra-e1375877201376

Figur 1:  De fyra stegen i Susan A Wheelans IMGD- modellen (från http://www.gdqanalys.se/) 

Varje nivå påvisar på något vis vilken grad av produktivitet gruppen har. Den ursprungliga FIRO modellen är något enklare har tre steg men beskriver ungefär samma sak. Tillhörandet (får jag komma ombord), konflikthantering (vem styr båten) och öppenhet (vem sitter jag närmast) är begrepp den modellen baseras sig på.

Först tänkte jag att det nog bara är så att CK15 nått en högre nivå av gruppdynamik än CK16, som rör sig i den första eller andra nivån. Dessa tankar uttryckte jag till ledarna, men de var bestämt av åsikten att det är väldigt annorlunda i denna klassen – och att de är tveksamma till att de kommer göra samma resa. Lärarna lyfter fram att det helt enkelt är lägre kompetens i klassen, det är nämligen inte inget urval i kurserna utan alla som är behöriga kommer in. Detta fick mig att tänka vidare i de banor och terminologier FIRO modellen använder sig av. Kanske modellerna missar dimensionen av kompetens och färdigheter, dvs. ”kan någon styra båten”, som ett slags 0:e och grundläggande steg. I en situation där alla med behörighet som söker kommer in kan kunskapsnivån variera stort mellan personerna, och i detta fallet verkar de generellt lagt sig på en svag nivå i CK16. Frågan är om de har möjlighet att göra den resa som modellerna beskriver, om de har för svårt att klara utmaningarna längs vägen? Dvs. att alla har för svårt med kurserna som kommer.

Vad jag menar är alltså att FIRO och IMGD modellen missar aspekten av gruppens förutsättningar och kompetenser för att göra sin utvecklingsresa. Om för mycket kognitiv kraft behövs för att utföra själva uppgiften, kanske man inte kan utvecklas som grupp, hur mycket man än försöker?

Inlägg 6: Härskartekniker

Återigen var det en första måndag i en ny månad vilket innebar ett nytt s.k. ”APT” möte (som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Jag tänkte fokusera på det mötet i detta inlägg). Inte så mycket på vad som sades utan mer på hur det sades.

Förra veckan behandlades ämnet ”Domination techniques” (härskartekniker) i kursen Learning and Leading in dysfunctional organizations (TEK452). Jag tyckte APT mötet för december kunde vara ett passande tillfälle att studera fenomenet lite extra för att se hur vanliga de är och hur de i så fall tar form. I min enkla analys nedan utgick jag från de härskartekniker som presenteras i “Domination techniques: what they are and how to combat them” (rapport av det norska ”Likestillingssenteret”):

  1. Making invisible
  2. Ridiculing
  3. Withholding of information
  4. Double punishment
  5. Heaping blame and putting to shame
  6. Pirating proposals
  7. Underrating and insults
  8. Interruptions

Jag ger ingen mer ingående beskrivning än de respektive namnen/benämningarna utan hänvisar till den lättlästa rapporten (se referenser). Rapporten har ett fokus på genus eftersom kvinnor oftast är de som drabbas av härskartekniker från män. Mitt fokus i observationerna låg mer på härskartekniker generellt. För en mer ordentlig analys behöver man givetvis studera fler möten och fler varianter denna APT träffar som verkar vara ganska trevliga och avslappnade. Jag såg det mest som ett intressant sätt att observera mötet med en liten tvist och det fick bli detta möte i och med att jag inte fått tillfälle att gå på något annat där flera personer är inblandade. Analysen hade varit intressant att göra på ett möte där det hettar till lite mer, samtidigt som det finns en poäng att observera dessa lugna mötet där man kanske inte tror härskartekniker är lika vanligt förekommande.

APT mötenas upplägg är följer en ganska etablerad form av ”gå igenom möte” där Svante avverkar de olika punkterna och personalen får ge respons. Det uppstår inte så mycket diskussion. De härskartekniker jag (i mild form) kan se tendenser till är ”Making invisible” (1) och ”Interruptions” (8). Med tendenser menar jag just det att det vore lite väl starkt att påstå att dessa härskartekniker är ett problem utifrån min lilla observation – men att om de saker jag observerade sker i en utsträckning än här.

Jag börjar med ”Interruptions” (avbrytande) vilken är den härskarteknik vi kanske möter mest i allmänhet. När det uppstod diskussioner på mötet om exempelvis frågan om IT- system (som av någon anledning verkar ligga alla lite extra varmt om hjärtat) och fler personer verkar ha lite mer att säga än annars, så blir det tydligt hur sällan man låter varandra tala hel till punkt. När jag fokuserade på att observera denna härskarteknik blev detta väldigt tydigt. Jag skulle vilja påstå att det i inte sker i den ”härskande” formen utan mer i formen; ”Jag har förstått din mening och behöver inte höra de tre sista orden för att kunna svara”. Detta fick mig att reflektera över svårigheten till att tackla avbrytningar. Ska man helt bannlysa dem eller ska man tillåta ”de icke kränkande” – och vem skulle bestämma vad som är kränkande eller inte? En riktlinje är ju att det är den utsatta som bestämmer om det är en kränkning eller inte. Frågan är om klimatet på detta möte (och i andra sammanhang) är så tillåtande att den avbrutna faktiskt vågar säga ”ursäkta, kan jag få tala till punkt”.

Jag ser en annan form av avbrytning mer förekommande på detta möte vilket kan vara ett potentiellt problem och de är de ”indirekta avbrytningarna”. En del dialoger under mötet delade upp på ett sätt som är lite svårt att beskriva men kortfattat kan man säga att ibland blir det så att den som har ordet riktar sig lite mer till en person (men fortfarande talar till hela gruppen) varpå ett nytt samtal blommar upp mellan två andra personer så det sker två parallella samtal. Detta fenomen tas inte upp i rapporten och visserligen blir ingen avbruten rent teoretiskt men i min mening är det ett avbrytande gentemot den som fick ordet utan att denne har talat till punkt. Jag har ingen aning hur allmänt förekommande denna typ av ”indirekta avbrytning” är. Personligen kan jag hitta en del egna (kanske oftast mer informella) exempel där fler samtal växer fram ur ett och personen som initialt hade ordet pratar till slut bara med en person.

”Making invisible” är den andra aspekten av härskarteknik jag observerade – även den i ganska mild form men ändå mer påtaglig än avbrytandet – speciellt ur ett genusperspektiv. På mötet jag var på var det fem kvinnor och fem män och alla männen var någon gång under mötet delaktiga genom att uttrycka någon form av tanke eller åsikt medans tre av kvinnorna inte sa något alls. Givetvis kan det ha varit så att de idag utifrån mötets agenda inte hade så mycket åsikter att säga men min bedömning är att männen på mötet tog mer plats och mer konsekvent verkar värdera sina åsikter högre – eller varför kommer de annars oftare med kommentarer? Återigen vill jag påpeka att detta mer handlar om tendenser och inte fullskalig ”dominans”, åtminstone utifrån vad jag kan se på min lilla observation. Svante (som leder mötet) ser till att alla de som åtminstone utifrån pappret verkar ha något att tilläga i saken får sagt det. Exempelvis vid ett tillfälle säger han något i stil med ”Har inte du (kvinna X) koll på det?” och hon fick göra en utläggning (hon satt ganska tyst resten av mötet annars).

Dessa två former av härskartekniker; att göra någon osynlig samt att avbryta vad det jag kunde se tendenser av. Jag valde medvetet en reserverad approach till att postulera saker som ”aktiv härskningsteknik” med tanke på den lilla form av studie min observation utgjorde. Läsaren är välkommen att dra större slutsatser än mig och kanske kan relatera till sina egna erfarenheter av möten eller sammankomster.

Referenser

The Centre for Gender Equality, Norway (April 2001). “Domination techniques: what they are and how to combat them”

Inlägg 5: Studiebesök och Projektstart

Denna vecka har projektet Smarta Fabriker dragit igång med studenterna på Yrgo, projektet som jag tidigare skrivit om. Det har varit intressant att observera hur lärarna på skolan leder och har lett det projektet, så ang. de styckena skriver jag lite om ledarskapsaspekter för projektet. Denna vecka har jag också kommit igång mer med arbetet av rapporten samt hunnit se lite lärande mellan elev och elev!

Studiebesök på SKF
Veckan började med att jag fick hänga på CAD- klassen på deras besök till SKF. Detta besök är en del av projektet ”Smarta Fabriker” och besöker är till viss del ett vanligt studiebesök där de visar upp lite vad de arbetar med men också betonar mycket vad de kommer kunna hjälpa till och bidra med i projektet som klassen ska genomföra. Det är intressant att se hur de bygger upp projektet, eller säljer det, kan man säga. Projektledningen lägger verkligen tid och resurser på att visa upp de olika delarna av projektet, och förutom att vara på SKF har de varit på Volvo (och ev. ABB) och det tycker jag är roligt att se! Man märker nämligen att eleverna blir engagerade men också förstår allvaret i projektet. Detta är inte ett projekt i mängden som man bara gör utan det är verkligen skarpt och behöver bli bra. Maylor behandlar detta i sin bok en hel del (TEK452) och skriver om vikten av att ha en tydlig bild av vad som ska uppnås och lägger mycket vikt på ’Define’ och ’Design’ faserna i ett projekt. Detta skrev jag lite om i ett tidigare inlägg, att det verkar som de olika parterna inte hade helt samma bild av projektet. Detta verkar vara åtgärdat nu och dessa besök bidrar såklart till att reda ut frågetecknen. En liten kanske ovidkommande observation är att det inte är enklare för vuxna studenter att komma i tid till en samling än vad det är för gymnasieelever.

Projektstart: Smarta fabriker
På själva CAD kurserna har de fått komma igång med vad de ska göra och klasserna har blivit indelade i olika projekt som har ansvar för olika delar/moduler av produktionslinjen. Den första lektionen (efter att de fått reda på grupper och vilken del av produktionslinjen deras grupp ska utföra) är Johan (projektledaren) med och även kursansvarig samt rektor. I och med att jag till viss del varit med i Yrgos inledande diskussioner av detta projekt, vilka utmaningar de står inför, vad studenterna kommer uppleva som jobbigt etc., så är det intressant se vilka frågor som dyker upp. Lärarna är mycket förberedda på alla frågor och det visar hur viktigt det är att förbereda sig. Det är också intressant att se hur Johan agerar spindeln i nätet mellan de olika intressenterna – som är väldigt många! Utöver de som redan nämnts (ABB, SKF, Volvo) så är många intresserade att gå med sitt företag i projektet. Troligtvis på grund att knyta kontakter med företag, men också att det har ett visst PR- värde så det kommer bli en stor utställning på Universeum.

Arbete med rapport
Denna vecka har jag kört igång på allvar med mitt projekt fått avklarat en hel del intervjuer. Jag vet inte om jag har nämnt min frågeställning innan; jag ska göra en bedömning på kvalitetsarbetet kring arbetet med konsulter i Yrgos verksamhet. Man kan kort säga att konsulter utgör en stor del av verksamheten, inte bara på Yrgo utan på yrkeshögskolor överlag (inget krav på lärarbehörighet). Det har gått i ett och jag har hunnit med både elever, lärare och konsulter. Jag har fått in mycket material som jag nästa vecka kommer börja bena ut mer och jag hoppas det kan bli en del intressanta slutsatser.

Elev-elev briefing
Jag var med på delar av ”tvåornas” (de som tar examen nästa år) redovisningar av sina praktiker de haft nu under hösten. De har ett upplägg jag tycker är väldigt bra här på Yrgo då de var väldigt korta och konsista och inriktade på att ge lärdomar till de som går i ettan – som också var med och lyssnade. Jag vet inte hur mycket man har i detta upplägg i gymnasieskolan när det är dags för redovisningar för exempelvis gymnasiearbete, men vad jag upplever verkar det vara ett väldigt effektivt sätt att förklara nyttan med praktiken på ett sätt som eleverna förstår samt att de kunde fråga och få tips in inför deras praktik. Jag ser detta informationsutbyte mellan eleverna som ett sätt att lära varandra som jag inte sett tidigare. Visst kan en elev lära en annan elev saker som begrepp osv. men varför inte dra mer nytta av äldre elevers lärdomar när det kommer studieteknik och studieupplägg? I vilket kan man konstantera att det verkar vara ett effektivt upplägg för Yrgo.

Inlägg 4: Lärande på Yrgo – relationer och kompetenser

Denna vecka tänkte jag fokusera på lärandet i organisationen. Lärande på denna organisation är ganska påtaglig i och med att det är en yrkeshögskola. Därmed sker det såklart mycket lärande mellan lärare-elev, men också i form av ’kollegialt lärande’.

Relationen till eleverna
Lektionernas utformning har betydligt större likheter till gymnasieskolan än till andra högskolor (eller åtminstone Chalmers, som är min enda referenspunkt när det kommer till högskola). Studenterna behandlas verkligen som elever, vilket är på gott och ont. De har bra dialog mellan student och lärare. Läraren kan allas namn, vilket i för sig inte ett ovanligt fenomen på just Lärande och Ledarskap men absolut på de kurser jag gått i grundprogrammet. Från det jag kan se behöver de inte ta så mycket ansvar själva, missar de en lektion är lärarna måna om att anpassa lektionsinnehållet så att alla hänger med. Detta gör det svårt för läraren att hålla en planering, och leder dessutom till extra arbete eftersom lektionsplaneringar kan behöva göras om flera gånger. När jag talar med dem om saken så har de ett intressant förhållningssätt till detta – att det är de själva som får göra med jobb i slutändan i form av fler omprov. Detta tycker jag är en intressant motivator. De har inte bara en vilja att eleven ska lära sig – utan också ett självbevarande driv i form av att försöka minimera arbetet längre fram, genom att göra det innan.

Jag har hunnit observera flera lärare de senaste veckorna. Mest av allt en lärare som har kurser i konstruktion, mekanik och hållfasthet men också andra lärare som CAD, matematik respektive BIM (Building Information Model) – kurser. Lärarna har mycket varierande bakgrund, vilket också avspeglar sig i deras lärstilar. Denna skillnad var ganska påtaglig en förmiddag då jag var på två lärare direkt efter varande. Först var jag hos Lärare A som hör lite till den gamla skolans lärare (eller vad jag tror är det) där man har en något mer auktoritär attityd till eleverna. Det är visserligen ett gott klassrumsklimat – men jag upplever mig ändå se en tydlig hierarki i klassrummet där läraren är chef mer än ledare (Leda Individ och Grupp). Jag har studerat läraren tidigare och lektionerna följer ett ganska traditionellt mönster av genomgång följt av egenräkning. Efter det var jag hos matematikläraren, Lärare B, som har en mer utvecklad retorik i sina genomgångar och ett större elevfokus. Skulle jag utgå från den bedömningsmatris vi hade i VFU2 baserad på ”Utmärkt undervisning – framgångsfaktorer i svensk och internationell belysning” (Håkansson & Sundberg, 2012) skulle Lärare B få betydligt högre betyg på sin undervisning. Bra elevkontakt och skapar ett tillåtande klimat där det är okej att svara fel. Lärare A har inte samma didaktiska förmåga, men skulle ändå få högt betyg på ämneskompetens – då denne kan oerhört mycket om sitt ämne och har mångårig erfarenhet.

Kompetenser bland lärare och elever
Lärare A representerar för övrigt en grupp av lärare vad jag upplever vara en majoritet på Yrgo; en person som har arbetat många år inom sitt område men sedan valt att byta bana och bli lärare. Här vill jag betona en iakttagelse. Även om jag ansåg lärare A ha en lägre didaktisk förmåga, skulle jag säga att hennes klass är minst lika vaken och engagerad som den andra lärarens. Det verkar som om att eleverna inte har samma behov av att engageras som gymnasielever har. Detta beror säkert till stor del på de faktorer jag nämnt i tidigare inlägg, hög medelålder, större mognad, mer självvalt än tidigare, men också tror jag det kan vara så att de märker att läraren har en oerhört djup och relevant kompetens på det område denna undervisar i.  Det är här tydligt att ämneskunskap är ett attribut man inte ska underskatta. Detta är något jag tror man bör komma ihåg även i gymnasielärarrollen, givetvis är det viktigt att du är en bra pedagog och ledare i klassrummet, men i slutändan handlar det om att kunna ditt ämne!

En utmaning samtliga lärarna ger uttryck för är att anpassa undervisningen till elevgruppen. För oss på gymnasieskolan i vår VFU rörde sig främst att anpassa det till sin elevgrupp i form av bakgrund och intressen samt att anpassa undervisningen för individer som hade det lätt eller svårt för sig. För lärarna på Yrgo (och yrkeshögskolor generellt) kommer det in ytterligare en dimension; elevernas förkunskaper. Ibland är de bristfälliga, precis som i gymnasiet, men ibland också tvärtom – nästintill så fulländade att de egentligen inte har så stor nytta av en specifik kurs. I mitt första inlägg nämnde jag att medelåldern är hög i klasserna (27 år). En som är 40 år gammal kan i regel mer än en som är 20 år gammal, speciellt en som arbetat inom sektorn men nu vidareutbildar sig. Exempelvis en snickare som vidareutbildar sig till byggprojektledare. Förkunskaperna kan variera stort mellan studenter i samma ålder. Förkunskapskraven är inte så höga för Yrgos program (som högst matematik 2) så en student som läst natur (där man minst läser matematik 4) har, enl. lärarna, avsevärt högre förmåga i matematik än en student som gått ex. samhällsprogrammet.

Jag inte sett så mycket av hur lärande sker mellan lärare, dvs. ”kollegialt lärande”. Överlag verkar personalen agera ganska isolerat. Det stora utnyttjandet av konsulter är nog en bidragande faktor till detta, men framförallt faktumet att du som lärare är ganska ensam om att hålla en kurs. Till exempel är det bara en lärare i matematik på skolan, likaså är det bara en lärare i konstruktion – och så är det i många kurser. Därmed har man inga arbetslags på samma sätt, där man på ett naturligt sätt kan diskutera sitt lektionsinnehåll. En form av kollegialt lärande tog jag dock tog del av förra veckan var av miljöutbildning för lärarna på avdelning. Teknikavdelning har en utsedd miljöansvarig (som jag tror rektorn har bestämt/tillfrågat) som har hand som bedriva utbildning i frågan och ledde diskussioner om hur verksamheten kan bli bättre i frågan. Vilka brister ser man, vad kan vi på verka etc. Det var mycket intressant att se dem fungera som en klass. Det kändes som många föll tillbaka till sina roller man kanske haft när man själv gick i skolan. En blev ”skojaren”, en annan ”antecknaren” osv.

Det var allt för mig!

Inlägg 3: Smarta fabriker

Under min praktik har jag kommit att få ta del av ett stort projekt som Yrgo har en stor roll i. Projektet heter ”Smarta fabriker” och Yrgos CAD- klass kommer ha en central roll.  Det verkar vara ett oerhört stort projekt med många olika underprojektgrupper där Yrgo utgör en del (se bild nedan, yrgogruppen kallas här “exjobb YH”). CAD- klassen som ska medverka i projektet (genom att ta fram olika CAD- modeller) kommer börja redan innan jul – och utmaningarna med att det ska lyckas är stora. I detta inlägg tänkte jag dela mig av de tankar jag fått utifrån mina observationer av några planeringsträffar, både internt och med projektets beställare.projektgrupper

Vad ska göras?

Det har varit intressant att se hur Yrgos bild av projektet ändrats mycket under två veckors tid, vilket visar på utmaningen att klargöra vad syftet med ett projekt är. Daniel och Daniel från MPLOL kommer göra exjobb på nästa år på samma projekt (Smarta Fabriker) men det tog en hel vecka innan jag förstod att det faktiskt var samma det handlade om. Vad jag hört från dem om projektet utformning, syfte, och ändamål verkar inte helt stämma överens med Yrgos bild av vad projektet ska resultera i, något som tyder på en viss oklarhet av projektets ”What” men också ”why”. Efter två veckor veckar dock många frågetecken retts ut. Dels har de varit på SKF och fått reda på att de skulle få resurser i form av en anställd som hjälper med CAD:a, något som de inte alls initialt hade räknat med och var mycket välkomna nyheter.

Allt som allt tycker jag min handledare Svante är duktig på att styra upp arbetet för den underprojektgrupp som Yrgo utgör. Han har många års erfarenhet från industrin vilket är en fördel i kommunikationen med Volvo, SKF och de andra företagen. De talar samma språk, vilket jag tror hade varit väldigt svårt för en ”vanlig” rektor på en gymnasieskola. Han arbetar också mycket tid med att klargöra vilka leveranser som ska göras, vilka gränser deras projekt har gentemot de som kommer före/efter. Detta är något vi lärt oss är viktigt i kurserna ”Utvecklingsprojekt i praktiken” och i project management- delen av ”Learning and Leading in dysfunctional organization”. Under mina observationer under dessa veckor har jag tydligt sett varför man inte ska stressa igenom ”Defining/Develoment” faserna, eftersom mycket man tror sig veta snabbt kan ändra sig i dessa faser. En lärare som är med i Yrgos projektgrupp ger uttryck för en viss frustration över kommunikationen med projektledningen, att det fortfarande (trots att det bara är några veckor kvar till projektstart för studenterna) ploppar in ny information som skriver om spelreglerna. Det är tydligt att det är svårt att hålla kommunikation på en bra nivå i ett så omfattande projekt som detta, med så många olika aktörer.

Tiden och TCQ- triangeln

Innan jag hörde nyheten som SKF resursen nämnd ovan var tiden en aspekt jag såg problem med. I kursen ”Learning and leadning in dysfunctional organizations” har vi behandlat TCQ modellen som säger att ett projekt kan fokusera på en, kanske två men aldrig tre av dimensionerna i ”Time, Quality and Cost”- triangeln. Dvs. är projektets viktigaste dimension ”Tid” så ska kommer man behöva förhandla antingen kvalitén eller kostnaden (eller kanske båda).
tcq

(bild hämtad från “Project Management”, Maylor 2010)

I detta projekt är just tiden oerhört viktig då det handlar om att lämna över stafettpinnen till nästa projektgrupp – vilket för Yrgo blir någonstans i februari. Kostnaden blir svår att göra något åt ur Yrgos perspektiv. Projektet har visserligen många sponsorer som ser till att det finns resurser för projektet – men för Yrgo handlar det om att se till att studenterna hinner färdigställa arbetet. I den mån är alltså deras resurser statiska, de kan inte kalla inte fler studenter utan klassens storlek är vad den är, men detta verkar vara något som projektledning alltså tänkt på – i och med att de får resurser från företag som hjälper till. I ett andra möte berättade dessutom Johan (projektledaren) att tidsaspekten kanske inte är så kritisk ändå, utan att Volvo troligen kommer kunna anställa några elever för att färdigställa sådant som eventuellt inte ha hunnits med. Detta påvisar att för projektet som helhet är kvaliteten den aspekt som är mest viktig.

Inlägg 2: APT och Juridiska frågor

Denna veckan är min handledare tillbaka med konsekvensen av mer intensiv vecka och jag har kunnat studera min handledares ledarroll mer ingående. På måndagen deltog jag i min första arbetsplatsträff (APT) för Yrgos teknikavdelning. APT ett standarsbegrepp Göteborg Stad och sker konsekvent i alla kommunens olika sammanhang. Jag kommer i detta inlägg dela med mig av tankar rörande vissa aspekter av mötet mer ingående i detta inlägg, samt en liten av avslutande tanke kring juridik vilket är frukten av ett intressant samtal med handledaren.

Här på Yrgo sker en APT första måndagen varje månad och tanken är att alla anställda ska kunna medverka genom att alla är schemafria denna måndag eftermiddag. Ett bra sätt att se till så alla medarbetare känner att de har möjligheten att få framföra sina åsikter. De medverkande är alltså lärarna, rektorn, men också områdeschefen för Yrgo. Där går de igenom saker som budget, undervisning och IT-problem. Klart är att rektorn behöver ha en förmåga att navigera i många olika frågor, exempelvis vilka lokaler som finns tillgängliga, vilka regeländringar som är på gång men framför allt frågor som rör undervisningen men också en förmåga att möta personalens olika åsikter och behov. Han förlitar sig inte bara på sin tillförordnade roll som “manager” eller “boss” utan bedriver ett personligt ledarskap som (vad jag upplever) inger ett förtroende hos medarbetarna. Vi har ju speciellt i kursen “Leda individ och grupp” talat mycket om att bara för att man är boss är man inte en ledare (och tvärt om) och här tycker jag han visar på en förmåga att kombinera de två aspekterna.

På mötet framgår det att Yrgo, som säkert många andra yrkeshögskolor, har svårigheter med elevtäthet som såväl lärarutfyllnad. Lärarutfyllnaden verkar vara ett problem här på grund av den höga grad av specialisering varje kurs har. En lärare för exempelvis 3D- visualisering har bara kompetens nog att undervisa i just det ämnet – vilket leder till att det är svårt för rektorn att belägga denna lärare med heltidsundervisning. En lärare i matematik på gymnasiet har ju vanligt flera olika kurser och årgångar samtidigt. En lärare på yrkeshögskola kräver ingen formell examen, utan det är helt upp till utbildningsledaren (i detta fall rektorn) att bedöma personens lämplighet. En rektor på gymnasium kan (åtminstone till viss nivå) lita på att om en person som ansöker för en tjänst har examen inom två ämnen, så är hen lämplig för undervisning som är fördefinierad efter skolverkets kurser. På Yrgo måste rektorn dels försöka hitta en person som kan passa till en viss kurs på skolan – men också bedöma i intervjun och den sökandes CV om personen är lämplig i en större omfattning är på gymnasiet.

Detta sökande för kompetens verkar vara omfattande och verkar inte vara något unikt för Yrgo utan även för andra högskolor. I och med svårigheten att finna människor beredda att ta deltidstjänster (i och med svårigheten att utforma heltidstjänster ovan) anställer man många konsulter och det är en affärsverksamhet som verkar vara ganska stor för hela yrkeshögskoleverksamheten. På Yrgo tar man in folk från bland annat företag som SEMCON och UNICO men också andra högskolor som exempelvis Högskolan i Halmstad. En potentiell problemformulering för rapporten börjar att växa fram i mitt huvud inom detta område. Hur sker egentligen urvalet av konsulter ut? Hur säkerställs kvalitén på dem på förhand och hur utvärderas deras insatser efteråt?

Jag nämnde tidigare problemet med elevtäthet. Detta är ett problem som knappast är unikt för Yrgo bland andra yrkeshögskolor, utan också bland gymnasium i vissa området/program är det svårt att varje år fylla klasserna i den grad man önskar. En åtgärd Yrgo vidtagit för att försöka öka elevtätheten är införandet av ”förberedande kurser”. Blivande studenter kan gå dessa och få ett intyg som visar att de har kunskaper motsvarande kurser som är kriterium för att söka utbildning, exempelvis matte 2, och på så sätt öka sakbasen. Dessutom är det ett led i kvalitetsarbetet för utbildningen att försöka få fler studenter att gå dessa för att få dem att fräscha upp sina matematikkunskaper generellt, då de överlag har dålig koll på det när de börjar utbildningen även om studenterna har de rätta betygen för att söka.

Personligen ser jag dessa kontinuerliga APT- möten som ett bra arbete för att skapa ett forum där varje medarbete synliggörs och får chans att påverka arbetet. Rektorn låter alla komma till tals och både låter och ber dem komma förslag på hur delar av arbetet ska konstrueras. Detta gynnar arbetaren och i sin tur arbetsplatsen, då de troligtvis upplever en känsla av att kunna påverka och på sätt en större tillfredställelse i sitt arbete.

Jag hade för övrigt en liten intressant dialog med rektorn kring namnet Yrgo. Jag har fått lite klarhet i själva namnfrågan då jag inledningsvis (likt kanske er läsare) hade svårt att hålla isär Yrgo och begreppet ”Göteborgs Yrkeshögskola” – vilket jag trodde platsen hette. Det är så att tidigare hette skolan ”Göteborgs Yrkeshögskola” men på grund av en juridisk tvist förlorade det namnet för något år sedan. De hade nämligen inte registrerat på alla nödvändiga ställen (minns inte om det var på bolagsverket eller patentverket som deras namnregistrering saknades) vilket alltså ledde till fallet kom upp i tingsrätten, där de dömdes till att antingen byta namn eller få betala ett högt skadestånd. Den på kommunen ansvarige för verksamheten (alltså en ”över” rektorn) beslutade att inte gå vidare i frågan, vilket rektorn uttryckte en mindre besvikelse för. Men likväl såg rektorn till att tillfälligt i akt och anlitade en PR-firma som utvecklade det nya namnet och diverse PR- material. Själva historien kanske är måttligt intressant för dig som läsare men jag tycker det visar en intressant aspekt av ledarskapet som innefattar lagar och regler. Även som statlig verksamhet kommer du inte undan de ”marknadsregler” som gäller för de privata bolagen och rent generell visar detta scenariot hur viktigt det är att inte försumma dessa bitar av en organisation. Ur ett ledarskapsperspektiv visar det också hur man kan ta motgångar och försöka omvandla dem till något positivt. Kanske namnbytet till Yrgo kommer gynna dem i längden, då det kanske blir ett mer profilerande namn än det ursprungliga.

Blogginlägg #1

Jag befinner mig på Göteborgs Stads Yrkeshögskola, YRGO. Närmare bestämt på deras Teknikavdelning, som har sin bas på Lindholmen. På denna blogg kommer du kunna följa mina observationer på verksamheten som sker ut ett lärande och ledarskaps- perspektiv. Uppdateringar kommer ske veckovis. 

YRGO är ett sammanhang som skiljer sig mycket mot vad man är van att möta i gymnasiet. Det mest påtagliga är snittåldern som är 27 år och oftast kommer inte studenter hit direkt efter gymnasiet utan har varit i arbetslivet några år. Enligt några lärare och rektorn har detta effekten att eleverna är oerhört drivna och motiverade. De vet vad de vill och har verkligen valt det är. Ett exempel som ges är att många kanske har lämnat sin trygghet i en anställning, för att utbilda sig här – och då vill de verkligen ha valuta för tiden.

Det som ska bli intressant att studera den pedagogiska verksamheten, som också verkar skilja sig väsentligt mot mina tidigare erfarenheter. Att studera hur man bemöter de mer vuxna eleverna kontra en gymnasieelev. Dessutom ska det bli intressant att sätta sig i betygsprocessen, som enligt dem själva verkar vara ganska “öppen” och sker genom mycket muntlig konversation, det vill säga det finns inte samma mängd dokumentation vilket är en stor kontrast mot gymnasieskolans omfattande arbete för rättssäkra betyg.

Denna inledande vecka har varit ganska lugn. Tyvärr har min handledare varit ledig (barn som har höstlov) så denna veckan har jag mest observerat den pedagogiska och didaktiska utformningen på lektionerna. Nästa vecka hoppas jag kunna observera det organisatoriska arbetet mer.

// Sebastian