Intervju med rektor Maija Söderholm

Maija Söderholm är rektor för naturvetenskapliga ämnen på Polhem. Jag hade en intervju med henne den 10 december, där vi pratade om hur hon agerade som ledare på skolan. Syftet med intervjun var att bättre förstå hur skolor styrs. Maija är en av tre rektorer på skolan, som jag skrev i inlägget “Skolans Organisationsstruktur”. Jag mötte henne under det möte som jag skrev om i “Bidrar ATPer till ökat lärande”, och samtalet handlade till en början om det hon sade på mötet om att lärare under utvecklingssamtal bör tala om hur det går för eleverna i alla deras ämnen, och inte bara säga om de riskerar att få ett F i betyg. Jag ville veta mer om hennes tankar om detta, då lärarna inte verkade positiva till denna förändring. Min handledare Susanne höll dock med Maija om att lärare borde ha koll på mer än F-varningar på ett utvecklingssamtal. Hon mätte hur lång tid det tog för henne att ge en betygsnivå och en kort kommentar om varje elev i sina klasser, och kom fram till att detta inte tog mer än en halvtimme per klass. Nu är ju Susanne en välorganiserad lärare, och det kanske tar mer tid än så för andra, men jag tror ändå att hon har rätt i att det är fullt möjligt att gå på Maijas linje. Med detta i tankarna startade jag alltså intervjun.

Maija anser att samtalen ger en bra bild av hur det går för eleverna i sina ämnen. Lärarna har bättre koll på elevernas betygsnivåer än det kanske lät under mötet, menar hon. Dessutom har hon koll på de lärare som inte vet så mycket som de kanske borde, och försöker få dem att samtala mer med andra lärare. Detta är Maijas ledarstil: så länge lärarna verkar utföra sina uppgifter på ett bra sätt, så lämnar hon dem ifred. Om det däremot verkar vara svårt för en lärare att utföra någon del av sitt uppdrag, så går hon in och stöttar och hjälper till så gott hon kan. Hon menar att man inte får vara rädd att som ledare ta tag i jobbiga situationer. Det är en del av ledaruppdraget. Men man måste hela tiden anpassa sitt uppträdande. Det är viktigt att lyssna och bygga upp ett förtroende. Man måste ha en förståelse för att inte alla människor är lika och att uppgifter kan utföras på olika sätt. Men verkar något inte lösa sig, måste man kunna sätta ner foten och kräva en förändring. Hon menar att detta ibland är en svår balans och att hon kan uppfattas som hård, men det handlar om att lösa problem. De skulle annars bara bli värre. All medicin är inte god, men den hjälper förhoppningsvis. Tillit är ömsesidig, tillägger hon. Man hinner inte alltid leva som man lär. Arbetsplatsen måste ju fungera, men en rektor måste kunna ta rollen som “den tråkiga strikta” och aldrig glömma fokus på verksamheten. Hon tror dock att de flesta lärare trivs på skolan.

Om vi ska gå tillbaka till utvecklinggsamtalen, så talade Maija om skollagen och att det inte står specifikt att utvecklingssamtal skall hållas med eleverna, utan att det bara ger som ett exempel på hur man kan förmedla elevernas kunskapsutveckling. Gymnasiets uppgift är att förmedla information om detta till de föräldrar som önskar. Hon sade att eleverna vet hur det går för dem. (Men jag vill mena att man inte kan lita på en elev i den här situationen. Om de inte berättat för föräldrarna hemma hur det går för dem i skolan, finns det inget som säger att de gör det under ett utvecklingssamtal.) Kunskapsutveckling betyder helt enkelt hur långt de kommit att uppfylla ämnenas uppsatta mål. Det ska dock bildas ett samtal: det ska inte bara handla om att läraren läser kommenterar från andra lärare om hur det går för eleven.

Avslutningsvis menar Maija att hon tycker att det går bra för Polhemgymnasiet. Men man får inte vara för nöjd, menar hon. Då springer andra skolor förbi. Man kan fira, men man måste samtidigt alltid utvecklas.

Gamification

Tisdagen den 19e november besökte jag och Susanne Göteborgsregionens kommunalförbund (GR) för att gå på en gratis föreläsning som hölls i deras lokaler. Den var, och är, en del av en serie föreläsningar som går under namnet Pedagogiskt Café. Man kan ansöka om att få föreläsa på Pedagogiskt Café genom att skicka en förfrågan till Robert Camacho på adressen roc@grkom.se och förklara vad man kan bidra med. En av de som gjort detta heter Felix Gyllenstig Serrao (se bilden nedan) och det var alltså honom jag och Susanne besökt GR för att lyssna på. Rubriken han satt på sin föreläsning var TV- och dataspel – från elevers fritid till ett pedagogiskt verktyg i skolan.

Game1

Bland den information vi fått om vad föreläsningen skulle handla om gick att läsa följande: Felix Gyllenstig Serrao kommer att föreläsa om vad barn och ungdomar spelar idag, vad spelen handlar om och hur man som lärare kan använda spelets kontext i skolan för att omvandla det till kunskap. Tanken är att skapa förståelse för spel så att lärare kan ge eleverna möjligheten att reflektera kring vad de spelar och även nå mål i styrdokumenten.

Jag var den yngste av de cirka tio besökarna, och det märktes snart att jag inte ingick i den tänkta målgruppen. Felix, som arbetar som lärare för elever med särskilda svårigheter med bland annat matematikämnet, hade valt att under den första timmer ge en överblick om de spel som spelas, och under den andra timmen ge pedagogiska tips, helt i enlighet med beskrivningen. Med andra ord var det mesta han berättade under den första timmen bekant för mig, eftersom jag spelat de flesta av de spel han talade om. Bland annat beskrevs Minecraft, the Sims, World of Warcraft och Grand Theft Auto. Därav inte sagt att det var ointressant att lyssna under den första timmen, eftersom han också talade om koncept som återfinns i spelen, som att den sköna känslan av att ha lyckats med något i spelen kallas Fiero och att spelen oftast innehåller en ökande svårighetgrad så att spelaren alltid känner sig lyckad men ändå utmanad. Mest ny information fick jag dock ifrån de frågor de övriga besökarna ställde till honom. Några undrade om spelen var gratis, och jag insåg snart att delar av publiken inte hade en aning om vad en tv-spelkonsoll var eller vad begreppet shoot-em-up innebär. Detta är i sig inte konstigt, men det jag vill ha sagt är att det ibland kan vara svårt att inse att saker man ser som självklara inte behöver vara det för andra. Det väcker frågor om vad det är jag själv inte vet.

Den andra timmen talade han om hur man kan använda sig av spelen i undervisningen. Till exempel sade han att två elever i sin grupp hade hjälp av att få så kallade Achievements när de gjort klart moment. Ordet betyder helt enkelt att man klarat av något, och används inom många spel, till exempel de som spelas på Xbox. De poppar upp på skärmen när man uppfyllt vissa villkor, till exempel kanske man får Achievementen “Rik som ett troll” efter att att ha samlat in 1000 guldmynt i spelet. Felix återskapade denna känsla av framgång i klassrummet genom att belöna de två eleverna på detta sätt när de gjort klart saker, och det fungerade som en motivator för dem. Felix betonar att en lösning kanske inte fungerar för alla elever, utan att man som lärare ibland kan behöva tänka utanför lådan för att lyckas nå fram. Se bara nedan.

Game2

Här har Felix tagit bilder från spelet World of Warcraft och skapat ett sätt att hjälpa en elev addera och subtrahera tal, och även för att hjälpa till med förståelsen av negativa tal. Om ett tal kopplas till “den goda sidan” är det positivt, men om det tvärt om koppas till “den mörka sidan” är det negativt. Detta underlättade för eleven att se skillnaden mellan att subtrahera ett positivt tal och att addera ett negativt tal.

Nu menar inte Felix att det nödvändigtvis är en bra idé att följa hans exempel exakt. Han vill istället få deltagarna att förstå vilken verklighet vissa elever befinner sig i. Genom att använda koncept från spel i undervisningen kan man kanske nå de som inte förstått vad man ska ha ämnet till, eller som bara tycker att skolan är tråkig och omodern. Ett annat sådant koncept är så kallade Experience Points (eller bara xp) som delas ut till spelaren i några spel när de utfört uppgifter. När de samlat ihop tillräckligt många xp så får de tillgång till uppgraderingar. Detta skulle man kanske kunna använda i matematiken som en motivator. Låt säga att hela klassen får en belöning om de tillsammans samlat ihop ett visst antal xp på en mattelektion. Varje uppgift de räknat får de xp för, och läraren kan ge klassen bonus-xp om de inte stökat under lektionen. Om man dessutom ger mer xp för att räkna uppgifter på E-nivå än på A-nivå, så kanske det skapas en grogrund för samarbete mellan eleverna, så att de svagare eleverna får hjälp av de andra. Det behövs också en belöning för de elever som kämpat med A-uppgifter. Kanske får de en Achievement?

För att runda av, så finns det nog en hel del att vinna på att använda sig av gamification, som det sättet att omvandla koncept från spelvärlden in i vardagen kallas. Men det är nog inte helt enkelt att finna en balans heller. Alla i klassen kanske inte blir uppmuntrade av detta sätt att arbeta på. Dessutom kanske det lockar fler elever till spelen på sin fritid, vilket kanske inverkar negativt på deras skolarbete i längden. På adressen http://spellararen.wordpress.com/ finns Felis blogg. Där kan intresserade läsa mer om hans tankar om gamification och lärande.

Motivation inom matematiken

Susanne vidarutvecklar sig på sin fritid. Hon läser en kurs som heter Vad gör du? Samtidskonst som pedagogisk handling på kvällstid och har skrev nyligen en text under namnet Hemligheten med en bra lektion som del i ett examinationsmoment i den kursen. Hon går också på en del seminarier, och jag har varit med på två sådana. Ett handlade om dataspel och hur man kan använda sig av de i undervisningen, så kallad gamification. Ett annat gick under namnet Mathivation och handlade om svårigheter med att göra matematik intressant för sina elever. Jag ska i det här blogginlägget skriva om några av mina tankar från detta seminarium, och om hur det inspirerade mig till att leda en lektion med en av Susannes matematikklasser.

DSC_0073

Ledare för seminariet var Fares Nolen från Västsvenska Handelskammaren, som jag tidigare hört tala på Svenska Mässan. Under två intressanta timmar diskuterade deltagarna, som alla var lärare eller lärarstudenter, problemen med matematikundervisningen i skolan. Några av de identifierade faktorerna var att det kan vara svårt att se hur man kan använda kunskaperna utanför skolan, att man inte vet vad man ska använda de till, att undervisningen känns omodern samt att en stor del av undervisningen sker via utantillinlärning. Ett annat mycket stort problem är att många elever helt enkelt stänger av mentalt, då de inte tror att de är kapabla att ta till sig informationen. Detta kan delvis bero på att de är rädda att skämma ut sig när de gör fel. Fares Nolen menar att det därför är en bra idé att avdramatisera misstag i matematik, eller att faktiskt uppmuntra dem. Han menar att om en elev gör ett fel, så kan man berömma eleven, och säga till klassen att vi nu har lärt oss ett fel man kan göra, och att alla kan lära sig av det. Fråga om andra gjort fel, och ta upp dem med klassen.

 

DSC_0075

Jag vet inte om jag håller med ovanstående strategi, eftersom det lätt kan framstå som att man är elak mot eleven, men det kanske kan fungera om läraren har en god relation med sina elever. En annan metod för att öka motivationen som jag dock tror mer på är att prata med klassen om styrketräning. Ja, du läste rätt. Hantlar och vikter i ett gym. När blir man starkare? Är det när man knappt anstränger sig? När man gör 200 repetitioner med en tom skivstång? Nej, det är när man behöver kämpa med vikterna, när man svettas och flåsar. På samma sätt med matematik. Man blir inte bättre på att räkna om man gör massor med uppgifter man redan kan. Det krävs utmaningar, där man behöver fundera och anstränga hjärnan för att kunna lösa dem. Det kanske tar tid innan man klarar av det, men under tiden man engagerar hjärnan i problemet, inser den att den är otillräcklig och anpassar sig, skapar nya kopplingar mellan sina synapser, så att man till slut förstår.

Detta tyckte jag var intressant, och ville genomföra något liknande med en av Susannes matematikklasser. Jag frågade Susanne om hon tyckte det var en bra idé. Hon blev eld och lågor! Jag var däremot väldigt nervös, eftersom jag inte haft hand om en liknande lektion tidigare. Jag förberedde mig genom att fundera ut vad jag ville få fram och författade ett papper med anteckningar. När så dagen kom, torsdagen den 5e december, så lät jag klassen sitta i en ring mitt i klassrummet. De verkade förväntansfulla och deltagandet var högt, då de hade hört att något speciellt skulle hända under lektionen. Jag började med att be var och en av eleverna att i ordning tala om vad de var bra på. (Jag hämtade här inspiration från tv-serien Klass 9A.)  Jag gjorde detta för att skapa en känsla av att alla var med i diskussionen, och som underlag för att tala om vikten av fokus. Svaren ändrades över tiden från att handla om skolämnen till att vara rena fritidsaktiviteter, allteftersom eleverna insåg att det vara ok att svara på det sättet. Detta kan troligen förklaras med att de har en känsla för att det bara finns ett rätt svar när en lärare frågar något. De andra eleverna fokuserade på talaren. När man gör något man är bra på fokuserar man på det.. Detta är ett antagande som jag använde mig av. Jag diskuterade med klassen om att de har ansträngt sig för att bli bra på dessa aktiviteter. Jag frågade dem sedan om de kände att matematik var svårt. Det gjorde de flesta. Jag hävdade då att det var samma sak med matematiken som med de sakerna de just pratat om. Det krävs att man kämpar även med matematik för att blir bra. Jag pratade om vikter och behovet av att svettas med en utmaning. Och klassen tyckte detta var logiskt.

Och jag blev glad. Det svåra var över. Resten av lektionen talade jag om motivation rent allmänt och om att jag inte själv varit så motiverad alltid. Under en lång tid visste jag inte vad jag ville göra med mitt liv, och att det var först när jag satte upp ett mål, att bli lärare, som allt vände. Min poäng var alltså att de inte behöver känna att allt måste lösa sig direkt. Det finns fler chanser och det är aldrig försent. Samtalet gled in på varför man alls läser matematik, och jag tog upp att det finns både direkta nyttor, som ekvationslösnng, men också indirekta, som förbättrat mösterseende. Varför går man alls i skolan? För att staten vill fostra välfungerande samhällsmedborgare, svarade jag. Sist tog jag upp exemplet med pojken (minns inte hans namn) som, under evenemanget Fokus världen på Svenska Mässan som jag och Susanne besökte under VFU-periodens första dag, talade om hur arg han blev på sin lärare efter att han fått höga poäng på ett prov. Läraren bara berömde honom för att han var så duktig. “Det är det värsta en lärare kan göra” sade pojken. “Lärare ska ge sina elever utmaningar. Låt era elever lida!”

Under lektionen visade eleverna respekt för varandra och ett genuint intresse för det vi talade om. De verkade inte som om de fått många chanser att diskutera sådant. Fler tillfällen behövs för att på djupet lära dem något om vikten av att kämpa, men för att flytta ett berg börjar man med att bära bort småsten. När lektionen var klar, kände jag mig nöjd med mig själv som vågat mig på en ovan situation. Elverna började lämna rummet, men en flicka satt kvar på sin stol. Hon såg på mig och sa “Det var en jättebra lektion!”. Jag blev alldeles rörd. Resultatet kunde knappast blivit bättre!

Tankar om förstelärartjänsterna

 

Utbildningsdepartementet utgav i september 2012 en promemoria vid namn Karriärvägar m.m. i fråga om lärare i skolväsendet. Den kan nås via följande länk:

http://www.regeringen.se/sb/d/15649/a/200056

Jag har inte läst hela den 49-sidiga rapporten, utan letat efter intressanta bitar. Dokumentet inleder med en sammanfattning som börjar med “En av de viktigaste faktorerna för elevernas studieresultat i skolan är lärarna. För att säkra en hög kvalitet på lärarna måste läraryrket göras mer attraktivt, så att eleverna får en förbättrad undervisning och därmed ökade förutsättningar att nå de nationella målen och goda resultat. Lärares kompetens och potential måste på ett bättre sätt än i dag tas till vara och uppmuntras. … Syftet med förslagen är att det ska skapas så goda förutsättningar som möjligt för de bästa lärarna att göra karriär samtidigt som de även fortsättningsvis i allt väsentligt ska ägna sig åt undervisning och uppgifter som är en förutsättning för att bedriva en undervisning av god kvalitet.” Det står också i dokumentet om forskaren John Hattie och resultatet av hans meta-studie. “Studien visar att faktorer som tidigare lyfts fram som viktiga för att nå förbättrade elevresultat, som klasstorlek, skolstorlek eller möjlighet att välja skola generellt sett spelar en mindre avgörande roll för elevers prestationer. Enligt Hattie har i stället faktorer som har att göra med hur själva lärandeprocessen går till större effekt.” Det konstateras också att möjligheterna att göra karriär är små för en lärare, som vill fortsätta att undervisa i klassrummet.

Allt detta mynnar ut i ett förslag om att avsätta pengar som kan sökas av skolans huvudmän för tillsättning av ett nytt karriärsteg, som innebär att en behörig lärare med yrkeserfarenhet och goda elevresultat kan tillåtas att “uppgraderas” till att bli en förstelärare. I snitt tjänar en förstelärare 5000 kr mer i månaden. Polhemsgymnasiet fick för några veckor sedan bidrag för att ha två förstelärare, och kommer snart kunna ha tre.

Ok, nog med bakgrund. Jag har pratat med en av de två förstelärarna på Polhem, Ola Nordquist. Samtalet handlade om anställningsprocessen och hur hans syn på sin tjänst var. Jag fick veta att förvaltningschefen Sven Höper bestämde att Lindholmens skolområde får tillgång till 10 förstelärare. Av dessa har områdeschefen Karl-Johan Höjer fördelat 3 till Polhem. Detta skedde sent i förhållande till både andra skolor och med hänsyn till terminen, men Ola tyckte att det gick snabbt när beslutet väl var taget. Rektorn Maija Söderström informerade om reformen under ett APT. Två dagar senare öppnade ansökningen, och avslutades redan en vecka senare. Intervjuer hölls sedan i en dryg vecka. Totalt ansökte 22 lärare, och två fick alltså uppdraget.

En kommentar här är på hur ledarskapet fungerar. Utbildningsdepartementet kommenderar inte skolorna att göra något. De ger bara ekonomiska incitament som huvudmännen kan använda sig av om de vill. Karl-Johan Höjer pekar inte heller med hela handen utan låter Maija Söderström bestämma själv hur processen ska gå till. Hon väljer att låta lärare ansöka, men hon kunde lika gärna ha valt ut lärare att få möjligheten att bli förstelärare. En annan sak är att det inte står något om vad det egentligen innebär att vara en förstelärare. Egentligen är det bara ett karriärsteg för lärare som visar god förmåga i klassrummet, men det har av Polhem tolkats som en lärare som ska driva på det pedagogiska arbetet. Ola ska till exempel arbeta för att lärarna på skolan ska få tillbaka den sköna känslan att kunna hjälpa elever i klassrummet, och inte ägna så mycket tid åt administrativt arbete. För detta arbete har Ola fått 4 timmar i veckan, alltså en tjänst på 10%. På andra skolor ansätts en längre tid för arbetet, medan ytterligare andra skolor inte kräver något av förstelärarna utöver att de fortsätter vara duktiga lärare. Poängen är att ledarskapet endast verkar indirekt.

Det finns även kritik mot själva grundidén med förstelärare. Ett förslag är att skolorna istället kunde fått pengar för att tillsätta fler lärare med färre arbetsuppgifter, så att alla lärare kunde få mer tid till eleverna. Men konceptet förstelärare kommer ju från att John Hatties studie menar att det är helt ok med stressade lärare med många elever, sålänge läraren är duktig på sitt jobb. Alltså följer det enligt förslaget att lärare ska motiveras till bra arbete med extra pengar. Jag säger inte att jag håller med Hattie, utan att bara att jag förstår logiken bakom tillstättningen av förstelärare som en följd av hans resultat. Tanken är att det ska vara en karriärmöjlighet för duktiga lärare, helt enkelt.

Ola tror inte att någon som sökte gjorde det bara för den ökade lönen. De hade alla konkreta förslag på hur den pedagiska verksamheten kunde utvecklas. Ola planerar att tala då och då om sina tankar på APTer så att de andra kan se vad han gör. Det finns inga dokumentationskrav, utan det handlar om ett förtroende. Det finns inga riktlinjer på när något ska vara färdigt, även om Ola planerar att bestämma detta för sig själv. Han idé handlar om att lära ska någon gång per termin besöka andra lärare i deras klassrum för att få idéer och uppslag. Detta tänker sig Ola ska bidra till ett bättre pedagogiskt diskussionsklimat på skolan, och jag håller med honom.

Avslutningsvis kan jag säga att jag ser med spänning på hur konceptet förstelärare ska utvecklas. Det förekom till exempel en del avundsjuka på skolan en tid efter tillsättning av tjänsterna. Kommer tjänsterna verkligen bidra till en bättre pedagogik? Bara tiden kan avgöra.

 

Diska efter maten

Vissa väntar med disken tills innan de ska laga mat nästa gång, och måste hantera intorkade matrester. Andra ignorerar det växande diskberget och tvingar sig sedan med många svordomar motvilligt ta tag i problemet de skapat. Min handledare Susanne diskar precis efter hon ätit, då det går enkelt och snabbt. Självklart handlar det inte bara om hennes agerande i köket.  Detta beskriver problem inom andra områden, inte minst det pedagogiska arbetet. Av vad jag har försått så är detta ett centralt begrepp för Susanne. Det innebär att hon inte skjuter upp det hon behöver göra, utan hon försöker göra det så fort det blir möjligt. Hon slipper fundera på vad hon gjorde tidigare (jämför de intorkade resterna). Det kandlar också om att “städa undan” i största allmänhet. När hon har haft en lektion, tar hon en stund direkt efteråt att fundera igenom det som hände och förbereda den lektionen som kommer sedan. Ett annat exempel är att hon gör sina administrativa arbetsuppgifter så fort hon får tid till dem. Hon kanske inte tycker att detta arbete är det roligaste hon har att göra som lärare, men hon ser ingen mening med att gnälla och klaga. Hon gör helt enkelt det arbete hon är tilldelad. Då blir det klart snabbare, skapar färre negativa känslor, resultatet blir bättre och arbetsmiljön försämras inte. Istället menar hon att om en arbetsuppgift borde utföras på något annat sätt skall detta påtalas för en ansvarig istället för att ältas i lunchrummet, tillåtas skapa ångest och skjutas upp till sista stund.

Tyvärr är jag är ofta precis tvärt om. Detta skapar otaliga problem för mig i min vardag. Det märks tydligt när jag ska lämna in uppgifter på givna deadlines, men även på andra sätt. Om jag ska gå på en morgonlektion, till exempel, så skulle jag kunna ta en spårvagn som garanterar att jag är på lektionen i tid, eller så kan jag chansa på att en senare spårvagn gör att jag ändå kommer fram innan den börjar. Jag chansar nästan alltid. Går på känsla om vad som fungerat tidigare, så att jag kan sova så länge som möjligt innan jag behöver gå upp på morgonen.

Jag är djupt avundsjuk på personer som Susanne som kan vara så organiserade och disciplinerade att de kan agera på det här sättet. Liksom alla andra vill jag leva i en stressfri tillvaro som genomsyras av en känsla av att allt som är möjligt att göra har gjorts. Jag tror inte att det är omöjligt att följa hennes exempel, även om det nog innebär en stor omställning för många. Det handlar om ett nytt sätt att hantera problem.

Varför skriver jag om det här i en blogg om ledarskap och lärande? Därför att jag tycker att Susannes inställning till stress har en koppling till hennes personliga lärande. Hennes organiserade arbetsmetoder gör att hon enklare kan se vad hon gör rätt och vad hon kan förbättra. Om andra tar till sig denna metod, kan detta sannolikt skapa en bättre grogrund för lärande även för dem.

Bidrar APTer till ökat lärande?

Hur lär sig lärare? Frågan har, såklart, mycket individuella svar. Alla människor lär sig på olika sätt, och så även lärare. Men hur gör skolledningen på Polhem för att bidra till sina lärares vidareutveckling och fortsatta lärande? Mina första tankar var att den formaliserade fortbildningen sker på två sätt. För det första att utbildning genomförs under några av elevernas lovdagar, som vi redan läst om under blogginlägget om Svenska Mässan, och för det andra tänkte jag mig att det skedde under den särskillt avsatta mötestiden under onsdagseftermiddagarna. Det är detta andra sätt som jag ska fokusera på i dagens inlägg. Det finns såklart fler sätt som lärare fortbildar sig på, bland annat via eget lärande på fritiden, delvis för att berika sin egen arbetssituation och göra den roligare. Det finns också möjlighet att ta specialuppdrag inom läraryrket, till exempel handledaruppdrag för lärarstudenter som jag själv. Detta kan bidra till ett lärande eftersom handledarna dels får anledning att diskutera med sina kandidater om sin undervisning, får distans till sitt arbete och kanske nya idéer, och dels för att handledarersättningen på Polhem används till att finansiera handledarens vidareutbildning. Snart införs kanske ännu fler möjligheter till fortbildning genom förstelärarnas uppdrag att driva den pedagogiska verksamheten framåt inom gymnasieskolorna, och Polhem är inte ett undantag. Jag har hört lite om vad deras planer är och.kommer snart att skriva om hur de kanske kan komma att påverka, och jag kanske också skriver mer om kandidathandledningens inverkan på lärares utveckling i senare blogginlägg.

Varje onsdag har lärarna på Polhem ett obligatoriskt pass på eftermiddagen då en av fyra olika aktiviteter brukar inträffa enligt ett rullande schema. Antingen genomförs en ämneskonferens, där lärarna i respektive ämne möts och tillsammans organiserar till exempel de nationella proven. Det kan istället genomföras ett sektorsmöte, där i Susannes fall matematik- och fysiksektorns lärare möts och diskuterar till exempel ekonomiska och praktiska frågor. Det finns också två sorters arbetsplatsträffar (APT) som kan hållas. Antingen kan lärarna möta sina särskillda programrektorer i en diskussion endast berör programmet, eller möter skolledningen hela personalstyrkan och tar upp frågor som berör skolan. Ibland kan även ett femte sorts möte hållas (sker sällan, och behöver inte vara på onsdagar), då alla lärare för till exempel samhällsklasserna träffas för att diskutera hur planeringen av till exempel gymnasiearbetet ser ut.

Det råder delade meningar på skolan om ifall onsdagens aktiviteter ska anses som vidareutbildning eller inte. Vissa ser det som ett tillfälle att lära av varandra, medan andra ser det mer som organisatoriska planeringsmöten. Jag har besökt två ATP-möte, och bägge var av den helomfattande typen. Jag kommer strax skriva mer om det. Min initiala tanke var att dessa var mer organisatoriska, medan ämneskonferenserna och sektorsmötena mer involverar utbyten av pedagogiska tankar. Efter samtal med lärare verkar det dock som att det inte sker särskillt många sådana utbyten, åtminstone inte i alla ämnen, utan att de nästan enbart fokuserar på de praktiska aspekterna av ämnenas utövanden. Till exempel i svenska kanske det är annorlunda, då materialet mer varierar och då kan en sorts “utbildning” ske mellan lärare där för- och nackdelar med böcker diskuteras. Så skillnader mellan ämnen kan finns, men också mellan individer, som jag skrev tidigare.

Vad hände då under onsdagens stormöte? Flera saker.

  • Arbetet med likabehandlingsplanen tillika jämställdhetsarbetet togs upp och det kommenterades att det går något långsamt frammåt. Det handlar om en undersökning av tryggheten som elever upplever på skolan. Sara Males talar om kränkningar och trakasserier och att skillnaden mellan begreppen är att trakasserier är kopplade till diskriminering, och sker mellan elever. Om det handlar om lärares bahandling av elever, heter det helt enkelt bara diskriminering. Hon liknade en skola vid en tavla, och menade att ramen inte går att göra något åt, men vi kan påverka tavlans duk: andra arbetsmetoder, bättre sammanhållning och liknande.

  • Helene Holmström talade sedan om sitt arbete på Center för språkintroduktion och hur bra hennes knappa 300 elever tycker det känns att flytta till en samvaro med övriga elever på lindholmsområdet.

  • Rektorn för de tekniska programmen Håkan Cardfelt tog upp en sak som flera reagerade på: att man inte får ha en bisyssla vid sidan av undervisningen som påverkar ens arbete negativt. Man ska själv anmäla sin bisyssla och se om den är godkänd eller om den måste upphöra.

  • Han presenterade också en planering för provsamordning, för att undvika krockar. Han uppmanar alla att använda det under provperioden, men beordrade inte. En fråga var om skolledningen med detta menar att sätta en gräns för hur många examinationsmoment som bör bokas in per vecka, men Håkan menade att detta inte är ett syfte.

  • Maija Söderholm, rektor för naturvetenskapsprogrammet, talade också om utvecklingssamtal och hur nya lärare kan få information om hur samtalen går till.

  • Sist på mötet tog hon upp att lärare under utvecklingssamtal bör tala om hur det går för eleverna i alla deras ämnen, och inte bara säga om de riskerar att få ett F i betyg. Detta möttes med stort motstånd, av kommentarerna att döma. Flera talare menade att detta är att lägga på mer arbete på lärarkåren, som redan har mycket att göra. Bättre då, enligt en talare, att informera om att informationen är bristfällig och att föräldrarna bör tala med respektive lärare för att få en komplett bild. Jag funderar dock på om inte mötet med föräldrarna undermineras om de inte tycker att mötet ger en komplett bild av hur det går för deras barn i skolan. Jag ska tala med Maija på måndag om detta, för att komplettera bilden.

Det verkar alltså inte som om onsdagens möten har som syfte att utveckla pedagogisk förmåga, som jag först trodde. De handlar om att lösa praktiska problem, och om att informera lärarna om nya arbetsmetoder eller ta upp saker som de kan ha nytta av att känna till. Detta innedär, som jag ser det, att det just nu endast finns två sätt som lärare kan utvecklas på: temadagar liksom den på Svenska Mässan, och genom egen försorg. Hur detta egna lärande går till kommer troligen att tas upp i ett senare blogginlägg.

Skolans organisationsstruktur

För någon dag sedan diskuterade jag min VFU med en klasskamrat. Jag förklarade att jag tyckte det var svårt att veta vad jag skulle beskriva vad gäller lärandet på skolan; det är en skola, och alla vet på ett ungefär hur det går till i ett klassrum. Under samtalet fick jag dock en insikt: det centrala med den här VFU-perioden är inte det som händer i klassrummet, utan att beskriva skolan som organisation. Det var naturligt för mig att fastna i den intressanta pedagogikens mysterier, och jag kommer nog inte kunna undvika frestelsen att auskultera några av Susannes lektionervarje vecka. Men jag kommer också till stor del ägna mig åt att försöka förstå mer om korridorerna och vad som händer där, samt om hur lärarnas arbetssituation ser ut.

Jag kommer i det här blogginlägget att presentera vad jag vet om Polhemsgymnasiet ur en organisationssynvinkel. Överst i organisationen finner vi förvaltningschefen Sven Höper som har titeln utbildningsdirektör. Det finns även fyra avdelningschefer (administration/ekonomi, planering/utveckling, personal/kommunikation och IT/kvalitet). Dessa styr över Göteborgs stads gymnasieskolor, som är indelade i tre stora områden, förutom gymnasiesärskolan, vuxenutbildning/särvux och yrkeshögskoleutbildningarna som har egna områden. Polhemsgymnasiet ingår i “Gymnasieområde Lindholmen, Bräcke gymnasiet, Ester Mosessons gymnasium, Lindholmens gymnasium, MTG, Polhemsgymnasiet & SFC Lindholmen” för att citera Utbildningsförvaltingens kontakta oss-sida på Göteborgs stads hemsida. Polhemsgymnasiets områdeschef heter Karl-Johan Höjer, och han har alltså ansvar för ett antal gymnasieskolor. Polhemsgymnasiets  skolledning består å sin sida av fyra personer: tre rektorer (Maija Söderholm – natur, Håkan Cardfelt – teknik och Ingela Linzie – ekonomi, samhälle och preparand) och en administrativ chef vid namn Susanne Olsson.

Så, min handledare Susannes rektor heter Ingela Linzie, hennes chef är Karl-Johan Höjer, och hans chef heter Sven Höper. Organisationen har alltså fyra lager och är “marknadsbaserad”, eftersom varje skola är “självförsörjande” vad gäller personal.

Det går ungefär 1000 elever på Polhemsgymnasiet fördelat över följande program: naturvetenskap, teknik, ekonomi och samhälle. Några läser dessutom på skolan utan att vara inskrivna på ett av dessa program. De går istället på Introduktionsprogrammet Preparand, och det är dessa elever som är orsaken till att jag gör min VFU på just Polhem. Skolan har, efter vad jag har hört, mellan 30 och 40 lärare.

Det var många namn att förhålla sig till, men min handledare tycker att det är viktigt att kunna sätta namn på personer, och jag håller med henne. Jag önskar bara att jag hade ett bättre minne för sådana saker, men efter den här analysen känner jag att min förståelse har ökat vad gäller Susannes arbetssituation. Fler frågor finns dock kvar att besvara. Tanken är att jag ska ta reda på hur lärandet och ledarskapet ser ut på skolan, men det finns även fler frågor om eleverna. Vilka samhällsklasser finns representerade bland eleverna på skolan? Hur pass mångkulturell är skolan? Hur är klimatet mellan eleverna på skolan? Förekommer det kriminalitet eller mobbing? Jag hoppas kunna besvara dessa frågor inom kort.

Nästa blogg kommer att delvis att handla om det APT-möte som jag besökte under onsdagen den 6/11 och vilka frågor som hanterades då.

Historien så här långt

Förra inlägget beskrev måndagens besök på Svenska Mässan. Dock var inte detta första gången jag mötte min handledare Susanne, utan den tredje. Den första gången var cirka en månad innan kursen började. Då möttes vi för att bekräfta att hon skulle bli just min handledare, och för att ta en första kontakt. Under det stadiet var jag förvirrad och oförberedd inför kursen som samarbetet med Susanne bygger på. Min kunskap om vad kursen egentligen gick ut på och hur dess upplägg såg ut var då väldigt begränsad. Efter det mötet har jag diskuterat kursupplägget med kursens examinator och jag är nu något mindre förvirrad. Det nya och speciella med kursen är att den är så fri i den meningen att det inte finns schemalagda tider, inga inlämningsuppgifter eller annan formalia att utföra. Jag ska beskriva Susannes arbete, bland annat via dessa blogginlägg, och skriva en rapport. Upplägget får jag bestämma själv.

Den andra gången jag mötte Susanne var på Polhemgymnasiet strax innan kursen startade. Då fick jag en första inblick i hennes vardag som lärare. Jag kommer med början nästa vecka spendera mycket tid på skolan, men jag tror att det är bra att ge mina första intryck om skolan och dess verksamhet redan nu. Som jag förstår det har Susanne två för mig relevanta uppdrag på skolan: hon är dels matematik- och fysiklärare i en vanlig bemärkelse för elever på gymnasienivå, och dels undervisar hon elever på ett annat sätt, som jag ska försöka beskriva i nästa stycke. En stor del av vad jag kommer göra är att se på vilka skillnader som finns mellan dessa två undervisningsformer, men jag ska också analysera skolans struktur och organisation.

Susanne leder ett antal elever, med flera olika bakgrunder, i en så kallad preparandklass. Ämnet som undervisas är matematik. Vissa av dessa elever är högstadieelever som behöver läsa på extra för att få ett betyg så de kan söka in på gymnasiet. Vissa har inte som mål att få ett betyg, utan de läser kursen för att förbättra sina kunskaper. Jag har inte full koll på gruppen och deras olika mål ännu, men det jag vet är att undervisningen sker helt individuellt. Det sker ingen undervisning framför tavlan i helklass. Eleverna har en egen planering som de arbetar för att uppnå. Vissa använder läroböcker, medan andra använder häften i ökande svårighetsgrader för att lära sig.

Det ska bli intressant att se mer av hennes arbete under de kommande veckorna.

En sten sätts i rullning

Hej och välkommen till min nya blogg. Detta är något nytt för mig. Jag gillar att skriva, men har inte tidigare publiserat på nätet så som jag kommer att göra under det kommande veckorna. Lite nervöst är det. Bloggen ingår i VFU-kursen “Lärande och ledarskap i praktiken – breddning” och kommer att handla om mina observationer och funderingar kring hur hur arbetet går till på Polhemsgymnasiet. Mer specifikt kommer jag att titta på hur min handledare går till väga när hon undervisar, och även se på organisationen ser ut i skolan.

Jag har hört att alla blogginlägg behöver en bild. Någon sade att det kan ta många gånger längre tid att hitta bilden än att skriva texten. Vi får se om det visar sig vara sant. Hur som helst innehåller detta första inlägg två bilder: en på mig, som man kan se ovan, och en på min handledare Susanne, här nedanför.

Handledare Susanne

Bilden på henne tog jag när vi besökte Svenska Mässan i måndags. Under höstlovet går lärare på fortbildning, och jag fick följa med. Vi deltog under motivationsdagen Fokus Världen, som handlade om hur skolan kan bli bättre på att tillgodose näringslivets behov. Jag berättade för Susanne om the CDIO approach, som är ett ramverk som syftar till att omvandla ingenjörsutbildningen iniom högskolan så att den kan leverera studenter som lätt kan anställas av företagen. Hon hade inte hört om detta, och blev intresserad av att veta mer. Det finns material att hitta på nätet om detta.

Johan Trouvé från Handelskammaren inledde dagen med att tala om hur viktig skolan är när det gäller att leverera kompetens til näringslivet. Han pekade på att det är viktigt att eleverna stannar inom regionen och jämförde med den Kanadensiska staden Vancouvers förändring. Under 20 år har staden genomgått en enorm upprustning, och Johan tror att detsamma kan hända i Göteborg med hjälp av initiativ som till exempel Västlänken.

Lokala företag talade om sin verksamhet och hur de arbetar för att skapa ökad tillväxt i regionen. Vi fick också lyssna på ungdomars syn på vad viktiga frågor att arbeta med är. Ett huvudtema var att hjärnan måste tränas för att bli bättre. Nya utmaningar behövs hela tiden, och lärare behöver stimulera sina elever med svåra uppgifter och inte bara låta dem räkna på och tycka att allt de gör i skolan är enkelt.

Förmiddagen avslutades med en paneldebatt som besvarade frågor från publiken. Helene Odenljung, ordförande i Göteborgsregionens utbildningsgrupp, talade om hur ett godkänt resultat i skolan inte är ok. Hon ville också arbeta med att höja lärares löner och menade att det är ett problem att skolan är underfinansierad.

Jag har hört att blogginlägg ska vara ganska korta, så jag rundar av här. Framöver kommer jag att skriva två inlägg i veckan. Nästa planeras läggas upp på lördag.