Konst, hälsa och lärande

Inlägg 8 15/1-20:

Det verkar som att min oaktsamhet har gjort att jag omedvetet ljugit för er läsare, förra inlägget var alltså inte det sista och tur är väl det för det hade berövat mig av ett ypperligt tillfälle att reflektera över hur arbetet potentiellt kan vidareutvecklas. Till hjälp med detta har jag den respons jag mottagit efter presentationerna.

En aspekt som kunde ha utvecklats med arbetet är den kring de kreativa uttryckens roll i aktiviteten och hur dessa har inverkat i någon utsträckning. Att kreativt arbete kan ha en positiv inverkan på psykisk ohälsa verkar vara en ganska modern tankegång, relativt outvecklad av en majoritet av den akademiska världen som åtar sig denna sortens frågor förens de senaste decennierna (Camic, 2008). En studie om konstens evolutionära betydelse (Dissanayake, 1988) påstår att den genom sin förmåga att skapa betydelse har gett mening till socialt viktiga aktiviteter vilket bidragit till människans överlevnad.

Enligt Camic (2008) så finns det åtskilliga belägg för konstens roll i människans begripliggörande av sin tillvaro, att förstå det okända samt i byggandet och stärkandet av gruppidentitet. Detta då det är genom konsten som en stor del av de för samhället viktiga kulturella och sociala narrativ skapas och återberättas. Förutom dess roll i människans gruppsammanhållning och därmed överlevnad så avhjälper konsten ångest genom sin förmåga att skapa förståelse för det okända.

Detta kan utnyttjas i sammanhang liknande dem där arbetet gjorts, där elever som brottas med frågor om sin tillvaro kan under friare former få utforska dessa och på så sätt känna en större tilltro till sin förmåga att handskas med sina omständigheter. Behovet att skildra sitt närområde i ett finare ljus kan ses som en förlängning av behovet att göra det vardagliga speciellt, ett behov som konsten tillfredsställer. Det går dock att tänka sig att detta behov blir mer påtagligt i sammanhang där det vardagliga blir speciellt på grund av negativa saker, och hur dessa kontraster blir extra starka i det mötet med majoritetssamhället som dessa ungdomars vardagliga skolgång utgör, där deras känsla av att vara annorlunda förstärks.

Intervjuerna kunde ha gått mer på djupet om arbetet inför pjäset med manusskrivningen för att på så sätt försöka ge ett mer uttömmande svar på vad deltagarna egentligen försökte åstadkomma genom att skildra närområdet. Detta hade inneburit en motivsanalys där syftet hade varit att åskådliggöra deltagarnas både uttalade och outtalade motiv för beslutet att låta pjäsen utspela sig i närområdet (Esaiasson, 2017). Resultatet hade gett ett större underlag att dra slutsatser utifrån och hade möjligtvis kunnat besvara frågeställningen om behovet att skildra närområdet på ett positivt sätt är en yttring av att ha utsatts för en negativ bild av sitt område.

Utöver vad detta hade tillfört arbetet så hade detta gett tillfälle för eleverna att reflektera över sitt verk och genom följande diskussioner möjligtvis få en större förståelse och uppskattning för de överväganden som ibland görs i kreativt arbete. Detta i enlighet med det som Osborne (2005) menar är nyckeln till större framgångar inom naturvetenskapsundervisning, nämligen diskussionsbaserat lärande där eleverna får förhålla sig till bredare frågeställningar och utifrån dem utforska, formulera och bemöta argument. 

Referenser

Camic, M. P. (2008). Playing in the Mud: Health Psychology, the Arts and Creative Approaches to Health Care Journal of Health Psychology

Dissanayake, E. (1988). What is art for? University of Washington Press.

Esaiasson, P., Gilljam, M., Oscarsson, H. (2017). Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad. (Femte upplagan). Stockholm: Wolters Kluwer.

Finslipning av tveeggat svärd

Inlägg 7 12/1-20:

Det är svårt att tro att det är dags att skriva det sista inlägget och försöka sammanfatta arbetet. Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt och även om det är lite fel ord att använda i sammanhanget har arbetet känts mycket givande rent erfarenhets- och kunskapsmässigt.

Under första veckorna på året har större delen av tiden gått till att sammanställa rapporten, som nu nästan är färdig, men också mer litteraturstudier för att försöka finna ytterligare belägg som kan ge arbetet en starkare teoretisk grund.

Arbetet som gjorts har haft elevperspektivet som fokus och därför är de pedagogiska ideérna inom variationsteori intressanta. Detta då de bygger på fenomenologin som fokuserar på hur människors upplevelser av ett ting eller fenomen kan skilja sig på väsentliga sätt baserat på till exempel tidigare erfarenheter (Lo, 2012).

Detta kopplar till det som enligt Hattie (Skolverket, 2010) är en individuell faktor hos elever som har positiv påverkan på studieprestation nämligen deras villighet att investera i sin egna framtid. Denna villighet kan då tänkas vara kopplad till föreställningar som eleverna har om sin framtid och samhället som skolan ska fostra dem till att bli en del av. 

Ytterligare aspekter av Hattie’s synliga lärande som är relevanta för arbetet var att målen för ‘Dockteatern’ var både uttalade och delade av både A och deltagarna. Dessutom blir ägarskapet av aktiviteten så påtagligt just för att dessa elever framför slutresultatet av den inför resten av hela skolan. Ett dåligt resultat riskerar då att göra en till åtlöje vilket för en mellanstadieelev kan tänkas svida värre än ett dåligt betyg eller omdöme från en lärare. Det blir att eleverna själva får fundera på vad som bestämmer kvalitén på slutprodukten, de får själva ta ansvar för att repetera in sina repliker. Detta är saker som gör att eleverna i större grad ser sig själva som sina egna lärare och som kan tänkas ge positiva effekter i ordinarie undervisning.

Arbetet kan nu ros i hamn inte endast med dessa mer teoretiska belägg utöver den visdom och beprövade erfarenheten som A delat med sig av, som beskrevs i slutet på sista inlägget. Jag ser fram emot att under de kommande dagarna få avsluta arbetet även om det känns som att jag hade kunnat fortsätta länge till.

Lärdomarna är många men den största är att ett välplanerat arbete blir oftare ett väl utfört arbete. Tidsplanen som gjordes i början lämnade rum för en del oförutsett, men den hade kunnat vara mer konkret vilket hade kunnat göra att till exempel en större teoretisk grund hade kunnat byggas inför undersökningen. Det som känts som en av de större utmaningarna under arbetets gång har varit att göra avgränsningen samt att vidhålla min objektivitet i ljuset av att arbetet haft som grund teorier som resonerat med mig personligen. Det är dock detta som har gjort arbetet så lustfyllt och roligt. Det vassaste svärdet ter sig sannerligen vara det tveeggade.

Referenser
Lo, M. L. (2012) Variation Theory and the Improvement of Teaching and Learning, Gothenburg Studies in Educational Sciences 323
Lindvert, J. (2010) PM om Visible Learning av John Hattie, Skolverket


Terminen är död, länge leve terminen

Inlägg 6 24/12-19:
Slutet av veckan som gått var väldigt händelserik, jag fick tillfälle att göra mina intervjuer och även tagit farväl till mina elever. Jag kommer tyvärr inte få vara kvar på skolan efter jullovet på grund av skolans ansträngda ekonomi och det var med ett något tungt hjärta jag deltog i  avslutningsaktiviteterna. Jag är ändå glad för den tiden jag spenderat med mina elever och de många erfarenheterna jag bär med mig.

Angående intervjuerna så var nästan samtliga (7 av 8 deltagare) villiga att svara på mina frågor. Jag måste säga att jag är överlag nöjd med hur det gick. De allra flesta kände sig trygga att svara ärligt och delade väldigt öppet av sina uppfattningar. Enligt ‘A’ hade eleverna i efterhand uttryckt glädje över att ha känt sig sedda, vilket glädjer.

När det väl var dags att ta ut eleverna ur lektionerna för intervjun verkade de flesta förväntansfulla och uppspelta. Eleverna släpptes in i en turordning, som de själva snabbt kom överens om, in ett grupprum som låg i anslutning till klassrummet. 

Jag kände mig väl förberedd och kunde på ett översiktligt och lättbegripligt sätt förklara vad mitt arbete gick ut på. Jag förklarade dess fokus på ‘Dockteatern’, att jag hade märkt hur uppskattat detta var bland eleverna som kanske inte tyckte om skolan värst mycket, att det var därför jag ville titta närmare på aktiviteten samt för att se vad man kunde ta med sig till andra aktiviteter. Detta ihop med att jag några dagar inför intervjun bad en av deras lärare att ‘förvarna’ hjälpte nog en del med att förbereda eleverna och avdramatisera det hela. Jag valde även att inte spela in intervjuerna för att göra det hela ännu mer avslappnat.

Jag såg till att klargöra att allt är anonymiserat och att inget som sägs under intervjun kommer dyka upp ordagrant någonstans utan att synpunkterna som de delar med kommer att sammanställas på ett sätt så att ingen kommer att pekas ut. Jag var noga med att se till att eleverna kände att det var deras synpunkter som var viktiga och att dessa representerades av mig rättvist. Detta innebar att jag läste upp det jag transkriberade av deras svar. Det är även utav denna anledning jag inte förde egna anteckningar under intervjun.

Intervjufrågor

  1. Var bor du?
  2. Hur länge har du bott här?
  3. Hur trivs du där du bor?
  4. Vad är det bästa med att bo där du bor?
  5. Har eran familj släkt i eran stadsdel?
  6. Är du eller någon i din familj med i någon förening?
  7. Vad har du för fritidsintressen?
  1. Hur trivs du i skolan?
  2. Vad är det roligaste med skolan?
  3. Känner du att skolan ger utrymme för dig att utveckla dina intressen?
  4. Varför/Varför inte?
  5. Vad är det tråkigaste/jobbigaste med skolan?
  1. Varför gick du med i ‘Dockteatern’?
  2. Är det roligt att vara med i ‘Dockteatern’?
  3. Vad är det roligaste med ‘Dockteatern’?
  4. Hur kändes det inför föreställningen?
  5. Hur var föreställningarna? Hur kändes det att uppträda?
  6. Vad känner du att du har lärt dig eller tar med dig från din tid på ‘Dockteatern’? Vad kände du att det gav?
  1. Vad tycker du om ‘A’ som lärare?

Det som stod ut inledningsvis under intervjuerna var reaktionerna på frågan om vart eleverna bodde, trots att jag försökte att fråga på ett sådant självklart sätt som möjligt för undvika så kallade intervjuareffekter (Esaiasson, 2017). Vissa tog det som självklart att samtliga som går på skolan också bor i Bergsjön och blev därför lite ställda av frågan och man såg på vissa av de att de började fundera kring varför jag ställde frågan. På frågan om hur de trivdes och vad det bästa med att bo i Bergsjön var märkte jag att någonting hände. Jag var här väldigt noga med att se till att min ton när jag ställde frågan inte avslöjade någon slags avsikt. Trots detta kom det mycket fram.

Eleverna uttryckte en egen bild av sin stadsdel som lugn och fin, utan att jag lyfte frågan om bilden av Bergsjön visade sig att eleverna var mycket väl medvetna om den negativa bilden av sin stadsdel samt att de tycker att bilden är orättvis. En av eleverna uttryckte det som att Bergsjön ofta talas om i samma sammanhang som Malmö, trots att eleven tyckte att ‘det som händer i Malmö händer ju inte här’. Allmänt verkar man angelägen om delge positiva uppfattningar, och jag misstänker att detta är en naturlig försvarsmekanism mot vad man uppfattar som en orättvis stigmatisering av sin stadsdel. Det som i ‘Territoriell stigmatisering’ (Sernhede, 2017) beskrivs som en ‘romantisering’. Ett försök att återge positiva sidor av som sin stadsdel som man upplever inte återberättas i den samhälleliga diskursen samtidigt som ens egna livsvillkor beskrivs felaktigt, och i utsträckning kanske bilden av sig själv.

Tyvärr var det väldigt få av eleverna som under intervjun kunde beskriva ett särskilt fritidsintresse, med andra ord ett sammanhang utanför hemmet där de själva eller någon i deras familj kunde få syssla med något utav glädje helt för de själva. Detta misstänker jag hänger ihop med att stadsdelens fritidsaktiviteter haft samma problem som skolorna med minskande resurser. Det mest omtalade är då såklart ungdomsfotbollen som i stadsdelen har krympt avsevärt i resurser och deltagande (Gabrielson, 2018). Vilka slutsatser som kan dras från detta är svårt att säga men det kan finnas åtminstone en korrelation.

Elevernas upplevelse av skolan är överlag positiv, de trivs med sina kamrater och sina lärare. De känner dock inte att det finns väldigt mycket utrymme för deras egna intressen trots att jag påpekar att ‘Dockteatern’ faktiskt är ett exempel där elevernas förslag har genomförts. De säger att lärarna tar emot förslag från eleverna men genomförs nästan aldrig på grund av det som lärarna uttrycker som tidsbrist. Vidare är det vissa inslag i undervisningen som eleverna såklart känner är mindre givande. Det kommer även fram att när det blir en stökig undervisningsmiljö känner eleverna en viss otrygghet.

Det är på frågorna om ‘Dockteatern’ som jag får de mest varierade svaren. Vissa svarar att det handlade om en rolig grej, eller att få testa någonting nytt. Andra kände att det hade gett de glädje att göra något roligt för de yngre på skolan. Det uttrycks här en vilja att vara en god förebild, att visa att skolan kan vara rolig samt göra något gott för skolans bild utåt.

Samtliga har haft en överväldigande positiv upplevelse. Det de upplever att de har fått med sig främst är ett stärkt kamratskap, genom att de har blivit bättre på att hantera konflikter inom gruppen. De hänvisar till A’s ledarskap när jag utreder detta närmare, att A är bra på att känna igen en dålig stämning inom gruppen och är bra på att få de att prata varandra och komma fram till en lösning. A har bevisligen funnit utrymme för sitt fostransuppdrag i sin aktivitet, vilket har förmodligen lett till ett bättre resultat då gruppen kunnat vara mer produktiv

Enligt Corys beskrivning i ‘Att leda med Emotionell Intelligens’ (Angita, 2019) av en emotionellt intelligent ledare finns det många aspekter till denne. De relevanta är bland annat anpassningsförmåga och empati. För att inneha förmågan att anpassa sig till en rådande situation behöver en bra ledare vara realistisk, alltså att denne har förmågan att bedöma ifall det upplevda har någon objektiv grund. När det gäller konflikter verkar A har en god förmåga att i stunden veta ungefär vad som har hänt men låter ändå eleverna komma till samförstånd och på så sätt öva konflikthantering.

Utmaningen som nu kvarstår är att se om den insamlade datan kan producera några slutsatser som kan besvara samtliga frågeställningar som ställdes upp inför den mer utredande och undersökande delen av arbetet. Arbetet under den kommande veckorna kommer ha detta som fokus ihop med arbetet att färdigställa rapporten.

Tyvärr fanns det inte tid under den sista veckan för en intervju med A, kanske om hen är på skolan under den kommande veckan och har möjlighet då. Jag fick iallafall under den sista veckan innan jul tid för ett sista samtal där jag rakt ut ställde frågan: vad skulle du säga är den enskild största anledningen att du lyckas så bra med eleverna?

Till min förvåning hörde hens svar ihop med det provokativa citatet från Sernhede, men också med kravet på en bra ledare om att vara realistisk. A säger att hen känner ett ansvar att förmå eleverna att prestera långt över sin kapacitet helt enkelt för att hen känner att det är det som krävs av hens elever för att lyckas. Genom att vara ärlig om elevernas förutsättningar på detta sätt ställer A höga krav, något som också identifieras som en framgångsfaktor i ‘Att organisera för skolframgång’ (Jarl, 2017) men det är också ett sätt att förmedla en genuin omtanke på ett sätt som visar att man förstår elevernas omständigheter. 

Referenser

Esaiasson, P. (2007). Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och marknad. (3., [rev.] uppl.) Stockholm: Norstedts juridik.

Gabrielson, J. (2018, 8/1), Nödropet: Fotbollen hotad i förorten, Göteborg Direkt. Tillgänglig: https://www.goteborgdirekt.se/nyheter/nodropet-fotbollen-hotad-i-fororten/repqlC!dTAJ2OgNFEOz7xTwnSQp9Q/

Angita (2019) Att leda med Emotionell Intelligens, Stockholm (Tillgänglig 1/1-20: https://euroquality.se/pdf/rapporter/Att%20leda%20med%20Emotionell%20Intelligens.pdf)

Jarl, M. Blossing, U. Andersson, K. (2017) Att organisera för skolframgång – Strategier för en likvärdig skola, Natur och Kultur

Kollegialt lärande och tyst kunskap

Inlägg 5 18/12-19:
Även om intervjuerna ännu inte är gjorda så finns det aspekter av organisationen som lyftes i det första inlägget kvar att vidare beskriva och eftersom jag är skyldig er läsare ett inlägg så blir detta ett bra tillfälle. Arbetet har elevperspektivet kring motivation i fokus men trots detta så är det ändå lärarnas undervisning och förhållningssätt som sätter ramarna och förutsättningarna för elevernas upplevelse och lärande på skolan. Än vidare så är lärarna beroende av en organisation som ger de stöd i sitt arbete. Dessa resonemang leder oss till vikten av att förstå hur skolan som studeras är organiserad oberoende av de speciella omständigheter den verkar under.

Min upplevelse av skolans organisation är att den i grunden är god, meningsskiljaktigheterna är väldigt få och specifika och det ges utrymme för att dessa ska lyftas. Man har rutiner på plats för att mötas regelbundet både i lärarlag och i arbetslag och jag upplever från dessa att man gör sitt yttersta för att komma till samsyn.

Hela arbetslaget, inklusive elevhälsoteam träffas varje vecka på så kallade arbetsplatsträffar där rektorerna på skolan uppdaterar personalen på läget. Mötena har under den senaste tiden handlat till stor del om skolans arbete för att nå de krav från Skolinspektionen bedömt att skolan inte uppnått i sin regelbundna tillsyn. Organisationen har därför på sätt och vis tvingats att ta en paus från den kontinuerliga fortbildningen med gästföreläsningar, workshops, case-diskussioner och andra kollaborativa aktiviteter. Något som det har uttryckts missnöje med just för att det hindrar organisationen för att arbeta förebyggande kring just ett av kraven, en högre undervisningskvalité.

Det är ingen hemlighet att skolan har knappa resurser, bland skolor i liknande områden verkar detta vara mer regel än undantag. Jag kommer att tänka på mitt gamla hög- och mellanstadie, Nytorpsskolan, som uppmärksammats nyligen (Artikel i SVT 6/12-19) för att rektorn medvetet gått 7 miljoner kronor över budget för att ‘återställa’ miljön och undervisningskvalitén på skolan. Detta är ett allmänt mönster i utsatta områden och kan delvis förklaras som en ytterligare konsekvens av det fria skolvalet enligt Kallstenius forskning som jag refererat till tidigare. Skolorna tappar elever till skolor i områden med högre status och eftersom den kommunala skolans budget bestäms utifrån elevantalet så skapar detta en negativ spiral där skolan till slut förväntas utföra ett förbättringsarbete med minskande resurser.

Ledningen på denna skolan är högst medvetna om problematiken, de beskriver den till och med själva som ett dilemma där man på ena sidan har sitt statliga uppdrag att säkerställa en lagstadgad undervisningskvalité och på den andra sidan har sitt kommunala uppdrag att se till att skolan opererar inom sin budget. Något som blir intressant ifall rektorn på Nytorpsskolan skulle prövas i en rättsinstans för sin medvetna överstigning av budgeten.

Ett antal fortbildningssatsningar har iallafall fortlöpit som planerat, bland annat digitaliseringsworkshops med två verksamhetsutvecklare från Göteborgs Stad. Dessa har jag upplevt som väldigt uppskattade och har visat för mig att det finns en genuin vilja och ett driv att utveckla undervisningen som kommer ifrån en stor omtanke för barnen. Vilket jag misstänker är roten till frustrationen som många inom organisationen upplever, som även uttrycks på arbetsplatsträffarna, att man känner sig maktlös inför att barn missgynnas framför ögonen på en.

Det finns alltså en stark önskan bland samtliga inom organisationen att förbättra situationen och utveckla sin undervisning, och de så kallade case-samtalen eller case-diskussionerna sågs som en viktig och uppskattad del av detta arbete. Man fick där möjligheten att lyfta olika situationer som uppstått och detta kunde vara allt ifrån en konkret undervisningssituation till en enskild interaktion med en elev eller situation som uppstått elever emellan. Kollegiet delas in i grupper där sitationen återberättas och diskuteras, på så sätt får man vägledning i sitt reflekterande, man får andra synpunkter samtidigt som ens kollegor kan ta lärdomar av erfarenheterna som återberättas.

Läraryrket är något speciellt i bemärkelsen att det handlar i grunden om ett mänskligt möte som ska resultera i ett lärande. Mängden små detaljer som bestämmer hur en kommunikation mellan pedagog och elev fortlöper, samt hur elevernas egna individuella förhållningssätt påverkar hur de uppfattar lärarens budskap gör att det måste finnas en uppsjö med så kallad ‘tyst’ kunskap kring hur man gör detta på bästa sätt. Nonakas (1994) kunskapsmodell beskriver den ‘tysta’ kunskapen i kontrast med den explicita, som kunskapen kring den delen av arbetet som går på högst automatik. Den som är svår att beskriva och på så sätt faller i glömska för att den inte uttrycks regelbundet. Mycket av den användbara kunskapen inom läraryrket faller inom denna kategori, då den strukturen som krävs för god undervisning gör att arbetet blir rutinmässigt, där med tid större och större delar av strukturen förpassas till ‘tysthet’.

Detta hänger ihop med det som beskrivs i ‘Att organisera för skolframgång’ (2017) som en framgångsfaktor i samtliga skolor med god måluppfyllnad, att det fanns ett ramverk för fortbildning för lärarna till exempel med hjälp av olika förstalärarsatsningar. Vilket gör det väldigt positivt att skolan trots sin pressade ställning fortsätter med sådant arbete. Jag tror hur som helst att detta är bland det bästa man kan göra oavsett vilken yrkesverksamhet man utövar, är att få tillfälle att få explicitgöra sitt arbete, och få sätta ord på det som utmanar eller det som håller på att falla i glömska är till nytta både för de mer erfarna men också de som har mindre erfarenhet inom ett arbetslag.

Det finns fler aspekter kring organisationen att lyfta, men det finns också fler blogginlägg att göra detta i. Dock kan det vara bra om den kommande intervjun med A innefattar vilka tysta kunskaper han besitter, alltså på något sätt fångar så många som möjligt av detaljerna kring interaktioner med hans elever.

Referenser
Netskar, S. (2019, 19 dec). Sveriges Television. Tillgänglig:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/rektorns-drastiska-atgard-for-att-radda-skolan-som-gud-glomde
Nonaka, I. (1994). A Dynamic Theory of Organizational Knowledge Creation. Organization science, 5(1), 14-37
Jarl, M. Blossing, U. Andersson, K. (2017) Att organisera för skolframgång – Strategier för en likvärdig skola, Natur och Kultur

Rörlighet och motivation

Inlägg 4 15/12 – 19:

För att förstå hur ‘Dockteatern’ kan vara en så lyckad satsning behövs någon form av formell beskrivning av båda hur A’s ledarskap av aktiviteten yttrar sig, samt hur dynamiken inom gruppen ser ut. Jag har under tiden jag observerat A fått intrycket av att hen är en väldigt känslomässigt intelligent ledare (Elmholdt, 2015) som nästan samtliga elever på skolan har en väldigt god och trygg relation till. Hen känner eleverna väl, då den upplevda tryggheten gör att eleverna är väldigt öppna med henom. A har undervisat på skolan så länge så att många av eleverna som börjar hos honom känner han redan till via deras äldre syskon. A har utöver sin erfarenhet ett otroligt lugn och allt detta ihop med en god förståelse för eleverna gör att A har förmågan att ta hänsyn till samtliga orosmoment som kan uppstå och har utformat sina aktiviteter för att dessa i minsta mån kan komma till uttryck.

Hen har hand om träslöjdssalen och jag har under mina besök på lektionerna slagits av hur trevlig atmosfären är. Det kan vara avsaknaden av skrivandet och den teoretiska kunskapens prestige, men jag misstänker att det är till stor del As förhållningssätt som skapat förutsättningarna för detta. Enligt Wheelans IMGD-modell (Ambjörn, 2018) är det i de tidigare fasen av en grupps utveckling som gruppmedlemmarna ser till ledaren efter de rådande normerna. Därför kommer delen av intervjun med A som avhandlar hens arbetssätt fokusera på hur As arbete ser ut tidigt i terminen.

För att ge läsaren en bättre bild av ‘Dockteater’-eleverna, deras tillvaro och gruppdynamik vill jag innan intervjuerna görs beskriva vad jag observerat av deras ordinarie undervisning.

Det är sällan samtliga elever är på plats vid utsatt tid och att lektionerna kan få en start som är lugn och ordningsam som man önskat efter införandet av ‘Backegårdslektionen’.

Lektionerna präglas av ett högt energiläge, där eleverna på ett väldigt engagerat sätt deltar i undervisningen men har svårt att följa de uttryckta ramarna för undervisningen. Eleverna väntar inte på att få ordet och pratar rakt ut men håller sig ändå till ämnet för lektionen. Det blir ändå någon form av diskurs som tar lektionen framåt men emellanåt övergår det gemensamma resonerandet lite till ett munhuggande där lärare får hindra eleverna att argumentera över ämnet. Som förväntat står eleverna från ‘Dockteatern’ ut på olika sätt. Även om dessa elever funnit en gemenskap inom den aktiviteten så finns det kanske som förväntat subgrupperingar när dessa elever interagerar i andra sammanhang. På lektionen sitter ungefär hälften av deltagarna och är engagerade i undervisningen medan ungefär hälften sitter och inte aktivt deltar.

Man märker emellanåt en spänning mellan dessa grupperingar, eleverna som är icke-deltagande riktar ibland direkta klagomål mot de deltagande att de pratar för högt. Jag misstänker att denna spänning kan ha en grund i en osäkerhet kring sin egna ställning. Man väljer mer eller mindre medvetet att genom olika härskartekniker höja sin status socialt än att utmärka sig genom sitt arbete i skolan. Detta har jag själv upplevt som en av de större utmaningarna på skolan och som är något som behöver avvhjälpas genom mer nivåanpassning vilket skulle kräva mer resurser.

Det blir hur som helst alltså klart att det råder en annan dynamik bland ‘Dockteater’-eleverna i andra sammanhang än när de är under ledning av A på ‘Dockteatern’. Detta är viktigt att påpeka då det just visar på vikten av ledarskapet, formatet och sammanhanget för hur individer agerar i en grupp. Det blir uppenbart att eleverna känner en helt annan trygghet och tillhörighet i det sammanhanget vilket gör att deltagandet blir på en helt annan nivå.

Däremot råder såklart andra förutsättningar på ‘Dockteatern’; det är mindre explicit teoretiskt präglat, det är en mindre grupp, deltagarna deltar på eget initiativ, samt att det finns en helt annan press att prestera då resultatet ska presenteras inför en större allmän beskådan. De två sista menar jag är de starkaste framgångsfaktorerna som bidrar till att aktiviteten fortlöper utan att saboterande beteende får utrymme.

Efter ytterligare ett samtal med kurator på skolan gällande hälsosituationen i området, kom vi fram till att det vore bäst att använda sig av öppna neutrala frågor om hur eleverna upplevde sin tillvaro. Dels för att gömma avsikten med frågan men också för att avhjälpa den etiska aspekten som lyftes i senaste inlägget. Vi kom även fram till att frågan om vilka uttryck det får i undervisningen kan bli svår att svara på, då hens upplevelse är att studiemotivation påverkas av så många olika faktorer att det är svårt att peka ut en enskild som dominerande. Hen menar dock att det kan finnas konkreta saker som påverkar elevernas inställning. Vi resonerar kring social rörlighet, att det ironiskt nog är de elever som har möjlighet att få se andra stadsdelar och röra sig i andra sammanhang som i större utsträckning utsätts för negativa föreställningar om sin stadsdel. Det blir alltså dessa elever som dagligen upplever kontrasterna mellan sin stadsdel och resten av staden via sina fritidsaktiviteter eller andra sociala sammanhang som utifrån detta börjar ifrågasätta varför deras verklighet ser ut som den gör. Frågorna kring detta ämne kommer alltså fokusera på att få en bild av elevernas sociala rörlighet, vilket innebär att frågorna skall undersöka elevernas möjligheter att röra sig i staden via familjens kontaktnät eller egna fritidsintressen.

Som förarbete inför intervjuerna den kommande veckan samtalade jag även med min handledare som även är lärare i årskurs sex om eleverna i ‘Dockteatern’ för att få mig en bild av varje elev. En kort sammanfattning är att eleverna är väldigt spridda i både nuvarande förmåga och motivation. Alla har dock gemensamt att de under de muntliga nationella proven haft mer eller mindre svårt att hitta ett särskilt fritidsintresse att presentera inför klassen.

Referenser

Ambjörn, Annika. 2018. Klassrumsledarskap. Chalmers, URL: https://pingpong.chalmers.se/courseId/10074/node.do….

Elmholdt, C., Dauer Keller, H. och Tanggaard, L. 2015. I Ledarskapets psykologi- att leda medarbetare i en föränderlig värld. Malmö: Gleerups.

Trygghet och ägandeskap

Inlägg 3 1/12-19:

Arbetet under veckan som gått kan bäst beskrivas som ett förfinande av frågeställningen. Jag finner mig själv i ett läge där mycket av arbetet med att finna relevanta bakgrundsaspekter är i stort sett färdigt, men frågeställningen har i detta tidiga skede varit väldigt vag men med hänsynstaganden till både omfattning och kvalité på arbetet tycker jag mig ha funnit en frågeställning som på ett bra sätt kan leda det fortsatta arbetet.

Sammanhanget kan kort beskrivas som en utomskolslig aktivitet på en skola i ett så kallat särskilt utsatt område där elevernas förmågor är stort spridda och studiemotivationen är låg. Frågorna jag hoppas få svar på främst genom analys av svar från semistrukturerade intervjuer med deltagarna samt ansvarig lärare på ‘Dockteatern’ är;

  • Vilka direkta eller indirekta upplevda uttryck får ohälsofaktorerna i området hos eleverna?
  • Vad kan ligga till grund för den låga studiemotivationen hos eleverna?
  • Hur upplever eleverna i ‘Dockteatern’ sin relation till teaterkonsten? Hur kan kreativa uttryck bidra till förbättrad psykosocial hälsa och ökad studiemotivation?
  • Vilka är framgångsfaktorerna hos ‘Dockteatern’? Vad är det som lockar just dessa elever med låg studiemotivation till aktiviteter utanför skoltid och vad är det som kan tas med till framtida aktiviteter riktade mot elever i liknande situation?

Svaret till åtminstone den sista frågeställningen kan det finnas tidigare belägg för. En studie (Hellsing, Ragnarsson, 2017) gjord kring ledarskapet av kreativa processer visar hur tillit och en miljö präglad av trygg samverkan främjar kreativitet. Hela grunden till aktiviteten som studeras är en idé som eleverna har fört fram själva, vilket betonar vikten av relationen mellan lärare och elev då eleverna bevisligen känt sig trygga nog med A för att komma med förslaget.

Andra aspekter kring dockteatern som behöver konkretiseras är hur As ledarskap främjar trygghet, delaktighet, ägandeskap och hur elevernas arbete kan beskrivas som en kollektiv kreativ process. Som sagt kände sig dessa elever trygga nog i denna miljö att ta ägandeskap av slutprodukten av aktiviteten. Med andra ord att uppträda med en pjäs som de förberett och repeterat in. Man har även gått så långt att man till och med tryckt ut affischer inför uppsättningen som eleverna fått lov att hänga upp lite här och var på skolan.

Anledningen till att den första frågeställningen formulerades på detta sätt är den aktuella diskursen om vad som påverkar de sjunkande skolresultaten inom den svenska skolan. En avhandling gjord på Stockholms Universitet (Kallstenius, 2010) visar att det fria skolvalet fått en konsekvens att föräldrar som har svårt att hantera informationshanteringen kring detta har inte kunnat nyttja möjligheten att sätta sina barn i en mer resursstark skola. Man kommer fram till att denna svårighet är på grund av föräldrarnas lägre socioekonomiska status, alltså lägre utbildning samt mindre ekonomiskt och kulturellt kapital. En annan anledning är den observerade satsningen ‘Föräldralyftet’ som har beskrivits i tidigare inlägg, det ohållbara läget för föräldrar i området är alltså något som har uppmärksammats och åtgärder redan vidtagits emot.

Viktiga hänsynstaganden som behöver göras inför undersökandet är följande. Den första finner mig inte kompetent nog att göra helt på egen hand och behöver rådgöra med elevhälsoteamet ifall det finns något bra sätt att ta hänsyn till den etiska aspekten. Alltså kan det göra mer skada än nytta att be individer beskriva en upplevelse som antagligen orsakar oro och kan ligga till grund för en djupare ohälsosituation.

Svaret på frågeställningarna kan ge pedagogerna i så kallade särskilt utsatta områden en förståelse för hur de kan utforma sina aktiviteter för att på bästa sätt ta hänsyn till de faktorerna som arbetet har som ambition att beskriva. Förhoppningen är att detta arbete kan åtminstone kan ge också med hjälp av sin något breda bakgrund och frågeställning också kan ge någon form av kontextuell grund för framtida arbete.

Upplever fortsatt arbetet som en god möjlighet att utifrån min förförståelse för området som denna organisationen verkar i utveckla min förståelse både för hur skolan i denna kontext är organiserad och förstådd idag samt hur diskursen kring den sett ut historiskt.

Referenser

E. Hellsing, A. Ragnarsson (2017), Ledarskapets påverkan på kreativitet – En studie om ledarskapets påverkan på kreativa arbetsprocesser hos ledare och medarbetare inom kommunikationsbyråer, Uppsala Universitet

J. Kallstenius (2010), De mångkulturella innerstadsskolorna – om skolval, segregation och utbildningsstrategier i Stockholm, Stockholms Universitet

Kreativa uttryck, hälsa och lärande

Inlägg 2: 20/11-19

Fick idag äntligen chansen att få observera en repetition av Dockteaterns uppsättning för i år, men innan jag går in på mina tankar kring detta vill jag ta tillfället att göra några förtydliganden kring det jag försökte uttrycka i det första inlägget.

Först och främst vad jag menade med bristen på fyrkantighet. Skolan har nyligen introducerat som koncept ‘Backegårdslektionen’, en gemensam lektionsstruktur för samtliga årskurser. Enkla saker såsom att:

  • Varje elev ska bli hälsad på av läraren helst innan eleverna släpps in i klassrummet,
  • Lärandemålen och upplägget för varje lektion skall finnas tydligt tillgängliga och ska gås igenom i början av lektionen
  • Varje lektion ska ha ett tydligt avslut där eleverna får en chans att utvärdera och reflektera över lektionsutfallet och sitt egna lärande

Detta ämnar till att varje elev från första klass känner en trygghet både i att de vet vad som förväntas av dem samt vad de kan förvänta sig av sina lärare. Detta gör också att sammanhållningen i lärarlaget kan bli starkare i och med det gemensamma arbetssättet.

Den oroliga miljö yttrar sig i att eleverna i perioder är icke-delaktiga i eller till och med obstruktiva till undervisningen och börjar ifrågasätta pedagogernas tillrättavisanden till en sådan grad att det blir ett allvarligt hinder för undervisningen. Det kan även tänkas påverka elevernas upplevda trygghet, vilket varit ett uppmärksammat problem på skolan. Till sådan grad att det vid Skolinspektionens regelbundna tillsyn 2019 kommit fram att skolan är i strid med skollagens krav på trygghet, studiero och åtgärder mot kränkande behandling (Skolinspektionen, 2019). Det är alltså denna situation man försöker få bukt på med hjälp av tydligare ramar såsom ‘Backegårdslektionen’ men de utomskolsliga aktiviteterna ‘Dockteatern’ och ‘Extraslöjd’ är exempel på åtgärder från lärarlagets håll.

Vilket äntligen leder oss till vad jag observerat idag. Lärandet i Dockteatern sker i en informell och avslappnad miljö en grupp på ca 6 elever, det är tidigt uppenbart att dessa elever åtminstone i denna miljö är självgående, drivna och tar ägandeskap av den tänkta slutprodukten av aktiviteten som sker. Det hela är ett logistiskt pussel där alla luckorna i eftermiddagens schema utnyttjas. Efter att en av eleverna tillgodosett en korrespondens mellan A, som är slöjdläraren ansvarig för aktiviteten, och elevens modersmålslärare kan repetitionen börja, och eleven sätter sig bakom det hemmasnickrade ljuskontrollbordet och börjar öva in sin sekvens. A träder själv in i regisörrollen och ser till att samtliga elever inser vidden och betydelsen av sina egna roller i uppsättningen. Repetitionen fortlöper relativt smärtfritt och jag får efter att A delar med sig av sina väl avvägda synpunkter angående repetitionen ställa mina så efterlängtade frågor till dessa artister och kreatörer som har uppenbarat sig framför mig.

Jag frågar hur Dockteatern kom till på skolan och det visar sig att den sedan sin första uppsättning 2014 varit i stort sett en uppskattad aktivitet på skolan men att det på grund av brist på tid och en känsla inom organisationen att det fanns andra utmaningar för skolan under senare år lades den ner efter en sista uppsättning 2016. Detta är alltså den första uppsättningen på tre år.

Efter att vi samtalar om Dockteaterns ursprung och historia på skolan påtalas det om ett tillfälle då en lärare insisterat på att få med sig en elev till ordinarie undervisning med motiveringen att elevens roll inte varit ‘så viktig’ för att eleven var ‘bara’ ansvarig för att ‘tända och släcka några lampor’. Denna elev hade fått en sådan stark känsla av gemenskap av sin roll som ljusansvarig att detta nedvärderande av elevens betydelse för den gemenskapen ‘knäckte’ eleven. Det blir klart för mig ganska snart ihop med andra anekdoter om och från eleverna jag får höra att eleverna känner en stor press från att uppträda med sin helt egna uppsättning, där detta faktiskt innebär att de själva har skrivit manus, roddat scenen, sytt ‘garderoben’, skickat ut inbjudningskort. A berättar att en av eleverna vaknat ur en dröm där de uppträder, i tårar över att hon fått känna glädjen av sin uttryck även på natten när hen inte är i skolan.

Jag frågar eleverna om de är har ett intresse för teater eller konst utanför skolan, men får trevande svar. Det verkar som att denna aktivitet var första gången dessa elever fick känna på gemenskapen från att jobba kreativt i en grupp, och jag tror att det är allmänt så det har varit kring denna aktivitet. Jag lämnar eleverna med orden att de borde känna sig stolta över att de ansträngt sig så för att skapa någonting av glädje för andra.

Hur hänger då Dockteatern ihop med hiphopkollektiven? Arbetet med studiecirklarna som Sernhede observerat som utförts av ungdomarna i hiphopkollektiven han studerat är alltså ett exempel på informellt lärande på relativt hög nivå. Det var ett självständigt försök från dessa ungdomar att förstå det som uttrycks som en form av upplevd underdånighet gentemot ett svenskt majoritetssamhälle. Sernhede menar att detta problem kan förstås utifrån att så kallade utsatta elevers upplevda särställning i samhället, som skapas i tidig ålder, blir förvärrat av skolans kompensatoriska uppdrag. Skolan är alltså med och förstärker känslan av att vara defekt i och med att skolan har ett mer eller mindre uttryckt uppdrag att ‘utjämna’ gentemot det ‘svenska’.


“Vad skulle hända om skolan i förorten gick ut och sade sanningen? Alla har inte samma möjligheter, alla har inte samma chans på arbets-markanden, alla är inte lika inför lagen, och så vidare. Vad skulle hända om skolan arbetade med att undersöka vad som ligger bakom segregationen, inkomstklyftorna, diskrimineringen och så vidare? Vår uppfattning är att skolan skulle få den ”cred” och den betydelse som den nu saknar. Det är ju just dessa frågor som de unga i hiphopkollektivet ställer sig, frågor de inte fick svar på i skolan, frågor som handlar om deras liv och villkor. “

Ove Sernhede

Man menar alltså att problemet i fråga handlar om att skolan inte ger rum för frågor som rör just specifikt dessa elevers livsförhållanden, men det går även att tänka sig att samma behov av legitimitet finns hos de förmågor som skolan ämnar att förmedla. Dockteatern ger eleverna utöver möjligheten att få uppleva glädjen från ett kreativt uttryck en möjlighet att visa hur detta uttryck kan bli ett utlopp för känslor och tankar dessa elever kan tänkas ha kring sin livssituation. Detta visar därmed för eleverna att det finns ett värde i att delta i skolans verksamhet och utveckla dessa förmågor och kan på sätt höja deras studiemotivation. Utmaningen för mitt arbete som fortfarande kvarstår är att hitta ett sätt att fånga och närmare beskriva hur detta sker.

Skolan är inte endast en förmedlare utav kunskap utan också en plats där ungdomarnas helt egna kultur formas genom att deras kultur hemifrån möter andra främmande kulturer i ett ramverk som majoritetssamhället skapar genom sin myndighetsutövning. Det är enligt Sernhede ett osynliggörande av dessa elever missgynnade ställning att då utan vidare stänga ute elevernas egna tankar och uttryck, för ett antal anledningar. Först och främst så undergräver det skolans position som en legitim kunskapsförmedlare men detta kan också tänkas bidra till en negativ psykosocial miljö för eleverna.

Idag har jag även samtalat med skolsköterskan och skolkuratorn angående det allmänna psykiska hälsotillståndet bland eleverna på skolan. Båda har under sin tid på skolan märkt av en försämring över tid, det vill säga att de ohälsofaktorer som brukar råda i området har blivit mer påtagliga. Detta får uttryck i fysiska symptom såsom huvudvärk eller magont men som efter lite ‘grävande’ visat sig ha orsakats utav stress från en orolig hemmiljö. Man beskriver vidare att det dels finns en brist på kunskap kring god hälsa, men också att stödåtgärder kring psykisk ohälsa bär i vissa fall ett kulturellt stigma vilket hindrar vissa från att söka hjälp för sina barns och sina egna besvär.

Detta försökte man avhjälpa med en satsning ifrån Göteborg stad som kallades ‘Föräldralyftet’, som gick ut på att föräldrar med barn i ‘riskzonen’ fick stöd och rådgivning angående hur de kunde förbättra sin hemsituation för att ge sina barn bättre förutsättningar att klara skolan. Föräldrarna fick också träffa varandra och bilda en gemenskap kring sin föräldraskap, där ett utbyte kunde ske som dessa föräldrar kanske inte innan haft tillgång till. Detta ihop med extra anpassningar för eleverna gav goda resultat, men som med mycket andra viktiga och bra satsningar som gjorts i området fanns det inte möjlighet att fortsätta med satsningen på grund av ansträngd ekonomi.

Referenser

Skolinspektionen, 2019 – Beslut för förskoleklass och grundskola efter tillsyn av Backegårdsskolan F-6 i Göteborgs kommun, Göteborgs kommun

Hiphopkollektiv och dockteatrar

Inlägg 1: 14/11-19

Fröet till idén bakom projektet som är tänkt att utföras under min tid som VFU-student på Backegårdsskolan uppkom under arbetet med utvecklingsprojektet på Vättleskolan.

Under litteraturstudierna inför utformningen av laborationspaketet upptäckte jag en uppsjö med forskning som försöker beskriver vilka omständigheterna kring lärande i så kallade socioekonomiskt utsatta områden som är väsentliga att förstå utöver de som styr det dagliga lärandet på skolorna. En studie gjord av Sernhede (2009) som resonerade extra med mig handlade om hur ungdomar i dessa områden skapar egna informella lärandemiljöer, i detta fall ett hiphop-kollektiv som anordnade studiecirklar där ungdomar kunde utforska och diskutera frågeställningar som uppstått hos dem själva och som de inte fann att skolan gav utrymme för.

Under augusti månad blev jag anställd på Backegårdsskolan som lärare i NO och Teknik för deras årskurs fyra och fem. Under tiden jag undervisat på skolan och lärt känna eleverna och lärarlaget har jag fått så mycket tankar och nya insikter att det nästan är ogreppbart, men jag har som ambition att under denna tid lära mig mer systematiska sätt att beskriva fenomen som präglat den dagliga verksamheten här, då dessa är lika de som präglat min egen uppväxt och självbild. Detta är alltså ett bra sätt för mig att bli mer förtrogen med min arbetsplats samtidigt som jag får en möjlighet att ta fram ett underlag för förbättring i ett område som ligger mig nära hjärtat.

Det som jag har observerat under min tid på skolan innan denna kursstart och som jag diskuterat närmare med skolans administrator under dagen, är att organisationen har stora svårigheter trots sina sunda grundvalar. Alltså att trots en god tanke bakom besluten och ramverken som styr den dagliga verksamheten så är det en tidvis en orolig miljö på skolan. Dessa och andra problem uppstår när dessa beslut skall förverkligas, inte på grund av illvilja från en enskild utan för att det finns ett uppfattning om att ramverket är på olika sätt bristfälliga eller opassande för miljön som skolan arbetar i. Det finns alltså ett behov av mer dialog mellan ledningen och lärarlaget för att besluten skall bättre legitimeras, men också att laget i större utsträckning är sympatiska till ledningens öppenhet till att utveckla organisationen.

Vi diskuterade vad för yttringar detta får i undervisningen, och våran diskussion mynnade ut i att en av problemen på skolan varit en brist på ‘fyrkantighet’. Alltså att vissa grundläggande dagliga arbetssätt av flera olika anledningar inte följts (eller inte har kunnat följats) kontinuerligt vilket bidragit till en orolig miljö på skolan.

Ett sätt som lärarlaget valt att motverka problemet är en satsning som en av slöjdlärarna gjort är ett antal utomskolsliga aktiviteter, nämligen ‘Dockteatern’ och ‘Extraslöjd’. Även om jag inte har fått tillfälle att möta denna lärare och diskutera denna aktivitet enskilt så har jag fått uppfattningen från andra i laget att denna satsningen lockat och gjort stor skillnad för de elever som haft störst problem med auktoritetsutövningen från lärarlaget. Jag menar på att detta är just ett exempel på hur denna lärare har modellerat för eleverna hur kunskaperna i slöjd ihop med andra centrala förmågor som skolan har som plikt att lära ut kan ge dem ett meningsfullt uttryck. Förmågan att begripa och förmedla ett narrativ.

Vilket leder oss tillbaka till Sernhede och hans hiphop-kollektiv, Dockteatern är ett exempel på hur skolan har tagit konkreta åtgärder för att legitimera sin undervisning och jag vill ta tillfället under dessa veckor att undersöka vad som gör detta framgångsrikt, hur det går att utveckla och vad som går att ta med till andra satsningar på skolan.

Jag kan dock inte sticka under stol med att jag träder in i detta arbetet mer eller mindre övertygad om betydelsen av dessa idéer. Jag har själv många gånger under min skolgång i Hammarkullen mer eller mindre medvetet haft en viss skeptisk hållning till vad jag blev undervisad. I mitt fall inser jag att detta grundar sig i att jag växt upp i ett hem med ett högt akademiskt och kulturellt kapital, där jag redan bildat ett narrativ om mycket av min upplevelse men samtidigt såg värdet av förmågorna som skolan försökte utveckla i mig.

Trots mina föräldrars akademiska kapital upplevde de många svårigheter som många gånger fått mig att starkt tvivla på min egen förmåga och lust att nå framgång i ett samhälle som så många gånger varit så ovälkomnande. Jag kan därför sympatisera med uppfattningen av att skolan inte lär ut det som dessa barn och ungdomar upplever att de behöver för att lyckas, men som sagt så inser jag samtidigt betydelsen av utbildning och vilket mervärde det ger i livet. Därav min övertygelse för vilken betydelse förhållandevis små satsningar i väluttänkta aktiviteter kan få för studiemotivationen och måluppfyllnaden hos dessa barn och ungdomar.

Precis som mig själv har ungdomarna och barnen i dessa skolor ofta föräldrar som har varit tvungna att bygga ett nytt liv i ett främmande land och med detta kommer vissa konkreta utmaningar. Barnen lär sig ofta språket fortare än sina föräldrar och detta gör att det kan råda ett helt annat maktförhållande i dessa familjer, där till exempel barnen tidigt kan bli ansvariga för kontakten med myndigheter. De äldre barnen får alltså ett stort ansvar tidigt, och det är inte självklart att alla alltid klarar att axla detta stora ansvar. Det blir klart att det finns dels ett stort behov av stöd för dessa ungdomar men också en stor potential som jag hoppas kan få förverkligas.

Referenser
Sernhede, O. (2009), Territoriell stigmatisering ungas informella lärande och skolan i det postindustriella samhället, Utbildning & Demokrati 2009, vol 18, nr 1, xx–xx