Ett vinnande koncept

Något som inte är helt omöjligt att uppmärksamma är att jag inte varit här och skrivit på ett tag. Jag kan lugna dig med att det finns en naturlig förklaring, och den är att den här kursen helt enkelt avslutades för ett ganska bra tag sedan. VFU:n i Skövde var riktigt bra, och den har tillsammans med de tidigare VFU:erna jag genomfört gett mig en hel del insikter. Med detta inlägg vill jag sammanfatta dessa insikter med målet att knyta ihop säcken innan det är dags för mig att säga tack och adjö!

Man vill oftast inte säga att man behöver vara på något visst sätt för att kunna utföra något särskilt yrke. Och det stämmer väl, men vad jag sett finns det ett särskilt beteende som man behöver ha för att slippa lägga tid på en väldans massa bråk som uppstår i klassrummet. I övrigt verkar det dock som om man kan låta sin personlighet bubbla över åt alla håll och kanter 🙂 Det är dock detta specifika beteende som jag väldigt utspritt försökt skriva om tidigare, och som jag nu vill sammanfatta.

Man tycks ha hittat ett vinnande koncept när man stiger in i klassrummet och alla genast tycker att man verkar vara bestämd, stark och vänlig/omtänksam. Ingen av dessa tre delar bör underskattas, då alla är riktigt viktiga. Det finns också vissa tips för hur man uppnår detta. Bland annat att bygga upp en god hållning, vilket visar på en inre styrka (men kanske också på en yttre och kroppslig styrka). Ett annat tips jag skrivit om handlar om att överdriva sin sinnesstämning genom att använda tydliga tecken och kanske också ha olika platser i klassrummet för när man pratar “vanligt” och när man är missnöjd. Däremot bör man akta sig för att agera hotfullt, till exempel med en stor ilska. Jag tror det är viktigt att man som lärare kan ses som en stöttepelare, något stabilt (både i humöret och i vad som man förmedlar som förväntat och önskvärt) som man alltid kan räkna med. Någon som alltid vill ens bästa. Som sagt så hindrar det en, som lärare, dock inte från att tydligt visa när man är missnöjd med något. När en tid har gått tror jag också att det är viktigt att eleverna märker att man är kompetent. Det betyder inte att man behöver kunna allt, men att man har grundläggande kunskaper inom sitt ämne samt vet hur man finner mer kunskap när den behövs.

Inget av detta tycks vara något man bara är per automatik, utan något man blir bättre på. Utöver detta tycks det också finnas ett ganska stort svängrum för varje individ. Jag lämnar det därför upp till var och en att bestämma sig för exakt hur man vill vara och hur man ska nå dit. Efter denna VFU:n har det dock blivit rätt tydligt för mig hur jag vill ha det, hurdan jag vill vara och hurdan jag är. Lyckligtvis kan jag säga att alla tre bitar också går bra hand i hand.

Med det vill jag säga att jag hoppas att bloggen varit intressant läsning för dig som har läst! I annat fall har det i alla fall varit intressant och roligt för mig att dela med mig av mina tankar. Och nu är det tack och hej för mig!

“Grow some balls!”

Nu under vårterminen har jag spenderat någon dag i veckan på min praktikplats, och faktiskt hunnit avsluta min praktik (eller åtminstone den praktiska delen av den). När jag under min sista dag höll i två lektioner konstaterade min handledare, den ordinarie läraren för klasserna och jag glatt att jag faktiskt har börjat kunna styra min röst ordentligt och också lyckas ta elevernas uppmärksamhet! Att det är en stor grej för mig har nog framgått från tidigare inlägg, så jag är inte lite glad!

Efteråt valde vi dock att fundera lite kring vad som är min nästa stora utmaning. Vi kom ganska snabbt in på ämnet om att sätta regler, vara bestämd och ta beslut. Jag kan koordinera uppgifter när jag förberett mig, och eleverna följer det jag säger, men det är inte alltid lätt att välja vilka regler som gäller, se allt som händer, säga ifrån och ta snabba beslut. Jag har verkligen upplevt vinsterna med regler, och jag har hört ännu mer positiva saker om närvaron av dem! Exempelvis fick jag under en tidigare praktikperiod ordning på en klass när de gjorde ett praktiskt test genom att gå igenom tre regler för testet innan, medan det var lite besvärligare under den ordinarie lärarens tidigare identiska test med en annan klass då regler visserligen fanns, men inte kommunicerades innan. På Kavelbro har jag också sett positiva effekter som regler och struktur haft på olika klasser, och då också insett hur vissa klasser jag träffat under tidigare praktikperioder skulle ha gynnats av lite mer av den varan. Ämnet finns också i litteraturen. Exempelvis skrev Stronge i sin artikel om vad som gör bra lärare bra, från 2011, att klassrumshantering eller -ledning (eng. classroom management) är en av fyra områden där de bra lärarna skiljer sig från de sämre. Detta begreppet riktar sig då mot att etablera rutiner, övervaka elevers beteenden och att använda lektionstiden effektivt. Värt att nämna är att övriga områden som togs upp är klassrumsorganisation, positiva relationer och uppmuntran till ansvarstagande. Jag kommer strax återkomma till detta med regler och bestämdhet, men tänkte först förklara titeln lite.

När jag kom hem efter det sista praktiktillfället valde jag att kolla igenom alla tidigare utvärderingar som elever har gjort av mig under tidigare praktikperioder. Förutom problemen med rösten (och en del positiva saker såklart) så var det just bestämdheten som många kommentarer kretsade kring. Ett antal elever uttryckte det med ”Grow some balls!”, andra med att jag måste agera på elaka kommentarer, att ”visa vem som bestämmer” eller att jag är för försiktig. Behovet av bestämdhet verkar dessutom vara större ju oroligare klassen är, men alla klasser tycks behöva någon uppsättning av dem. Värt att tänka på är att det inte heller alltid är så att alla elever inser att de har ett stort behov av regler, utan bara uttrycker sitt behov av frihet och underhållning. Allt detta med bestämdhet har försvunnit från mitt huvud någonstans på vägen. Vad det berott på vet jag inte riktigt, men det blir som sagt nästa utmaning. En som jag tror att jag har verktygen för att klara galant, och jag tänkte därför dela med mig av tipsen jag fått.

Det första verktyget handlar om vilka regler man bör sätta och vad som är bra regler. Steinberg kallar detta för normer och menar att man som lärare ska fundera kring hur man själv vill ha det i klassrummet. På praktiken har jag fått lära mig att man ska tänka kring vad som är viktigt för att man själv ska må bra av klimatet, och vad som är bra för gruppen. Det är dessutom viktigt att undvika inte-regler, och då prata om att ”vi arbetar med alla” snarare än ”vi exkluderar inte någon”. När jag frågat lärare som är riktigt duktiga på klassrumshanteringen har jag också fått höra att man måste kunna motivera alla regler. Det låter självklart, men ibland kan det vara så att man vill ha det på ett visst sätt bara för att man själv trivs med det eller finner ro i att den regeln alltid funnits, men egentligen inte kan säga varför den är bra. En ytterligare kategori av regler som är bra att ha är ”start och stopp”-regler. Eleverna behöver veta hur man förväntar sig att lektionerna ska börja och sluta. Att ha någon form av rutin där ger dessutom trygghet och struktur, vilket är bra för många elever. Utöver detta verkar det bli lättare att få elevernas uppmärksamhet i början av lektionen och undvika att de bara springer ut när sluttiden närmar sig (om det är det resultatet man vill ha, vilket är vad jag vill) om man har regler som säger att det ska vara så. Om alla elever dessutom vet vad som gäller kan de börja uppmana varandra att exempelvis vara tysta, vilket gör att man slipper vara den som klagar hela tiden. Då behöver man dock se upp så att man inte råkar få några extra ledare i klassrummet.

Att det finns regler är dock ingen garanti för att de följs. När jag frågade en av de lärare som är duktigast på detta med struktur och regler fick jag höra att eleverna testar hur strikta reglerna är. Vissa testar en gång, andra testar många gånger.

Det gäller att vara hård, det vill säga att aldrig ge undantag och aldrig ge med sig. Det gäller att ha full koll på klassrummet, och alltid agera när någon regel inte följs. Ett exempel är när elever inte lyssnar på läraren under en genomgång. Exempel på ageranden som jag fått tips om är att säga till, bli tyst och vänta ut eleverna eller utföra en kombination av dessa två. Det finns dock säkert fler alternativ. Oavsett vilket agerande man väljer uppmärksammar Steinberg att det är oerhört viktigt att vara noggrann med att inte uppträda hotfullt. Det är dock inte alltid lätt att notera att en regel bryts. Det kan ske dolt, eller så kan man råka fastna i sin egen genomgång och glömma att lyssna efter vad eleverna håller på med. Detta kan delvis kopplas till mitt tidigare inlägg om problem med observationer. Om just detta med genomgången är ett problem är en självklar sak att göra att ha platser där man stannar upp från genomgången och noterar läget. Ett annat tips jag kan ge nu är att ta sig tiden att bara försöka lyssna efter ljud och vem som orsakar det under exempelvis ett arbetspass (då man inte står framme vid tavlan), på avstånd under en rast eller under ett besök hos en annan lärare. Ett sista exempel på ett agerande är att hjälpa eleverna att kunna följa reglerna. Självklart ska man inte ha regler som är helt omöjliga för eleverna att leva upp till. Samtidigt kan det också finnas de regler som en specifik elev inte kan uppfylla i nuet, men som skulle fungera om eleven fick lite tips och träning. Tyvärr har jag på vissa praktikplatser fått uppleva att man uttryckt en förväntan, exempelvis att svara kort (och inte göra onödigt långa utlägg), som eleven inte riktigt kunnat uppfylla. Man har då påmint eleven om sin förväntan, men missat att ge eleven hjälp med att finna alternativa (kortare) sätt att uttrycka sig på.

Roy Bartilsson (konsult på Ledarskaparna), som deltog under en utbildningsdag om förändringsprocesser i praktiken i kursen Leda individ och grupp (som jag läste på Chalmers hösten 2013), har ett annat tips. Han menar att en kraftfull metod för att få gruppmedlemmar att följa regler är att låta dem själva skapa reglerna. Han angav då också att man inte är lika benägen att följa regler som skapats av någon annan. Detta tycker jag är en viktig poäng, men att man då också bör tänka igenom vilka regler gruppen antagligen kommer skapa. Är de mogna nog att förstå vad som är bäst för dem själva? Om inte, så är det antagligen en bra idé att ha några regler man sätter själv och som inte kan förhandlas, och samtidigt erbjuda dem möjligen att diskutera övriga regler.

Dessutom har jag fått tipset om att upprätta regler tidigt med motiveringen att det är mycket svårare att ta igen det senare. Det är också något som Jan Wickenberg tog upp i en kurs om lärande och ledarskap i dysfunktionella organisationer som gick i höstas. Där menade han att makt alltid söker sin ägare (om man inte tar makten eller ledarskapet själv så tar någon annan det) och att det är lättare att tidigt ta makt för att senare tillfälligt ge ut bitar av sin makt till andra än att till en början inte ta makt och senare ta upp striden med de som har den.

Slutligen vill jag ta upp något som är oerhört viktigt. Steinberg kallar det för kärlek och struktur och utvecklar begreppet med att eleverna ”vill veta att du tycker om dem, ser dem, vill dem väl, vill vara med dem och att du har din entusiasm kvar”. Han menar vidare att det inte fungerar om man ”pekar med hela handen utan värme och omtanke”, men att en avsaknad av struktur inte fungerar heller. Jag har hört liknande saker från min handledare. Hon har pratat om att separera personen från beteendet, och då alltså visa att man bryr sig om och tycker om personen, även om beteendet i denna stunden inte var omtyckt. Slutligen ansluter detta också till Stronges tredje iakttagelse om positiva relationer.

Jag inser nu att detta blev ett oerhört långt inlägg. Jag tycker dock ämnet (och innehållet) är intressant, och det hoppas jag att du också tycker!

Vägen mot god röstkontroll

För att kunna höras utan att få riktigt ont i halsen och kunna variera sin röst ordentligt är det viktigt att kunna tala med stöd. Detta är något jag först uppmanades om under min förra praktikperiod, och också fick öva lite på tillsammans med de som går i årskursen under mig under en lektion i kursen Matematik, undervisning och bedömning 3 oktober i höstas. Bo-Urban Nordgren, som höll i passet, hade då en rad olika övningar som utfördes gemensamt och gav oss sedan några minuter individuellt. Han konstaterade då att mina magmuskler skapade ett stöd, men att jag sedan inte använde mig av det. Det enda tillfället då det ibland fungerade var när jag uppmanades att spänna magmusklerna innan jag började prata (genom att hosta och hålla kvar spänningen som skapas), men inte ens det fungerade särskilt ofta.

Under praktiken som pågår nu fick jag veta att röstkontrollen kan delas in i två komponenter. Dels att ha tillräckligt starka inre magmuskler för att kunna skapa och vidhålla ett stöd, och dels att ha en så bra muskelkontroll att man kan använda sig av stödet. Jag har problem i båda faktorerna. När jag satte mig ned och lutade mig lite bakåt (som läget vid en halv sit-up) tills det började kännas som mest i de inre magmusklerna tog det bara någon sekund innan jag började skaka i hela magen. När jag sedan skulle spänna en viss muskel då jag stod i en mer avslappnad position behövde jag även spänna de runtomkring, vilket tyder på en ganska dålig muskelkontroll.

Det finns dock hjälp att få! I grunden behövs träning av de inre magmusklerna, och dessutom behöver man öva på att använda dem när man talar. Nedan tänkte jag ta upp lite tips som jag hittat om styrketräningen.

Bea Malecki, som bland annat är thaiboxare, fitnessmodell och personlig tränare, publicerade nyligen inlägg om plankan (nedan t.v.) och bäckenlyft på ett ben (t.h.). Hon ger också en instruktion om hur man ska hitta rätt position i övningarna, vilket är vitalt för att träna de inre magmusklerna när man utför dem. För mig var det ganska lätt att hitta rätt just eftersom min mage börjar skaka ordentligt bara någon sekund efter att jag hittar positionen där rätt muskler belastas. Ett annat tips är att träna en ordentlig genomkörare för hela kroppen dagen innan, eftersom man verkligen känner vad som får jobba när man har träningsvärk. Om man sedan ska träna vidare med träningsvärken rådet det ju skilda meningar om, men oavsett så är det en bra metod för att hitta rätt. 😛

Bea demonstrerar två övningar som tränar de inre magmusklerna. Plankan t.v. och bäckenlyft på ett ben t.h.
Bea demonstrerar två övningar som tränar de inre magmusklerna. Plankan t.v. och bäckenlyft på ett ben t.h.

Något annat jag testat är Jillian Michaels tränings-DVD 6 week six-pack. I filmen betonar hon att det är viktigt att träna rygg om man ska träna mage för att få en balans. Det stämmer säkert, och jag kan säga att den första nivån på DVD:n gav mig träningsvärk i nästan hela kroppen.

Det finns säkerligen en hel del olika övningar man kan göra för att träna dessa muskler. Webbsidan msn hälsa & träning har en bank på både övningar och hela pass, och är en av många sidor som ger möjligheten att få tag på sådana övningar som man vill ha. Möjligheten att dessutom slippa plocka övningar själv, utan att få se en instruktör som har bestämt allt, precis som i tränings-DVD:n, är dock  något jag verkligen gillar. Passen har också namn som tydliggör vad man kommer jobba med. Att den också finns som app är ett extra plus i kanten!

Nu är det dags för Juluppehåll i min praktik. Det ska bli spännande att se om all denna träning hunnit ge något resultat senast när slutet av praktikperioden börjar efter Jul och nyår!

Intonationens roll och inträde

Som jag nyligen nämnde i ett inlägg så har jag haft många problem när jag blivit nervös och inte riktigt kunnat slappna av. Det som händer då är att jag börjar gå på autopilot. Det är svårt att beskriva, men det som händer är att jag inte riktigt är medveten under mitt “framträdande” och inte minns något av det efteråt. Det får också effekten att jag blir oerhört monoton i rösten. Eleverna tycker inte att jag verkar engagerad och upplever inte heller innehållet som intressant. Dessutom visar jag med mitt kroppsspråk att jag inte riktigt vill vara där. Exempelvis ställer jag mig med ena benet framför det andra, vilket enligt min handledare normalt är ett sätt man står på för att göra sig osynlig.

Jag har tidigare skrivit upp några faktorer som gjorde att jag blev mindre monoton under några övningsgenomgångar. Däribland skrev jag att övning i röstkontroll var avgörande. I detta inlägget tänker jag ta upp intonationens del i det hela. Vad jag förstått används den generellt för att höja och sänka tonhöjden i olika delar av meningen, men nedan kommer jag skriva hur vi använde intonation i övningarna och hur jag förstått att det fungerar (vilket inte behöver vara korrekt).

När vi använde intonation förlängde vi vissa utvalda ord i en mening. I och med förlängningen följer automatiskt ett varierat tonläge under just det ordet, vilket till viss del löser problemet med en monoton röst. Det är svårt att beskriva, men om man förlänger ett visst ord i en mening kan man höra effekten. Det är dock inte hela historien om dess påverkan. För det första ska variationen motverka att man uppfattas ha låg status, vilket påverkar elevernas inställning till en. För det andra ändrar intonationen dessutom meningens betydelse, vilket gör att eleverna uppfattar den på olika sätt. Kort och gott blir det ett tvärtom-tänkande för betydelsen. Därmed kan intonation också användas för att förtydliga något. Tag exempelvis meningen Under den här lektionen ska vi lära oss om potenser. Nedan är några exempel på vilka ord man kan välja att betona och hur det påverkar betydelsen.

Betoning Påverkan på betydelsen
Under den här lektionen ska vi lära oss om potenser. Bara under den här lektionen, inte under någon annan lektion.
Under den här lektionen ska vi lära oss om potenser. Under lektionstid och inte i andra sammanhang (ex. under rasten).
Under den här lektionen ska vi lära oss om potenser. Bara vi, inga andra klasser. Detta kan skapa en diskussion om en elev anmärker på att det väl ändå är så att andra klasser också ska lära sig om det.

Det sista exemplet antyder något annat man också måste tänka på när det kommer till intonation. Det är att meningen kan tolkas på ett sätt som man kanske från början inte tänkt sig om man inte ser upp med hur man väljer att använda intonation. Meningen Tycker du om glass? kan ses som en trevlig och oskuldsfull fråga. Normalt lägger man då ett ljusare tonläge i slutet av frågan för att markera att det är just en fråga. Väljer man i stället att förlänga ordet du får man till en skeptisk ton.

Hur övar man då upp sin förmåga att använda intonation för att variera sin röst? Här kommer några tips:

  • Planera vad du ska säga och vilket ord som ska förlängas. Det gör att man hinner tänka på vilken betydelse meningen kommer få, och därmed kan undvika en hel del fallgropar som annars kan uppkomma om man som jag inte riktigt tänker på hur meningar kan tolkas.
  • Se till att ha fyra-fem start-meningar, där något ord varieras, under varje genomgång. Då varieras rösten vid åtminstone några tillfällen under femton minuter (som jag då tycker är en standardlång genomgång). Vid dessa tillfällen har jag också märkt att man får elevernas uppmärksamhet då de uppfattar att “nu hände det något”. Jag har även fått tipset om att ha några standardmeningar som man är bekväm med och kan utantill (inklusive hur intonationen används i dem).
  • Läs barnböcker högt. Detta tips har jag fått flera håll. Min handledare menar att detta är en bra övning eftersom barn slutar lyssna på sagor när rösten aldrig varieras.
  • Sjung. I låtar går det mycket upp och ned, och om man då klarar av att nå alla dessa toner kan man också överföra det till talet.

I de två sistnämnda övningarna får man arbeta med en rad olika tonlägen och förvrängda varianter av sin röst. Att variera sin röst på det sättet hänger samman med förmågan att använda magen som stöd för rösten. Det förtjänar dock ett eget inlägg, så jag kommer ta upp det senare.

Första gången energin syns!

Under förra veckan höll jag den inledande genomgången under två lektioner. Detta var första gången under alla praktikperioder där jag verkligen kände att mitt engagemang och intresse inte stannade inombords, utan verkligen lyckades hitta ut ur kroppen! Att jag själv inte verkar intresserad har varit något jag fått höra från både elever och lärare under de tidigare praktikperioderna, och eftersom jag själv brunnit för de flesta ämnen jag lärt ut och tycker det är oerhört roligt att lära ut saker i allmänhet så har det varit oerhört frustrerande när ingen (varken jag eller andra) har kunnat komma på något som löser problemet. Under den andra lektionen skedde dock ett genombrott, och därför vill jag dela med mig om vad som skiljer sig mellan dessa två lektioner och all annan övningsundervisning jag haft under mina praktikperioder.

  • Den ordinarie läraren har gett mig fria tyglar och varit väldigt positiv. Detta har hänt några gånger förr, och är därför inte helt unikt. Dock har jag märkt att det i allmänhet gått bättre för mig när jag inte behöver ha en liten olustig känsla om att den ordinarie läraren inte alls gillar mina idéer och vill att allt jag gör ska likna den egna undervisningen.
  • Jag hade bara ansvar under den inledande genomgången. Detta gjorde att den ordinarie läraren tog över ansvaret, även om jag var med och hjälpte till, under resten av lektionen. På så sätt behövde jag inte innan lektionen tänka på vad eleverna skulle göra då och inte heller på att hålla ordning under den större delen av lektionen. Detta gjorde att jag slappnade av lite mer än vanligt, vilket jag tror är viktigt för slutresultatet.
  • Jag kastade ut lärandemodellerna och -teorierna under planeringsstadiet. Detta är något som jag önskar att jag kunnat göra tidigare. Under praktikperioderna är det förvisso viktigt att lära sig anamma olika modeller och teorier, men det är inte det enda som är viktigt. Att välja ut några exempel och köra på en traditionell matematikgenomgång framme vid tavlan gör att planeringen av innehållet inte tar så lång tid. I stället kan man fokusera på att fundera kring hur man ska lägga betoningen i olika meningar, var och hur man ska variera sin röst, hur man ska röra sig och på att öva i allmänhet. Det är saker jag inte haft tid med i någon tidigare praktik på grund av kraven som ställts. Något jag dock tänkt på är att det för mig är omöjligt att göra så här inom teknikämnet eftersom jag saknade en del kunskaper och eftersom det inte verkar finnas någon traditionell metod på samma sätt.
  • Jag har fått träning och stöd när det gäller röstkontroll. Att få tid att öva på sina svårigheter är helt klart avgörande för om man kommer utvecklas inom dem eller inte, men ett stöd från en annan person är också viktigt. Jag har under mina praktikperioder upplevt att man inte ens kan ta för givet att man får feedback från ens handledare, och när den väl kommer händer det ofta att man får reda på sina utvecklingsområden, men ingen hjälp när det kommer till att utvecklas. Självklart finns det undantag, till exempel när en mästarlärare för programmet tipsade om att jag skulle förklara något och sedan återkomma efter en stund för att inte fastna hos en elev för länge. Här i Skövde har jag fått flera timmars övning med min handledare där hon förklarat hur rösten fungerar, där vi har hittat stödet, identifierat problem och övat. Här måste jag betona vikten av att få öva tillsammans med någon som själv kan. Att hitta övningar är inte det stora problemet, utan det är att ha någon där som ber en repetera det denne säger på samma sätt som personen säger det, få feedback om hur väl man lyckas och få hjälp att göra det när man inte klarar det.

Alla dessa punkter tycker jag är oerhört viktiga, och jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden säga åt mitt ett år yngre jag att tänka på detta. Dock är den andra och tredje punkten de enda som är lätta att påverka själv. Handledarens inställning, tidsbank och kompetens är helt klart avgörande för den första och sista punkten. Inställningen kanske går att påverka i viss mån, till exempel genom att föreslå små snarare än stora förändringar. Tidsbanken styr dock handledarens chefer, och där är det kanske Chalmers som har någon typ av makt att kräva att ett visst antal timmar avsätts för handledning. Själv behöver man dock framföra sina önskemål (till sin handledare) om vilken typ av feedback och hjälp man skulle vilja ha. Kompetensen och viljan att hjälpa lärarkandidaten kan nog ingen riktigt påverka, utan där gäller det bara att hitta en passande handledare till varje lärarkandidat.

Till sist vill jag bara ta upp det faktum att jag absolut inte är färdigutvecklad nu. Även om min energi lös igenom under ett par minuter så får man inte glömma att den inte gjorde det under de föregående trettio minuterna av övningsundervisning den dagen. Dock är det skönt att veta att man kan, och att jag har något att utgå från när jag jobbar framåt! 🙂

En ny typ av tydlighet

Tydlighet är något som tagits upp vid flertalet tillfällen under utbildningen på Lärande och ledarskap. Såsom jag uppfattat det har det mest handlat om saker som att skriva läsligt på tavlan, förtydliga genom att använda olika färger, se till att instruktioner bara kan tolkas på ett sätt och skapa flera korta punkter framför långa textstycken. På Kavelbro har jag noterat en annan typ av tydlighet, nämligen kroppsspråkets påverkan. Detta är något jag egentligen tänkte skriva om för ett par veckor sedan, men som jag inte riktigt hann med.

En första observation som jag gjorde var hur man använde gester för att förstärka de talade orden. Det kan handla om att sträcka ut armarna en bit och med en cirkulär rörelse föra dem in mot bröstet så att händerna möts. Detta uttrycker ett vi, vi som i gruppen här. Jag vet inte riktigt hur stor påverkan detta har, men det är helt klart intressantare att titta på någon som inte står helt still. Jag har också fått höra från en pedagog på förskolan att liknande rörelser används där för att få barn, särskilt de som inte kan svenska, att förstå innebörden av ett uttryck. Men kan inte dessa gester resultera i att man fokuserar mer på hur läraren rör sig än det man ska titta på, exempelvis på tavlan? Jo, det är högst möjligt. Jag har för mig att Christine tog upp detta under sin kurs Leda individ och grupp genom att säga att ens ögon förs till det objekt som är i rörelse. Jag har också noterat att lärare för elevernas uppmärksamhet mot något som finns på tavlan genom att halvt vända sig mot den, peka med båda armarna mot innehållet och tillfälligt rikta sin egen blick mot det. Steinberg går i sin bok Ledarskap i klassrummet så långt som att uppmana till att läraren alltid ska hålla sin blick på uppgiftspappret eller arbetet och aldrig fästa den på eleven då läraren ska hjälpa någon i dess arbete. Lite bekymmersamt kan jag tycka, dels för att det inte känns lika trevligt att aldrig titta eleven i ögonen, och framförallt för att det är så mycket svårare att veta om eleven förstått om man inte tittar densamma i ansiktet. Steinberg menar dock att detta är viktigt eftersom det annars är lätt hänt att eleven tappar koncentrationen, samt att ett ständigt fokus på uppgiften signalerar hur viktigt arbetet är.

Det finns också två andra relaterade saker som jag noterat. Den ena är hur ett hopskrynklat ansikte kan förstärka ett ”schh”. Kort och gott måste man hela tiden tänka att allt måste överdrivas ordentligt för att eleverna ska se vikten i det. Som att man spelar teater och de sitter långt från scenen.

Det andra är vad man signalerar beroende på hur man för sig när man går fram för att prata med en elev om dennes arbete. I bilden nedan visas till vänster hur man som lärare signalerar att man vill prata och vara delaktig, och till höger att man bara vill observera. Om man vill vara delaktig behöver man ta plats och vill man bara titta så står man bredvid.
Kroppsspråk vid hjälp

Jag har inte själv tänkt på detta innan, men efter att ha provat mig fram är det tydligt att detta uppfattas av eleverna och att det påverkar hur de tolkar situationen. De flesta blir dessutom förvirrade när man vill göra något annat än vad kroppsspråket uttrycker att man vill. Något som är bra att känna till är dock att man alltid måste tänka på situationen när man gör detta. Om en elev betett sig illa eller är arg på en är det extra viktigt att tänka på hur man för sig. Steinberg menar att om man då närmar sig framifrån (och inte från sidan) eller ställer sig för nära (tar plats som på den vänstra bilden) så uppfattas det som hotfullt. Det gör självklart inte situationen bättre. Dock fungerar det generellt bra att använda tankesättet med att ta plats. Det är också något jag själv övat på under de senaste veckorna.

Det här med att observera…

På Kavelbro är en av mina aktiviteter att observera olika lärares ledarskap. Jag vill se vad de gör, hur de gör det och vilket resultat det ger.

Att göra detta är dock otroligt svårt. Det är väldigt lätt hänt att man antingen vill titta på allt möjligt samtidigt eller råkar göra det ändå, och därigenom missar detaljerna. Exempelvis tenderar jag att glömma bort att titta efter hur något utförs och hur gruppen reagerar, och råkar i stället fokusera på vad som presenteras. Att titta på specifika delar är inte alltid lätt.

Ett tips jag kommit på är att på förhand veta exakt vad man ska titta efter och dela in observationen i flera steg som utförs vid olika tillfällen. Vill man veta hur en lärare gör för att hantera någon som stör kan man dela in hela observationen i flera steg. Detta bygger på antagandet om att läraren återanvänder samma tekniker, så att samma teknik kan observeras vid olika tillfällen. Alla gånger måste man notera att någon stör, men första gången kan man undersöka vilka tekniker läraren använder, efterföljande gånger kan man försöka observera detaljerna i varje teknik (exakt hur läraren gör något) och några gånger därefter hur eleverna reagerar (om detta inte går att göra samtidigt som de andra stegen). Man får också exempelvis försöka fokusera på att hålla blicken på läraren och undvika att fästa den på tavlan samt kanske inte heller riktigt lyssna på vad som sägs. Då ser man mer av lärarens kroppsspråk och tänker mindre på vad som presenteras. Här är det helt enkelt viktigt att försöka påminna sig själv om att titta på rätt sak, men har man tappat fokus så tänker man antagligen inte på att påminna sig själv heller. Att ha någon annan som påminner då och då skulle antagligen vara hjälpsamt.

I det stora hela verkar det dock viktigt att kunna vara uppmärksam på allt som lärare. I klassrummet måste man kunna fokusera på det man själv och eleverna säger samtidigt som man ska se både hur väl eleverna förstår och om de skickar ut några andra signaler, exempelvis fientlighet mot andra elever som till slut kan utmynna i bråk. Om man ser till det muntliga provet i matematik är instruktionerna där också uppbyggda på förmågan att kunna observera allt samtidigt. Man måste följa resonemang som förs, notera valda begrepp som används och se hur mycket plats som tas av varje elev (se exempelvis filmerna och stöddokumentet här för nationella provet i årskurs 9). Alla gånger då jag har varit med som observatör på sådana saker har jag tyckt att det varit oerhört svårt att fokusera på allt samtidigt. Detta gäller både i klassrummet och vid bedömning av muntliga prov, även om man i det senare fallet varit flera lärare och då kunnat dela upp observationen så att alla inte tänker på samma sak.

Hur gör man för att märka allt då? Mayer beskriver i kapitel 8 i boken The Nature of Learning teorier som anger att vi har olika kanaler för observationer via öron och ögon. Han beskriver också att de olika kanalerna gör att vi kan ta in information genom att lyssna och se samtidigt. Dessutom tar Mayer upp teorier om att vi inte kan observera för mycket på samma kanal samtidigt. Det går dock troligtvis att öva upp i viss mån, varför det på något sätt viktigt att successivt börja fokusera på flera saker samtidigt. Som sagt finns det dock nog en övre gräns för hur mycket man kan fokusera på samtidigt, vilket är värt att känna till. Jag har dock ingen aning om metoder som kan användas för att öva upp denna förmåga, och hittar tyvärr ingen information om det heller. Jag gissar på att övning ger färdighet, men det är sällan så lätt att förbättras via övning utan någon hjälp.

Kihlström tipsar dock, i kapitel 3 i boken Lära till lärare, om att skapa ett schema innan observationen så att man kan ringa in exempelvis vilken typ av frågor som ställs under lektionen eller kryssa i hur många som ställts av varje sort. Det underlättar säkert arbetet, men har ingen effekt om man inte vet vad man kommer kunna observera. Om jag vill ta reda på hur någonting görs, men inte har någon idé om hur det kan göras innan, blir det nämligen svårt att skapa ett sådant schema. Det blir också lätt hänt att man inte ser det som inte finns med i schemat, på grund av egna förväntningar. Just detta med att ens förväntningar om det man observerar påverkar vad man observerar och minns efteråt är en helt annan diskussion, men bra att ha i minnet.

Kort om Kavelbro

Så här ser den ut, platsen dit jag åker varje måndag och onsdag! Här visas dock bara ett par av byggnaderna som ingår i gymnasiet. Jag sitter i ett arbetsrum i den med den stora glasfronten.

Kavelbro är ett praktiskt gymnasium i Skövde. Programmen som finns här är barn och fritid, bygg och anläggning, el och energi, fordon och transport, frisör, industri, idrottsutbildning, restaurang och livsmedel, VVS och fastighet och lärlingsutbildningar. En rolig sak med dessa program är att eleverna får skapa saker som säljs. Eleverna på restaurang- och livsmedelsprogrammet får då och då arbeta i Kavelbros restaurang. De som läser på bygg och anläggning bygger små hus (minns tyvärr inte vad sådana hus kallas) som sedan säljs. Det finns dessutom möjlighet att lämna in möbler och få dem fixade av eleverna. Mer om dessa utbildningar finns att läsa här. Något som också är väldigt roligt är att alla elever jag träffat på verkar tycka att alla delar av deras utbildning är intressant, eller åtminstone viktiga att fokusera på. De arbetar nämligen på oavsett ämne.

När jag gick runt och tittade i lokalerna kände jag verkligen att jag vill gå på gymnasiet en gång till. Det ser så himla roligt ut!

Husen som eleverna arbetar med
Några av husen som eleverna arbetar med.
Kavelbros restaurang
Välkommen till restaurang Kavelbro! Här arbetar eleverna då och då med att tillaga och servera god mat.

Slutligen tänkte jag visa upp det arbetsrum där jag spenderar åtminstone lite tid varje dag. Här sitter Anna och Lotta, de två resurspedagoger som jag följer, när de inte är ute och hjälper till i klassrummen. I detta rum finns en soffhörna, en whiteboard, ett större bord och två skrivbord. Elever kan komma hit för att få lite extra hjälp, antingen i grupp på några studiepass varje vecka eller enskilt. Det händer också att lärare kommer förbi för att prata eller få hjälp. Detta är dock det jag sett hittills, och det kan säkert vara så att rummet används till mer än detta.

Till vänster det arbetsrum som resurspedagogerna är stationerade i. Till höger visas ett av klassrummen på skolan.
Till vänster det arbetsrum som resurspedagogerna är stationerade i. Till höger visas ett av klassrummen på skolan.

Målen med praktiken

Varför göra en praktik? Och varför just på Kavelbrogymnasiet i Skövde?

Jo, kursexaminatorn tycker att vi studenter ska lära oss att reflektera över skillnaderna mellan olika praktikplatser, analysera och hantera sociala relationer och skeenden, identifiera avgörande kriterier för att utöva ledarskap, ge konstruktiv kritik samt överföra kunskap och arbetssätt mellan olika miljöer. Väldigt formellt och väldigt brett med andra ord.

Vad är det då jag vill göra? Under tidigare praktikperioder på skolor har jag fått höra att det är lite sisådär med mitt ledarskap och hur jag använder mig av min röst, men jag har inte fått möjligheten (eller hjälp med) att öva på dessa färdigheter. Utöver det tycker jag det är oerhört intressant att de flesta saker kan framställas på många olika sätt, och att det sätt som går hem med en elev inte alltid gör det med en annan. De mål jag satte upp för denna praktik var därför att:

  • Bli bättre på att ta ledarskapet. Det handlar om att hitta strategier och att kunna tillämpa dem, där det senare inte alltid är så lätt som det låter.
  • Kunna använda mig av mer variation i kroppsspråk och röstanvändning. Med andra ord, att vara mindre nervös och stel.
  • Fundera över olika sätt att framställa samma sak.

Fokus kommer främst ligga på det första målet, bland annat eftersom det är mest relaterat till lärandemålen från kursexaminatorn. Här på bloggen kommer jag försöka anteckna det jag lär mig eller upplever inom alla dessa tre mål, men det blir också en del inlägg om skolans organisation och kopplingen till olika teorier från tidigare delar av utbildningen.

Att jag hamnade på Kavelbrogymnasiet beror mycket på min handledare Anna. Hon har stor kunskap om både lärande och ledarskap, och var dessutom min lärare i engelska då jag gick på gymnasiet. Under den tiden vågade jag inte hålla presentationer alls, men med rätt utmaningar fick hon mig att våga – och se vad jag funderar på att göra under resten av livet nu! Med andra ord har jag svårt att hitta en mer inspirerande person att följa när det kommer till lärande och ledarskap samt min utveckling.

Mer information om både skolan och de jag arbetar med här kommer inom kort. Håll ut tills dess! 🙂