6: Individ i kollektivet

Att anpassa undervisningen så att den passar alla är en av lärarens svåraste men viktigaste uppgifter. Anpassas inte undervisningen kommer några tycka den är för enkel och några tycka den är för svår. Det kommer även finnas några som blir för stressade och några som tycker det är för ointressant om vi inte anpassar undervisningen. Trots detta är det lätt att falla tillbaka på att anpassa undervisningen antigen till medeleleven, de ”svagare” eller de ”starkare” eleverna. Gör man det behöver man bara fundera på sina lektioner från ett perspektiv och bemöta alla elever som om de har samma förkunskaper och förutsättningar. Det är väldigt mycket enklare och kräver väldigt mycket mindre planering! Det gynnar dock inte speciellt många elever.

I Thailand har jag inte sett att undervisningen har specialanpassats något, detta trots att klasserna på skolorna jag har undervisat på har varit små, 10-15 elever i varje. I svenska gymnasieskolan vore det en dröm att få ha en sådan liten klass eftersom man ännu mer kan jobba med individanpassning. En anledning till att det inte arbetas mer med individanpassning skulle kunna vara att lärarna helt enkelt inte har tid att förbereda en individanpassad planering eftersom de undervisar så pass många timmar. En lektion tar i grunden lika mycket tid att förbereda oavsett om man har 10 eller 40 elever. Har man därmed färre lektioner med fler elever finns mer tid att förbereda för individanpassning än om man har fler lektioner med färre elever.

En annan anledning skulle kunna vara att eftersom klasserna är så pass små kan läraren spendera mer tid hos varje enskild elev och därmed forma individanpassningen under lektionen. Detta är till stor del sant men det finns även en risk att de elever som begär mest uppmärksamhet, exempelvis genom att ropa, får den snarare än att den fördelas jämt så att alla elever får möjlighet till att utvecklas. De thailändska barnen är vana vid att just ropa på läraren snarare än att räcka upp handen och vänta på sin tur vilket ytterligare ökar risken för att de som hörs mest får mest stöd.

Som jag beskrev i mitt förra inlägg är självförverkligande värden inte lika viktiga i Thailand som i Sverige. I Sverige står det uttryckligen i skollagen att skolan inte bara skall lära ut, den skall anpassas: ”I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.”. Att skolan skall ta ansvar för att elever utvecklas så långt som möjligt och inte bara når upp till en godkänd nivå visar på hur mycket självförverkligande som finns i Sveriges kultur. I Thailand verkar man nöjda med om eleverna når upp till en godkänd nivå och kan använda sig utbildning för att ta sig ur fattigdomen som är utbredd här på landsbygden. Det är alltså möjligt att det inte innefattas i Thailands kultur på samma sätt som i Sveriges att arbeta med individanpassning för att varje elev skall få ut så mycket som möjligt av undervisningen. Undervisningen här är inte något som skall skapa självutveckling för självutvecklingens skull, här handlar det om att ta sig ur fattigdom eller stanna i den. Det sätter saker och ting i perspektiv.

Elever som behöver mycket individanpassning är de med speciella behov så som ADHD-diagnos eller läs- och skrivsvårighetereftersom dessa elever har större svårigheter än en “vanlig” elev. I Thailand verkar lärarna inte jobba speciellt mycket med dessa elever heller. Kanske av samma anledningar som ovan eller för att diagnostiken inte kommit till detta än. Det finns mycket annat för sjukvården att pyssla med som är mer livshotande och mer uppenbart än detta. Kommer man inte från en rik familj tror jag det är svårt att ens komma på tanken att söka hjälp. Exempelvis missbildningar som definitivt påverkar elevernas rörlighet är relativt vanliga, därför verkar det inte som om den statliga sjukvården täcker att hjälpa till med sådant, därmed täcker den nog garanterat inte hjälp med diagnoser så som ADHD eller läs- och skrivsvårigheter. För de eleverna med dessa diagnoser blir skolan svår och risken ökar för att de inte tar sig igenom den, trots att de skulle haft potentialen med rätt hjälp. Att stödja dessa elever kräver dock resurser utöver de vanliga lärarna. För skolor med redan åtstramade budgetar och svårigheter i att rekrytera lärare är det ett omöjligt uppdrag. Här finns inte de skyddsnät som möjliggör att alla har lika möjligheter att utvecklas.

Att inte individanpassa påverkar inte bara elevernas prestationer och utveckling i ämnet. Det påverkar också klimatet i klassrummet. När elever får för lätta eller svåra uppgifter och därmed blir ostimulerade blir de istället stökiga. De som tycker det är för svårt ger upp och börjar göra annat, de som tycker det är för lätt tröttnar och börjar göra annat. När inte hela klassen är fokuserad på vad som skall göras är det svårt för läraren att behålla ledarskapet. Klassen är inte längre ett team eftersom de inte längre strävar efter ett och samma mål, de är ett gäng individer som håller på med diverse olika saker. Att vara ledare över så många individer som tappat intresse för målet de skall sträva mot på samma gång är väldigt svårt. Att inte individanpassa undervisningen är därmed att göra sig själv en björntjänst.

I många klasser både här i Thailand och i Sverige är klassen inte ett team oavsett om de strävar efter samma mål för tillfället eller inte. För att klassas som ett team och inte som en grupp skall man få ut mer av att jobba tillsammans med klassen än ensam och man skall få insikt i fler perspektiv än vad man hade fått av att arbeta själv2. Detta kräver att klassen har övningar där alla elever är involverade och bidrar, annars kunde övningen lika gärna göras med färre. I klassrummet är det lätt att några elever tar över, framför allt i Thailand på engelskalektionerna när principen skriker högst och snabbast får ordet och i Sverige är det många som inte vågar svara alls, vilket gör att det är möjligt att eleverna missar värdefulla insikter från sina klasskamrater. Genom att jobba mer med individanpassning kan man som lärare öka elevernas självförtroende i ämnet och därmed öka chansen att fler kan bidra till klassens gemensamma övningar och därmed stärka klassen som ett team och sin egen roll som dess ledare. Individanpassning är alltså inte bara bra för de elever som behöver det extra mycket utan även för läraren och klasskamraterna!

Källor:
1: Lundqvist, S. Föreläsning i kursen Lärande och ledarskap i praktiken 2
2: Maylor, H. (2010) Project Management, från kursen Learning and leadership in dysfunctional organizations.