4: Jakten på det röda R:et

Sökandet efter bekräftelse är stort hos de thailändska barnen. De vill ha uppmärksamhet, de vill ha beröm och de vill ha rätt-markeringar i sina böcker när de gjort en uppgift. På lektionerna är jag ett levande facit till skillnad från mina tidigare VFU-platser där facit fanns längst bak i boken. Det är svårt att veta om eleverna vill veta om de gjort rätt eller bara visa upp att de har gjort rätt och därmed få beröm. Mina upplevelser tyder dock på det senare, även om en elev fått rätt-markering av en annan lärare visar de gärna upp uppgiften för mig och vise versa.

Den typen av återkoppling är dock endast summativ, den säger inget om hur eleverna kan utvecklas vidare, och dessutom fokuserar den endast på personen, ex “vad duktig du är”, eller på om uppgiften är rätt eller inte, ex “rätt svar”1. För att eleverna skall kunna komma vidare i sitt lärande och utvecklas snabbare behövs återkoppling på deras arbetsprocess och deras egna lärande1. Då kan de förstå om de arbetar på ett bra sätt eller om de behöver justera sin process och även själva ta kontroll över sitt lärande. Det verkar inte som om eleverna är vana vid att få den typen av återkoppling då de efter att de fått en rätt-markering glatt skuttar iväg.

Att göra en uppgift endast för att få bekräftelse genom den är en typ av yttre motivation2. Med yttra motivation menas sökandet efter belöning eller undvika straff. Detta bidrar inte till ett intresse för ämnet i sig. Det är därmed inte så troligt att eleverna på egen hand försöker lära sig mer engelska om inte andra motivationskrafter finns. Ett sätt som lärarna jobbar med att skapa motivation hos eleverna är, som jag skrev om i mitt andra inlägg, att göra det lekfullt och därmed skapa glädje kring ämnet. Upplever eleverna glädje skapar det en drivkraft för att jobba mer med ämnet. Detta kallas en inre motivation vilket är en drivkraft som kommer från ett intresse av ämnet i sig självt2.

Hur lärarna jobbar med motivation har många likheter med mina tidigare VFU-platser. Även om eleverna där inte var lika tydliga i sitt behov av bekräftelse så var det många elever som endast gjorde sina uppgifter för att få ett bra betyg. Detta är också en yttre motivator, den driver inte eleven att studera ämnet efter betyget är satt eller till att studera aspekter som inte är med i bedömningen. Jag upplevde på mina tidigare VFU-platser att många lärare försökte jobba med att skapa motivation genom att förankra ämnet i vardagen eller göra det roligare men det skulle kunna göras mer. Kanske inte bli lika lekfullt som en del av lektionerna i engelska i Thailand men definitivt inte förkasta det. Självklart i yngre åldrar men även på gymnasiet är det viktigt för elevernas motivation att de upplever ett ämne som roligt och intressant.

Som lärarstudent på mina tidigare VFU-platser har återkopplingen kommit i överflöd, både från elever och handledare. Här är det annorlunda. Ibland är återkopplingen från eleverna lika tydlig som i Sverige men ibland är det svårt att läsa av eleverna. Var de ofokuserade för att de haft lunch precis innan, för att uppgiften var för lätt/svår/tråkig, för att de inte förstår mig eller någon annan anledning? Vad som fungerar en dag med en klass fungerar nödvändigtvis inte nästa och det är ibland svårt att se sambanden. Detta upplevde jag inte alls på samma sätt på mina tidigare VFU-platser då elevernas bemötande av uppgifterna gav tydlig återkoppling. En anledning till detta kan vara att jag visste mer vad jag skulle förvänta mig av eleverna i svenska gymnasieklasser eftersom jag har själv varit där och har spenderat mycket mer tid i den kontexten. I motsvarande låg- och mellanstadiet i Thailand har jag svårare att veta vad jag skall förvänta mig och därmed svårare att bedöma det mottagandet en övning får.

Återkopplingen från den ordinarie läraren eller den som hjälper till i klassrummet är också icke-existerande. Frågar jag får jag ”det gick bra” till svars, möjligen någon mindre kommentar. Det finns troligen många förklaringar till detta. För det första är de vana vid att ha volontärer utan undervisningserfarenhet och de vill troligen ha glada hejar-rop när de väl testar på att undervisa. För det andra har de ofta mycket annat att göra (exempelvis planera kommande lektioner) vilket gör att de inte uppfattar hela lektion eller för den delen har tid att ge återkoppling. För det tredje är den thailändska kulturen konflikträdd, om man inte vet hur man skall framföra återkoppling är det lätt att detta tolkas som kritik vilket kan skapa konflikt. Detta har jag även upplevt i andra sammanhang, exemplevis under min första VFU då jag hade en elev som hade svårt att ta till sig konstruktiv kritik, då fick jag verkligen fundera på hur jag skulle formulera mig när jag hjälpte henne under lektionerna.

Jag hoppas de på det thailändska universitetet ger mer återkoppling till sina nyutbildade lärare än till oss volontärer. Får man inte återkoppling är risken stor att den Blinda fläcken i Johari fönstret (se bild)3 blir alldeles för stor. Med den blinda fläcken menas sådant som andra vet men som inte du vet, exempelvis att du pratar för lågt i klassrummet eller att du alltid väljer flickor att svara på frågor. När detta händer är ens självinsikt för dålig för att kunna skapa en effektiv utveckling inom både pedagogik och ledarskap då dessa till stor del handlar om att kunna se sig själv utifrån och hur man agerar tillsammans med andra.

Att ge återkoppling och skapa motivation är dock något som tar mycket tid och energi från den som skall ge det, i alla fall om det skall göras på ett bra sätt. Eftersom det inte finns några akuta effekter av att inte jobba med återkoppling så är det lätt att prioritera ner. Kanske är detta en stor anledning till att det inte jobbas mer med dessa saker varken här i Thailand eller hemma på gymnasieskolorna i Sverige: Lärarna har ibland energin men inte tiden och ibland varken eller. Konsekvensen blir att eleverna inte utvecklas så mycket som de skulle kunna ha gjort. Som jag nämnde i förra inlägget så undervisar de thailändska lärarna väldigt mycket, drygt 5 timmar om dagen vilket kan jämföras med mina VFU-handledare som vanligen undervisar i ungefär 3 timmar om dagen. Det är därmed tyvärr än svårare för de thailändska lärarna att lägga mer tid på återkoppling och motivation än vad det är för de svenska gymnasielärarna.

Källor:
1: Hattie, J., Timperley, H. (2007) The Power of Feedback, från kursen Matematik, undervisning och bedömning.
2: Dahlkwist, M. (2012) Lärarens ledarskap, från kursen Leda individ och grupp.
3: Ambjörnsson, A. Föreläsning i kursen Leda individ och grupp.