3: Fel ålder, fel ämne och fel modersmål

Kompetenserna man har med sig ut i arbetslivet när man läst masterprogrammet Lärande och Ledarskap kan symboliseras av en pall med benen: Ämneskunskap, Pedagogisk förmåga och Ledarskap. Det är på dessa vi skall stå stadigt och kunna kombinera när vi tar steget ut i arbetslivet. I det här inlägget kommer jag reflektera hur de fungerar för mig som engelskalärare i Thailand.

Fel ålder
I mina tidigare VFU-perioder (VerksamhetsFörlagd Utbildning, med andra ord: praktik) har jag endast undervisat gymnasieelever, nu undervisar jag motsvarande låg- och mellanstadieelever. Det är väldigt stor skillnad på deras förmåga att ta in och bearbeta information och hålla fokus. Under de första lektionerna jag höll var det lätt att gå för fort fram eller hamna i andra änden och leka allt för mycket. Nu försöker jag hitta en balans mellan lek och lärande. Att inte undervisa den ålder jag är van vid drabbar verkligen min pedagogiska förmåga och mitt ledarskap, jag vet inte riktigt hur jag skall prata med barn. En sak är säker: inte på samma sätt som med gymnasieungdomar!

Fel ämne
Engelska och matte som skolämne skiljer sig mycket men har också många likheter. Det gäller att lära sig grunder, exempelvis glosor respektive räknesätt, och sedan tillämpa dessa, exempelvis genom meningsbyggnad respektive problemlösning. Hur jag kan skapa en progression från att lära sig ett räknesätt till att lösa svårare problem i matte har jag börjat lära mig och skaffat mig redskap och knep för under framför allt mina tidigare VFU-perioder. Hur progressionen skall gå från glosor till meningsbyggnad är däremot en helt annan fråga som jag inte tidigare har funderat över. Att mina ämneskunskaper i engelska inte är lika starka som i matte påverkar därmed definitivt min pedagogiska förmåga – jag vet helt enkelt inte i vilken ände jag skall börja förklara för att skapa en bra progression för eleverna på samma sätt som i matten.

Jag saknar även kunskap om undervisningens progression, vad eleverna skall lära sig härnäst och hur mycket eleverna kan lära sig på en lektion i motsvarande låg- och mellanstadiet. Detta gör att jag är mycket beroende av den ordinarie läraren som jag hjälper. Jag märker tydligt att detta påverkar mitt ledarskap då jag inte har någon tydlig plan eller tydligt mål med lektionerna, vilket jag under mina tidigare VFU-perioder har haft. Detta gör att jag känner mig osäker och velig vilket jag tror gör att eleverna inte lyssnar lika mycket på mig. Att en planering saknas beror delvis på att lärarna undervisar väldigt mycket (drygt 5 timmar per dag: 8.30-11.30 samt 12.30-14.30, ibland till 15.30) vilket gör att vi talas vid om vad vi skall göra på lektionen jag håller i precis innan den skall börja. Lektionsplaneringen är ofta tagen rakt ur elevernas lärobok vilket underlättar men det är sällan heltäckande och det är svårt att ta till sig någon annans planering på studs. Bra träning för improvisation men sämre för hur mitt ledarskap utformas.

Jag märker även att mitt ledarskap påverkas mycket av dem omkring mig. Här undervisar vi i volontärspar vilket gör att man måste improvisera tillsammans och anpassa sig till varandra. Många är dessutom ovana vid att undervisa. Under första veckan undervisade jag tillsammans med en som gärna tar ledarrollen vilket jag lät henne göra, var ganska stressad och ville gå snabbt framåt vilket och inte göra en aktivitet för länge. Jag upplevde då även eleverna som otåliga och uppstressade. Denna veckan är jag på en annan skola, Anuban Promburi, med en annan volontär som är mindre stressad och gärna inte tar på sig en ledarroll vilket då jag gör utan att tveka. Jag upplever nu eleverna som mer tålmodigare och har lättare att hinna hjälpa alla elever. Kanske var eleverna redan otåliga respektive tålmodiga och beteendet förstärktes av oss eller så blev vi påverkade av dem. Det är svårt att veta med säkerhet men troligen är det lite av en kombination. Vad jag kan konstatera är att mitt ledarskap verkligen påverkas av vem jag har som ”partner”.

Fel modersmål
Att kunna prata med andra människor är något som åtminstone jag tar för givet allt som oftast. Att det inte är så är tydligt här. Eleverna jag undervisar är både unga och har precis börjat lära sig engelska, de kan med andra ord inte kommunicera på engelska i någon större utsträckning. De något äldre kan förstå enkla instruktioner eller beskrivningar men de yngre förstår endast enkla ord. För att komma över detta använder jag mycket gester och pekar men jag kommer inte hela vägen, då får jag ofta hjälp av den ordinarie läraren eller någon annan som kan lite engelska och thailändska för att översätta. Detta är dock också svårt då jag inte vet om denne förstått vad jag menat och jag vet då inte heller vilka instruktioner eleverna fått. Jag märker tydligt hur detta påverkar mitt ledarskap i att jag blir mer tillbakadragen och mitt kroppsspråk visar att det inte är jag som leder lektionen egentligen.

Det märks även på eleverna att de förstår att jag inte är en ”riktigt lärare” då jag inte har alls lika mycket auktoritet, även om de förstår när jag ber dem exempelvis sätta sig ner igen efter en lekfull övning så är chansen betydligt större att de gör det om något som talar thailändska ber dem om det. Jag vet inte om det bara är att jag inte pratat thailändska, mitt kroppsspråk eller det mest troliga: en kombination av dem båda. Ledarskap är komplicerat och något som behöver läras1 precis som att man behöver lära sig att laga mat eller räkna matte, det är inte något man antingen kan eller inte kan, ju mer man över desto bättre blir man! Det finns dock föreställningar om att ledarskap skulle vara något som man i princip föds med eller ej. Självklart finns det dem som har större “fallenhet” precis som med allt annat, men det som är viktigast är hur mycket man övar och om man har intresset för det eller ej. Troligen har de som anses ha “fallenhet” för det övat mer och har ett större intresse för det. Därmed kan det upplevas som att de fått med sig det sedan födseln eftersom ledarskap är något som finns i så många olika former och man kan få övning i det från många olika situationer till skillnad från exempelvis att öva på matte som främst sker under mattelektionerna eller i pysselböcker. Detta betyder att nu när jag hamnat i en ny situation tar jag några steg bakåt och måste lära om och anpassa mig till den nya situationen.

Språkbarriären påverkar även min upplevda pedagogiska förmåga. Även om jag har en idé på vad jag vill göra eller förklara så hindrar stråket mig allt som oftast och jag får nöja mig med att peka och gestikulera istället för att ha en dialog med eleven om hur exempelvis en mening byggs upp. I helklassaktiviteter kan förklaringar ibland översättas men när det kommer till att hjälpa enstaka elever är det svårare och eleverna får inte ut lika mycket av lektionen som om någon som pratade både engelska och thailändska skulle haft lektionen.Detta stämmer väl överens med Vygotskijs2 lärandeteori som säger att en elev lära sig mer om den får hjälp utifrån, exempelvis från en lärare. Detta symboliseras ofta medtre olika zooner: det man kan göra själv, det man kan göra med hjälp och det som man (ännu) inte kan göra (se bild). För att skapa ett snabbare och bättre lärande behöver eleverna därmed hjälp, ju bättre hjälpen är desto mer kan eleverna lära sig.

Summa summarum så har jag nog aldrig känt mig så vilsen som lärare som jag gör när jag undervisar här. Alla mina trygga ramar är borta och jag får lära mig att lära ut ett nytt ämne i nya åldrar på ett nytt sätt.

Källor:
1: Elmholdt, C., Keller, H.D., Tanggaard L. (2013) Ledarskapets psykologi, från kursen Leda individ och grupp
2: Phillips, D.C., Soltis, J.F. (2014) Perspektiv på lärande, från kursen Analysera Lärande