Avslutande inlägg

Hej bloggen! Då var det sorgligt nog dags för sista blogginlägget. Jag tänkte sammanfatta min tid i organisationen lite med en lista av olika lärdomar och nya erfarenheter jag erhållit. Några har jag nämnt i tidigare inlägg och några är nya.

  • Vill man utvecklas inom organisationen så finns möjligheterna även om det ligger mycket ansvar på individen själv att ta tag i det. Jag kan tänka mig att denna situation inte på något vis är unik för organisationen jag varit på utan att det är så det kan tänkas vara i många andra organisationer också. Därför tar jag med mig att om jag själv vill utvecklas så måste jag själva vara aktiv och se till att det händer. Samt att bara för att ledningen i den organisationen jag hamnar inte anordnar något åt mig så betyder inte det att de inte är för att jag tar tag och löser något på egen hand.
  • Jag tar med mig skillnaden i hur stor betydelse relationen mellan lärare och elev har för lärandet på högstadiet. Jämfört med gymnasiet så är den relationen betydligt mer betydelsefull. Som högstadielärare måste man överlag vara betydligt mer mån den personliga relationen till eleverna.
  • En mindre organisation som denna kan klara sig utan att ha en tydlig struktur, det räcker med god kommunikation. Jag har i efterhand (i kursen “Learning and leading in dysfunctional organizations” som jag läser parallellt med praktiken) hört talas om diskursen kring att organisationer är kommunikation och att kommunikation är organisation. Jag har inte bestämt mig själv för vad jag tycker i frågan man det är onekligen intressant. Speciellt som jag hörde talas om den efter att jag gjort min egen observation om att “min” organisation till stor del förlitar sig på god kommunikation. (Lilius, 2008)
  • Något annat jag observerat under praktiken är hur stor skillnad en enda stökig elev kan göra för hela klassrumsklimatet. Jag lyssnade på flera samtal som handlade om att man vill ha merresurser för att kunna bistå enskilda individer. Jag har innan tänkt att det som händer när en resurs sätts in för att ta hand om en enda elev är att det är en enda elev som bistås. Så är inte fallet. Det är oerhört mycket tid som en lärare kan lägga på resterande klasskamrater om hen slipper oroa sig och hela tiden kontrollerna eleven i behov av extra hjälp. Sedan var det i flera fall så att resten av eleverna också blev lugnare och hade lättare att koncentrera sig när det var lugnare i klassrummet. Att sätta in en extra resurs till en elev betyder alltså inte att det är en resurs för bara en elev, det är en resurs som hjälper alla.

Avslutningsvis vill jag skriva att jag har fått ett mycket positivt intryck av organisationen jag praktiserat på och det har gett mig en bra inblick i hur det är att arbeta på högstadiet. Även om mastern ”lärande och ledarskap” tydligt riktar in sig mot gymnasiet så kan jag absolut tänka mig att arbeta på ett högstadium i framtiden. Det är helt klart en hel del annorlunda utmaningar på högstadiet jämfört med på gymnasiet men jag känner mig taggad på att anta dem!

Tack för mig!

Referenser

Anna Lilius (2008) Organisation är kommunikation. Kommunikation är organisation (C-uppsats. Uppsala universitet) hämtat från:  http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:132210/FULLTEXT01.pdf

Reflektion över högstadieelevers kapacitet och förmågor

Hej bloggen! Då var det dags för näst sista inlägget. Jag valde ju att vara på en högstadieskola på grund av att jag har haft lite funderingar kring om jag vill jobba på högstadiet eller inte. Min tanke är därför att ägna detta inlägg kring min uppfattning om högstadieelevers kapacitet och förmåga att lära. Eftersom jag tidigare endast undervisat på gymnasiet hade jag endast den nivån att jämföra med men ska ändå ärligt säga att jag gick in med en hel del förutfattade meningar om högstadieelevers kapacitet. Nedan följer några nya tankar och erfarenheter jag erhållit under praktiken.

En av de största skillnaderna med att undervisa på högstatidet jämfört med på gymnasiet tror ja är att högstadieklasserna består av betydligt mer heterogena grupper. På gymnasiet har alla eleverna valt samma linje och skola de vill gå på vilket gör att de alla befinner på ungefär samma nivå vad gäller motivation och kompetens, detta gäller inte på högstadiet.

Alla eleverna har ju tillgång till en varsin dator och det är också där som den största delen av deras uppgifter görs och det är där de tilldelas och hämtar information. Hur väl eleverna hanterar datorerna är dock väldigt varierande. Ska eleverna till exempel göra en power point-presentation är det vissa som gör väldigt avancerade presentationer helt på egen hand och vissa som behöver hjälp med att bara ändra textstorlek eller infoga en bild. Att vara medveten om denna variation är avgörande för att kunna undervisa på högstadiet, bara för att man har sett att tio elever i klassen kan något utan problem går det aldrig att anta att resterande också kan.

Jag har också märkt en väldigt stor skillnad i att undervisa i matte. På högstadiet rättar många av eleverna inte sig själva, det finns ingen automatisk rimlighetsbedömning när de räknat klart en uppgift. Även om de har tillgång till facit så struntar de ofta i att dubbelkolla, inte för att de medvetet skiter i det utan bara för att uppgiften kändes lätt så de behöver inte. Den känslan kan de ha även om de räknat jättefel, ingen rimlighetsbedömning alltså. Undervisar man i matte måste man ha koll på vilka uppgifter de räknar och nästan gå och tjuvkika i deras räkneböcker för att se om det ser rätt ut (man lär sig nästan varje lektion svaren utantill på de uppgifter som ska beräknas). Sedan måste man såklart påminna eleverna om att också själva rätta.

En tanke som också slagit min är att jag grovt underskattat högstadieelevers förmåga att diskutera. Jag har varit med på flera lektioner där 6orna arbetar med ett fördjupningsarbete om energikällor. I uppgiften ingår bland annat att svara på följande frågor: Hur tror du världens energibehov kommer se ut om 30 år? Vilka energikällor bör man satsa på och varför? Dessa frågor, som jag skulle säga att få människor klarar av att svara på korrekt, ställs alltså till årskurs 6. Svaren som krävs är självklart anpassade till nivån men jag har varit positivt överraskad över deras förmåga att diskutera kring dessa frågor. Det är också intressant att vi i detta fall ställer i stort sätt samma frågor i högstadie, gymnasie och högskola, det som ändrar sig är svaren.

Hoppas någon tyckte det var intressant läsning. På återseende kära läsare!

 

Jämförelse med tidigare VFU-skolor (samt lärande del 3)

HEJ!

I Inlägg nummer 6 har jag tänkt jämföra Centrina lite med mina tidigare VFU-skolor, Aranäs och Hulebäck. De två tidigare skolorna är båda stora kommunala organisationer.

Organisationerna på skolorna skiljer sig mycket. På min nuvarande praktikplats (där organisationen som jag tidigare nämnt är väldigt platt) är rektorn mycket inkluderad i det vardagliga arbetet och både jag och övriga lärare träffar henne varje dag. På de två andra större skolorna där jag gjort min VFU har jag vid ett tillfälle tänkt säga hej till en av rektorerna genom att söka upp hens kontor men hen va inte där så jag kunde inte. Jag har alltså aldrig träffat någon av dem. Detta är en väldigt stor skillnad mellan skolorna. Att man som lärare på de två större skolorna antagligen inte har någon personlig relation med rektorn medan man på den mindre träffar denne varje dag. Fördelen med de större organisationerna är eventuellt att deras struktur är betydligt tydligare. Vad jag anser är det dock inte något som är nödvändigt för den mindre organisationen. En mindre organisation verkar klara sig så länge den upprätthåller en god kommunikation.

Det faktum att eleverna hade tillgång till mobiltelefonerna under lektionstid på mina VFU-skolor är också en stor skillnad mellan skolorna. På lektionerna under min VFU tog eleverna som hade mobiltelefonen med sig i stort sett alltid upp den någon gång under lektionen. Även om det inte är något som stör resten av klassen så märktes det att det störde koncentrationen för eleven själv. Denna regel att inte ha mobiltelefoner är något som skulle kunna överföras till gymnasieskolorna. Kanske att regeln inte behöver gälla för hela skolan men att i alla fall lektionerna ska vara mobilfria. Eftersom eleverna har datorer har de ändå inget behov av dem.

En annan skillnad mellan skolorna är uppdelningen av arbetslagen. På Centrina är uppdelningen (som jag nämnt tidigare) gjord på så vis att det är ett arbetslag per årskurs och att samma arbetslag följer samma elevgrupp under alla fyra åren på skolan. På gymnasieskolorna var de uppdelade efter inriktning. Det finns både för och nackdelar med båda sätten. Fördelen med att göra som Centrina är att det blir väldigt tydligt för eleverna vad som gäller och vilka lärare som ”tillhör dem”. Dock är den tryggheten antagligen viktigare för eleverna på högstadiet är eleverna på gymnasiet. Fördelen med att sitta i samma arbetsrum som andra lärare som undervisar i samma ämnen som sig själv är att det blir smidigare att ta hjälp och få inspiration av varandra.

Min avslutande kommentar i jämförelsen mellan skolorna är att jag inte kan säga vilken organisation eller vilket sätt att lära/lära ut som är bäst. Skolorna har väldigt olika förutsättningar både i storlek och elever. Tydligt är dock att man inte kan förvänta sig att det bara för att det ena är en skola och det andra också så kommer organisationerna fungera på samma vis. Varje skola är speciell och måste anpassa sig efter sina individuella förutsättningar för att fungera på bästa sätt.

Hadeeee:)

Lärande i organisationen (del 2)

YES! Då var det dags för femte blogginlägget och andra delen om lärandet i organisationen. Denna gång ska jag försöka beskriva och diskutera lärandet ur lärarnas perspektiv, alltså organisationens kompetensutveckling. Vill åter igen påminna om att detta endast är vad jag uppfattat och jag har inte hunnit prata med alla lärare så det är inte otroligt (snarare troligt) att jag missat något eller skriver något som en lärare sagt men som en annan kanske har en helt annan uppfattning om.

Arbetsmiljöupplysningen skriver följande om kompetensutveckling:

”Kompetensutveckling handlar om möjligheten för personal och chefer att utveckla sig i sitt arbete genom till exempel utbildning och kurser. Att få prova nya arbetsuppgifter eller lära sig av arbetskamrater är också en form av kompetensutveckling. Vad kompetensutvecklingen innehåller kan vara väldigt olika beroende på arbetsplats och arbetsuppgifter.”

Jag bedömer att skolan jag är på absolut ger personalen möjligheten att utvecklas men att en hel del måste ske på deras eget initiativ. Min övergripande uppfattning om organisationens kompetensutveckling är att ledningen regelbundet anordnar föreläsningar och liknande för att bidra med utveckling och inspiration till samtliga anställda. Vill man utvecklas personligen och inom sitt eget ämne eller inom något annat mer specifik måste man ta tag i det på egen hand, organisationen verkar dock vara tillmötesgående om en lärare t.ex. hittat en utbildning hen vill gå.

Ett exempel på an anordnad föreläsning som bidrar både till kompetensutveckling och med inspiration var en föreläsning av hjärnforskaren Sissela Nutley. Denna föreläsning hölls i skolans matsal och även jag fick möjligheten att närvara. Sissela pratade bland annat om hur hjärnan fungerar i olika åldrar och hur förmågan att koncentrera sig varierar med ålder. Hon pratade också m hur sociala medier påverkar ungdomars liv och förmåga att prestera i skolan. Datan hon presenterade där va skrämmande och fick mig än en gång att övertygas om att det är en bra ide att förbjuda mobiltelefoner under skoltid. Jag vet också att det inom närmsta veckorna är ännu en föreläsning planerad om genus och hur detta bör hanteras i skolan.

Under dagarna har jag försökt prata lite allmänt med olika lärare om hur de tycker kompetensutvecklingen fungerar i organisationen. Många tycker den fungerar bra eftersom ledningen brukar vara tillmötesgående när de hittat en utbildning de vill gå. Jag fick inte uppfattningen om att de lärare som tyckte den var bristfällig föreslagit en utbildning som de nekats, det handlade enligt min uppfattning att de själva inte tagit tag i att hitta någon utbildning de ville gå utan förväntade sig att andra skulle göra det åt dem.

Jag kan förstå dessa lärares spontana känsla av att så skulle det kunna vara. Samtidigt är det väldigt svårt för en ledning att se vad varje individ behöver för personlig utveckling. Känner man som lärare att man t.ex. har svårt att hantera en viss diagnos kan jag också förstå att det kan tyckas vara betydligt lättare för läraren själv att identifiera problemet och hitta en utbildning som passar både personlighets- och schemamässigt jämfört med att ledningen ska göra samma sak. Dock viktigt att ledningen då är tillmötesgående och stöttande.

I artikeln The Power of Feedback, skriven av John Hattie och Helen Timperley, beskrivs bland annat hur kraftfullt återkoppling kan vara och hur viktigt det är för inlärning. Med denna artikel i åtanke har jag frågat runt lite om och hur lärarna brukar auskultera varandras lektioner. Svaret blev alltid att de hade velat göra det mer men att det inte finns tid. Jag tycket personligen det är väldigt synd då jag vet att det är så fruktansvärt utvecklande att få feedback på sina egna lektioner och att observera andras och sedan ge feedback till dem. Under den mastern jag läser nu har det varit en given del i alla våra uppgifter att vi ger varande feedback för att hjälpa varandra utvecklas och det känns tråkigt om den delen skulle försvinna när jag kommer ut i arbetslivet. Jag hoppas verkligen att jag (om inget givet system finns) tar tag i att både bli auskulterad och att auskultera andra om jag börjar arbeta som lärare. Man får sätta rimliga mål men att hinna med åtminstone två auskultationer per termin tycker jag inte känns som ett orimligt mål eller krav att sätta på en skolas ledning.

Referenser

Hattie, John. & Timperley, Helen. (2007). The power of feedback. Review of Educational Research, 77(1), 81-112.

Arbetsmiljöupplysningen (2018) Kompetensutveckling http://www.arbetsmiljoupplysningen.se/Amnen/Kompetensutveckling/ Tillgänglig: 2018-12-03

Vad jag gör på dagarna

HOLA! Blogginlägg nummer fyra kommer handla om vad jag gör på dagarna, vilka jag pratar med och lite nya erfarenheter jag erhållit. Håll till godo!

Då jag befinner mig på en skola är det självklart så att jag följer med på en hel del lektioner. Det är tydligt på högstadiet hur viktigt det är att eleverna har förtroende och respekt för läraren. Det är viktigt även på gymnasiet men enligt mig inte lika avgörande som på högstadiet. Har eleverna här inte en bra relation till läraren spelar det ingen roll hur pedagogisk och väl utformad lektionen är, många elever kommer ändå inte lära sig någonting. Det har varit intressant att följa samma klasser under en längre tid och se hur olika lärare hanterar samma grupp. Det blir väldigt tydligt att det finns många sätt att lösa samma problem och att inget sätt är mer rätt eller fel än ett annat, varje lärare måste få utrymme till att göra på sitt eget sätt som passar dem bäst. (Går att återkoppla till föregående inlägg om fördelarna kring att rektorn inte lägger sig i och detaljstyr undervisningen utan litar på lärarnas kompetens)

Eftersom jag inte har någon given plats att sitta och skriva på så hänger jag en hel del i personalrummet. Jag har dock märkt att detta är en väldigt bra plats att hänga på om man vill ha ytterligare en inblick i lärarnas vardag. Personalrummet blir ju en plats där lärarna kan prata av sig med varandra utan att eleverna hör. Detta leder till att jag får höra saker som jag inte fått höra om jag bara följt med dem på lektioner eller bara haft samtal mellan dem och mig. Det är tydligt att föräldrakontakten är en stor del av att undervisa på högstadiet och att det tar mycket energi från lärarna

Jag har också hunnit samtala lite med ägarna av de båda skolorna. Det är första gången jag personligen pratat med ägare till en privat skola och det var väldigt intressant. Det var kul att höra lite om varför de startade skolorna från början och betryggande att höra dem prata om eleverna, det märktes tydligt att de verkligen bryr sig om att skolan ska vara bra för elevernas skull vilket gjorde mig glad.

Under de tillfällen jag varit med rektorn har jag bland annat spenderat mycket tid på dennes kontor. Det är mycket aktivitet på kontoret, många lärare och övrig personal som kommer förbi och pratar lite snabbt och sedan går vidare. Jag fick även iaktta ett möte med en upprörd förälder. Det var väldigt lärorikt att se en sådan händelse live och se hur rektorn hanterade situationen jämfört med att bara läsa om olika exempel av sådana situationer som vi gjort i andra kurser under mastern.

Hare gött!!

Ledarskapet (och organisationen) på Centrina

Hej kära läsare, här kommer inlägg nummer 3, hoppas ni är taggade!

Jag vill inleda med att poängtera att detta inlägg endast bygger på min uppfattning om skolan och dess organisation efter de tre veckor jag spenderat här. Det finns alltså inget mer underlag än mina egna observationer för att det är så som jag beskriver det.

Eftersom Centrina är en privat skola har den privatpersoner som ägare. I detta fall är det två personer som tillsammans äger båda skolorna (den på Lindholmen och den på Kviberg) och har gjort det ända från båda skolornas uppstart. Dessa personer syns relativt ofta på skolan men är inte en given del av det vardagliga arbetet. Vad jag upplevt och förstått är det sällan lärarna ställer frågor om organisationen till dem utan den kommunikationen sker via rektorn – dock verkar ägarna vara på en bra vänskaplig nivå med alla lärare.

Det huvudsakliga ledarskapet och personen som verkligen är ”spindeln i nätet” är skolans rektor. Skolans organisationsstruktur är en väldigt platt struktur, detta tror jag är en följd av skolans storlek. Eftersom det är en så pass liten skola har rektorn möjlighet att ha personlig kontakt med alla lärarna (och väldigt många elever).  Rektorn har ett eget kontor med fönster som går att öppna direkt ut mot korridoren (det är ett sådant fönster som går att skjuva som brukar finnas i t.ex. biljettluckor) och det är det första man ser när man kommer in genom entrén till den större av de två byggnaderna. Rektorn blir på detta vis både synlig och tillgänglig för både elever och lärare.

Beslut som fattas under dagarna fattas oftast av rektorn. Är det något någon lärare undrar och/eller vill ha svar på frågar hen ofta rektorn direkt. Jag upplever lite att det är vissa frågor som lärarna egentligen kanske skulle kunnat hoppa över att fråga men eftersom rektorn ändå är så lättillgänglig så kan de lika gärna passa på. Jag skulle gissa att om lärarna arbetat på en större organisation och frågan kanske hade behövt gå via någon annan hade de inte brytt sig om att fråga alls. I nuläget är det dock så pass enkelt att fråga något så man gör det nästan på reflex och egentligen bara för att kontrollera. Detta leder ju dock till att rektorn, som ändå är den som håller ihop organisationen, har väldigt bra insyn i lärarnas dagliga arbete och vet vad de håller på med. Det märks också tydligt att all denna kontakt mellan rektorer och lärare har gjort att de alla har en personlig relation och att rektorn verkligen litar på sina medarbetare och ger dem stor frihet i sitt arbete. Karin Tenelius skriver i en artikel på Motivation.se ”Att du vet bäst är ett hinder för att vara en bra ledare”. Rektorns förtroende för sina lärare tycker jag är ett tydligt exempel på hur men som ledare inte ”vet bäst” och lägger sig i för mycket. Lärarna trivs bättre i en roll där de har frihet att utöva sin undervisning så som de anser vara bäst men att det fortfarande finns tillräckligt mycket kommunikation mellan rektor och lärare för att rektorn ska ha en uppfattning om hur det går.

Rektorn själv spenderar (enligt mig och mina erfarenheter) förvånansvärt lite tid inne på sitt kontor. Jag tänkte innan att en rektor sitter antingen på sitt kontor eller på möte men så är inte fallet här. Jag skulle gissa att majoriteten av besluten som rektorn tar tas utanför kontoret. Följer jag med rektorn på skolan är det alltid lärare som hugger tag i hen och ställer frågor. Antingen får de svar direkt eller så svarar rektorn med ”skicka ett mail”. Även om rektorn svarar på frågan kommer ibland också svaret ”skicka ett mail så jag kommer ihåg vad jag svarat”. Denna typ av ganska ostrukturerade organisation verkar fungera på skolan men jag är övertygad om att den har sina begränsningar. T.ex. är en organisations storlek avgörande för att det ska fungera. Hade rektorn inte haft en personlig kontakt med samtliga lärare hade detta aldrig fungerat. Det är heller inte vilken rektor som helst som hade klarat av det. Jag menar inte att det betyder att man inte är kompetent om man inte klarar av att vara rektor under dessa förutsättningar. Olika människor stressas av olika saker och jag tror att många ledare hade kunnat bli stressade av att kontakten med dem sker så slumpartat. Det jag vill säga med detta är att jag tror att denna typ av organisation inte är något man kan implementera var som helst bara för att det råkar vara en lite mindre organisation. Jag tror att denna typ av (o)struktur är något som växt fram på grund av de personer som styrt. Jag ser dock ingen direkt anledning att byta så länge skolan ser ut som den gör eftersom det tydligen verkar fungera bra.

Referenser

Karin Tenelius (2016). Att du vet bäst är ett hinder för att vara en bra ledare. Motivation.se – Sveriges Ledarskapssajt. Tillgänglig: [2018-11-26]

Lärandet på Centrina (del 1)

Tja tja bloggen

I detta inlägg vill jag beskriva en del av lärandet på organisationen. Eftersom Centrina är en skola är lärandet naturligtvis en väldigt självklar del av det dagliga arbetet. Jag kommer dela upp beskrivningarna av olika delar av lärandet i olika inlägg för att det ska bli så tydligt som möjligt (och för att jag har sex inlägg kvar att skriva, är inte så orutinerad att jag köttar in alla tankar i inlägg nummer två). Inläggen om organisationens lärande kommer därför delas upp enligt följande:

  • Del 1: Lärandet ur ett elevperspektiv (organisationen utbildar elever)
  • Del 2: Lärandet ur ett lärarperspektiv (kompetensutveckling)
  • Del 3: Jämföra lärandet på Centrina med mina tidigare VFU-platser (Hulebäcksgymnasiet och Aranäs)

Då kör vi igång första delen, wohoooo!

Klasserna på Centrina består alla av 26 elever och alla klassrum är anpassade efter det antalet. Det är exakt så många platser det finns i varje klassrum och alla elever har bestämda platser. Eftersom varje årskurs har sin egen våning eller byggnad varierar eleverna endast mellan ca fyra klassrum där de flesta är möblerade på samma vis. Detta gör det enkelt för eleverna att ha koll på var de sitter och det underlättar för lärare att se vem eller vilka som är borta. Det blir heller inte pinsamt för någon elev att sitta själv om någon i klassen är sjuk eftersom de inte själva bestämmer var de sätter sig. I de äldre är det tydligt hur lärarna kunnat anpassa placeringen efter elevernas personligheter och därmed undvika att stökiga elever hamnar nära varandra och får svårt att koncentrera sig. Denna placering har inte lyckats lika bra i årskurs 6 eftersom lärarna inte känner dessa elever lika bra. Bland 6orna finns det i klasserna några placeringar som inte är ultimata utan stökiga elever sitter nära och triggar varandra. Det är något om får åtgärdas vid nästa placeringsbyte, byte sker ungefär en gång i månaden. Det blir dock tydligt hur bra det är med bestämda platser då flera av dessa stökiga elever utan bestämda platser antagligen hade sökt sig till varandra och då stört ännu mer. Att eleverna inte heller får ha mobiltelefoner under skoltid tror jag också förbättrar deras möjligheter att lära. Eleverna har svårt nog att hålla fokus och att förvänta sig att de i så ung ålder ska kunna lägga ifrån sig mobilen och koncentrera sig på arbetet är att förvänta sig mer än de klarar av (Svenska Yle, 2018). Många elever, speciellt de yngre, har ofta svårt att koncentrera sig hela lektionerna och tappar fokus så fort det händer någonting nytt i eller utanför klassrummet. Skulle de dessutom haft mobiler som plingar och vibrerar hade dessa koncentrationssvårigheter ökat markant. Jag själv kan verkligen relatera till att mobiltelefonen stör mig och att jag ofta har svårt att fokusera därför att “någon kanske hör av sig snart”, eller “undra vad som händer på Instagram”. Jag tycker därför det är en jättebra regel att eleverna inte får ha mobil under skoltid.

Lärarlagen på skolan är uppdelade efter årskurs och lärarna följer sina elever alla fyra år de går på skolan. Detta innebär att så länge ingen lärare slutar så får eleverna ha samma lärare som följer dem i alla ämnen genom alla fyra år. Den läraren som t.ex. har årskurs 6 har alla 6or och kan därmed ha samma planering, läxor osv för hela årskursen. På så vis blir undervisningen väldigt rättvis och läraren behöver bara göra en planering som kan användas till tre klasser. Detta sparar självklart massa tid som lärarna kan lägga på annat. Att alla eleverna i samma årskurs har samma lärare och arbetar med samma sak gör också att de kan arbeta tillsammans på fritiden även om de inte går i samma klass. Det är aldrig några i ett kompisgäng, som är utspritt på olika klasser, som har mer att göra eftersom de delar planering. Detta innebär också att de har proven samtidigt som de då kan plugga inför tillsammans.

En lärares schema är uppbyggt så att man nästan alltid har tre likadana lektioner i följd men med tre olika klasser. Är man t.ex mattelärare i årskurs 7 har man på måndagar tre lektioner matematik på fm, en med varje klass. Detta gör att man som lärare endast behöver planera en lektion som man sedan har tre gånger efter varandra. Det blir lärarens ansvar att se till att alla klasser ligger i samma fas. Min spontana tanke var att detta skulle vara svårt att uppnå eftersom olika klasser jobbar olika snabbt men det fungerar enligt lärarna bra, det går att lösa eftersom man själv har alla klasser.

Både klassrummen och schemana på skolan är verkligen precist utformade. Det finns inte bara en praktisk tanke bakom schemaläggningen och lokalerna utan också en pedagogisk. Skolan är noga med att inte ta in fler elever än vad lokalerna klarar av.

Referenser

Svenska Yle, Hjärnforskare: Sociala medier gör hjärnan ledsen, https://svenska.yle.fi/artikel/2018/03/12/hjarnforskare-sociala-medier-gor-hjarnan-ledsen, 2018-11-21

PRAKTIKEN HAR STARTAT

Hej bloggisen!!

Jag heter Johanna och läser sista året på mastern ”Lärande och Ledarskap”. Denna blogg är en del av kursen ”Lärande och ledarskap i praktiken – breddning”. Kursen ger oss studenter möjligheten att få praktisera på valfri organisation och att se näringslivet ur ett annat perspektiv än som gymnasielärare på en gymnasieskola. Jag har dock valt att stanna kvar i skolvärlden och göra min praktik på ett högstadie eftersom jag är intresserad av att börja jobba på högstadiet efter examen men inte haft möjlighet att göra någon VFU där. Därför är det kul att denna kursen ger mig möjlighet att så som jag vill bredda min kompetens och få bättre förståelse för hur det fungerar och vilka annorlunda krav som finns på ett högstadie jämfört med ett gymnasie.

Min plan är att detta första inlägg får beskriva min praktikplats så att ni läsare får en så bra bild som möjligt av var jag befinner mig.

Jag genomför denna breddningspraktik på Centrina Lindholmen. Centrina är en privatägd högstadieskola för årskurs 6 – 9. Det finns två Centrinaskolor i Göteborg, en på Lindholmen och en på Kviberg men jag befinner mig alltså på den på Lindholmen. Denna skolan är relativt liten med endast 25 – 30 lärare och 312 elever. Eleverna är fördelade på tre klasser i varje årskurs. 6orna går i en separat byggnad och årskurs 7 – 9 går i en annan. Den större byggnaden består av fyra våningsplan. Det nedersta är gemensamt för alla årskurser med matsal, skolsköterska mm. Övriga tre är uppdelade så att varje årskurs har ett eget våningsplan. På detta plan sitter även de lärarna som tillhör den årskursen. Skolans lokaler är begränsade och utnyttjas verkligen till max. Det finns dock en väldigt tydlig struktur för hur allt är ordnat så även om det är trångt fungerar det för det antal elever som finns på skolan.

Eftersom skolan redan utnyttjar sina lokaler till max finns det ingen plats över till extrapersonal eller praktikanter som mig. Det är lite jobbigt att inte kunna ha något eget skrivbord under tiden jag är här men ofta finns det lediga grupprum eller så kan jag sitta i personalrummet eller på rektorns kontor om jag vill skriva. Personalrummet är dock i minsta laget så är det någon annan där är det omöjligt att sitta och skriva, då pratar man istället vilket på sitt sätt är väldigt trevligt.

I skolan råder totalförbud mot mobiltelefoner, dessa får endast användas ute på skolgården. Jag har hittills inte hört en enda elev klaga på denna regeln, det är helt enkelt så det är och något man vet om innan man börjar på skolan. Inomhus får man heller inte ha ytterskor på sig, alla elever går i strumpor och de flesta lärarna kör tofflor eller inneskor men även några av dem jobbar strumpläst. Den grejen att man inte har skor på sig gör enligt mig att hela skolan känns lite mer mysig och hemtrevlig.

Överlag har jag fått ett bra intryck av skolan och det ska bli intressant att studera hur lärande och ledarskap fungerar i en så pass liten organisation. Jag har tidigare praktiserat på Aranäs och Hulebäck och det ska bli kul att jämföra dessa organisationer med Centrina. Organisationerna har ju samma uppgift men skiljer sig väldigt mycket i storlek och struktur.

Lovar att bjuda på lite mer analyserande observationer i framtida inlägg när jag varit på skolan lite längre tid och hunnit skapa mer än ett första intryck.

Hare gött!!!