Inlägg 7: Ledarskap

Nu är det dags för ytterligare ett inlägg. Men efter att ha varit här i snart 7 veckor känns det bättre att nu försöka förklara för er läsare mer mina helhetsbilder jag skaffat mig på praktikplatsen istället för individuella dagar eller situationer. Förhoppningsvis är detta någonting ni läsare också uppskattar och som kan förmedla en relativt rättvis bild av min praktikplats till er. Därför ska jag denna veckan förklara om mina observationer gällande hur man som utbildare kan leda, styra och hjälpa sin klass/sina deltagare i den kurs man håller mot det mål man sätter upp. Det är ett hopplock av situationer jag har varit i under de alla timmar jag varit med på olika utbildningar, där jag likt tidigare har observerat skillnader i stilar att lära är det liknande skillnader i att  leda sin grupp av deltagare. Men en sak jag vill poängtera gällande mina observationer att det inte är så enkelt att den ena utbildaren har en ledarskapsstil och den andra har en annan. Utan samma utbildare tillämpar olika stilar vid olika tillfällen när det lämpar sig.

En återkommande och vardaglig situation på min praktikplats är att som utbildare håller man i  sin utbildning inför en grupp  personer där alla har en bakgrund från högskola och där även flera av deltagarna har erfarenhet inom området som utbildningen handlar om, många har även mycket mer erfarenhet och kunskap om ämnet än utbildaren själv. Att kunna tackla denna situation som utbildare anser jag kräver en del av personen gällande sitt ledarskap och hur han/hon tar rollen som både lärare och ledare i rummet. Det jag vill poängtera med detta är egentligen bara att måla upp en bild av hur det kan se ut under utbildningarna och framförallt att det krävs ett ledarskap och inte bara ett pedagogiskt tillvägagångssätt hos utbildaren för att genomföra en bra utbildning. Att det är ledarskapet hos utbildaren som gör att utbildningen blir fruktsam för alla deltagare trotts kompetensskillnaderna mellan både gruppen och utbildaren. Men bara för att kort förklara vad jag observerat vid ett specifikt tillfälle i en sådan situation har utbildaren använt den “överkvalificerade” deltagaren som en resurs under hela utbildningens gång. Där han i detta fall kom med tillägg som utbildaren inte hade kunskap om som han då kunde dela med sig av i hela gruppen samtidigt som utbildaren utvecklade sig själv inom ämnet. Så i detta fall omfamnade utbildaren istället sin deltagares kompetens istället för att se sig själv ifrågasatt som ledare och försöka jämföra sina kunskaper, där sannolikt en ganska obekväm och genant stämning hade uppstått.

En ledarskapsstil som jag tycker att jag har observerat gällande en utbildare är att ha ett förhållningssätt till deltagarna vid varje utbildning som att han tillhör gruppen och försöker skapa en kompisrelation med dom. Vilket är någonting han lyckas bra med enligt min mening (som då säkert är det sätt han är bekväm och trivs bäst med, eftersom han lyckas med detta. Se tidigare blogginlägg om vikten av att äga sitt sätt att förhålla sig på). Utbildaren interagerar mycket med deltagarna och presenterar sig själv, gärna ganska personligt där han sedan ber deltagarna presentera sig och framförallt där han kommenterar eller frågar någonting om varje deltagare. Vilket jag tror, helt utifrån egna tankar, gör att man fort och effektivt skapar ett mer personligt band mellan sig som utbildare/deltagare. Men det han tydligt gör, som jag kommenterat i tidigare blogginlägg men med annat syfte, är att han låter deltagarna själva formulera sina mål med dagen/utbildningen och varför de går utbildningen. Här anser jag att utbildaren  skapar och framförallt lyfter deltagarnas egna inre motivation. Detta är någonting som många teorier inom ledarskap förespråkar skapar god motivation och förutsättning för lärande, där det då anses väsentligt att deltagare eller medarbetare själva anser att de äger sina mål och att det är angeläget för de själva att uppnå dessa mål (Dahlkwist, 2016). För att koppla det till en erkänd ledarskapsstil vill jag beskriva denna utbildaren som “Den transformativa ledaren” i vissa bemärkelser (Elmholdt, E. 2013). Denna ledare är gemenskapsorienterad och inspirerar sina medarbetare/deltagare att utföra uppgifter för att de själva vill och för att de själva upplever det meningsfullt. Där detta medför att de personer man leder känner förtroende, lojalitet, beundran och erkänner ledaren. Detta är någonting som jag ser att denna utbildaren på min praktik uppfyller, både att skapa mål som deltagarna själva äger, men också att deltagarna känner förtroende och beundran av ledaren. Anledningen till att jag vågar säga att jag anser det är för att jag efter olika utbildningar frågat deltagarna om deras kommentarer och där utbildaren då i samtliga fall blivit beskriven endast med positiva utlåtanden. Så enligt mig skulle jag vilja förklara att denna utbildaren tillämpar en humanistisk syn på ledarskap, som grundar sig i att människor har en vilja att utvecklas och att kunna ta eget ansvar för att lära och utvecklas (Elmholdt, E. 2013). 

En något striktare och kanske mer tidseffektiv ledarskapsstil är någonting jag också har observerat. Då är det tillfällen där utbildningarna har varit rakare och man har följt tidsplaneringen väldigt väl och hunnit med allt som uttalats i kursen. Däremot är det redan förutbestämda mål som är uttalade när kursen börjar och på ett effektivt sätt ska och behöver alla lära sig samma sak. Därmed finns det lite utrymme för personlig anpassning av kursen. Vilket verkar vara ett krav på visa utbildningar, sådana som ska ge en tillgång till avdelningar på arbetsplatsen och som ger en behörighet att arbeta med diverse datahanteringsystem. Under dessa utbildningar är en tydlig och detaljerad planering utarbetad som utbildaren kan följa och därmed ha kontroll över status på deltagarna i kursen som ofta sträcker sig även flera dagar. Utifrån dessa förutsättningar är detta ledarskap väldigt effektivt och handlingskraftig med stor beslutsamhet då ledaren vet vad som ska genomföras. Detta ledarskap kan, i min mening, ganska tydligt kategoriseras som “rationellt ledarskap” där just effektivitet, planering och kontroll är ståndpunkter i detta ledarskap (Elmholdt, E. 2013).

Avslutningsvis vill jag säga att det är intressant att observera olika stilar av ledarskap och hur de lämpar sig vid olika utbildningar samt hur utbildarna lyckas anpassa sitt sätt att både leda och lära för att leverera bra kurser. Extra intressant är det att det blir bra kurser trotts olika ledarskapstilar hos utbildarna, jag understryker igen helt utifrån mina egna åsikter, att jag tror att det handlar om att äga sitt eget lärande och ledarskap som gör att man blir framgångsrik i sådana sammanhang.

Ha det fint!

Referenser

  • Dahlkwist, M. 2016, Lärarens Ledarskap: Relationer och grupprocesser, Stockholm: Liber.
  • Elmholdt, C. Dauer Keller, H. & Tanggaaard, L. 2013 Ledarskapets psykologi. Malmö: Gleerups.

En reaktion på ”Inlägg 7: Ledarskap”

  1. Jag tycker det är intressant att läsa om dina reflektioner kring olika ledarskapsstilar och hur olika personer trivs med att lära ut – precis som det är i alla organisationer där lärande bedrivs! Man kan alltid lära sig någonting nytt av personer som undervisar på ett annat sätt än sig själv, även om man inte nödvändigtvis vill ändra sin roll till någonting mer liknande det man ser.

    Vad roligt att du kunnat observera att personer med stor kunskap ses som extra resurser i utbildningen och får “vara till nytta”! Ibland tycker jag att man kan observera hur lärare som kan mindre än vissa elever trycker ner dessa och inte låter dem blomma av rädsla för att tappa auktoritet i situationen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *