Rekrytering – Vad är det för mening med att bli mentor egentligen?

För snart två månader följde jag med en av kollegorna på VO till entrén i kemihuset, där vi under en timmas tid lyckades samla in 3-4 namn på studenter som var intresserade att bli mentorer. Under tiden som jag försökte förklara för de yngre kemiarna vad VO jobbar för, insåg jag att jag själv inte tänkt så mycket på sådant på senaste. Det var svårt att förklara vad essensen i VO var trots att jag var med nu och hade varit med tidigare. Men allt eftersom jag pratade med intressenterna blev det tydligare igen, självklarheter fick ord satta till sig. Det blev allt lättare att förklara hur och speciellt varför VO arbetar med det de gör, men också att detta “varför” kan ha så många nyanser på svaret. I detta inlägg kommer jag prata lite om rekrytering av nya mentorer, men lite tankar om vad som kan göra mentorskapet så meningsfullt för mentorn.

Inte långt efter att vi stått i entrén till kemihuset följde jag med på en annan sorts rekrytering: pitch under den akademiska kvarten. Min kollega och jag packade på oss godis, kakor och kaffe samt flyers och intresselista, och tog oss till GD-salen i fysikhuset. Vi kom fram med några minuters marginal och stod där tysta och väntade utanför den halvöppna dörren till föreläsningssalen tills dess föreläsaren bestämde sig för att det var dags för rast. In gick vi, och jag märkte att föreläsaren var Alexei, samma föreläsare som höll mina allra första föreläsningar på Chalmers 2011. Han gav oss tillåtelse att tala till klassen, och sedan satte min kollega igång med att kortfattat förklara vilka vi var och vad VO gör. Därefter bjöd vi klassen på det vi tagit med oss och pratade med dem, där ytterligare några skrev upp sig som intresserade.

Den senare delen var inte första gången för mig, jag har stått och pratat om VO under rasten en gång tidigare. Kanske var det utanför GD-salen då med. Det var i alla fall 2012, när jag själv blev rekryterad, och exakt vad som motiverade mig att börja som mentor då är jag osäker på. Jag tänkte inte så meta-kognitivt då och tyckte nog att “men det är väl bra att hjälpa andra?” utan att fundera över vad som motiverade mig att hjälpa andra med just matte och just på den här formen, genom mentorskap. Kanske för att jag ville få möjligheten att lära känna ett eget gäng adepter, få se en långsiktig utveckling som jag bidrar till, få vara en rollfigur, få skapa egna lektioner och få försöka förklara saker. Även om jag då inte tänkte längre än att jag ville hjälpa andra, så är det numera ganska tydligt att den viljan är sammansatt av andra önskningar, andra behov, som i sin tur är sammansatta av andra. Men för att motivera, eller i detta fallet rekrytera, tänker jag att det viktiga är att hitta de sammanfattade behov som går att “komma åt” och som är mer specifika än att “bara få hjälpa andra/bidra till samhället/dylik”.

Eftersom VO är en ideell organisation rekryterar de inte genom att utlova monetära/materiella belöningar (med undantag för VO-lunch varannan vecka). Det VO erbjuder är istället främst sociala belöningar och möjlighet till personlig utveckling, däribland gemenskap i föreningen, gemenskap i mentorsgrupperna, att få testa på och öva sig i rollen som pedagog. Att få vara en rollfigur är inte en belöning egentligen, det är något mentorn gör/är för adepterna. Men jag tror den aspekten av mentorskapet är väldigt betydelsefull för att få människor att vilja hjälpa till på just detta sättet när det finns så oerhört många sätt vi kan hjälpa människor på.