månadsarkiv: januari 2019

Avslutande inlägg

Omkring tre månader har förflutit sedan jag föst tog mig till VOs kontor för att lägga fram förfrågan om att få göra praktik där. Det känns faktiskt som en otroligt lång tid sedan dess, men så är det med det mesta när en upplever mycket och får processera många nya tankar. Som avslutande inlägg vill jag sammanfatta tre saker jag lärt mig, eller åtminstone saker jag har fått fundera mycket på.

Det första är helt enkelt hur det är att jobba på ett kontor med flera människor. Jag har aldrig tidigare jobbat i en liknande miljö, då jag antingen varit lärarvikarie, stått bakom en kassa eller åkt runt ensam och delat ut post. Att sitta inne i ett litet rum med tre andra som alla pysslar med sina egna arbeten, för att sedan ropa rakt ut om tankar och funderingar samtidigt som jag själv sitter djupt koncentrerad i mitt egna arbete, det har varit väldigt annorlunda och ibland inte så lätt. Jag har insett hur lång startsträcka jag har när jag arbetar, hur jag behöver sitta och krångla en stund innan allt släpper och distraherande tankar inte längre får plats i huvudet. Att lyckas arbeta effektivt när andra runt omkring en pratar med varandra är inget problem, jag har inget problem att plugga i närheten av andra som tjötar till exempel, ljudet stängs ute. Men att bli tilltalad, eller höra en öppen fråga till alla i rummet, det är helt annorlunda. Det är som om hela maskineriet stängs ner, om det ens hunnit starta upp. Jag vande mig allt eftersom, speciellt att nästan omedvetet snabbt avgöra om en öppen fråga är något jag borde ta mig an att svara på eller om det är något jag kan hoppa över och fortsätta i mina egna tankar, men jag fick också träna på att kunna plocka upp tråden efter att ha gjort ett kort avbrott i mitt eget arbete. Än så länge är kontrorsklimatet inte riktigt min grej, men som lärare kanske det blir lagom då bara en del av arbetet sker i en liknande miljö.

Det andra är att motivation är komplicerat, men galet intressant (och viktigt, om inte det viktigaste). Vad motiverar människor? Vad ger mening överhuvudtaget? Hur kan motivation skapas? Kan jag skapa motivation hos en annan människa eller bara spela på redan befintliga motivationer? Många motivationer verkar vara kopplade till något socialt, men inte alla. Tydligaste exempel på undantagen är nog hunger och trötthet. Vi motiveras att äta för att vi blir hungriga, vi motiveras att lägga oss av trötthet. Dessa är basala motivationer men är motivationer none the less. Egentligen är väl alla handlingar vi utför på ett eller annat vis motiverade, eller? Är reflexen att dra undan handen från elden “motiverad”? Finns motivationen i något sorts undermedvetet då? Är hjärtslag “motiverade”? Spontant känns det som: knappast. Men andning då? Jag motiveras ganska snart att börja andas igen om jag bestämmer mig för att hålla andan, den saken är klar. Lär bli många dagars och nätters funderingar innan jag är klar med dessa tankar.

Den tredje är: VIlka VO är egentligen. Jag var med i VO redan 2012-13 och uppskattade att vara mentor, men det är inte förrän nu jag funderat så mycket på vad de gör och varför egentligen. Det känns väldigt vagt att skriva så, men förr “ville jag bara hjälpa” i mitt huvud. Nu förstår jag att det inte är så lätt, att alla andra som är med inte bara vill hjälpa utan ofta tänker längre än så. Jag börjar förstå visionen om vad en organisation som denna vill uppnå, hur att de finns till påverkar människor osv. Många gånger under rekryteringsarbetet (som jag nu tagit över efter praktikens slut) har jag träffat sådana som säger att de själva fick hjälp med matte från VO eller liknande, under sin gymnasietid. Det är fint. Men som sagt är det mer än så, även om det föreningen bidrar med till samhället är att några gymnasieelever får hjälp/inspiration, så är tanken bakom det en förhoppning om ett samhälle där människor har lika möjligheter och uppskattar matematik som verktyg för att förstå den förstummande underliga värld de hamnat i. Det är sådana tankar som jag vill ska forma mig som lärare, och jag kan inte vänta på att få sätta igång. Och med det säger jag tack för att du har läst min blogg!

Rekrytering – Vad är det för mening med att bli mentor egentligen?

För snart två månader följde jag med en av kollegorna på VO till entrén i kemihuset, där vi under en timmas tid lyckades samla in 3-4 namn på studenter som var intresserade att bli mentorer. Under tiden som jag försökte förklara för de yngre kemiarna vad VO jobbar för, insåg jag att jag själv inte tänkt så mycket på sådant på senaste. Det var svårt att förklara vad essensen i VO var trots att jag var med nu och hade varit med tidigare. Men allt eftersom jag pratade med intressenterna blev det tydligare igen, självklarheter fick ord satta till sig. Det blev allt lättare att förklara hur och speciellt varför VO arbetar med det de gör, men också att detta “varför” kan ha så många nyanser på svaret. I detta inlägg kommer jag prata lite om rekrytering av nya mentorer, men lite tankar om vad som kan göra mentorskapet så meningsfullt för mentorn.

Inte långt efter att vi stått i entrén till kemihuset följde jag med på en annan sorts rekrytering: pitch under den akademiska kvarten. Min kollega och jag packade på oss godis, kakor och kaffe samt flyers och intresselista, och tog oss till GD-salen i fysikhuset. Vi kom fram med några minuters marginal och stod där tysta och väntade utanför den halvöppna dörren till föreläsningssalen tills dess föreläsaren bestämde sig för att det var dags för rast. In gick vi, och jag märkte att föreläsaren var Alexei, samma föreläsare som höll mina allra första föreläsningar på Chalmers 2011. Han gav oss tillåtelse att tala till klassen, och sedan satte min kollega igång med att kortfattat förklara vilka vi var och vad VO gör. Därefter bjöd vi klassen på det vi tagit med oss och pratade med dem, där ytterligare några skrev upp sig som intresserade.

Den senare delen var inte första gången för mig, jag har stått och pratat om VO under rasten en gång tidigare. Kanske var det utanför GD-salen då med. Det var i alla fall 2012, när jag själv blev rekryterad, och exakt vad som motiverade mig att börja som mentor då är jag osäker på. Jag tänkte inte så meta-kognitivt då och tyckte nog att “men det är väl bra att hjälpa andra?” utan att fundera över vad som motiverade mig att hjälpa andra med just matte och just på den här formen, genom mentorskap. Kanske för att jag ville få möjligheten att lära känna ett eget gäng adepter, få se en långsiktig utveckling som jag bidrar till, få vara en rollfigur, få skapa egna lektioner och få försöka förklara saker. Även om jag då inte tänkte längre än att jag ville hjälpa andra, så är det numera ganska tydligt att den viljan är sammansatt av andra önskningar, andra behov, som i sin tur är sammansatta av andra. Men för att motivera, eller i detta fallet rekrytera, tänker jag att det viktiga är att hitta de sammanfattade behov som går att “komma åt” och som är mer specifika än att “bara få hjälpa andra/bidra till samhället/dylik”.

Eftersom VO är en ideell organisation rekryterar de inte genom att utlova monetära/materiella belöningar (med undantag för VO-lunch varannan vecka). Det VO erbjuder är istället främst sociala belöningar och möjlighet till personlig utveckling, däribland gemenskap i föreningen, gemenskap i mentorsgrupperna, att få testa på och öva sig i rollen som pedagog. Att få vara en rollfigur är inte en belöning egentligen, det är något mentorn gör/är för adepterna. Men jag tror den aspekten av mentorskapet är väldigt betydelsefull för att få människor att vilja hjälpa till på just detta sättet när det finns så oerhört många sätt vi kan hjälpa människor på.