Growth i Arvika

Tidigt på lördag morgon träffade jag en kollega från VO och ett gäng på 14 mentorer på centralstationen i Göteborg. Därifrån tog vi tåget till Kil och sedan vidare till Arvika för att delta på en utbildningshelg där gruppen fick delta i en rad olika workshops/pass med syftet att utveckla deras mentorskap.

Passen handlade om allt från problemlösningstekniker till hur vi som mentorer bemöter adepterna så att de ska känna sig trygga och pass för att utveckla vår egen självsäkerhet när det gäller att t ex prata inför publik. Jag tänker att jag går lite närmare in på ett speciellt pass eftersom det resonerade väl med lärdomar från MPLOL. Först, lite bakgrundshistoria.

På tåget pratade jag med en kille från Mathivation, en organisation som liknande VO arbetar med att inspirera unga att lära sig matematik och som tillsammans med Solbergagymnasiet i Arvika anordnade helgen. Killen berättade bland annat om vad Mathivation gör, och vi pratade sedan lite om skolan i allmänhet, speciellt om hur många elever som kommer från gymnasiet där de utan större möda lyckats kamma hem höga betyg i matte/no, för att sedan börja på Chalmers och plötsligt inte alls klara sig lika lätt. Utan studievana, utan erfarenheten av stress och att behöva kämpa, har de svårt att hantera den ökade pressen på högskolan. Diskussion kring detta är något som visade sig skulle dyka upp igen senare under utbildningshelgen, under ett pass om “Fixed och growth mindset”, baserat på forskning av Carol Dweck.

Fixed mindset är kortfattat att en person tänker på sig själv med olika mätbara attribut, som t ex smart, snabb, stark men även negativa saker som dum, dålig (på t ex matte) osv. Någon som är duktig på matte har alltså uppfattningen “jag är bra på matte” och tar sig an nya matteproblem med inställningen att “jag borde klara detta för jag är bra på matte”. Denna inställning beskrevs fungera helt ok så länge personen inte utmanades för mycket, men så fort personen möter motgångar blir det problem. Personen förväntar sig att klara de uppgifter den blir tilldelad, och när det inte går vet den inte vad den ska göra. När den inte klarar uppgiften är den plötsligt “inte tillräckligt bra på matte”, och tror att felet ligger hos personens egenskaper, men ibland uttrycks detta genom t ex att skylla ifrån sig, för att personen vill hålla kvar vid tanken att den “är bra på matte”. Liknande kan personen ha en idé om att den är dålig på saker, och inte bry sig om att försöka lära sig för att “det kan jag ju ändå inte”.

Growth mindset å andra sidan är att en person har uppfattningen “jag kan utvecklas” om sig själv. Den med growth mindset lägger ingen större vikt vid etiketter som “duktig” på ett visst område, utan är medveten om att kunskap växer med tiden, och att det är hur den växer som spelar roll, inte att “bara vara duktig” nu och för alltid. När en med growth mindset ställs inför en uppgift den inte kan klara så är den mer benägen än en med fixed mindset att tänka “jag klarar inte detta ÄN” och försöker lära sig det den behöver för att klara uppgiften. Den ger inte upp lika lätt.

Det var under detta pass som tankarna som jag och killen från Mathivation diskuterade kom upp igen, att de med fixed mindset förr eller senare möter en vägg där de inte längre är “tillräckligt bra” medans de med growth mindset inte får samma problem.

Passet handlade även till stor del om hur vi som mentorer kan främja growth mindset och undvika att styrka ett fixed mindset. Det centrala i detta är, enligt den video som visades (se slutet av blogginlägget), vilken sorts “praise”, eller “beröm” på svenska, elever får när de arbetar med uppgifter. Får eleverna beröm på sin intelligens, dvs t ex “du är ju duktig på matte!” så stärker det elevens fixed mindset, medans beröm på processen som eleven gått igenom för att lösa en uppgift, t ex “vad bra du gjorde här när du gjorde så här”, så stärker det growth mindset.

Denna teori har stora likheter med Hattie och Timperleys “The Power of Feedback”. Dwecks beröm på intelligens kan liknas mycket vid task-feedback, där skillnaden är att task-feedback även inkluderar negativ feedback. Dwecks beröm på process kan liknas mycket vid Hattie och Timperleys process-feedback, men återigen är det positiv, inte negativ, feedback som är fokus för dweck. Det verkar, enligt mig, som om det Dweck presenterar är mer skapat för att användas direkt, jämfört med The Power of Feedback som i större utsträckning beskriver effekten av olika sorters feedback, som underlag till att bygga upp en användbar strategi.