månadsarkiv: november 2018

Föreningskänslan – ett förbättringsområde.

Den senaste veckan har till största del gått ut på att undersöka möjligheten för VO att anordna ett läger. Idén kom från en av kollegorna på VO och blev en mer konkret sak att börja undersöka som ett utvecklingsområde för mentorskapet.

VO vill förbättra mentorskapet på alla möjliga sätt ett viktigt område är att lyckas hålla kvar fler mentorerna efter varje läsår, för att det både skulle ge bättre mentorskap eftersom mentorerna redan skulle vara erfarna och en trygghet i att inte lika många måste rekryteras på nytt varje år. Sedan förra året har ungefär hälften av juniormentorerna stannat medans motsvarande siffra för seniormentorerna bara är ett fåtal. Seniormentorerna tros motiveras av möjligheten att läsa kursen, och när den sedan är avklarad finns inte längre någon större anledning att fortsätta. För juniormentorerna är det annorlunda, de lockas inte in med en kurs utan gör det bara för skojs skull.

VO är en förening, och anordnar luncher/andra event för medlemmarna. Men annars saknas det någon föreningskänsla för seniormentorerna som kan tävla med andra föreningar på Chalmers, det byggs inte upp en gemenskap på samma sätt. Att skapa det är förståeligt svårt, med tanke på att medlemmarna inte träffar andra medlemmar i det centrala syftet (mentorskapet) utan träffar adepterna istället. Att förenings-känslan inte är så stark vill VO ändra på, de vill ägna sig mer åt gemenskaps-bildande aktiviteter. En sådan aktivitet kan tänkas vara ett läger.

Planerna på ett läger är mycket inspirerade av helgen i Arvika. Jag och VO tänker oss en helg på en lägergård med olika pass, roliga aktiviteter och umgänge. Osäker på om det faller under mina tänkta uppgifter här (efter kursen krav), men jag tog mig i alla fall an att undersöka vad för lägergårdar som skulle kunna passa, vad för aktiviteter som skulle kunna köras samt vad det hela skulle kosta (resa, mat, hyra lägergård, personal, övrigt) osv. På onsdag är det styrelsemöte, och då är det tänkt att jag ska presentera idén för att se om styrelsen tycker att det skulle vara en idé som är värd att planera vidare på. Skulle det gillas kan det hända att jag fortsätter med att planera lägret och väljer det spåret i min frågeställning. Vi får se.

Men, jag undrar om ett läger skulle lösa VOs problem: frånvaron av en tillfredsställande gemenskap. En av de föreläsningar under CIU226 “Leda Individ och Grupp” som fastnade mest för mig handlade om motivation. Ett exempel som togs var olika typer av säljare och vad som motiverade dem att sälja mer. För vissa var det det ekonomiska, den andel av det de sålde för som de fick behålla, men för andra var det helt andra saker som motiverade. För vissa var det uppmärksamheten de fick om de sålde bra, för andra var det den hedonistiska livsstilen som kom med jobbet, och för vissa var det helt enkelt gemenskapen, att få träffas, prata om sina trevliga och mindre trevliga kunder, jämföra strategier osv. Målet med lägret är den sista punkten, att skapa en gemenskap, några vänskapsband, som gör att mentorerna känner att de kan komma till VO-lunchen och andra event, bidra och få träffas och umgås med trevligt folk. Vem vet, kanske funkar finfint, känns helt klart värt att försöka. Bidra till gemenskapen och förenings-känslan gör det säkert, men jag är osäker på vad mer som skulle kunna behövas (får undersöka). En kollega försöker fixa en maskot för föreningen, kanske en typisk småsak som kan bidra också. 

Growth i Arvika

Tidigt på lördag morgon träffade jag en kollega från VO och ett gäng på 14 mentorer på centralstationen i Göteborg. Därifrån tog vi tåget till Kil och sedan vidare till Arvika för att delta på en utbildningshelg där gruppen fick delta i en rad olika workshops/pass med syftet att utveckla deras mentorskap.

Passen handlade om allt från problemlösningstekniker till hur vi som mentorer bemöter adepterna så att de ska känna sig trygga och pass för att utveckla vår egen självsäkerhet när det gäller att t ex prata inför publik. Jag tänker att jag går lite närmare in på ett speciellt pass eftersom det resonerade väl med lärdomar från MPLOL. Först, lite bakgrundshistoria.

På tåget pratade jag med en kille från Mathivation, en organisation som liknande VO arbetar med att inspirera unga att lära sig matematik och som tillsammans med Solbergagymnasiet i Arvika anordnade helgen. Killen berättade bland annat om vad Mathivation gör, och vi pratade sedan lite om skolan i allmänhet, speciellt om hur många elever som kommer från gymnasiet där de utan större möda lyckats kamma hem höga betyg i matte/no, för att sedan börja på Chalmers och plötsligt inte alls klara sig lika lätt. Utan studievana, utan erfarenheten av stress och att behöva kämpa, har de svårt att hantera den ökade pressen på högskolan. Diskussion kring detta är något som visade sig skulle dyka upp igen senare under utbildningshelgen, under ett pass om “Fixed och growth mindset”, baserat på forskning av Carol Dweck.

Fixed mindset är kortfattat att en person tänker på sig själv med olika mätbara attribut, som t ex smart, snabb, stark men även negativa saker som dum, dålig (på t ex matte) osv. Någon som är duktig på matte har alltså uppfattningen “jag är bra på matte” och tar sig an nya matteproblem med inställningen att “jag borde klara detta för jag är bra på matte”. Denna inställning beskrevs fungera helt ok så länge personen inte utmanades för mycket, men så fort personen möter motgångar blir det problem. Personen förväntar sig att klara de uppgifter den blir tilldelad, och när det inte går vet den inte vad den ska göra. När den inte klarar uppgiften är den plötsligt “inte tillräckligt bra på matte”, och tror att felet ligger hos personens egenskaper, men ibland uttrycks detta genom t ex att skylla ifrån sig, för att personen vill hålla kvar vid tanken att den “är bra på matte”. Liknande kan personen ha en idé om att den är dålig på saker, och inte bry sig om att försöka lära sig för att “det kan jag ju ändå inte”.

Growth mindset å andra sidan är att en person har uppfattningen “jag kan utvecklas” om sig själv. Den med growth mindset lägger ingen större vikt vid etiketter som “duktig” på ett visst område, utan är medveten om att kunskap växer med tiden, och att det är hur den växer som spelar roll, inte att “bara vara duktig” nu och för alltid. När en med growth mindset ställs inför en uppgift den inte kan klara så är den mer benägen än en med fixed mindset att tänka “jag klarar inte detta ÄN” och försöker lära sig det den behöver för att klara uppgiften. Den ger inte upp lika lätt.

Det var under detta pass som tankarna som jag och killen från Mathivation diskuterade kom upp igen, att de med fixed mindset förr eller senare möter en vägg där de inte längre är “tillräckligt bra” medans de med growth mindset inte får samma problem.

Passet handlade även till stor del om hur vi som mentorer kan främja growth mindset och undvika att styrka ett fixed mindset. Det centrala i detta är, enligt den video som visades (se slutet av blogginlägget), vilken sorts “praise”, eller “beröm” på svenska, elever får när de arbetar med uppgifter. Får eleverna beröm på sin intelligens, dvs t ex “du är ju duktig på matte!” så stärker det elevens fixed mindset, medans beröm på processen som eleven gått igenom för att lösa en uppgift, t ex “vad bra du gjorde här när du gjorde så här”, så stärker det growth mindset.

Denna teori har stora likheter med Hattie och Timperleys “The Power of Feedback”. Dwecks beröm på intelligens kan liknas mycket vid task-feedback, där skillnaden är att task-feedback även inkluderar negativ feedback. Dwecks beröm på process kan liknas mycket vid Hattie och Timperleys process-feedback, men återigen är det positiv, inte negativ, feedback som är fokus för dweck. Det verkar, enligt mig, som om det Dweck presenterar är mer skapat för att användas direkt, jämfört med The Power of Feedback som i större utsträckning beskriver effekten av olika sorters feedback, som underlag till att bygga upp en användbar strategi.

Ny (men ändå inte) på VO

För min VFU-breddning kommer jag att studera en organisation som kortfattat jobbar med att främja matematikkunskaper och intresset för matematik hos ungdomar. Organisationen är tätt kopplad till Chalmers och har sitt kontor mycket nära campus. Det är ännu inte klarlagt om jag ska använda organisationens namn i bloggen, men så länge kallar jag dem VO (Värd-Organisationen).

Var gör VO?

Som sagt är det en organisation som arbetar för att främja matematikkunskaper och intresset för matematik hos ungdomar. De tjänster som organisationen erbjuder är helt gratis, det är en idéell organisation och endast den av styrelsen vald verksamhetsgruppen, VG, är betalda del- eller heltidsanställda. Filosofin är att alla som vill ska ha tillgång till hjälp och inspiration i matematik, det är på den grunden hela organisationen bygger på. Det hela började trots allt med att studenter på Chalmers gick samman och erbjöd sig att hjälpa gymnasieelever med matematik gratis, för att alla, oavsett deras ekonomiska läge, skulle få en chans att få extra hjälp. Det har gått många år sedan dess och numera erbjuder organisationen en rad olika sorters matterelaterad hjälp/inspiration, men dess ursprung finns kvar i den viktigaste delen av VO, de så kallade mentorsgrupperna.

Mentorsgrupper finns av olika typer, men det gemensamma med dem är att en person med högre matematikutbildning, kallad mentor, sammankopplas med en gäng yngre så kallade adepter, som inte har kommit lika långt i sin matematikutbildning än. Vanligtvis har en mentor 3-4 adepter, och de träffas lite olika ofta beroende på vilken typ av mentorskap det är. Det finns tre varianter, seniormentorskap, juniormentorskap och SBB-mentorskap. Jag kommer beskriva dem kort nedan för att i senare blogginlägg utveckla hur mentorskapen går till och kan se ut i praktiken.

I seniormentorskap sammansätts mentorsgrupper där mentorn har minst 15 hp tillgodoräknade i matematik, med adepter som går på gymnasiet. Mentorsgruppen träffas två timmar varje vecka för läxhjälp och andra matte-relaterade aktiviter. Allra oftast är dessa seniormentorer studenter på t ex Chalmers eller GU. Många av seniormentorerna läser en kvällskurs på Chalmers i kombination till mentorskapet, en kurs som jag också kommer att prata mer om i ett senare blogginlägg.

I juniormentorskap är det gymnasieelever som skickar vidare och är mentorer åt högstadieelever. Juniormentorer träffar sina adepter en timme i veckan, och vissa mentorer gör det i par.

SBB-mentorer är seniormentorer som, istället för gymnasieelever, har särbegåvade högstadieelever som adepter. Dessa högstadieelever är de som har kommit långt i sin förståelse för matematik, tycker det är roligt med matematik och vill ha extra utmanande och roliga pass. Ofta har de redan börjat med gymnasiematematiken, vilket är varför de sammankopplas med mentorer som går på högskolan.

Alla grupper träffas på Chalmersområdet, för att adepterna ska få se Chalmers och för att det ska bli nära för seniormentorerna. Förutom mentorskapet anordnar VO drop-in mattestuga för gymnasieelever/komvuxelever/basårsstudenter på Chalmers bibliotek två gånger i veckan. Det är seniormentorer och SBB-mentorer som turas om att hjälpa till vid drop-in.

Förutom detta anordnar organisationen andra tillfällen för främst gymnasieelever att lära sig matematik. En sådan är VO-dagen, som i år är den 8 dec, där elever från hela Göteborg kommer för att gå på föreläsningar om de olika mattekurserna och få plugghjälp inför de nationella proven.

Min tid på VO

Under min tid hos VO kommer jag följa verksamhetsgruppen, VG, i deras dagliga verksamhet. Detta innebär planering av event, rekrytering osv. Jag kommer vara med på så många av eventen som jag kan, studera drop-in och mentorskap. Bland annat hoppas jag kunna studera mentorsträffar genom besök och intervjuer. Jag har själv varit seniormentor en gång i tiden och har gått den kurs som erbjuds, som jag planerar att återbesöka. I år är jag SBB-mentor och kommer inför mina träffar med mina adepter analysera vad för inspiration från VO och MPLOL som jag tar med mig. Eftersom jag har band till organisationen känner jag mig redan efter den första veckan väldigt hemma och ser fram emot de kommande veckorna.

Inledande inlägg

Hallå och välkommen till min blogg! I den här bloggen kommer jag, Joakim Ferring the one and only, skriva om min tid som praktikant/konsult (låter coolare med konsult) på en organisation som arbetar med att främja matematikundervisning och intresset för matematik. Men först lite kort (blev långt) om mig och hur jag har hamnat på bakom skärmen skrivandes denna fantastiska blogg.

När jag gick i 8an på högstadiet var det dags för prao, och det kändes som om det skulle bli praktik på riktigt för första gången. Tidigare hade vi haft en dag hit en dag dit på olika ställen, men denna gången skulle det vara hela två veckor på ett och samma ställe. Det var ett svårt val, det kändes ju så viktigt, och det slutade med att jag inte valde något alls utan blev tilldelad en praktikplats som mellanstadielärare. Katastrof! Men som tur var fick jag inte ta över bakom katedern som jag först trodde, jag fick assistera läraren och hjälpa småttingarna att lära sig klockan, matte, glosor osv när eleverna jobbade själva. Det var då jag insåg att det var jätteroligt att lära ut. Allt det jag lärt mig i skolan, all min egen utveckling, den kändes plötsligt väldigt värdefull för någon annan och därför för mig. När jag kom tillbaka från praktiken var jag ännu mer motiverad att lära mig nya saker själv, och i bakhuvudet fanns en tanke om att lärare kanske är det jag skulle vilja satsa på att bli.

Fast forward några år, det är snart dags att ta studenten. Matte och NO-nämnena är fortfarande mina favoritämnen efter att ha gått natur – matematik/dator, något jag valde utan tvivel tre år tidigare. Nu var det dags att välja igen, men denna gången är det svårare. Ingenjör är något som jag tyckt verkat intressant och som jag tänkte skulle ge bra lön. Men å andra sidan simmade en annan tanke upp till ytan, något som legat gömt sedan år tillbaka: att bli lärare. Jag insåg att jag ofta tänkt hur jag skulle gjort annorlunda om jag var lärare, eller hur jag skulle bete mig som lärare för att skapa en god stämning, helt enkelt hur jag skulle göra för att vara den där läraren som gör så mycket för sina elever, som eleverna trivs med och ser upp till. Henrik, min fysiklärare, var en stor idol. Han var inte världens bästa lärare, och han hade ibland en grabbig attityd, men det syntes att han brydde sig om oss elever. En annan var Anette, min kemilärare, som var väldigt bra på att ge oss elever allt stöd hon kunde ge, både material och tid för frågor. Jag ville ta det bästa från båda dessa lärare och bli det själv. Men jag vågade inte göra valet att satsa på en lärarutbildning.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur det gick till när jag fick reda på att MPLOL, mastersprogrammet Lärande och Ledarskap, fanns. Jag tror det var så att ett tag innan det var dags att skicka in sin ansökan kollade jag runt på Chalmers hemsidor efter olika utbildningar. Teknisk fysik, eller kemiteknik, det stod det mellan. Jag halkade sedan in på något om mastersutbildningar och såg att det gick att få en lärarexamen på Chalmers, i matte och ett ämne till beroende på ens kandidatprogram var. Mycket mer än så varken läste jag eller tänkte på det, jag hade redan hittat min lösning: skjut upp valet tre år till. Skönt! Jag kunde inte heller bestämma mig för kemi eller fysik så jag valde Kemiteknik med Fysik. Beslut är svårt.

Men ett beslut tog jag till slut. Det blev Lärande och Ledarskap, det är lärare jag vill och tänker bli. Nu sitter jag här, i den sista läsperioden innan exjobbet, det sista momentet innan jag har nått fram till mitt mål, och ska börja skriva en blogg om den första veckan på min praktik på VO. Dags att sätta igång.