Avslutande inlägg

Omkring tre månader har förflutit sedan jag föst tog mig till VOs kontor för att lägga fram förfrågan om att få göra praktik där. Det känns faktiskt som en otroligt lång tid sedan dess, men så är det med det mesta när en upplever mycket och får processera många nya tankar. Som avslutande inlägg vill jag sammanfatta tre saker jag lärt mig, eller åtminstone saker jag har fått fundera mycket på.

Det första är helt enkelt hur det är att jobba på ett kontor med flera människor. Jag har aldrig tidigare jobbat i en liknande miljö, då jag antingen varit lärarvikarie, stått bakom en kassa eller åkt runt ensam och delat ut post. Att sitta inne i ett litet rum med tre andra som alla pysslar med sina egna arbeten, för att sedan ropa rakt ut om tankar och funderingar samtidigt som jag själv sitter djupt koncentrerad i mitt egna arbete, det har varit väldigt annorlunda och ibland inte så lätt. Jag har insett hur lång startsträcka jag har när jag arbetar, hur jag behöver sitta och krångla en stund innan allt släpper och distraherande tankar inte längre får plats i huvudet. Att lyckas arbeta effektivt när andra runt omkring en pratar med varandra är inget problem, jag har inget problem att plugga i närheten av andra som tjötar till exempel, ljudet stängs ute. Men att bli tilltalad, eller höra en öppen fråga till alla i rummet, det är helt annorlunda. Det är som om hela maskineriet stängs ner, om det ens hunnit starta upp. Jag vande mig allt eftersom, speciellt att nästan omedvetet snabbt avgöra om en öppen fråga är något jag borde ta mig an att svara på eller om det är något jag kan hoppa över och fortsätta i mina egna tankar, men jag fick också träna på att kunna plocka upp tråden efter att ha gjort ett kort avbrott i mitt eget arbete. Än så länge är kontrorsklimatet inte riktigt min grej, men som lärare kanske det blir lagom då bara en del av arbetet sker i en liknande miljö.

Det andra är att motivation är komplicerat, men galet intressant (och viktigt, om inte det viktigaste). Vad motiverar människor? Vad ger mening överhuvudtaget? Hur kan motivation skapas? Kan jag skapa motivation hos en annan människa eller bara spela på redan befintliga motivationer? Många motivationer verkar vara kopplade till något socialt, men inte alla. Tydligaste exempel på undantagen är nog hunger och trötthet. Vi motiveras att äta för att vi blir hungriga, vi motiveras att lägga oss av trötthet. Dessa är basala motivationer men är motivationer none the less. Egentligen är väl alla handlingar vi utför på ett eller annat vis motiverade, eller? Är reflexen att dra undan handen från elden “motiverad”? Finns motivationen i något sorts undermedvetet då? Är hjärtslag “motiverade”? Spontant känns det som: knappast. Men andning då? Jag motiveras ganska snart att börja andas igen om jag bestämmer mig för att hålla andan, den saken är klar. Lär bli många dagars och nätters funderingar innan jag är klar med dessa tankar.

Den tredje är: VIlka VO är egentligen. Jag var med i VO redan 2012-13 och uppskattade att vara mentor, men det är inte förrän nu jag funderat så mycket på vad de gör och varför egentligen. Det känns väldigt vagt att skriva så, men förr “ville jag bara hjälpa” i mitt huvud. Nu förstår jag att det inte är så lätt, att alla andra som är med inte bara vill hjälpa utan ofta tänker längre än så. Jag börjar förstå visionen om vad en organisation som denna vill uppnå, hur att de finns till påverkar människor osv. Många gånger under rekryteringsarbetet (som jag nu tagit över efter praktikens slut) har jag träffat sådana som säger att de själva fick hjälp med matte från VO eller liknande, under sin gymnasietid. Det är fint. Men som sagt är det mer än så, även om det föreningen bidrar med till samhället är att några gymnasieelever får hjälp/inspiration, så är tanken bakom det en förhoppning om ett samhälle där människor har lika möjligheter och uppskattar matematik som verktyg för att förstå den förstummande underliga värld de hamnat i. Det är sådana tankar som jag vill ska forma mig som lärare, och jag kan inte vänta på att få sätta igång. Och med det säger jag tack för att du har läst min blogg!

Rekrytering – Vad är det för mening med att bli mentor egentligen?

För snart två månader följde jag med en av kollegorna på VO till entrén i kemihuset, där vi under en timmas tid lyckades samla in 3-4 namn på studenter som var intresserade att bli mentorer. Under tiden som jag försökte förklara för de yngre kemiarna vad VO jobbar för, insåg jag att jag själv inte tänkt så mycket på sådant på senaste. Det var svårt att förklara vad essensen i VO var trots att jag var med nu och hade varit med tidigare. Men allt eftersom jag pratade med intressenterna blev det tydligare igen, självklarheter fick ord satta till sig. Det blev allt lättare att förklara hur och speciellt varför VO arbetar med det de gör, men också att detta “varför” kan ha så många nyanser på svaret. I detta inlägg kommer jag prata lite om rekrytering av nya mentorer, men lite tankar om vad som kan göra mentorskapet så meningsfullt för mentorn.

Inte långt efter att vi stått i entrén till kemihuset följde jag med på en annan sorts rekrytering: pitch under den akademiska kvarten. Min kollega och jag packade på oss godis, kakor och kaffe samt flyers och intresselista, och tog oss till GD-salen i fysikhuset. Vi kom fram med några minuters marginal och stod där tysta och väntade utanför den halvöppna dörren till föreläsningssalen tills dess föreläsaren bestämde sig för att det var dags för rast. In gick vi, och jag märkte att föreläsaren var Alexei, samma föreläsare som höll mina allra första föreläsningar på Chalmers 2011. Han gav oss tillåtelse att tala till klassen, och sedan satte min kollega igång med att kortfattat förklara vilka vi var och vad VO gör. Därefter bjöd vi klassen på det vi tagit med oss och pratade med dem, där ytterligare några skrev upp sig som intresserade.

Den senare delen var inte första gången för mig, jag har stått och pratat om VO under rasten en gång tidigare. Kanske var det utanför GD-salen då med. Det var i alla fall 2012, när jag själv blev rekryterad, och exakt vad som motiverade mig att börja som mentor då är jag osäker på. Jag tänkte inte så meta-kognitivt då och tyckte nog att “men det är väl bra att hjälpa andra?” utan att fundera över vad som motiverade mig att hjälpa andra med just matte och just på den här formen, genom mentorskap. Kanske för att jag ville få möjligheten att lära känna ett eget gäng adepter, få se en långsiktig utveckling som jag bidrar till, få vara en rollfigur, få skapa egna lektioner och få försöka förklara saker. Även om jag då inte tänkte längre än att jag ville hjälpa andra, så är det numera ganska tydligt att den viljan är sammansatt av andra önskningar, andra behov, som i sin tur är sammansatta av andra. Men för att motivera, eller i detta fallet rekrytera, tänker jag att det viktiga är att hitta de sammanfattade behov som går att “komma åt” och som är mer specifika än att “bara få hjälpa andra/bidra till samhället/dylik”.

Eftersom VO är en ideell organisation rekryterar de inte genom att utlova monetära/materiella belöningar (med undantag för VO-lunch varannan vecka). Det VO erbjuder är istället främst sociala belöningar och möjlighet till personlig utveckling, däribland gemenskap i föreningen, gemenskap i mentorsgrupperna, att få testa på och öva sig i rollen som pedagog. Att få vara en rollfigur är inte en belöning egentligen, det är något mentorn gör/är för adepterna. Men jag tror den aspekten av mentorskapet är väldigt betydelsefull för att få människor att vilja hjälpa till på just detta sättet när det finns så oerhört många sätt vi kan hjälpa människor på.

Mentorskap

I det här blogginlägget ska jag i större detalj gå in på de olika mentorskapen, hur ett mentorskap ser ut, hur en blir mentor och hur de olika typerna skiljer sig åt. För att påminna så finns det tre varianter:

  • Seniormentorskap: En högskolestudent är mentor för 3-5 gymnasieelever. Gruppen träffas två timmar varje vecka.
  • Juniormentorskap: En till två gymnasieelever är mentorer för 3-5 högstadieelever. Gruppen träffas 1 timme varje vecka.
  • SBB-mentorskap: SBB är kort för “särbegåvade barn”, där en högskolestudent är mentor för 3-5 högstadieelever som har kommit extra långt i matematik, eller är extra intresserade av kluriga problem m.m. De träffar sina adepter 1 timme varannan vecka.

Innan jag går in på skillnaderna tänker jag att jag ska beskriva hur det går till för att bli en mentor. Det ser lite olika ut, men jag beskriver det ur en seniormentors perspektiv. Det var så det började trots allt, att högskolestudenter från Chalmers ville hjälpa gymnasieelever med matematik, och istället för att ge dem ytterligare chans att gå på matte-stugor så skapades ett mentorskap, där det är tanken att en mentor ska stötta och inspirera en adept inte bara vid enstaka tillfällen, utan kontinuerligt över ett läsår.

Livet som seniormentor börjar för de flesta med att en blir rekryterad i början av läsåret. Mentorskandidaterna blir, efter att de skrivit upp sig, inbjudna på en intervju där de får berätta lite om sig själva, prata lite om vad det innebär att vara mentor, och så får de förklara något från gymnasiematematiken, t ex vad en funktion är. Mentorskandidaten får dessutom lämna in ett utdrag från belastningsregistret.

Om mentorskandidaten verkar vara tillräckligt trevlig och pedagogisk, eller intresserad av att utveckla sin pedagogiska förmåga, får de ett nytt samtal och blir tilldelade en grupp adepter! De får komma på ett intro-tillfälle där de får mer information om mentorskapet och tips om hur de ska komma igång. Det är också ett tillfälle för dem att lära känna de andra mentorerna och verksamhetsgruppen lite grann.

Hur en seniormentors mentorsträffar ser ut påverkas till stor del av vad adepterna önskar. Ofta betyder detta personlig plugghjälp, men det kan också vara lektioner om speciella begrepp eller repetitioner inför prov.

På samma intro-tillfälle dyker även SBB-mentorerna upp. SBB-mentorerna är vanligtvis mentorer som redan varit seniormentorer förut, som gör att de har lite mer erfarenhet vilket kan vara bra när de ska vara mentorer åt yngre adepter, och eftersom de inte kommer dit för att bara få hjälp utan får att få mer, roligare matte att ta sig an. Dessa träffar är därför lite speciella, att de är lite mer uppstyrda. En träff kan vara att mentorn tar med ett mattespel, ett gäng svåra kluringar, någon annan spännande matte, MicroBits för programmering etc. I mentorskapet ingår en timme för förberedelser inför träffarna. Juniormentorskapet fungerar däremot som seniormentorskapet, i att det blir mer efter adepternas behov.

Under läsåret 2012-2013 var jag seniormentor, och då hjälpte jag mest adepterna med vilka frågor de än hade. Vissa ville lära sig lite mer, så vi pratade en hel del om förändringshastighet och derivator också, trots att det var något de inte hade börjat med i skolan. Under hösten har jag varit SBB-mentor. Jag har introducerat programmering för mina adepter, och sedan har vi gjort kluringar på typ gymnasienivå, något som uppskattats och som vi kommer fortsätta med, med olika teman (t ex geometri, algebra, fysik-tema, kemi-tema osv).

En lördagsförmiddag för nationella prov

I lördags anordnade VO ett event, kallat VO-dagen. Inför nationella proven i matematik ute på gymnasieskolorna bjuder VO in gymnasieelever till föreläsningar, mattestugor m.m. för att hjälpa eleverna att förbereda sig. Eventet genomförs varje år, och är VOs största återkommande evenemang. Omkring 20 mentorer deltog, varav 3 höll föreläsningar, för att stödja de ca 150 gymnasieelever som dök upp. Det här blogginlägget skulle handlat om hela eventet, men då jag föreläste i stort sett hela tiden hade jag inte möjlighet att gå runt och observera. Istället tänker jag att jag beskriver det jag gjorde och hur föreläsningarna gick.

Strax innan kl 10 på lördagsmorgonen träffade jag en VO-mentor (och medlem i Mathivation), samma som jag pratade med på tåget till Arvika, vid Grönsakstorgets spårvagnshållplats i Göteborg. Han liksom jag skulle föreläsa på VO-dagen, och var också smått nervös. Trots att jag haft mycket praktik som lärare tyckte jag att det var lite läskigt att jag skulle föreläsa, eftersom det skulle vara många fler elever i föreläsningssalen jämfört med i ett vanligt klassrum. Salen, Vasa C, har 92 sittplatser som senare under dagen fullsattes.

Vi åkte upp till VOs kontor och träffade de andra som skulle hjälpa till, för att förbereda byggnaden på Sandbergs Allé 8 där vi skulle vara. Fram till kl 12 satte vi upp rollups, ställde fram kaffe osv osv. Jag spenderade största delen av tiden med att repetera min föreläsning, och sedan började jag ta emot elever. Vi bockade av dem som anmält sig och räknade dem som inte gjort det, för att få lite statistik på hur många som dök upp. Min föreläsningssal fylldes som sagt, och 12.15 satte vi igång.

Syftet med föreläsningen var att ge eleverna en översikt över kursen matte 1c. Förberedelserna var att gå igenom ett gammalt nationellt prov samtidigt som jag bockade av centrala innehåll i kursen. Jag tog fram typiska grundläggande uppgifter (E-nivå) till varje avsnitt, som t ex algebra, potenser, ekvationer, procent, vektorer osv. Sedan tog jag fram frågor på C-nivå där jag kombinerade två eller flera centrala innehåll, ofta ekvationer och något annat. Till slut förberedde jag tre A-uppgifter, ifall vi skulle ha tid för det (väldigt ambitiöst, bara en timmes föreläsning).

För att hinna allt skrev jag upp texten till några av frågorna på tavlan redan innan föreläsningen, och när vi körde igång förklarade jag för eleverna genom att säga något i stil med “Jag kommer köra igenom grunderna till alla avsnitt i matte 1c tillsammans med några E-nivå-uppgifter, för att ni ska få dem uppfräschade, sedan kommer jag göra lite svårare uppgifter där vi använder verktygen vi fått från grunderna för att lösa uppgifter där de olika avsnitten kombinerats. Om jag hinner gör jag även någon A-uppgift. Jag kommer köra på ganska snabbt för att vi ska hinna allt. Undrar ni något får ni gärna fråga, men ni kan också anteckna det och be om hjälp från mig eller någon annan från VO efter föreläsningen. Vill ni ha hjälp med fler svåra uppgifter kan ni få det i våra mattestugor också, där kommer vi ha gamla utskrivna nationella prov.”

Jag speedade verkligen igenom allt, men i en takt som ändå kändes bra. Jag försökte vara effektiv men upprepade ändå ofta det jag sagt och lämnade små pauser i mitt tal för att eleverna skulle få tid att låta saker sjunka in lite. Vid ett tillfälle frågade jag eleverna om det gick för fort fram, men de svarade att “Nej! Det är bra, kör på!”. Jag utvärderade inte föreläsningen på något sätt, något som jag önskade att jag gjort lite snabbt, så att jag kunde förbättra till nästa pass.

Efter den första föreläsningen var det lunch, sedan föreläsning två, matte 1c igen med precis samma upplägg en gång till för nya elever. De allra flesta hade kommit på den första föreläsningen och därför kom bara ca 20-25 till nästa. Jag tog det lite lugnare då jag fick lite fler frågor. Efter föreläsningen, när det var dags för rast, sa jag att det var fritt fram att ställa frågor innan nästa föreläsning. Det slutade med att vi gick igenom några uppgifter och körde ett improviserat övnings-muntligt prov för några som var nervösa inför det, totalt 1½ timme till, då inga fler kom för att gå på den sista föreläsningen. Den stunden kändes väldigt givande, och jag och eleverna sa att vi skulle mötas idag igen, måndag, på VOs drop-in, så att de kunde ställa fler frågor.

Värdorganisationen organiserad

I det här blogginlägget kommer jag kort beskriva VO som organisation, hur styrelsen väljs, hur verksamhetsgruppen (VG) anställs o.s.v.

VO är uppbyggd av en rad olika organ. Dessa är valberedningen, årsmötet, styrelsen, verksamhetsgruppen och mentorerna. Hur dessa organ hör ihop kan se ut ungefär så här:

En gång om året träffas Årsmötet, som består av alla som varit medlemmar i VO i över 1 år. Valberedningen meddelar Årsmötet deras nominering av en styrelse, samt en nominering av en ny valberedning för nästa år. Skulle någon ur Årsmötet vara emot den nominerade styrelsen måste de komma med ett förslag på en annan styrelse som blir ett alternativ till den första styrelsen. Vid Årsmötet röstas det slutet för om vilket förslag på styrelse som ska få tillträda.

Styrelsen arbetar helt idéellt och tar de långsiktiga, strategiska besluten. De beslutar hur budgeten ska användas och är arbetsgivare åt verksamhetsgruppen, som består av de enda betalda tjänsterna i organisationen. Verksamhetsgruppen sköter det “vardagliga” arbetet efter de mål som styrelsen satt upp. Detta är allt från rekrytering till sociala medier till att anordna event. De utför det administrativa arbetet och som vision och bakomliggande tanke för allt arbete arbetar de för mentorerna, alltså för att möjliggöra och främja mentorskapet.

För tillfället arbetar fyra personer i verksamhetsgruppen, där arbetsuppgifterna delas upp efter olika ansvarsområden. Några av de viktigaste ansvarsområdena är seniormentorskapsansvarig, juniormentorskapsansvarig, SBB-mentorskapsansvarig, rekryteringsansvarig, kursansvarig, drop-inansvarig, och sociala media-ansvarig (mm kommunikation, kan väl kallas kommunikatör också). Vad alla dessa innebär säger sig självt, men ett sista ansvarsområde kan behöva ges en förklaring: verksamhetsansvarig.

Den verksamhetsansvarige (VA) är ledare och officiella sammanhang frontfigur för verksamhetsgruppen. VA är länken mellan styrelsen och verksamhetsgruppen, på så sätt att hen alltid deltar i styrelsemöten och ser till att styrelsens beslut blir verklighet. VA är som sagt frontfigur, genom att hen representerar organisationen i kontakt med samarbetspartners, skriver på avtal med mera. VA har dessutom hand om löneutbetalningar och utför allehanda ekonomirelaterad arbete, bland annat att söka ekonomiskt stöd.

Föreningskänslan – ett förbättringsområde.

Den senaste veckan har till största del gått ut på att undersöka möjligheten för VO att anordna ett läger. Idén kom från en av kollegorna på VO och blev en mer konkret sak att börja undersöka som ett utvecklingsområde för mentorskapet.

VO vill förbättra mentorskapet på alla möjliga sätt ett viktigt område är att lyckas hålla kvar fler mentorerna efter varje läsår, för att det både skulle ge bättre mentorskap eftersom mentorerna redan skulle vara erfarna och en trygghet i att inte lika många måste rekryteras på nytt varje år. Sedan förra året har ungefär hälften av juniormentorerna stannat medans motsvarande siffra för seniormentorerna bara är ett fåtal. Seniormentorerna tros motiveras av möjligheten att läsa kursen, och när den sedan är avklarad finns inte längre någon större anledning att fortsätta. För juniormentorerna är det annorlunda, de lockas inte in med en kurs utan gör det bara för skojs skull.

VO är en förening, och anordnar luncher/andra event för medlemmarna. Men annars saknas det någon föreningskänsla för seniormentorerna som kan tävla med andra föreningar på Chalmers, det byggs inte upp en gemenskap på samma sätt. Att skapa det är förståeligt svårt, med tanke på att medlemmarna inte träffar andra medlemmar i det centrala syftet (mentorskapet) utan träffar adepterna istället. Att förenings-känslan inte är så stark vill VO ändra på, de vill ägna sig mer åt gemenskaps-bildande aktiviteter. En sådan aktivitet kan tänkas vara ett läger.

Planerna på ett läger är mycket inspirerade av helgen i Arvika. Jag och VO tänker oss en helg på en lägergård med olika pass, roliga aktiviteter och umgänge. Osäker på om det faller under mina tänkta uppgifter här (efter kursen krav), men jag tog mig i alla fall an att undersöka vad för lägergårdar som skulle kunna passa, vad för aktiviteter som skulle kunna köras samt vad det hela skulle kosta (resa, mat, hyra lägergård, personal, övrigt) osv. På onsdag är det styrelsemöte, och då är det tänkt att jag ska presentera idén för att se om styrelsen tycker att det skulle vara en idé som är värd att planera vidare på. Skulle det gillas kan det hända att jag fortsätter med att planera lägret och väljer det spåret i min frågeställning. Vi får se.

Men, jag undrar om ett läger skulle lösa VOs problem: frånvaron av en tillfredsställande gemenskap. En av de föreläsningar under CIU226 “Leda Individ och Grupp” som fastnade mest för mig handlade om motivation. Ett exempel som togs var olika typer av säljare och vad som motiverade dem att sälja mer. För vissa var det det ekonomiska, den andel av det de sålde för som de fick behålla, men för andra var det helt andra saker som motiverade. För vissa var det uppmärksamheten de fick om de sålde bra, för andra var det den hedonistiska livsstilen som kom med jobbet, och för vissa var det helt enkelt gemenskapen, att få träffas, prata om sina trevliga och mindre trevliga kunder, jämföra strategier osv. Målet med lägret är den sista punkten, att skapa en gemenskap, några vänskapsband, som gör att mentorerna känner att de kan komma till VO-lunchen och andra event, bidra och få träffas och umgås med trevligt folk. Vem vet, kanske funkar finfint, känns helt klart värt att försöka. Bidra till gemenskapen och förenings-känslan gör det säkert, men jag är osäker på vad mer som skulle kunna behövas (får undersöka). En kollega försöker fixa en maskot för föreningen, kanske en typisk småsak som kan bidra också. 

Growth i Arvika

Tidigt på lördag morgon träffade jag en kollega från VO och ett gäng på 14 mentorer på centralstationen i Göteborg. Därifrån tog vi tåget till Kil och sedan vidare till Arvika för att delta på en utbildningshelg där gruppen fick delta i en rad olika workshops/pass med syftet att utveckla deras mentorskap.

Passen handlade om allt från problemlösningstekniker till hur vi som mentorer bemöter adepterna så att de ska känna sig trygga och pass för att utveckla vår egen självsäkerhet när det gäller att t ex prata inför publik. Jag tänker att jag går lite närmare in på ett speciellt pass eftersom det resonerade väl med lärdomar från MPLOL. Först, lite bakgrundshistoria.

På tåget pratade jag med en kille från Mathivation, en organisation som liknande VO arbetar med att inspirera unga att lära sig matematik och som tillsammans med Solbergagymnasiet i Arvika anordnade helgen. Killen berättade bland annat om vad Mathivation gör, och vi pratade sedan lite om skolan i allmänhet, speciellt om hur många elever som kommer från gymnasiet där de utan större möda lyckats kamma hem höga betyg i matte/no, för att sedan börja på Chalmers och plötsligt inte alls klara sig lika lätt. Utan studievana, utan erfarenheten av stress och att behöva kämpa, har de svårt att hantera den ökade pressen på högskolan. Diskussion kring detta är något som visade sig skulle dyka upp igen senare under utbildningshelgen, under ett pass om “Fixed och growth mindset”, baserat på forskning av Carol Dweck.

Fixed mindset är kortfattat att en person tänker på sig själv med olika mätbara attribut, som t ex smart, snabb, stark men även negativa saker som dum, dålig (på t ex matte) osv. Någon som är duktig på matte har alltså uppfattningen “jag är bra på matte” och tar sig an nya matteproblem med inställningen att “jag borde klara detta för jag är bra på matte”. Denna inställning beskrevs fungera helt ok så länge personen inte utmanades för mycket, men så fort personen möter motgångar blir det problem. Personen förväntar sig att klara de uppgifter den blir tilldelad, och när det inte går vet den inte vad den ska göra. När den inte klarar uppgiften är den plötsligt “inte tillräckligt bra på matte”, och tror att felet ligger hos personens egenskaper, men ibland uttrycks detta genom t ex att skylla ifrån sig, för att personen vill hålla kvar vid tanken att den “är bra på matte”. Liknande kan personen ha en idé om att den är dålig på saker, och inte bry sig om att försöka lära sig för att “det kan jag ju ändå inte”.

Growth mindset å andra sidan är att en person har uppfattningen “jag kan utvecklas” om sig själv. Den med growth mindset lägger ingen större vikt vid etiketter som “duktig” på ett visst område, utan är medveten om att kunskap växer med tiden, och att det är hur den växer som spelar roll, inte att “bara vara duktig” nu och för alltid. När en med growth mindset ställs inför en uppgift den inte kan klara så är den mer benägen än en med fixed mindset att tänka “jag klarar inte detta ÄN” och försöker lära sig det den behöver för att klara uppgiften. Den ger inte upp lika lätt.

Det var under detta pass som tankarna som jag och killen från Mathivation diskuterade kom upp igen, att de med fixed mindset förr eller senare möter en vägg där de inte längre är “tillräckligt bra” medans de med growth mindset inte får samma problem.

Passet handlade även till stor del om hur vi som mentorer kan främja growth mindset och undvika att styrka ett fixed mindset. Det centrala i detta är, enligt den video som visades (se slutet av blogginlägget), vilken sorts “praise”, eller “beröm” på svenska, elever får när de arbetar med uppgifter. Får eleverna beröm på sin intelligens, dvs t ex “du är ju duktig på matte!” så stärker det elevens fixed mindset, medans beröm på processen som eleven gått igenom för att lösa en uppgift, t ex “vad bra du gjorde här när du gjorde så här”, så stärker det growth mindset.

Denna teori har stora likheter med Hattie och Timperleys “The Power of Feedback”. Dwecks beröm på intelligens kan liknas mycket vid task-feedback, där skillnaden är att task-feedback även inkluderar negativ feedback. Dwecks beröm på process kan liknas mycket vid Hattie och Timperleys process-feedback, men återigen är det positiv, inte negativ, feedback som är fokus för dweck. Det verkar, enligt mig, som om det Dweck presenterar är mer skapat för att användas direkt, jämfört med The Power of Feedback som i större utsträckning beskriver effekten av olika sorters feedback, som underlag till att bygga upp en användbar strategi.

Ny (men ändå inte) på VO

För min VFU-breddning kommer jag att studera en organisation som kortfattat jobbar med att främja matematikkunskaper och intresset för matematik hos ungdomar. Organisationen är tätt kopplad till Chalmers och har sitt kontor mycket nära campus. Det är ännu inte klarlagt om jag ska använda organisationens namn i bloggen, men så länge kallar jag dem VO (Värd-Organisationen).

Var gör VO?

Som sagt är det en organisation som arbetar för att främja matematikkunskaper och intresset för matematik hos ungdomar. De tjänster som organisationen erbjuder är helt gratis, det är en idéell organisation och endast den av styrelsen vald verksamhetsgruppen, VG, är betalda del- eller heltidsanställda. Filosofin är att alla som vill ska ha tillgång till hjälp och inspiration i matematik, det är på den grunden hela organisationen bygger på. Det hela började trots allt med att studenter på Chalmers gick samman och erbjöd sig att hjälpa gymnasieelever med matematik gratis, för att alla, oavsett deras ekonomiska läge, skulle få en chans att få extra hjälp. Det har gått många år sedan dess och numera erbjuder organisationen en rad olika sorters matterelaterad hjälp/inspiration, men dess ursprung finns kvar i den viktigaste delen av VO, de så kallade mentorsgrupperna.

Mentorsgrupper finns av olika typer, men det gemensamma med dem är att en person med högre matematikutbildning, kallad mentor, sammankopplas med en gäng yngre så kallade adepter, som inte har kommit lika långt i sin matematikutbildning än. Vanligtvis har en mentor 3-4 adepter, och de träffas lite olika ofta beroende på vilken typ av mentorskap det är. Det finns tre varianter, seniormentorskap, juniormentorskap och SBB-mentorskap. Jag kommer beskriva dem kort nedan för att i senare blogginlägg utveckla hur mentorskapen går till och kan se ut i praktiken.

I seniormentorskap sammansätts mentorsgrupper där mentorn har minst 15 hp tillgodoräknade i matematik, med adepter som går på gymnasiet. Mentorsgruppen träffas två timmar varje vecka för läxhjälp och andra matte-relaterade aktiviter. Allra oftast är dessa seniormentorer studenter på t ex Chalmers eller GU. Många av seniormentorerna läser en kvällskurs på Chalmers i kombination till mentorskapet, en kurs som jag också kommer att prata mer om i ett senare blogginlägg.

I juniormentorskap är det gymnasieelever som skickar vidare och är mentorer åt högstadieelever. Juniormentorer träffar sina adepter en timme i veckan, och vissa mentorer gör det i par.

SBB-mentorer är seniormentorer som, istället för gymnasieelever, har särbegåvade högstadieelever som adepter. Dessa högstadieelever är de som har kommit långt i sin förståelse för matematik, tycker det är roligt med matematik och vill ha extra utmanande och roliga pass. Ofta har de redan börjat med gymnasiematematiken, vilket är varför de sammankopplas med mentorer som går på högskolan.

Alla grupper träffas på Chalmersområdet, för att adepterna ska få se Chalmers och för att det ska bli nära för seniormentorerna. Förutom mentorskapet anordnar VO drop-in mattestuga för gymnasieelever/komvuxelever/basårsstudenter på Chalmers bibliotek två gånger i veckan. Det är seniormentorer och SBB-mentorer som turas om att hjälpa till vid drop-in.

Förutom detta anordnar organisationen andra tillfällen för främst gymnasieelever att lära sig matematik. En sådan är VO-dagen, som i år är den 8 dec, där elever från hela Göteborg kommer för att gå på föreläsningar om de olika mattekurserna och få plugghjälp inför de nationella proven.

Min tid på VO

Under min tid hos VO kommer jag följa verksamhetsgruppen, VG, i deras dagliga verksamhet. Detta innebär planering av event, rekrytering osv. Jag kommer vara med på så många av eventen som jag kan, studera drop-in och mentorskap. Bland annat hoppas jag kunna studera mentorsträffar genom besök och intervjuer. Jag har själv varit seniormentor en gång i tiden och har gått den kurs som erbjuds, som jag planerar att återbesöka. I år är jag SBB-mentor och kommer inför mina träffar med mina adepter analysera vad för inspiration från VO och MPLOL som jag tar med mig. Eftersom jag har band till organisationen känner jag mig redan efter den första veckan väldigt hemma och ser fram emot de kommande veckorna.

Inledande inlägg

Hallå och välkommen till min blogg! I den här bloggen kommer jag, Joakim Ferring the one and only, skriva om min tid som praktikant/konsult (låter coolare med konsult) på en organisation som arbetar med att främja matematikundervisning och intresset för matematik. Men först lite kort (blev långt) om mig och hur jag har hamnat på bakom skärmen skrivandes denna fantastiska blogg.

När jag gick i 8an på högstadiet var det dags för prao, och det kändes som om det skulle bli praktik på riktigt för första gången. Tidigare hade vi haft en dag hit en dag dit på olika ställen, men denna gången skulle det vara hela två veckor på ett och samma ställe. Det var ett svårt val, det kändes ju så viktigt, och det slutade med att jag inte valde något alls utan blev tilldelad en praktikplats som mellanstadielärare. Katastrof! Men som tur var fick jag inte ta över bakom katedern som jag först trodde, jag fick assistera läraren och hjälpa småttingarna att lära sig klockan, matte, glosor osv när eleverna jobbade själva. Det var då jag insåg att det var jätteroligt att lära ut. Allt det jag lärt mig i skolan, all min egen utveckling, den kändes plötsligt väldigt värdefull för någon annan och därför för mig. När jag kom tillbaka från praktiken var jag ännu mer motiverad att lära mig nya saker själv, och i bakhuvudet fanns en tanke om att lärare kanske är det jag skulle vilja satsa på att bli.

Fast forward några år, det är snart dags att ta studenten. Matte och NO-nämnena är fortfarande mina favoritämnen efter att ha gått natur – matematik/dator, något jag valde utan tvivel tre år tidigare. Nu var det dags att välja igen, men denna gången är det svårare. Ingenjör är något som jag tyckt verkat intressant och som jag tänkte skulle ge bra lön. Men å andra sidan simmade en annan tanke upp till ytan, något som legat gömt sedan år tillbaka: att bli lärare. Jag insåg att jag ofta tänkt hur jag skulle gjort annorlunda om jag var lärare, eller hur jag skulle bete mig som lärare för att skapa en god stämning, helt enkelt hur jag skulle göra för att vara den där läraren som gör så mycket för sina elever, som eleverna trivs med och ser upp till. Henrik, min fysiklärare, var en stor idol. Han var inte världens bästa lärare, och han hade ibland en grabbig attityd, men det syntes att han brydde sig om oss elever. En annan var Anette, min kemilärare, som var väldigt bra på att ge oss elever allt stöd hon kunde ge, både material och tid för frågor. Jag ville ta det bästa från båda dessa lärare och bli det själv. Men jag vågade inte göra valet att satsa på en lärarutbildning.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur det gick till när jag fick reda på att MPLOL, mastersprogrammet Lärande och Ledarskap, fanns. Jag tror det var så att ett tag innan det var dags att skicka in sin ansökan kollade jag runt på Chalmers hemsidor efter olika utbildningar. Teknisk fysik, eller kemiteknik, det stod det mellan. Jag halkade sedan in på något om mastersutbildningar och såg att det gick att få en lärarexamen på Chalmers, i matte och ett ämne till beroende på ens kandidatprogram var. Mycket mer än så varken läste jag eller tänkte på det, jag hade redan hittat min lösning: skjut upp valet tre år till. Skönt! Jag kunde inte heller bestämma mig för kemi eller fysik så jag valde Kemiteknik med Fysik. Beslut är svårt.

Men ett beslut tog jag till slut. Det blev Lärande och Ledarskap, det är lärare jag vill och tänker bli. Nu sitter jag här, i den sista läsperioden innan exjobbet, det sista momentet innan jag har nått fram till mitt mål, och ska börja skriva en blogg om den första veckan på min praktik på VO. Dags att sätta igång.