Ledarskapet i klassrummet

Jag har märkt att under min tid på högstadiet har jag fokuserat mina observationer för mest kring lärande, och inte lika mycket på ledarskapet. Det kanske beror på att man lägger ofta märke till det som inte fungerar eller som vaknar mer frågor och denna skola är i allmänhet välfungerande,  med en bra klimat både mellan lärare och elever.

Jag har funderat kring vilken typ av ledarskap kan hjälpa skapa eller upprätthålla en sådan miljö och jag tror att för det försöker lärarna coacha och stödja elever, och de behöver inte så ofta komma till att använda sig av straff. En viktig aspekt att ha i åtanke är att lärarna i denna skola ofta har barn som också är elever i samma skola. Inte bara det, de har i sina klasser barn som de har känt länge för att de bor i samma område, eller för att deras syskon har varit också elever. Jag tror att detta hjälper till exempel i korridorerna, när lärarna går förbi en grupp elev och kan snabbt avgöra om situationer behöver ingripande eller inte. Att ha barn i samma åldern som sina elever, eller att ha utvecklat en känsla för det som elever är intresserade av kan hjälpa hitta en kommunikationsnivå eller in infallsvinkel. Till exempel, för att förklara begreppet “niche” i ekologi, pratade läraren om en fotbollsspelares specialitet. Ibland det kan referenser till tv, youtube eller dataspel komma upp.

I allmänhet tycker jag att denna skola representerar ett bra exempel av det som en norsk forskning har beskrivit som bra ledarskapet (Olsson, SVT). Forskning presenterades av Sigrun Ertesvåg, professor i pedagogisk psykologi, och visade att det finns tre viktiga faktorer för bra ledarskap i klassrummet: emotionell stöd, klassrumsorganisation och inlärningsstöd.

Emotionell stöd vilar på att “läraren ska vara uppmärksam på elevernas behov och vara öppen för elevernas intressen, motivation och åsikter” och det kan man se tydlig till exempel under de schemalagda timmar som heter “Arbetspass” där klassen får en chans att arbeta extra på några aktuella uppgifter (tex inför en gruppredovisning eller ett prov) i en mer avkopplad klimat än det man har under vanliga lektioner. Där har läraren möjlighet att prata med elever i mindre grupper, och man kan få intressanta insikter. Till exempel, det var under ett sådant pass att vi kunde höra att föräldrarna till några elever inte tyckte att C betyget var tillräckligt bra.

Klassrumsorganisation handlar mer om effektiva metoder för att hantera och förebygga oönskat beteende hos eleverna men också för att planera lärande på ett effektivt sätt. Att ge stöd och uppmärksamhet till elever betyder inte att man sa låta de styra, och yngre elever särskilt gynnar av tydliga ramar och regler – de skapar trygghet om det testas ofta för att se hur fasta de är. Precis som man säger till föräldrar av små barn: man ska vara konsekvent med sina nej. Att planera kurser och lektioner tillsammans med sina kollegor också hjälper att hitta effektiva metoder, tycker jag, och detta görs här på en mycket högre nivå än det jag sett i andra skolor.

Inlärningsstöd: det är viktigt att variera undervisning, att utveckla elevernas eget tänkande, att utveckla eleven förståelse med hjälp av feedback och coachning. I denna skola är samverkan mellan lärare väletablerad. Alla mattelärare i åk7 till exempel träffas varje vecka för att diskutera om hur det går i de parallella klasser, planera prov och kommande lektioner, Mattelärare är också resurser för varandra, det vill säga att det finns schemalagda mattelektioner där två lärare är närvarande, så att det är lättare att se till alla elevernas behov. Lärare har också bra och regelbunden kontakt till specialpedagogen.

Referenser

Olsson, E. Norsk forskning: Tre faktorer för bra ledarskap i klassrummet, Skolvärlden, 3 sep 2017 http://skolvarlden.se/artiklar/tre-faktorer-bra-ledarskap-i-klassrummet

SVT Vetenskapens värld. Bästa skolan hämtad från https://www.svtplay.se/video/18884118/vetenskapens-varld/vetenskapens-varld-sommar-basta-skolan

 

 

 

who’s the smartest of them all?

Att tillhöra en grupp är viktig under tonårsåldern. Det är viktigt för elever att jämföra sig med varandra. De gör det på olika sätt och i olika sammanhang.

I en 7e klass har jag observerat att de två tjejer som brukar få de bästa resultaten i klassen är ganska tysta om sina resultat. De verkar vara helt bekväma med sig själva och inte intresserade av att jämföra sig med andra. Däremot finns det en grupp killar som regelbundet jämföra sina betyg och sina resultat. Bland dem finns några som får ganska mycket press från sina föräldrar angående betyg. “C duger inte för min pappa! Man behöver ha bra betyg för att få bra jobb!” sa en en gång efter att lärare hade sagt att C var jättebra betyg faktiskt. Och en andra verkade väldigt nervös inför en grupp-presentation och sa, men en dramatisk ton “jag kan ens inte börja tänka på nationella provet!”. Kahoot är en sådan situation där tävlingsinriktade elever blir mest högljudda.

I en annan klass har jag observerat att tjejer uppmanar också ofta varandra men på en mindre öppet sätt. De verkar ta inspiration på hur de jobbar eller studerar mer än att fråga öppet “vilket betyg fick du?” eller “hur många fel gjorde du i provet?” som killarna i första klassen gör. Det känns som tjejer har ofta en större “arena” när det gäller vem de jämföra sig mot, genom sociala medier och chat som de även ha tillgång till under lektionen ibland (medan att killar distraherar sig oftast genom att spela dataspel). Till exempel, tjejen som spelade in sig under bläckfisken labbet ville visa för någon kompis utanför klassen att hon gjorde något spännande i labbet – och hon jobbade mer effektivt än hon hade gjort utan dess.

Denna typen av jämförelse kan ha en positiv effekt på lärande: grupp-presentationer i andra klassen var säkert på en mycket högre nivå än de i första klassen. Att pressen att uniformera sig kan fungera som motivationer i vissa fall observerades av några studier, som Chardi och Nilsson (2016) hänvisar till. Däremot är det också känt att tjejer riskerar att ta på sig högre och högre krav. Strävan mot en ideal bild som skapas genom konstant jämförelse kan även bli farlig: anorexia och utbränning är inte helt ovanliga i högstadiet.

En intressant forskning sponsrad av Microsoft (Choney 2018) visar att tjejer tappar intresse i STEM (Science Technology Engineering and Matematics) ämne under skolgången och har kopplat detta till att de är ofta rädda för att misslycka.

“We have to rethink the way we raise our girls,” […] “Boys are pushed to take risks; girls are not. In fact, they feel like they have to be perfect at everything they do; they see getting a ‘B’ in math class as bad […] We have to teach girls to be imperfect.”

Choneys slutsats var att det är då möjligt att tjejer väljer bort STEM ämne eftersom de ser deras B i ett “svårt ämne” som en indikator att de aldrig kommer att vara tillräckligt bra i det där fältet. Och de har ofta högre eller lika höga betyg i andra ämne – som blir naturligt att välja för sin karriär (Stoet och Geary 2018). Detta är speciellt relevant när man tänker på programmering och teknik (förmodligen den STEM branschen som lockar färre tjejer).

When it comes to computer science, “The process of learning how to code is learning how to fail,” […] “We need to teach girls that it is all right to sit with that discomfort of not knowing the right answer right away”[…] You have to inspire girls to try things that they may not be good at

Systemet tvingar både elever, föräldrar och lärare att fokusera på betyg. Det finns en risk att man redan från en tydlig ålder ger barnen intryck att detta är det enda som gäller. Jag har varit en av de tjejer som hade höga betyg på allt hela vägen till universitet. Mina lärare och mina föräldrar övertygade mig att det hade varit synd om jag hade valt bort kemi för att studera litteratur (något jag tyckte mycket om) – men jag ofta kände mig som jag inte var tillräckligt bra på det, och jag var ofta olycklig. Att pusha smarta tjejer mot STEM bara för att vi (lärare och föräldrar) tycker att det är viktigt för samhället är det ingen lösning: det är kanske viktigare att lära dem att det är ok att misslycka istället.

 

Referenser

Chardi, E. och Nilsson, M. (2016) Sociala Mediers Inverkan på Ungdomars Självbild. Institutionen för hälsa och lärande vid Högskolan i Skövde.

Choney, S. Why do girls lose interest in STEM? New research has some answers — and what we can do about it hämtad från https://news.microsoft.com/features/why-do-girls-lose-interest-in-stem-new-research-has-some-answers-and-what-we-can-do-about-it/

Stoet, G. och Geary, D.C. (2018)The Gender-Equality Paradox in Science, Technology, Engineering, and Mathematics Education Psychological Science 2018, Vol. 29(4) 581–593

How do we forget

Jag har inte varit en elev i det svenska skolsystemet och jag är dessutom mycket äldre än elever jag träffar varje dag. Detta innebär att jämförelse mellan upplevelse av skolan jag har som elev och den jag har som lärare är nästan omöjligt, trots att det kommer ganska spontant att försöka göra det. Jag var också ganska förvånad av hur mycket jag egentligen kommer ihåg av biologi – ett ämne som jag har bara läst på italienska och som jag har inte rört i längre än 20 år. Däremot har jag läst några kurser under universitets tid som jag har istället glömt nästan helt – eller i alla fall så känns det.

Detta kan förklaras med Bjorks “Theory of Disuse“. Enligt Bjork finns det två indikatorer av hur stark vår minne är: “storage strenght” (SS) som säger hur bra vi har lärt oss något, hur mycket vi kommer ihåg kring en viss information, och “retrieval strenght” (RS) som säger hur tillgänglig en viss information, hur snabbt eller hur lätt vi kan komma ihåg informationen. Ju högre är SS, desto högre ökning i RS ska resultera av ett försök att lära oss igen om samma sak. Om vi har lärt oss något på en djupt sätt, kan vi alltid och snabbt komma tillbaks till samma nivå av kunskaper även om mycket tid har gått. Till exempel, vi kan lära oss igen en telefonnummer som vi hade lärt oss som barn, även om från början vi inte tycker att vi kommer ihåg om det. Å andra hand, om en information har hög RS – till exempel för att vi har plugga hård just innan ett prov – så blir ökning i SS väldigt lite när vi försöker lära oss samma sak många år senare. Vi har en tendens att glömma bort mycket direkt efter ett prov. Ett annat problem med att bara plugga intensivt inför ett prov beskrivs av Bjork som “Retrieval induced forgetting” vilket betyder att när vi prioritera något – till exempel genom att skriva en lista av kärninformation att memorera –  prioriterar vi bort omedvetet något annat.

Jag själv hade inte gjort uppställningar i många år. När jag var hos elever i 7a och kollade hur de gjorde sina beräkningar, fick jag koppla av en stund från svenska och försöker räkna i mitt huvud, på italienska, och jag hittade direkt min röst som grundskoleeleven som hade ägnat många eftermiddagar åt att lösa tusental multiplikationer och divisioner, med uppställning eller utan, med komma eller utan…Där var min SS hög och då fick jag en stor “boost” i min RS. Däremot, har jag ofta pluggat under universitets tid på en ganska fokuserat sätt för att klara en tenta, utan större engagemang i ämnet. Även om jag lyckade lära mig utantill Krebs cirkeln när jag läste biokemi, till exempel, skulle jag nu behöva ägna en gång till ganska mycket tid åt det om jag skulle vilja uppnå igen samma nivå av kunskaper (låg RS boost).

Bjork teorier kan även kopplas till diskussioner vi har haft om bedömning med olika NO lärare. NO har 4 olika ämne som man lär i läsperioder av ungefär 8 veckor och då finns mycket press för att komma upp med en rimlig bedömning för varje elev i varje ämne. Många lärare jag har pratat med inser att det här systemet inte gynnar elevernas lärande eftersom de komprimera mycket stoff under en relativ kort tid, sen kommer provet och sen vänder man blad. Då är mycket möjligt att RS är högst men information kommer att försvinna ganska lätt och det blir svårt för eleverna och lärarna att dra kopplingar till tidigare kunskaper inom samma ämne.

Bjork påstår att ett mer effektiv sätt att lära sig är “interleaving“. Istället att lära sig sekventiella tid-intensiva block, ska man alternera olika ämne. Att sprida lärande över en längre, mindre intensiv, period låter nya begrepp “sjunka ner” i oss och samtidigt det ger oss en chans att sätta dem i förhållande med andra begrepp vi lär oss.

“If information is studied so that it can be interpreted in relation to other things in memory, learning is much more powerful”

Effekten är störst när det finns en relation mellan de ämne vi lär oss parallellt – och detta är den typisk situation av kemi och biologi, eller fysik och kemi. Elever kan uppleva interleaving som jobbigare eftersom det är mer krävande och effekten upplevas inte omedelbart. Däremot är det ganska effektiv för lärandet, enligt Bjork.

Det finns självklart bra anledningar för att inte  lägga upp olika NO ämne som parallella kurser över en längre tidsperiod: det är lättare att lägga schema för olika klasser; det är lättare för varje lärare att planera sina lektioner. Det är dock värd att inte glömma denna dimension av lärande, eftersom det kan påverka hur elever kommer att uppleva NO discipliner och kanske även minska chanser att de kan utveckla en djupare intresse för dem.

Bjork R.A. Learning and forgetting lab. University of California CLA hämtad från https://bjorklab.psych.ucla.edu

The Pen Is Mightier Than the Keyboard

Som lärarstudent har jag varit mest i kontakt med gymnasieelever. Att vara på högstadiet presenterar olika typer av utmaningar. Till exempel, när man arbetar med yngre elever kan det ibland vara viktigare att tänka och fundera kring vilken lärandemodellen att tillämpa mer än på själva innehållet av en lektion.

Med min handledare har vi pratat mycket om svårigheter som elever i 7an visar när det gäller att läsa långa texter. Dessutom har jag varit med några möten där mattelärarna för åk7 diskuterade på vilka område de skulle fokusera sina lektioner. Det kom ut att många elever i åk7 har problem med “uppställning” och “algoritmer” för att genomföra multiplikationer och divisioner. En av kommentarer till tidigare blogginlägg inspirerade mig att dra en koppling mellan de två problem: i båda fall känner vi som lärare behovet av att få elever att träna på något som “känns jobbigt” och som alla vet kan ofta undvikas i vardagen. Nu med smartphone har vi alla lätt tillgång till miniräknare och google och då att lära sig göra beräkningar och att leta information i en text känns onödigt.

Det finns många studier inom neurodidaktik som visar att det är faktiskt under en viss period av vårt liv att vi skapar kopplingar mellan neuroner, och vi skapar såna kopplingar genom upprepade övningar. Hinton och Fischer skriver till exempel att

Changes in synaptic connections are modified by learning experiences following the “use it or lose it” rule […] Repeated activity or lack of it eventually leads to long-term changes in synaptic connections […] Over time brain networks can gradually reorganize to reflect learning experiences and this reorganization can affect future learning.

Planering för biologilektion i åk7 denna vecka involverade ett nytt avsnitt: ekologi. Det innebär många nya begrepp, med många obekanta ord. Risken som min handledare ser är att de svåra orden kan förstöra förståelse av mekanismen bakom näringskedjor och näringsväv. Den kärnan av kapitlet är att få eleverna att se hur allt i ett ekosystem är ihopkopplad och när vi påverkar en del av det, till exempel om viss typ växt försvinner, allt annat kommer påverkas. Efter mycket fundering bestämmer min handledare att inte visa filmer som verkar ger bara en lång lista av begrepp, och som han misstänker kommer att göra elever passiva. Han kommer att köra en klassisk genomgång på tavlan och försöka involvera elever i en löpande diskussion istället.

Denna gång säger han tydligt i början av lektion att alla ska anteckna med penna och pappret och då alla datorer ska vara stängda. Detta orsakar lite förvirrande i början: några elever måste gå och hämta grejer för att de har ingenting för att skriva och det tar lite tid innan lektionen kan börja.

Han skriver och ritar på tavlan så att man kan lättare se grafiska kopplingar mellan de olika begrepp och identifiera viktiga mönster eller mekanismer. Han pratar med elever och skriver något på tavlan efter han har förklarat det med ord, vilket ger ett praktiskt exempel av hur man “antecknar” eftersom elever kan se att han skriver bara nyckelord och ritar pilar och så vidare. Under genomgången är elever ganska delaktiga, fast lite högljudda. Jag får känslan att killar har många frågor men också massa kommentarer som läraren få tystna ner kanske oftare än under andra lektioner. Att tänka på vem som äter vem verkar vara mycket intressant för killar, men de verkar rastlösa utan datorn. I slutet av genomgången visar läraren en kort powerpoint som visar kopplingarna mellan olika näringkedjor som tillhör en “näringsväv”. Powerpoint är ett bra verktyg eftersom man kan skapa interaktiva bilder där olika delar kan tas bort eller tillsättas. Detta hjälper elever se olika delar av mekanismen innan de kan se det hela.

Slutligen får elever läsa de sidorna i boken som handlar om det som diskuteras under genomgången. Nu märker jag ganska tydligt att några elever börjar visar tecken på abstinensbesvär eftersom de få inte än öppna sina datorer. Några killar gör det ändå och börja kolla snabbt på några webbsidor de är intresserade av. En elev som jag har märkt förut brukar ha minst 2 fönster öppna samtidigt, och som ofta spelar dataspel åt sidan om sina uppgifter, är den snabbaste att öppna sin dator och börja kolla en webbsida om filmer. När han är tvungen att stänga ner igen, börjar han läsa med mycket motstånd och efter knappt en minut måste han gå ut till toaletter – något som han gör aldrig annars – och han verkar ganska irriterad.

Jag tycker att det var jättebra att elever fick anstränga sig för att avstå från skärmen en stund. Det kändes som även de rastlösa elever var ändå med under hela genomgången – de hade ingen annan stans att vara, kan man säga, och då fick de titta på det som hände på tavlan, eller på stora skärmen, och den löpande diskussionen med läraren höll deras uppmärksamhet.

From Muller and Oppenheimer (2014) The pen is mightier than the keyboard

Genom att rita på sina block det som var på tavlan skapade deras hjärna en tydligare koppling. De har bättre chans att komma ihåg det jämfört med om de hade antecknat digitalt, där det hade varit mycket svårare natt hänga med med olika figurer eller grafiska lösningar. En artikel för The Guardian (Swain 2018) pratar om hur problemet av digital skrivande hos yngre elever kan ha inverkan över deras lärande. I sin 2014 studie påstår Pam Muller och Daniel Oppenheimer att de har fått bevis (se figur) att

Students who took notes on laptops performed worse on conceptual questions than students who took notes longhand

 

Det var rätt intressant att se att man kan behöva tvinga elever och även sig själv som lärare att välja bort några tillvägagångssätt (som känns bekväma) för att åstadkomma någon långsiktig resultat med tanke på elevutveckling.

Som Hinton och Fisher sammanfattar i OECD rapporten (2010), lärarna (och skolan) har ett stort ansvar när det gäller kognitiv utveckling av barn och tonåringar, vilket kan vara både entusiasmerande och skrämmande.

Referenser

Hinton, Christina och Fischer, Kurt W. (2010) Learning from the developmental and biological perspective. I The nature of learning. Using research to inspire practice OECD.

Mueller, P. A., & Oppenheimer, D. M. (2014). The Pen Is Mightier Than the Keyboard: Advantages of Longhand Over Laptop Note Taking. Psychological Science, 25(6), 1159–1168. https://doi.org/10.1177/0956797614524581

 

 

 

 

 

 

Weapons of mass distraction

Man hör ofta att den informationsåldern har försämrat koncentrationsförmåga hos nya generationerna. Det finns statistiker som visar till exempel att den “attention span” har minskat från 12 till 8 minuter sen 2000, men det finns ingen konsensus om detta (Maybin 2017). Det beror på att koncentrationsförmågan är svårt att definiera och mäta: många faktorer kan påverka den, som till exempel aktiviteten man gör, läraren man har, miljö man befinner sig i.

Det som är säkert viktigt att ta hänsyn till är tillgänglighet av smartphone och nätet. Elever får lämna sina mobiler när de kliver in i klassrummet, vilket säkert hjälper, men det finns många tillfällen där de råkar har dem med sig ändå, och då kan man ser direkt hur deras fokus på lektionen minskar. Men även när de inte har sina mobiler, kan de hitta alternativa fokusområden genom sina datorer. Digitala verktyg är fundamentala och IKT är en viktig del av undervisning idag. Men kan det missbrukas? Finns det risker för kognitiva utvecklingen, särskilt mellan unga elever?

Jag har märkt på mig själv till exempel hur lätt det är att använda “scroll” när jag läser en digital text. Ibland har jag skrivit ut några sidor som kändes jobbiga för att “tvinga” mig läsa ordentligt genom dem. Elever i skolan har inga böcker med sig: de får ett antal sidor som pdf i samband med specifika lektioner men får använda boken i pappersformat under lektionen om de vill. De flesta vill gärna bläddra genom sidorna men inte alla. Några väljer även att anteckna på dator istället för papper, som jag har redan observerat. Under de tillfällena känns det som datorn blir snarare en ursäkt för slippa koncentrera sig på bara en grej: på datorn får man ha olika fönster öppna samtidigt och får man “scrolla” snabbt up och ner i texten. Är det bara bekvämt eller är det även farligt? Någon forskare påstår att hjärnan skapar olika förbindelser genom denna typ av aktivitet under barndom, så att i slutet funkar hjärnan av nyare generationer på ett helt annat sätt. Inte nödvändigtvis ett bättre sätt (Budd, 2017).

Med min handledare undrade vi om lärare i andra ämne upplever samma svårigheter hos eleverna. Det är lättare för elever att läsa om de kan relatera sig till texten, som det händer tex med noveller eller romaner. Däremot en tyska lärare sa till mig att hon upplever stor motstående när det gäller användning av lexikonet istället för google translate. Lexikon finns i klassrummet men ingen använder det (något som jag själv upplevt som italienska vikarie på gymnasiet). Hon förklarade skillnaden i information man kan få ut av ett lexikon jämfört med en översättning genom google, och hänvisade till en digital version av ordlistan som alternativ till vanliga böcker. “Men det är svårt andå!” klagade elever. Många frågar varför måste man lära sig så komplicerade ord: “kan man inte använda enklare språk?” Det fick mig att tänka att elever kan ha problem både med ämnet (de kan inte så lätt relatera till biologi, och då orkar de inte läsa vidare) och med språket som känns obekant.

Detta fick mig att undra: kan det vara att elevernas ordförråd a har minskat minst lika mycket som koncentrationsförmågan under senaste åren? Med en kort sökning på nätet hittade jag en artikel på Skolvärlden (Kers, 2014) som verkar tyda på det och som kopplar minskande ordförrådet till ändrade vanor i familjen, vilket indirekt kan ses som en konsekvens av den “information age”. Jag tänker inte fördjupa mig i analysen av komplexa samhällstransformationer, utan bara lägga märke till att språket är en fundamental del av lärande, något som har diskuterats av många pedagoger, bland annat de som adopterar en socialkonstruktivistisk perspektiv.  Enligt till exempel den ryske psykologen Lev Vygotskij, utvecklas man inom ramen av samspel med andra människor och språkliga redskap hjälper människor att förstå och hantera sin tillvaro. Lärande hos individen är beroende av förmågan att ta till sig dessa redskap och kunna använda dem. Kommunikation är länken mellan det inre (tänkande) och det yttre (interaktionen). I ett sociokulturellt perspektiv är samspelet med omgivningen avgörande för utveckling och lärande: omgivningen ansvarar för att ge barnet möjlighet att kunna ta till sig redskap för förståelse och lärande (Philips & Soltis 2010).

På det sättet är det viktigt att skolan kan guida elever i deras språkliga utveckling, i samband med lärande inom alla ämne. Men kanske behöver lärarna mer praktiska riktlinjer för att kunna hantera detta i en värld där kanaler och möjligheter för kommunikation mellan människor har förändrat så mycket och så snabbt.

Referenser

Budd, K. (2017) Keep Your Mental Focus. Older Americans have superior attention spans  AARP Bulletin, December 2017. Hämtad nov. 2018 från https://www.aarp.org/health/brain-health/info-2017/mental-focus-smartphone-use.html

Kers, K. (2014) Språket är nyckeln Skolvärlden.se Hämtad från https://skolvarlden.se/bloggar/karin-kers/spraket-ar-nyckeln

Maybin S. (2017) Busting the attention span myth BBC World Service. Hämtad nov 2018 från https://www.bbc.com/news/health-38896790

Phillips D.C. och Soltis J.F.  (2010) Perspektiv på lärande, Norstedt.

 

 

squads and squids

I måndags var jag med en biologi laboration där elever i 7a fick dissekera en bläckfisk. Lektionsplanering innehöll en kort introduktion om bläckfisken egenskaper och organen (en detaljerade blide visades på stora skärmen) och sen skulle elever laborera i par som de skulle bestämma själva.

När läraren öppnade dörren till klassrummet en grupp av 5 tjejer kom in. Några av dem sa till lärare (men högt, så att alla kunde höra) att de inte ville skära fisken, att det var äckligt osv. En av dem sa till en kompis: jag ska sätta mig bredvid en kille och bara titta!. Tjejer satte sig i sista raden. När killar kom in, strax efteråt, satte de sig på första raden även om det saknade egentligen en stol. Jag fick höra sen att vanligtvis sitter tjejer i första rad, och killar i andra.

När det var dags för gruppuppdelning blev situations lite komplicerat. Läraren frågade vem som absolut inte villa skära, och två tjejer räckte handen, Det var dem som hade varit så bestämda när de hade kommit in. De andra tjejer var bara tysta men nickade att de skulle tänka sig skära. För att utforma grupper där åtminstone en person skulle tänka sig arbeta aktivt, försökte lärare skapa blandade grupper, men det gick inte. Tre killar föredrog att jobba i tre istället för parvis för att undvika arbeta med tjejer. Lärare skojade lite om detta men lät de bestämma själva. I slutet så hade vi bara tjej- och kill-grupper.

Det som var fantastiskt, men lite gåtfullt för mig,var att i slutet of hela diskussionen hamnade de två “högljutt” negativt inställda tjejer i samma grupp, och de tre tysta, men positivt inställda tjejer i samma. Lärare var tvungen att övertala alla att ta på sig labbrock och handskar, även de som ville bara titta.  En tjej som hade sagt att hon ville skära, försvann direkt i början på grund av lukten, och kom aldrig igen nära bordet. När de satte igång, kunde man se att de vid tjejbordet var mycket mer högljudda och ofokuserat än elever vid killbordet. Tjejer verkade på något sätt påverka varandra och överdriva allt, de skrattade mycket och de sa att “skulle få panik” eller “dö”. De gjorde i alla fall allt som skulle göra, bara med mycket “teater” omkring, jämfört med killar.

Det bästa för mig var att se att en av de två “negativt inställda” tjejer gjorde egentligen allt jobb och frågade henne kompis att spela in henne med mobilen. Hon verkade i slutet mycket mindre äcklad än alla andra, och man kunde se att hon hade det roligt, faktiskt. Hennes kompis, som hade bara observerat och hanterat mobilen, ville i slutet prova skära, och hon gjorde det lite grann.

När laborationen var slut, och alla elever satta på sina platser och lyssnade på läraren, var det mycket svårare att få tillbaks uppmärksamhet av killar än tjejer. Tjejer däremot klagade mycket om lukten. Den tjejen som hade haft det så roligt (tycker jag) klagade också om lukten men sen hon sa, utan att prata med någon speciellt, som för att prata med sig själv “Men jag är ändå stolt över mig själv”.

Jag är så glad att jag kunde vara med och observera dem. Här är mina observationer:

  • läraren visste att det var viktigt i en sådan situation att låta elever fria att hitta sin comfort-zone. Det var viktigt att de skulle kunna labbs med någon de kände sig trygg med. Och den var alltid någon av samma kön. Varför?
  • Det var ganska tydligt att de påverkade varandra, och detta hände på båda negativa och positiva sätt. Jag är nästansäkert på att inte alla de som klagade om lukten kunde egentligen känna den (det var inte alls obehagligt för mig tex). Grupp-tryck är extremt makligt i en sådan situation, och det följer en kön-specifik mönster.
  • Tjejer hade från början idé att killar skulle vara “bättre” på denna laboration – och därmed satte sig i sista rad. De även trodde det hade varit bättre att vara i grupp med en kille så  tt han skulle göra jobbet.
  • Killar var tysta, då är det svårare att föreställa sig hur de tänkte. Det är inte så konstigt att de inte ville labbs med tjejer om perspektivet var att “göra hela jobbet”. Men också, om det fanns en kille där som inte kände sig 100% ok med uppgiften, skulle han säkert föredrar att stanna med andra killar så att det inte sågs likatydligt. Grupp-tryck igen.

Jag tror att alla tjejer förutom den som gick iväg kände sig lite stolta i slutet. Jag är genom sådana upplevelser att skola kan visa hur många möjligheter finns i världen, som är lika öppna för tjejer och killar, även om de själva verkar se mycket mer separation i världen än vi vuxna ser. Det var extremt lärorikt för mig att vara med.

How do we learn?

Det som verkade vara mest problematisk för elever under biologilektioner är att hantera långa texter. Att läsa i boken och försöka hitta informationen för att svara någon speciell fråga känns nästan omöjligt för många elever, som kan stirra på en sida länge utan att förstå hur man kan genomföra uppgiften.

En lösning som några lärare har kommit på är att läsa upp högt under lektionen så att understryka med betoning det som är viktigt i varje mening. Talböcker är faktiskt mer och mer använda i undervisningen (Flanagan). Att läsa krävs att man kodar av varje ord medan att när man lyssnar så kan skapa ett emotionellt förhållande med historien och författaren vilket kan motivera att fortsätta lyssna. Jag undrar om man kan här dra en koppling till det som Hinton och Fisher säger angående “spegel neuroner”.Spegel Neuroner aktiveras när man simulerar andras beteende och verkar vara grunden för empati, som är viktig för förhållande men också lärande. Spegel neuroner är speciellt aktiva inom unga människor. En lärare som ska relatera sig till tonåriga ska därmed ta hänsyn till vikten av sociala interaktioner. Pedagoger visar att elever med ADHD, ADD och liknande syndrom kan lyssna på böcker som de skulle aldrig klara av att läsa, medan att de sitter och klottrar. Jag undrar om vi som samhället har numera i allmänhet ett problem med att fokusera på en grej i taget, utan att nödvändigtvis ha en diagnos…kommer elever i framtiden att ha mer och mer problem att läsa en text?

Ett alternativ är att sammanfatta för elever genom att skriva på tavlan nyckelord och pilar för att visa förhållande mellan dem, och sen låta de läsa genom berörda avsnitten i boken för att svara frågor. Förhoppningsvis kan de så småningom förstå hur man kan sammanfatta själv. Det är viktig att de antecknar under en sådan genomgång men många verkar inte bekväma med att anteckna med pappret och penna och väljer att skriva på datorn istället. Detta komplicerar grejer, eftersom de är ofta tvungna att ersätta pilar och andra grafiska lösningar med ord (och läraren själv föreslår hur). Det händer också att elever växlar mellan filen de skriver i med dataspel. Det betyder inte att de är ofokuserade, bara att de behöver göra något praktiskt (att spela ett enkel spel) medan de lyssnar. Däremot kan de missa några ord och frågar läraren för förklaringar.

Genom att observera högstadieelever har jag nu en djupare förståelse för det som jag har upplevt under min praktik som kemilärare på Polhemsgymnasiet. Där fick jag konstatera hur viktig en del av undervisning kan vara att tänka genom allt som ska på tavlan, så att man skriver tydliga och kompletta meningar som elever har tid att skriva ner. Att ha bra anteckningar kan vara avgörande för att plugga inför ett prov (som oftast kommer att handla om ett hundratal sidor i boken) men det är en “teknik” som kanske vi skulle kunna hjälpa elever att lära sig.

Jag funderar på om man skulle kunna låta elever läsa själva (eller läsa upp för dem) en mindre del av kapitlet i taget, så att de har kortare text att hantera för att sortera information. Man skulle kunna sen låta de sammanfatta eller svara på en relaterad fråga och sen lärare skulle kunna skriva de viktiga informationen på tavlan innan de skulle få gå vidare till nästa paragrafen.

Slutligen undrar jag om man kan se ett mönster i hur tjejer och killar hanterar texter. Känslan är att det är lättare för tjejer att hitta sin väg mot en pluggstrategi. Jag är jättenyfiken om måndagslektion, som kommer att vara i labbet: vi ska dissekera en blekfisk! Hur kommer eleven att reagera?

 

Flanagan, L. https://www.kqed.org/mindshift/46600/how-audiobooks-can-help-kids-who-struggle-with-reading

Hinton, Christina och Fischer, Kurt W. (2010) Learning from the developmental and biological perspective. I The nature of learning. Using research to inspire practice OECD.

􏰀􏰁􏰂􏰃􏰄􏰅􏰀􏰆􏰇􏰂􏰃􏰈􏰉􏰃􏰊􏰂􏰅􏰇􏰄􏰋􏰄􏰌􏰍􏰃􏰆􏰎􏰋􏰄􏰌􏰃􏰇􏰂􏰎􏰂􏰅􏰇􏰏􏰁􏰃􏰀􏰈􏰃􏰋􏰄􏰎􏰐􏰋􏰇􏰂􏰃􏰐􏰇􏰅􏰏􏰀􏰋􏰏􏰂􏰃􏰑􏰃􏰈􏰂􏰏􏰒

􏰀􏰁􏰂􏰃􏰄􏰅􏰀􏰆􏰇􏰂􏰃􏰈􏰉􏰃􏰊􏰂􏰅􏰇􏰄􏰋􏰄􏰌􏰍􏰃􏰆􏰎􏰋􏰄􏰌􏰃􏰇􏰂􏰎􏰂􏰅􏰇􏰏􏰁􏰃􏰀􏰈􏰃􏰋􏰄􏰎􏰐􏰋􏰇􏰂􏰃􏰐􏰇􏰅􏰏􏰀􏰋􏰏􏰂􏰃􏰑􏰃􏰈􏰂􏰏􏰒􏰃􏰓􏰔􏰕􏰔

 

 

 

 

 

First impressions

Denna vecka har jag haft en chans att auskultera några lektioner i åk 7 och 9. Jag har varit med en matte och en biologi lektion i två olika 7e klasser och en biologi lektion och kemi labb hos två olika 9e klasser. Jag har konstaterat stora skillnader mellan klasser – även större än skillnader mellan årskurser. Jag har också observerat olika sätt att undervisa inom NO – jag har redan börjat inse att anpassning av undervisning spelar en ännu större roll för lärande på högstadiet än på gymnasiet, då skillnader mellan kognitiva ramar av elever är större.

Övergången mellan de två sista Piagetska utvecklingsstadier (från de konkreta operationernas stadium till de de formella operationernas stadium) sker just under åren man går på högstadiet (12-15) men självklart inte samtidigt för alla (Phillips & Soltis). Det finns sen även en till dimension att ta hänsyn till: pubertet. Som Hwang & Nilsson också understryker, det finns elever som ser ut som barn som sitter bredvid elever som ser ut som vuxna – och när man pratar med dem kan man ofta få precis den motsatta intrycken.

Som Ylva Svensson visade i sin föreläsning, det finns utvecklingspsykologiska teorier som hjälper oss förstå förändringar som sker under ungdomsåren, från en kognitiv, social och fysiska synpunkt. Dessa förändringar påverkar och påverkas av de olika livsmiljöer som de unga befinner sig i. Ungdomars utveckling kopplas till deras identitetsskapande, vilket börjar ta en central plats i deras liv just under pubertet, och därmed är extremt viktigt att ta hänsyn till när man relaterar sig till högstadieelever.

Min fråga om hur tjejer och killar relaterar sig till tekniska och naturvetenskapliga ämne med tanke på deras ambitioner för framtiden kommer kanske att vara en fråga om hur tjejer och killar skapar sin identitet under högstadiet lika mycket som det kan vara en fråga om hur de lär sig.

 

Referenser

Hwang & Nilsson, Utvecklingspsykologi, kapitel 16-18.
Phillips  D.C. & Soltis, J.F. Perspektiv på lärande, Norstedt. kap 5.
Svensson, Y. (Psykologiska institutionen) föreläsning i kursen “Utbildningens uppgifter och ramar” (CIU 220  2017/18)

here we are

Denna vecka har jag börjat min praktik på Ebba Petterssons Privatskola. Skolan drivs av en icke vinstdrivande stiftelse som grundades 1914 i centrala Göteborg. Verksamheten är stolt på sina traditioner och fokuserar mycket på aktiviteter som skapar sammanhållning. År 1999 flyttade skolan till Västra Frölunda, där den ligger nu.

Skolan har 2 parallella klasser från förskoleklass till åk 6 och fyra parallella klasser från åk 7 till 9. Skolan är organiserade i olika byggnader som förr i tiden rymde kontor för något slags fabrik. Detta innebär att planeringen av lokaler är lite ovanligt, med ganska små klassrum och många mindre lokaler där elever kan jobba i mindre grupp. Det finns även lokaler för att spelar biljard och pingpong. Elever och lärare tar av sig skor vid entré vilket känns oerhört konstigt för en som kommer från Italien – även efter många år i Sverige!

Skolan är välkänd i området som en “fin skola” där det är svårt att komma in. Varje år öppnar skolan ansökan för förskoleklassen och åk 7, då två klasser tas in. Kön som formas raderas varje år.  Man måste vara snabb att lämna in sin ansöka på nätet. Ryktet går att alla platser är fyllda inom 3 minuter från när ansökan öppnar på webbsidan. Det finns inget prioritet för syskon eller beroende på var man bor, det är bara först till kvarn som gäller.

På Ebba Pettersson kommer jag att arbeta med olika NO lärare på högstadiet. Jag sitter i samma arbetsrum med de flesta av dem, vilket ger min en chans att se också hur lärare samarbeta tvärvetenskapligt. Stämning mellan kollegor är trevlig. Alla är öppna och lätta att prata med, och väldigt hjälpsamma.

Min prioritet för de första två veckor är att observera och uppleva så mycket jag kan. Jag vill få en känsla för hur man ska anpassa undervisning till denna ålder och förhoppningsvis lite inspiration för min idé att undersöka hur tjejer och killar relaterar sig till teknik och NO.

Än så länge har jag konstaterat att elever i skolan verkar vara i allmänhet motiverade och högpresterande och ofta är de välförberedd inför gymnasiet. De flesta väljer natur inrikting “även om de tycker att NO är svårt”. Betygen spelar en stor roll för elever, och det händer att elever i åk 9 blir utbrända. De flesta lärare jag har pratat med tycker att mycket av pressen kommer hemifrån, men det kan vara också att elever påverkar varandra, till exempel genom att jämföra sina betyg. Lärare jag har pratat med försöker avdramatisera betyg så mycket det går och också undrar om just varför tjejer har ofta så höga krav på sig själva. Det blir spännande att vara med!