Från en inbiten gymförespråkare till en gruppträningsfantast

Hej hej! 

Nu börjar min tid som bloggare lida mot sitt slut. Som jag sa i mitt första blogginlägg så har det här med att blogga varit ganska onaturligt och ovant för mig men nu när jag skriver mitt allra sista blogginlägg så känns det nästan lite vemodigt då det faktiskt var betydligt roligare än vad jag kunde tänka mig. Det är inte det enda området som jag har bytt åsikt om under den här praktiken. Innan min praktik existerade egentligen bara skivstänger, hantlar och kettlebells i mitt träningsordförråd och framförallt träningsintresse. I ärlighetens namn har jag nästan föraktat gruppträningspass då jag ansett att det inte är ”riktig” träning. Åh herre-min-gud vad jag har blivit motbevisad gång på gång på gång, vissa dagar har jag till och med haft så mycket träningsvärk att jag har haft svårt för gång, dvs att just gå ;). 

Under min praktik gick jag på 20 stycken gruppträningspass. Vissa av gruppträningspassen gick jag på fler än en gång och andra bara en endaste gång, jag tänkte helt enkelt att om jag hittar en favorit så är det okej att gå igen. Jag hittade ett par favoriter bland gruppträningspass men också bland instruktörerna. Det som skiljer träning i gymmet och gruppträning åt är framförallt två saker, att man tränar i grupp och att man tränar med en instruktör. Enligt min åsikt är det instruktören som har absolut störst påverkan på om det blir en trevlig upplevelse i gruppträningssalen eller inte. Jag tycker att man kan jämföra instruerande med coachande med vissa skillnader förstås. Ingelhammar (2018) förklarar coachande som ett kraftfullt verktyg för att handleda en individ från nuvarande situation till önskad situation. På ett sätt är det ju just det en instruktör gör, det vill säga handleder deltagare igenom ett träningspass. Den stora skillnaden däremot blir att instruktören vanligtvis har ett flertal deltagare på sitt gruppträningspass och inte bara en enda individ att coacha. Jag vill dock påstå att det inte utesluter möjligheten att coacha, istället för att prata med en individ får man läsa av kroppsspråk och ansiktsuttryck av många personer. Utifrån det kan man anpassa instruerandet till gruppen, jag var till exempel med om att en instruktör på ett danspass upplevde att vi (deltagarna) inte hade tillräckligt mycket självförtroende i stegen. Helt plötsligt bad instruktören oss om att backa enda bort i salen för att vi sedan skulle gå ”catwalk” över salen med så mycket attityd vi bara kunde. Visst kände man sig lite smått löjlig men det blev en helt annan känsla i gruppen efteråt när vi sen dansade igenom koreografin igen. Där visade instruktören även en fantastisk förmåga att förändra eller snarare anpassa sitt ledarskap för att nå bättre fram till gruppen. Tonnquist (2016) beskriver Dr. Paul Herseys ledarskapsstil, situationsanpassat ledarskap, som en modell som kräver analys av varje situation avseende mängden instruktion, stöd samt genomförandekompetens och därefter anpassning av ledarskapet. 

”A situational leader is anybody anywhere who recognizes that influencing behavior is not an event but a process” Dr. Paul Hersey

Dr. Paul Hersey

Jag hann tyvärr inte med mitt mål att hinna gå på alla gruppträningspass som Fysiken har att erbjuda under min praktik men livet är långt och jag har definitivt inte tänkt sluta gå på gruppträningspass! 😉 
 
/Hekla

Referenser:
Ingelhammar, C. (2018). Coachning. Leda individ och grupp. Göteborg: Chalmers Tekniska Högskola. Hämtad 2020-01-26 från: https://pingpong.chalmers.se/courseId/10074/node.do?id=4991016&ts=1541590417860&u=-1070899444

Tonnquist, B. (2016). Projektledning. Stockholm: Sanoma Utbilding AB, Stockholm. 

Uppföljning i praktiken: Ledaruppföljning

Hallihalloj och gott nytt år! 

Nu är jag tillbaka i Sverige efter en förträffligt trevlig jul på Island tillsammans med min familj och släkt men även sjukdom som mitt år startade med tråkigt nog. Nu är jag däremot på banan igen och vilket sätt är bättre än att komma igång efter sjukdom än med ett brakande färskt och nytt blogginlägg!

I det här blogginlägget tänkte jag reflektera kring mina observationer och upplevelser från Ledaruppföljning. Om du möjligtvis inte har läst min blogg förut så är Ledaruppföljning en av två varianter av uppföljning som görs på gruppträningspass på Fysiken. I blogginlägg 2 kan du läsa en utförlig beskrivning av vad skillnaden på dessa två är och i blogginlägg 4 kan du läsa om mina reflektioner kring den andra varianten, nämligen besök. Men som en kort sammanfattning så är Ledaruppföljning den utförligare varianten av uppföljning, där uppföljarens uppgift är att observera en instruktör ”in action” och sedan ge hen feedback i ett efterföljande samtal. Detta går till på så vis att uppföljaren initialt skickar ett mail till instruktören som hen har tänkt uppfölja och de tillsammans bokar in ett tillfälle då det passar bra med uppföljning. I samma mail får instruktören även ett par frågor att svara på, som ger uppföljaren ett hum om hur instruktören trivs och hur det efterföljande samtalet kommer gå.

Dessa frågor är enligt följande: 

  • Hur trivs du i din instruktörsroll på Fysiken?
  • Hur vill du utveckla ditt instruerande?
  • Vad kan jag/Fysiken hjälpa dig med för att ta dig dit?
  • Fysikens ledord är ”Glädje, Upplevelse & Resultat”, hur jobbar du som instruktör för att förmedla detta till våra medlemmar?

Jag var givetvis inte med i mailkonversationen mellan instruktören och uppföljaren då det kan komma fram information där som instruktören möjligtvis inte vill att en praktikant tar del av. Däremot, fick jag ta del av instruktörens svar då uppföljaren bedömde att svaren inte var av känslig karaktär samt att instruktören på förhand godkänt mitt deltagande. Jag och uppföljaren var rörande överens om att detta var en instruktör som både trivs mycket i sin instruktörsroll samt att hen visade i sina svar stor lust att vilja utvecklas och förbättras. Instruktören nämnde t.ex. i sina svar att hen önskade att uppföljaren skulle hålla extra utkik efter ”ticks” som hen försöker aktivt arbeta bort. 

Nu till själva huvudmomentet, Ledaruppföljningen. Jag och uppföljaren gick till salen och tog fram ett par stepbrädor att sitta på, det första jag reagerade på var att vi inte hade på oss uppföljningsjackor som det står i uppföljningsmanualen att man ska ha. Kanske en struntsak men ändå en detalj som jag tänkte på. Instruktören presenterade sedan oss när hen startade upp passet och förklarade varför vi var där. Vilket är väldigt viktigt då vi faktiskt inte deltog i passet utan bara satt vid sidan av observerade och antecknade, vilket kunde ha upplevts som obehagligt av deltagarna på passet om de inte visste anledningen. Även därför anser jag att vi verkligen borde ha haft uppföljningsjackorna om någon deltagare skulle ha kommit in sent till passet eller av annan anledning missade informationen i början. 

Härifrån gör jag nu ett litet hopp i tidslinjen rakt till det efterföljande samtalet då mina observationer från passet kommer fram i samtalet. Först av allt dubbelkollade jag med instruktören om det var okej att jag deltog under samtalet, vilket det var. Uppföljaren började sedan samtalet med att sammanfatta instruktörens svar på frågorna och att hen skulle ge sin återkoppling med det i åtanke. Uppföljaren är en person med väldigt hög energi och visade en fantastisk förmåga att lyfta instruktörens positiva förmågor på ett peppande sätt. Återkopplingen var framförallt fokuserad på instruktörens prestation samt närvaro i gruppen och var helt befriad från kommentarer kring personen helt i enlighet med Hattie (2007). Kommentarer kring den egna personen är nämligen väldigt ineffektiv för lärande då sådana anmärkningar innehåller för lite information och värde för att kunna bidra till faktisk utveckling av lärande.  Uppföljaren byggde upp samtalet kring instruktörens styrkor och även om hon gick igenom utvecklingsmöjligheterna på ett utförligt sätt utan att på något sätt dröja sig kvar vid det för länge. 

Uppföljaren hade ett eget pass inplanerat och behövde avvika efter en kort stund. Eftersom att jag känner till instruktören sen tidigare frågade hen om jag hade några frågor eller om jag hade någon feedback som jag tänkte på. Då passade jag på att fråga hur instruktören upplevde uppföljningen och om hen ansåg att feedbacken som hen hade fått kändes rättvis och befogad. Instruktören tyckte att det hade varit ett givande samtal och att hen tyckte att återkopplingen kändes rättvis och ”on point”. 

Sedan fick jag en chans att ge instruktören feedback och mina kommentarer handlade framförallt om att vara ännu tydligare i uppstarten. Sänka ner musiken när man hälsar på gruppen så att alla deltagarna ska uppfatta att det är nu det börjar och i synnerhet i situationer där man har uppföljare på plats så att alla hör den informationen. Jag reagerade också lite på vissa begrepp som instruktören använde sig av under passet så som t.ex. ”wide stance” som jag tvivlar på att alla känner till sen tidigare. Därför föreslog jag att hen skulle vara ännu tydligare med kroppsspråket när hen använder sig av begrepp som kan uppfattas som oklara av deltagarna. Sedan gav jag instruktören stor eloge för att gå runt i salen efter passet och high fivea deltagarna då jag tror väldigt mycket på att man skapar ett stort mervärde hos medlemmarna genom att se och berömma dem. Dahlkwist (2016) menar på att beröm från lärare är ett effektivt sätt att stärka motivationen och självkänslan hos elever. Trots att situationerna i ett klassrum och i en gruppträningssal skiljer sig åt, tycker jag att detta är applicerbart även i det här fallet då instruktören kan jämföras med lärare och deltagarna på passet till elever. Allmänt kollektivt beröm till en hel klass (eller i det här fallet en sal fylld av gruppträningsdeltagare) har visat sig vara mindre verkningsfullt än om det ges specifikt till en individ enligt Dahlkwist (2012). Just därför tror jag att det är så effektfullt att instruktören går runt och high-fivear och säger ”bra jobbat!” till en enskild person istället för att enbart berömma gruppen som helhet. 

Summan av kardemumman, det är en helt annan upplevelse att sitta och observera träningspass än att faktiskt deltaga. Man ser, hör och upplever mer av instruerandet då man det facto bara observerar och inte deltar. Egentligen tycker jag att det kan uppfattas som lite orättvist att man bedömer instruktören utan att deltaga då jag är övertygad om att man upplever instruerandet på ett helt annat sätt när man inte deltar. Därför tycker jag att det är väldigt bra att man också har ”Besök” som jag har beskrivit förut som en kompletterande uppföljningsmetod. 

/Hekla

Referenser:
Dahlkwist, M. (2012).Lärarens ledarskap: relationer och grupprocesser.Stockholm: Liber.

Hattie, J., & Timperley, H. (2007). The power of feedback. Review of Educational Research, 77, 81-112. doi:10.3102/003465430298487

Julmys med instruktörerna

Hallå där ute i julstugorna! 

Jag råkade visst ta jullov lite för tidigt och glömde därmed att jag hade ett till blogginlägg att skriva innan jag åkte i väg till min familj på Island. Ingen som helst kurslitteratur fick följa med på resan då mitt bagage var visst tillräckligt tungt ändå… Därför blir detta inlägg extra sparsamt på förankring i litteraturen men förhoppningsvis väger jag upp det med egna tankar och funderingar. Nu börjar julen närma sig med stormsteg och julkänslan smyger sig på sakta men säkert. För mig har det tagit lite längre tid än vanligt att förstå att julen är på ingång och det fruktansvärt tråkiga vädret vi haft på det senaste har inte hjälpt julkänslan direkt. Men nu i måndags fick jag en liten försmak på vad som komma skall för då var det julmys på Fysiken på schemat.

Under hela dagen deltog jag i förberedelser så som att slå in julklappar, möblera om konferensrummet, pynta och dekorera julgranen. Vi skrev även ut ett julquiz, som innehöll en fråga som en i gruppträningsteamet var lite tveksam till då hon tänkte att den möjligtvis var lite svår. Då fick jag chans att glänsa lite granna med mina kemikunskaper då frågan var hur man får fram de olika färgerna i fyrverkerier och andra pyrotekniska produkter. Svaret är ju givetvis att när man tänder eld på olika salter så hoppar elektroner till ett yttre elektronskal. Ljuset uppstår när elektronen hoppar tillbaka till sitt ursprungliga skal, eller som jag sa – det beror på excitationen. Vilket är kunskap som jag fräschade upp nu tidigare under hösten på min andra verksamhets förlagda utbildning när jag undervisade i just orbitaler och excitationstillstånd med mera. Men nu lämnar vi kemin och går tillbaka till julmyset, när det började närma sig så värmde vi på glöggen och ställde fram julmusten. Inbjudna till julmyset var samtliga instruktörer på Fysiken. Nu är jag en väldigt pysslig person och tyckte att det bara var mysigt att få hjälpa till under dagen med att göra i ordning inför julmyset men tanken slog mig ändå under dagen – Varför gör man det här? Nästan en hel arbetsdag gick åt för att fixa och trixa inför myset och vi var fem stycken som ordnade inför detta och då har jag inte räknat in planering eller inköp av fika och julklappar.  

En del av mig tycker att det är helt sinnessjukt att man lägger så mycket arbetstid på att fixa inför en liten fikastund med instruktörerna. Men när jag tänker efter inser jag däremot att det inte är så himla lång tid egentligen. Gruppträningskoordinatorerna kan anses som instruktörernas chefer, då det är de som schemalägger gruppträningspassen och är ansvariga för att ha åtminstone en instruktör till varje pass. Majoriteten av dessa instruktörer instruerar utöver ordinarie arbetstid, dvs den tiden som gruppträningskoordinatorerna är på plats. Instruktörerna instruerar dessutom oftast ensamma och man kan därför klassificera instruktörskapet som en väldigt ensam sysselsättning i den mån att man sällan arbetar tillsammans med sina kollegor. Instruktörerna träffar alltså, i regel, sina chefer och kollegor ytterst sällan. Under en föreläsning som vi hade i kursen ”Leda individ och grupp” så diskuterade vi kring olika motivatorer och behov, och hur det kunde skilja sig mellan olika individer. Ambjörnsson (2018) presenterade sex stycken motivatorer/behov och tre av dem tycker jag är väldigt relevanta i det här fallet. Dessa är behovet av uppskattning, att tillhöra och trygghet. Jag tror att behovet av att tillhöra är ytterst svårt att uppfylla utan tillställningar som dessa som instruktör på grund av att man oftast bara kommer till gymmet, kör sitt pass och sen åker hem. Behov at trygghet tycker jag hänger lite granna ihop med behovet att tillhöra då tillhörighet är något som många kopplar ihop med trygghet. Jag kan förstås bara utgå ifrån mig själv men jag skulle inte känna mig så trygg på min arbetsplats om jag inte träffade min chef med jämna mellanrum. Behovet av uppskattning skiljer sig lite ifrån de två andra behoven men är ack så viktigt för de flesta. Jag tror att de allra flesta längtar efter att bli uppskattade och berömda och speciellt ifrån någon du ser upp till eller någon i en maktposition, t.ex. din chef. Detta blir förstås svårt att uppnå om man aldrig träffar sin chef. På grund av det tror jag att det är oerhört viktigt att man har sådana här tillställningar så att instruktörerna får en plattform att träffa sina chefer och kollegor under avslappnade förhållanden. 

Åter till julmyset, det var väldigt trevligt men jag reagerade på att det var väldigt få instruktörer som dök upp. Nu stannade jag förvisso inte hela tiden utan i en och en halvtimma och det var en timma kvar av myset när jag gick. Jag funderar lite på om det kan vara så att de instruktörer som inte dök upp möjligtvis har mindre behov av att känna tillhörighet, trygghet och uppskattning. Alternativet är förstås att de får dessa behov uppfyllda på annat håll. Det var väldigt mysigt och roligt att få träffa de instruktörer som kom, några av dem har jag aldrig träffat förut och andra har jag träffat tidigare, dels på grund av att jag har varit på deras pass nu under praktikperioden. Under julmyset så fikade vi, gjorde quizet och framförallt snackade med varandra om vilka pass vi instruerar osv osv. Jag märkte att gruppträningskoordinatorerna tog tillfället i akt och berömde instruktörerna för sin fantastiska insats. Trots att instruktörerna träffar gruppträningskoordinatorerna sällan så märker man att det finns en oerhört stark gemenskap bland Fysikens instruktörer, vilken fantastisk plats att få instruera på tänkte jag för mig själv. 

Då julen, som sagt, närmar sig med stormsteg får jag nog börja runda av för den här gången då min pappa ropar här utanför mitt rum att nu får jag sluta med det här bloggandet och hjälpa till annars blir det minsann ingen jul i år! (hela min familj tappade hakan i golvet när jag sa: nu måste jag faktiskt gå och blogga) 

God jul (och gott nytt år om vi inte hörs innan dess!) 

/Hekla

Referens:
Ambjörnsson, A. (2018). Gruppens dynamik och dess nytta pedagogiska sammanhang. [Powerpoint-presentation]. Hämtad 2019-12-22 från: https://pingpong.chalmers.se/courseId/10074/node.do?id=5029013&ts=1542976 488481&u=1940847211 

Gott och blandat

Hallå hallå!

Den här veckan känns det som att jag har gjort ganska lite, jag har besökt och observerat betydligt färre träningspass än jag har gjort de senaste veckorna. Tror detta kan till stor del bero på att min kropp har behövt en liten paus, det blir faktiskt ganska intensivt med så många olika träningspass i veckan. Jag har erkänt mig besegrad i att hinna gå på åtminstone ett träningspass hos samtliga instruktörer på Fysiken. För att vara helt ärlig så var det aldrig vare sig ett aktuellt eller särskilt realistiskt mål för den delen heller då det är över 100 stycken instruktörer utspritt på de tre anläggningarna. Däremot håller jag fortfarande hoppet och ambitionen uppe om att jag ska kunna och hinna gå på åtminstone ett av varje gruppträningspass som Fysiken har att erbjuda. Därför jobbar jag fortfarande på sammanställningen av mina observationer och upplevelser av de olika träningspassen som jag har för avsikt att blogga om framöver så håll till godo. 

Jag har varit med på ett par möten också, ett av dem om nästa veckas julmys med instruktörerna som jag ser mycket framemot att få hjälpa till att ordna inför, deltaga på och framförallt mingla med instruktörerna. Det andra mötet som jag deltog på i veckan handlade återigen om vårschemat som har visat sig dröja kvar ganska länge på agendan. Detta är alltså tredje mötet som jag sitter med på där detta omtvistade schema står på agendan. Efter det första mötet där vårschemat behandlades (se blogginlägg 3: Planering av gruppträningsschemat – våren 2020) frågade jag gruppträningskoordinatorerna kring mina upplevelser om att de skulle ha en platt organisation dem emellan. De bekräftade mina misstankar men sa dock att de har olika ansvarsområden men att schemat är allas gemensamma ansvar. Jag misstänker därför att eftersom att de delar på ansvaret att de inte tänkt på att ge någon ansvaret för att hålla i mötena kring schemat. Jag upplevde även på detta möte att det inte är riktigt någon som styr skutan då det var väldigt oklart ifrån vilken ände det skulle tacklas. Det var heller inte helt klart om alla hade kollat upp det som de behövde från sina respektive team för att schemat skulle kunna spikas. Tonnquist (2016) menar på att ett av de mest vanliga problemen med möten är just när det saknas en agenda, ett tydligt syfte och struktur. Som ett resultat av detta är det ganska vanligt att det pratas mycket utan att producera ett önskvärt resultat. Jag märkte även av en viss frustration på mötet då samtalet skenade iväg på andra samtalsämnen som inte innefattade hela gruppträningsteamet. Tonnquist (2016) nämner också att samtliga mötesdeltagare behöver vara engagerade för ett framgångsrikt möte samt att en modell för genomförandet av möten är en kvalitetshöjare. Sen tror jag också att det kan vara så att stundande juletider kan ha ett finger i spelet och en anledning till mer stress än vanligt. Just därför tror jag att det är oerhörtviktigt att ha en dagordning på möten, den behöver inte vara avancerad med en massa krånglig terminologi utan bara som en guideför att säkerställa att man diskuterar kring rätt saker. 

Utöver detta har jag framförallt jobbat mycket på min enkät till min vetenskapliga undersökning (vilket i sig är en förklaring till bristen på observationer den här veckan, då jag varit ganska upptagen med skapandet av enkäten). Enkäten vänder sig till alla gruppträningsinstruktörer på Fysiken. Syftet med enkäten är dels att undersöka om alla instruktörer har fått en uppföljning inom uppföljningsteamets önskade tidsram och dels att kartlägga instruktörernas upplevelser kring uppföljningen. Det ska bli väldigt roligt att sammanställa resultaten sen framöver!

/Hekla

Ps. Titeln är en hänvisning till blogginläggets spridda skurar rent temamässigt och är inte alls kopplat till godiset gott och blandat, även om det är väldigt gott 😉

Referenser:
Tonnquist, B. (2016). Projektledning. Stockholm: Sanoma Utbilding AB, Stockholm. 

Uppföljning i praktiken: Besök

Hej hej!

I detta inlägg tänkte jag dela med mig av den första uppföljningen som jag har fått vara med och observera. Denna uppföljning var av varianten ”Besök”. Som jag nämnde i det andra blogginlägget är det när en ur uppföljningsteamet dyker upp helt oanmält på ett gruppträningspass. Uppföljaren ger sig givetvis till känna när hen lämnar sin biljett till instruktören och berättar att hen är på ett ”Besök” på uppdrag av uppföljningsteamet. Detta presenteras dock inte på något sätt för övriga deltagare då uppföljaren deltar aktivt på passet som precis vem som helst. Efter passet ger sedan uppföljaren kort återkoppling till instruktören i form av en styrka och en utvecklingsmöjlighet. 

Jag och en av uppföljarna gjorde ett besök på ett gruppträningspass som är stationsbaserat och har mycket fart, styrka och kondition. Första observationen jag gjorde var att jag och uppföljaren var först in i salen och därefter trillade även ett par deltagare till in. Instruktören kom in i salen ganska precis när passet skulle starta och då skulle stationerna byggas upp. Jag upplevde att det var lite otydligt om vi skulle hjälpa till eller framförallt att instruktionerna kring vad som skulle plockas fram. När stationerna sedan var framplockade följde en namnrunda bland deltagarna och sedan genomgång av vilka övningar som gällde på varje station. Instruktören var väldigt noga med att visa övningarna utförligt, vilket har både för- och nackdelar. Givetvis är det bra att man är noggrann när man visar övningarna men det blev lite för långsamt för min smak vilket ledde till att jag inte kom ihåg den första stationen när instruktören visade den sista. Därför kan det vara bra, enligt Tonnquist (2016), att vara medveten om att alla tar emot kunskap och lär in på olika sätt. Vissa lär sig till exempel bäst genom att lyssna och reflektera medan andra måste få göra och därmed testa sig fram för att lära sig. Jag tror att man måste konstant påminna sig om att alla föredrar olika inlärningsstilar i alla utlärningssammanhang. Detta för man inte ska glömma bort att utmana sig själv att testa ge samma instruktioner på olika sätt för att se vad som funkar bäst. Ingelhammar (2018) nämnde även under kursen Leda individ och grupp att ”konsten är ofta att förenkla istället för att förklara”, vilket jag tycker är applicerbart i de allra flesta fall då man på något sätt ger någon form av instruktioner. 

Därefter körde vi en uppvärmning där vi sprang en stafett med medicinbollar på olika sätt så som, framlänges, baklänges, med utfallssteg och med medicinbollen ovanför huvudet bland annat. Jag tyckte att det var en riktigt bra uppvärmning då man blev varm samtidigt som att det var väldigt roligt. Sedan började själva huvudmomentet, dvs träningen. Detta träningspass är något skilt från många av de andra gruppträningspassen som finns på Fysiken då instruktören inte instruerar varje rörelse och därmed tränar inte själv. Detta innebär att instruktörens roll blir snarare att coacha än att regelrätt instruera. Instruktören coachade deltagarna framförallt med peppning och uppmuntran men även med ett par tips av korrigeringar i övningarna.

När vi hade tränat oss igenom samtliga stationer så stretchade vi lite grann och plockade undan samtliga redskap. Då var det dags för uppföljaren att ge lite feedback som jag kontrollerade med instruktören om det var okej att jag observerade, vilket det var. Uppföljaren började med att tacka för passet och att det var roligt att få vara med som deltagare. Återkopplingen som uppföljaren hade var att instruktörens styrka är att hen är kunnig, personlig och skapar en otroligt härlig känsla i gruppen. Uppföljaren nämner även att instruktören är oerhört flitig att använda deltagarnas namn under passet. Instruktörens utmaning var att korta ner genomgången av stationerna. Detta då det tog lite för lång tid med så noggranna instruktioner och uppföljaren menar då på att instruktören kan vara lite mer ”short and sharp”. Uppföljaren uppmuntrade även instruktören till ”ta i” lite mer när hen peppar deltagarna och då speciellt mot slutet av passet när deltagarnas energi börjar dala. 

Under stretchningen så funderade jag lite för mig själv vad jag hade gett för återkoppling till instruktören om det var jag som skulle ge den och inte uppföljaren. Detta gjorde jag för att jag ville hinna bilda mig en egen uppfattning innan jag påverkades av uppföljarens tankar och idéer. Till min förvåning så stämde mina reflektioner väldigt bra överens med uppföljarens återkoppling. Det enda som jag framförallt tänkte på, som uppföljaren inte sa, var att jag tyckte instruktören kunde varit på plats lite tidigare och eventuellt börjar plocka fram materialet till stationerna. Jag tror nämligen att om åtminstone något redskap hade varit på plats på varje station innan deltagarna kom in i salen, att det hade varit betydligt lättare för instruktören att ge instruktioner om vad som saknas på varje station. 

Jag var väldigt imponerad över instruktörens förmåga att ta emot återkopplingen för jag upplevde att hen var otroligt ödmjuk inför feedbacken. Hen var öppen och därmed mottaglig för att ta emot uppföljarens reflektioner och hen ställde även följdfrågor för ytterligare förtydligande kring feedbacken. Sedan sammanfattade instruktören den återkoppling som hen hade fått för att säkerställa att hen hade uppfattat korrekt, vilket är exakt vad Tonnquist (2016) menar på att man ska göra efter att man fått återkoppling för maximalt lärande. 

Summa summarum så var det ett riktigt bra pass med en oerhört skicklig och trevlig instruktör. Jag tyckte att det var väldigt intressant att få vara med på ett ”Besök” och det ska bli väldigt spännande att få jämföra det med hur en ”Ledaruppföljning” går till. 

/ Hekla

Referenser:
Ingelhammar, Caroline (2018). Ledarskap. [Powerpoint-presentation]. Hämtad från: https://pingpong.chalmers.se/courseId/10074/node.do?id=4990732&ts=1541585051190&u=-1070899444

Tonnquist, B. (2016). Projektledning. Stockholm: Sanoma Utbilding AB, Stockholm. 

Planering av gruppträningsschemat – våren 2020

Hallihalloj!

Den här veckan var jag med gruppträningsteamet på ett möte för att planera vårens gruppträningsschema och det var minst sagt ett intressant möte. Gruppträningsteamet är alltså de som är ansvariga för att gruppträningen på Fysiken ska finnas och fungera. Detta gör de genom att sätta upp ett schema med gruppträningspass och i schemat finns specificerat vilket pass, i vilken sal, på vilken anläggning och vilken instruktör som ska hålla i passet. Denna beskrivning är förstås väldigt förenklad då de måste se till att rekrytera nya instruktörer vid behov, varav somliga behöver utbildas och se till att passen håller hög kvalité.

Mötet startade med lite kalabalik då det hade missats att boka konferensrummet och det var således upptaget. Detta löstes däremot snabbt och lätt genom förflyttning av lite stolar och så satt vi alla fem, gruppträningsteamet och jag, inne på en ur teamets kontor. Det var något trångt så fyra av oss satt med datorerna i knät och det blev mer och mer syrefattigt i rummet ju längre tiden gick. Men som bekant, finns det hjärterum, så finns det stjärterum. 

Mötet gick som sagt framförallt ut på att planera schemat för vårens gruppträning, vilket visade sig vara betydligt lättare sagt än gjort. Schemat var uppdelat för de tre träningsanläggningarna, Gibraltargatan, Kaserntorget samt Lindholmen och gicks igenom anläggning för anläggning. Detta gjordes genom att ha höstens schema som utgångsläge och utifrån det diskuterades varje pass. Denna del av mötet gick ganska smidigt då schemat kommer förbli till största del oförändrat förutom ett par undantag. Dessa undantag grundade sig i lite olika anledningar som alla var genomtänkta och välgrundade. Exempel på anledningar som resulterade i förändring av schemat var byte av instruktör på nuvarande instruktörs begäran (livet kommer ju, som vi alla vet, ibland emellan och då krävs en förändring). En annan orsak till förändring av schemat var att vissa pass är mindre populära än andra och behöver därför omvärderas. Den största utmaningen på mötet var gruppträningspassen under lunchtid då majoriteten av de passen instruerar gruppträningsteamet och på samtliga anläggningar. Pusslandet av detta tog majoriteten av mötestiden och inget beslut kunde fattas innan arbetsdagen för en av gruppträningskoordinatorerna var slut. 

Mötet var som jag nämnde i början av inlägget väldigt intressant och jag upplevde mig verkligen som ”en i gänget” då de är alla ytterst måna om att inkludera mig i såväl information som diskussion. Under mötet gjorde jag ett gäng observationer som jag har nu i efterhand funderat lite extra på. Det blev ganska tydligt att gruppträningsteamets medlemmar har övergripande ansvar för varsin del av gruppträningens alla pass. Anledningen till att jag tycker så är för att jag upplevde att den som hade det huvudsakliga ansvaret för den delen av gruppträningen hade sista ordet gällande förändring av schemat för det passet. Däremot kunde jag inte alls avgöra om någon i gruppträningsteamet har en ledande roll inom teamet utan jag uppfattade det snarare som att det verkade en platt organisationsstruktur dem emellan. Detta har givetvis sina för- och nackdelar. Den största fördelen tycker jag är rätt självklar, att alla har lika stor roll och lika mycket att säga till om inom gruppträningsteamet. Den största nackdelen anser jag vara att när ledarskapet inte är definierat så finns det en risk att det inte implementeras alls. Elmholdt et Al (2015) har översatt Yukls definition av ledarskap enligt följande:

”Ledarskap är den process som påverkar andra till att förstå och enas kring vad som behöver göras, och hur detta ska göras, och den process som underlättar individuella och kollektiva strävanden efter att uppnå gemensamma mål”

Givetvis är det en nobel tanke att ledarskapet ska delas jämnt mellan gruppens medlemmar men risken att saker och ting, som att boka mötesrummet, faller mellan stolarna. Det var inte heller helt självklart hur mötesordningen såg ut, om lunchpassen skulle diskuteras samtidigt som övriga pass eller senare. Detta ledde till något av en förvirring, inte minst för mig själv. Jag tror även att en uttalad prioriteringsordning kring schemat hade gynnat mötet för att undvika känslomässiga diskussioner. Missförstå mig inte, det var högt i tak och mycket skratt på mötet – i synnerhet när vi trodde att vi hade löst lunchschemat och hade nästan börja jubla men vi hade satt samma instruktör på två olika anläggningar samtidigt. Framförallt var mötet oerhört givande ur aspekten att vissa problem, som från början inte verkar särskilt svårlösta, löser man inte under en eftermiddag.

Utöver att ha fått delta på schemaläggningsmötet har jag jobbat hårt mot mitt mål att testa samtliga av Fysikens gruppträningskoncept under min praktikperiod. Efter passen så brukar jag göra ett par noteringar kring vad jag tycker och tror kan uppföljas på, som en del i min undersökning av uppföljningen av gruppträningspassen.

Nej men hörrni, nu får jag sluta skriva. Jag har helt glömt bort att hänga upp adventsstjärnan i köksfönstret och det är ju för katten första advent idag! 

/Hekla

Referenser:
Elmholdt, C., Dauer Keller, H., Tanggaard, L. (2015).  Ledarskapets psykologi: Att ledamedarbetare i en föränderlig värld. Stockholm: Gleerups utbildning AB.

Uppföljning av gruppträning i teorin

Hej hej!

Som jag nämnde i förra inlägget så kommer mitt huvudsakliga fokus här på praktiken vara att observera gruppträningen och framförallt uppföljningen av gruppträningen. För den som inte har arbetat inom träning och hälsa är det förstås inte helt självklart vad en uppföljning är och varför den görs. Eftersom att jag själv har arbetat länge som instruktör och ledare i barn- och ungdomsverksamhet inom träningsväsendet har jag en viss fördel i att ha lite förkunskap inom ämnet. 

I det här inlägget tänkte jag berätta om hur uppföljningar av gruppträningspassen sker på Fysiken ur ett teoretiskt perspektiv. Det jag menar med ett teoretiskt perspektiv är alltså att jag berättar kring uppföljningarna utifrån material som jag har fått ta del av samt genom samtal med min handledare och fler i gruppträningsteamet. Vid sidan av har jag även dammat av The Power of Feedback (Hattie, 2007) med förhoppningen om att kunna applicera dess principer i uppföljningssamanhang av gruppträning.

En uppföljning av ett gruppträningspass är egentligen precis vad det låter som, en eller flera personer följer upp ett gruppträningspass. Detta kan förstås göras på väldigt många olika sätt och inget sätt behöver nödvändigtvis anses vara bättre än det andra, förutom ur ett individuellt perspektiv då alla gillar vi som bekant olika. Min tanke är att framförallt undersöka om den nuvarande uppföljningsmodellen uppfyller sitt syfte samt om det är en modell som uppskattas av instruktörerna och om det hade kunnat göras på ett annat eller fler sätt. 

För närvarande finns det två olika slags uppföljningar på Fysiken, kallade Ledaruppföljning och Besök. Båda innebär ett besök på ett gruppträningspass från en medlem ur uppföljningsteamen men de skiljer sig ändå markant från varandra. Ledaruppföljningen bokas in av uppföljaren tillsammans med instruktören vars pass ska uppföljas. Detta sker vanligtvis genom mailkontakt där instruktören även får ett par frågor att svara på. Dessa frågor är enligt följande:

  • Hur trivs du i din instruktörsroll på Fysiken?
  • Hur vill du utveckla ditt instruerande?
  • Vad kan jag/Fysiken hjälpa dig med för att ta dig dit?
  • Fysikens ledord är ”Glädje, Upplevelse & Resultat”, hur jobbar du som instruktör för att förmedla detta till våra medlemmar?

Tanken är att frågorna ska besvaras innan uppföljningen så att uppföljaren har en uppfattning eller känsla för hur uppföljningen kommer gå och tonen för det efterföljande samtalet. Eftersom att uppföljarens huvudsakliga syfte är att ge instruktören återkoppling så är det av stor vikt att veta på ett ungefär vad det är för person man kommer möta och hur den trivs som instruktör.

När Ledaruppföljningen äger rum dyker uppföljaren helt enkelt upp på passet, presenterar sig för instruktören och sätter sig sedan på lämplig plats för att föra anteckningar och eventuellt filma delar av passet. Anteckningarna görs i ett ledaruppföljningsformulär som delas upp i tre delar: teknik, koreografi och coachning. Jag funderar lite på om dessa tre indelningar räcker för att fånga in alla aspekter av ledarskapet som finns inom instruerandet och är något som jag avser undersöka vidare. Efter att träningspasset är klart tar ett 30–40 minuter samtal vid där uppföljaren ger instruktören återkoppling i form av styrkor och utvecklingsmöjligheter. Enligt Hattie (2007) kan det vara något av en nackdel att ge återkoppling i direkt anslutning till en prestation då det inte ger utrymme för självreflektion. Detta tror jag dock att man kan komma runt genom att börja samtalet med att låta instruktören först reflektera kring passet innan man ger återkoppling. 

Besöken är däremot något mindre omfattande och går till på så sätt att en uppföljare dyker upp helt oanmäld på ett pass. Uppföljaren gör instruktören varse om att det är besök det handlar om och att hen kommer ge lite feedback efter passet. Till skillnad från ledaruppföljningen så deltar uppföljaren aktivt som deltagare på träningspasset. Efter träningspasset ska uppföljaren ge instruktören kort feedback i form av en styrka och en utvecklingsmöjlighet. Detta fick mig dock att tänka tillbaka till tidigare kurser där återkoppling har varit ett återkommande tema och funderar lite på hur det kommer sig att man har bestämt att det är en av varje som är standard. Jag tror själv personligen mer på ”two stars and a wish” modellen som går ut på att man säger två positiva saker och en utvecklingsmöjlighet. Denna modell bäddar för ett positivare samtalsklimat bara genom att man har gett fler positiva kommentarer än ”negativa”. 

För att dra kopplingar till mina tidigare praktikperioder så skulle man kunna jämföra de två olika uppföljningarna Ledaruppföljning och besök med respektive mästerlärarbesök och auskultation från en klasskompis. Denna koppling drar jag eftersom att jag ser stora likheter med hur återkopplingen ges. Efter ett mästerlärarbesök under skolpraktikperioderna hade man ett långt samtal efteråt om styrkor och utvecklingspotential och möjlighet att få ta del av gedigna anteckningar. Till skillnad från auskultationerna där man sällan fick mer feedback än en kort kommentar av sin klasskompis i förbifarten efter lektionen. Dock så finns det ett litet, men ändå rätt betydelsefullt, men till denna liknelse. En mästerlärare är ju faktiskt en lärare och har därför en auktoritär roll medans en klasskamrat anser man snarare vara ens jämlike.  

Det får mig att fundera på hur instruktörerna uppfattar uppföljaren, som en instruktörskollega och därmed jämlik eller som någon som är högre uppsatt än de själva? Och hur önskar Fysiken att instruktörerna uppfattar uppföljningsteamet? Jag tror att detta är en viktig fråga att definiera för att få den effekt man önskar av återkopplingen. Hattie (2007) menar nämligen på att en lärare (dvs någon i en maktposition) kan ge återkoppling i form av att presentera korrekt information medan en kamrat eller jämlikt kan bidra med en alternativ strategi. Oavsett vilken återkoppling man helst vill uppnå tror jag att det är meningsfullt att ha en tydlig tanke och syfte med hur återkopplingen ges och varför. 

Detta ska bli oerhört spännande att följa framöver!

/ Hekla

Referenser:
Hattie, J., & Timperley, H. (2007). The power of feedback. Review of Educational Research, 77, 81-112. doi:10.3102/003465430298487

Det allra första blogginlägget

Hallihalloj och välkomna till min blogg!

…Där skrev jag en mening som jag i min vildaste fantasi aldrig hade trott att jag någonsin skulle skriva. Av alla möjliga saker som jag skulle kunna hitta på så är nog att bedriva en blogg en av de mest osannolika aktiviteter som jag hade kunnat tänka mig. Nåväl, nu har jag en blogg och i en sådan bör man skriva med jämna mellanrum eller i mitt fall åtminstone en gång i veckan i åtta veckor (om man bortser från ledigheter runt jul och nyår). Nu kanske man undrar hur det kommer sig att jag, som aldrig tänkt på att starta en blogg, ska blogga och det dessutom med relativa bestämda intervallet. Jo, det är nämligen som så att bloggen är en del av en kurs som jag läser. Men innan jag går händelserna helt i förväg är det vettigt att jag tar mitt förnuft tillfånga och presenterar mig. 

Jag heter Hekla Hjalmarsdottir och som mitt namn möjligtvis skvallrar om så är jag från det lilla landet längst uppe i norr, Island. För närmare femton och ett halvt år sen flyttade jag till Sverige tillsammans med min familj och för drygt fem år sen flyttade jag hemifrån, till goa och glada Göteborg. Anledningen till min flytt var utbildning på Chalmers Tekniska Högskola inom bioteknik. Istället för att nöja mig med enbart civilingenjörsexamen bestämde jag mig för att bredda minutbildning ytterligare. Därför valde jag mastersprogrammet lärande och ledarskap, där jag utöver civilingenjörsexamen även får lärarexamen inom kemi och matematik på gymnasienivå. Jag har tidigare under utbildningen gjort ett projekt ute på företag och gjort två praktikperioder, varav båda var på gymnasieskolor med syftet att öva på att undervisa i mina två respektive undervisningsämnen. 

Åter till den här kursen som jag läser, nämligen ”Lärande och ledarskap i praktiken – Breddning”. Kursen går ut på att jag ska observera just lärande och ledarskap i en organisation som ska skilja sig märkvärt från mina tidigare praktikperioder. Utöver den observation som jag kommer göra i organisationen är tanken att jag ska knyta an till teorier och tillämpningar som jag känner till sen tidigare. Syftet med detta och denna praktik är att jag ska utveckla förståelsen för hur mina kunskaper kan tillämpas och appliceras i olika miljöer. Förhoppningen är att jag sedan ska kunna belysa möjligheter och utvecklingsområden hos organisationen såväl här i bloggen, som i rapport och slutligen ett seminarium om företaget önskar det. 

Nu när jag har presenterat mig själv och byggt upp lite spänning så är det dags att avslöja var jag gör min praktik och vad det är som jag har för avsikt att undersöka. Jag kommer att befinna på Fysiken som består av ett antal faciliteter runt om i Göteborg som förser staden med träning. Fysiken har ett väldigt stort och varierat utbud av olika träningsformer så som crossfit, klättring, bollsport, gym och gruppträning. Det är just gruppträningen som jag kommer fokusera mest på och framförallt hur uppföljningen av träningspassen, och därmed även instruktörerna, sker. 

Hur har jag då tänkt att jag ska göra detta? Jo, genom att aktivt observera så många olika gruppträningspass med så många olika instruktörer som möjligt, observera hur en uppföljning och det efterföljande samtalet går till, samt granskning av Fysikens uppföljningsmaterial. Detta kommer sedan analyseras noga och jämföras med de lärande- och ledarskapsmodeller som jag redan är bekant med sen tidigare samt försöka hitta relevant litteratur kopplad till lärande och ledarskap inom träning och idrott. Jag har även som ambition att genomföra en undersökning bland instruktörerna om deras upplevelser av uppföljningarna. 

Jag får nog ta och avsluta nu så att jag sparar något till nästa blogginlägg!

/ Hekla