Avslutande tankar

Nu har jag gjort min sista dag på kontoret, jag har lämnat tillbaka passerkort, dator och den sista muggen varm choklad är uppdrucken och diskad, det har blivit mycket varm choklad de senaste veckorna.

Jag ska i det här blogginlägget göra mitt bästa för att hålla en röd tråd eller iallafall hålla det begripligt. Planen är dock som titeln lyder att försöka sammanfatta alla mina tankar och idéer som dykt upp för att på något sätt knyta ihop säcken. Det har dykt upp några grejer som jag kanske inte känt varit värda ett helt eget blogginlägg men här får alla små idéer plats.

Det första jag vill ta upp som har fått vara med på några hörn i blogginlägg men inte fått nåt helt eget är morgonfika, väldigt svenskt av mig att vilja prata fika jag vet. Varje morgon klockan 09:30 (utom på måndagar då det är 09:00) så serveras morgonfika i fikarummet. Det består av nybakt bröd med pålägg och kaffe eller te (eller varm choklad). Där sitter vi sen och fikar tillsammans, en sätter sig bredvid de som råkar vara på plats, jag tror inte att jag suttit bredvid samma personer två gånger under mina veckor. Efter ungefär 20 minuter så går folk tillbaka till sina arbetsplatser och börjar jobba igen.

Under den här stunden har jag hunnit träffa många nya människor och också fått tips om vad jag kan hänga med på för möten eller liknande, vem jag skulle kunna prata med och även kunnat fråga om det var nåt jag funderade över på kontoret. De andra medarbetarna diskuterar ofta det de jobbar med, om nåt krånglat eller om de gör nåt extra kul, och ibland kommer de andra med bra idéer eller tips. Det blir både en trevlig och lärorik stund eftersom alla har så olika kompetenser. En lite rolig detalj kring fikat är att motsatt vad man kan tro så är det tråkigaste fikat på fredagar, då får nämligen alla på arbetsplatsen fika, de andra dagarna är det någonting som bara är till de som jobbar på arkitektbolaget och då är det lite roligare bröd.

Anledningen till att fikat ligger tidigare på måndagar är studiomötena, en måste ju hinna få sitt fika innan mötet börjar. Under mina veckor här har jag varit med på möten i tre olika studios. De olika grupperna har möten av väldigt olika karkaktär och det har varit väldigt intressant att få vara på flera olika. En grupp är väldigt stor medan en annan är väldigt liten vilket självklart kommer att påverka karaktären på mötet. Under mötet så har de flesta någon form av incheckning, i den stora gruppen så var incheckningen att man fick delge sin energinivå på en skala 1-5, med eller utan förklaring, en ganska så snabb aktivitet där alla får möjlighet att prata och också få svara på frågan “hur mår du idag?”. I den lilla gruppen hade de istället en incheckningsfråga som i det här fallet var “berätta om en minnesvärd tågresa”. Det var jättekul att få höra om folks olika erfarenheter men det var en mer tidskrävande incheckning som därför inte hade passat i en stor grupp.

Nästa sak jag skulle vilja nämna är att det bredvid fikarummet finns en vägg med en lapp för varje person som jobbar här, iallafall en del av dem, jag är inte säker på urvalet. På de lapparna så finns en bild på personen som hen fått välja själv, namn och lite snabba fakta, tre meningar som beskriver personen och vad en kan komma till hen med för att få hjälp. Den här väggen har jag stått och kollat på några gånger, den är jättebra när jag till exempel ska på ett studiomöte med en ny grupp och inte vet vem det är som är studiochef men också bara för att få reda på kul information om de som jobbar runt omkring mig. Jag tycker att det är trevligt att det är bilder de fått välja själva, då säger bildvalet också en del om vem personen är till skillnad från om alla skulle ha professionellt tagna fotografier i samma stil som skolfotografierna.

De olika personernas valda meningar och fakta om sig själv varierar väldigt mycket. Jag tycker att det är viktigt med en sån här typ av grej att det får vara väldigt fritt. De som ville dela mer privata grejer på sin lapp fick möjlighet att göra det och de som istället hållit sig mer på den professionella nivån fick möjlighet att göra det. Hur som så ger den en liten inblick i vilka som jobbar var och en får en möjlighet att sätta namn till ansikten.

Nu när jag lämnar den här praktikperioden bakom mig så lämnar jag också den här staden bakom mig. Till våren är det dags för mig att skriva examensarbete och det kommer jag att göra på en skola i staden jag växte upp i, Örebro. Det känns därför lite extra speciellt att avsluta den här läsperioden för att den kommer att vara min sista, i alla fall som jag vet om i nuläget. Med det sagt så säger jag hejdå till er som läst den här bloggen och tack för att ni har följt mina tankar och funderingar.

God Jul på er!

Hur det varit att sitta i ett kontorslandskap i sju veckor

Nu har jag varit här på kontoret ett tag och jag är inne på min sista vecka. Därför vill jag ägna det här blogginlägget åt att fundera lite på den fysiska arbetsmiljön på kontoret.

På kontoret sitter vi alla i ett öppet kontorslandskap, till och med jag fick ett eget skrivbord som varit min egen plats under den här perioden. Runt mig har jag, som jag fattat det, både ingenjörer och arkitekter och på bordet bredvid sitter min handledare. Vissa runt mig har jag träffat när jag gått runt på de olika studiomötena, vissa har jag pratat lite med i korridoren eller på nån morgonfika och vissa känner jag knappt alls men alla finns dom där, i samma rum som jag.

Jag vill börja mina tankegångar i den fysiska miljön, närmare bestämt, ljudmiljön och inneklimatet. Jag har själv läst några kurser om ljud och inneklimat så det är något som jag ofta kommer på mig själv med att fundera över och som jag tycker är intressant. Dessutom är det något som påverkar ens möjligheter att arbeta effektivt och trivas på jobbet

Vi börjar med ljudklimatet i detta öppna kontorslandskap. På golvet ligger en matta och varje skrivbord är försett med en liten skärm som är klädd i ett poröst tyg, dessutom sitter det absorbentplattor i taket. Anledningen till att jag nämner det här är för att alla de tre sakerna bidrar till en minskad ljudvolym då de absorberar ljudet istället för att reflektera det tillbaka i rummet. Jag har inte egentligen upplevt att jag störts så mycket av ljudet från de som sitter runt omkring mig, de flesta sitter med hörlurar på sig och jobbar tysta för sig själva. Det händer några gånger per dag att det kommer någon till ett skrivbord i närheten och har en fråga om något. Då brukar jag passa på att lyssna för att jag är nyfiken av min men också för att jag vill veta lite vad som faktiskt diskuteras. Jag har alltså inte upplevt att samtalen har varit jobbiga även om de distraherat mig från vad jag just höll på att jobba med eftersom jag tycker det är intressant att tjuvlyssna. Dessutom så tar jag på mig hörlurar och lyssnar på musik, som nu till exempel så har jag musik från Harry Potter i öronen.

Om en antingen känner att en behöver en tystare arbetsmiljö eller om en ska göra nåt som låter, till exempel ett telefonsamtal så finns det alldeles bredvid mig några stycken rum som en kan sätta sig i. De går inte att boka utan är tänkta att en ska kunna sätta sig där spontant när det behövs. Det finns också några typ soffor med skärmar som en kan sitta i om en till exempel ska läsa eller liknande som är lite tystare, de står i korridorerna lite här och var.

Även om de flesta inte verkar störa sig på ljudmiljön här inne så är inneklimatet en helt annan grej. Med inneklimat menar jag saker som lufftemperatur om det finns drag eller kallras eller liknande, golvets temperatur och även sånt som ljuset i rummet. På kontoret är det väldigt många som har halsdukar eller handledsvärmare på sin arbetsplats för att de upplever att det är för kallt. Jag har under mina veckor lärt mig att ta på mig någon av mina stickade yllekoftor när jag ska in till kontoret av just den anledningen. Att hitta ett inneklimat som alla är nöjda med är helt omöjligt när vi är så många i samma rum (I projektering brukar en satsa på 90 % som är nöjda). Det här är en av nackdelarna med just öppet kontorslandskap. Om vi alla hade haft ett eget rum så hade en i större grad kunnat anpassa inneklimatet efter egna preferenser men hade istället inte lika lätt kunnat fråga grannen om det är dags att gå på morgonfika.

Om vi nu lämnar mitt nördområde från kandidaten och tittar mer på de sociala aspekterna av det öppna kontorslandskapet. Som nämnt så gör det det lättare att söka kontakt med sina medarbetare när en behöver hjälp med något eller bara vill ha en andra åsikt (eller vill gå och fika). En annan effekt som jag upplever är att det är svårare att avgöra hierarkin bland medarbetarna. Handläggare, ansvariga och alla de andra sitter på samma plats. Det i sin tur har nog effekten att det känns lättare att gå och prata även med de som är högre i hierarki. För mig har det dock gjort att det är svårare att veta vilka som har vissa roller. Om jag vill prata med till exempel en studiochef så måste jag veta vem jag vill prata med eftersom det inte syns tydligt på något sätt. Det är dock bara ett problem när en är ny skulle jag tro, sen börjar en lära känna de personer en behöver kunna ta kontakt med.

En annan lite negativ sak jag kan känna av är att det är svårt att diskutera sånt som en inte vill att alla ska kunna höra. Självklart kan en gå till ett av rummen om en vill prata enskilt men ibland kan det kännas överdrivet om en bara vill ta en snabb sak. Att det känns svårt att ta upp såna saker utan att folk hör kan i sin tur leda till att en låter bli att ta upp det.

Alla som jobbar här, inklusive jag själv, har en laptop som arbetsdator, på sin arbetsplats har sen de flesta två stora datorskärmar som en kan koppla in. Jag har dock oturen att ha terminalglasögon för just laptop så avståndet till de stora skärmarna är lite för långt. Dessutom har jag inte tagit mig orken att leta upp rätt kablar för att koppla in skärmarna till datorn så jag sitter med min egna skärm. För de som faktiskt jobbar här och använder till exempel Revit och Drofus (två datorprogram som verkar användas mycket) har verkligen användning av de dubbla skärmarna.

En sista tanke jag har kring de öppna kontorslandskapen är att en inte är så sugen på att till exempel scrolla facebook eftersom min datorskärm syns för alla som går förbi eller sitter runt omkring mig. Det har gjort att jag lyckats hålla mig mer fokuserad under mina arbetsdagar men också att jag har något av en övervakad känsla.

I stort har jag känt mig väldigt välkommen här på kontoret, det går att sätta sig med vem som helst på morgonfika och lunch och jag har haft min egen plats att höra hemma på. Imorgon är det över och ska jag vara helt ärlig så kommer jag att sakna det lite. Kanske speciellt mycket kommer jag sakna att vara på samma arbetsplats som min syster, att kunna ta en fika med henne varje dag kommer inte att vara möjligt längre då jag inte bara lämnar praktikplatsen utan även staden Göteborg vid årsskiftet.

När det kommer till lärande är det efter min utbildning en självklarhet att det är något som gärna sker i sociala sammanhang. Att kunna fråga andra och att kunna diskutera sig fram till en lösning på ett problem man stött på är något otroligt värdefullt. Under kursen Modeller för förståelse lärde vi oss om många olika modeller för att förklara lärande. Speciellt den sociala konstruktivismen tryckte just på vikten av lärande i ett socialt sammanhang (Phillips & Soltis, 2018).

Är det dock självklart att arbetsplatsen blir mer social i ett öppet kontorslandskap. Som jag sagt tidigare är det lättare att fråga någon för att de är fysiskt nära men en känner också att en stör de andra i närheten när en frågar. Eftersom jag själv inte har något annat att jämföra med så kan jag inte uttala mig om hur mängden sociala interaktioner påverkats av detta. Istället faller jag tillbaka på en undersökning av Bernstein och Turban (2018) av just det. Den visar att mängden direkta interaktioner med medarbetare på arbetsplatsen faktiskt minskade med 70% när ett företag bytte till ett öppet kontorslandskap. Istället började medarbetarna att kommunicera med varandra digitalt(Bernstein, Turban, 2018). Så är det bättre eller sämre med öppet kontorslandskap? Jag vet inte men jag tycker att det varit mycket trevligare att få sitta tillsammans med medarbetarna istället för att sitta i ett eget rum för mig själv eftersom jag ändå fått tjuvlyssna på lite konversationer. Det är dessutom mycket lättare att se om min syster är här när jag bara behöver vrida på huvudet än om hon hade suttit i ett annat rum.

En sista tanke kring det arkitektoniska av öppna kontorlandskap som dök upp nu när jag skrev. En hade behövt bygga väldigt väldigt små kontor för att få plats med lika många personer i enskilda kontor som i ett kontorslandskap. Dessutom så hade arbetsplatsen varit mindre flexibel för det är ju trots allt jobbigare att flytta på väggar än det är att flytta på möbler.

Källor

Bernstein, E.S., Turban, S. (2018). The impact of the ‘open’ workspace on human collaboration. Phil. Trans. R. Soc. B 373: 20170239. http://dx.doi.org/10.1098/rstb.2017.0239

Phillips, D., & Soltis, J. F. (2018). Perspektiv på lärande. Lund: Studentlitteratur AB.

Att lära sig genom att fika?

Som rubriken skvallrar om så kommer det här inlägget att handla om fika och då specifikt Revitfika. Varje vecka genomförs nämligen en så kallad Revitfika som syftar till att öka medarbetarnas färdigheter i Revit.

Vad är Revitfika? Och vad är Revit?

Revit är ett CAD-program som används inom byggbranschen, det är specialiserat för hus och byggnader och modellerna kan innehålla allt från konstruktionsdetaljer och material till inredning och ljussättning. Många använder också Revit för att få fram en så kallar BIM-modell (Building Information Model) som innehåller väldigt mycket olika data, till exempel hur många av en viss sorts dörr som behöver beställas när det väl kommer till att modellen ska byggas.

Revit är ett väldigt stort och komplext program som många av medarbetarna inte känner sig bekväma i. Speciellt de som inte studerat nyligen då en numera använder Revit mycket under utbildningen. På grund av detta så kände ledningen och medarbetarna att det behövdes ett initiativ för att höja Revitkompetensen och så var Revitfikan född. Detta var antingen två eller tre år sen, L som oftast håller i fikat kom inte riktigt ihåg när det började.

Varje onsdag, som är dagen då det händer, så släntrar alla som vill vara med in i mötesrummet bredvid pentryt där det varje morgon runt halv tio finns mackor, te och kaffe att hämta. I kallelsen som skickas ut i förväg står det vilket ämne som kommer att beröras just den här veckan. Den fikan jag var med på hade temat stacked walls (fråga mig inte vad det är för även om jag var på fikat så kan jag Revit alldeles för dåligt).

Vilka teman som kommer att behandlas är det mestadels L själv som bestämmer. När jag pratade med hen efter fikan förra veckan så pratade vi bland annat om just hur teman bestäms. Om hen kan så kommer temat ur något hen själv jobbat med under den gångna veckan och som skulle kunna upplevas som krångligt av andra på kontoret. Annars så har hen utgått en del från sin egen lärobok i Revit från studietiden och ibland även fått tips på teman från andra medarbetare, något som tyvärr inte händer så ofta. För både L:s skull och för lärandeupplevelsen på fikat så tror jag att det skulle vara bra med medarbetarönskade teman, då slipper L komma på egna teman och dessutom så vet hen att temat kommer att kännas relevant för åtminstone en av medarbetarna, även om alla kommit dit frivilligt och med information om vilket temat är.

Fikat går till så att L visar hur någonting i Revit fungerar på sin dator med skärmen uppkopplad till projektor så att alla kan se. Ofta är kontoret i Karlstad med via ljudlänk och skärmdelning. Under fikat så spelas skärmen och ljudet in och läggs sen upp i en särskild mapp där en kan gå tillbaka till gamla Revitfikor om nåt problem uppstår i framtiden eller om en bara vill ha en uppfräschning när en har tid över en grå fredag eftermiddag. Det är också ett väldigt värdefullt verktyg för de som inte har möjlighet att gå på Revitfika på onsdag morgon, kanske har de ett annat möte eller så jobbar de helt enkelt på ett annat kontor.

Planering av Revitfika

I sin bok om lärarens psykologi skriver Dahlkwist (2012) om några konkreta tips att använda sig av när en planerar lektioner. Även om en Revitfika inte är en regelrätt lektion med elever så tror jag att tipsen i hög grad är relevanta även här, iallafall de flesta.

  • Röd tråd
  • Återkoppling till tidigare tillfälle
  • Tydlig introduktion
  • Summering av de viktigaste punkterna
  • Tillämpningsuppgift i slutet (Dahlkwist, 2012)

Okej jag kan hålla med om att den sista punkten inte riktigt är relevant här men när en tar upp en lista kan en ju inte bara strunta i den sista punkten utan förklaring. Några tillämpningsuppgifter känner jag inte är ett rimligt mål varken för L som ska skapa dem eller för medarbetarna som ska hinna lägga tid på dem utanför sina övriga arbetsuppgifter.

Men om vi bortser från den sista punkten och hoppar på den första istället, den röda tråden. Dahlkwist (2012) menar att den röda tråden är viktig både genom lektionen och genom hela kursen eller mellan lektionerna. Den röda tråden genom ett enskilt Revitfika tror jag är jätteviktig och det känns generellt som att den uppfylls i och med att det finns ett tydligt tema för tillfället. Att ha en röd tråd mellan de olika tillfällena är svårare då tanken är att de ska få ta upp de problem som uppstått under veckan, det är ju inte en regelrätt kurs.

Nästa punkt, återkopplingen till förra tillfället är av samma anledning som med den röda tråden lite svår och också lite irrelevant eftersom tillfällena oftast är oberoende av varandra. Ibland kör de en serie fikor som hör till samma tema och i så fall är ju både den röda tråden och återkopplingen högst relevanta igen men annars så är de punkter en kan ta med i mån av möjlighet och strunta i annars tänker jag.

En tydlig introduktion av ämnet och vad tillfället ska handla om däremot är i alla högsta grad något som går att tillämpa på den här typen av tillfällen. Det gör det lättare för många att hänga med mer i vad som händer om en redan fått en hint om vad som ska behandlas. Det här sker i dagsläget dels genom kallelsen där temat är presenterat och även genom att L lite snabbt i början presenterade temat igen. Eftersom jag bara hann vara med på en fika så kan jag inte prata om hur L oftast gör men kan bara konstatera att det är något som är bra att tänka på när en planerar.

Då till den sista punkten, eftersom vi tog bort den faktiska sista punkten, summering av de viktigaste punkterna. När en suttit och lyssnat på något föredrag eller en genomgång eller liknande så är det lätt att en har hunnit glömma bort allt det som sagts när en väl går därifrån. För att förhindra det så mycket som möjligt så är det därför bra att summera ihop innehållet lite på slutet. Vad var de viktigaste punkterna vi pratade om? Det get både en påminnelse och dessutom en markering för deltagarna vad som faktiskt är viktigast.

Genomförandet av fikat

Nu när jag pratat lite om viktiga saker att tänka på när en planerar fikat, även om en del av de sakerna även flöt in på hur en genomför det, så skulle jag vilja prata lite till om saker en kan tänka på när en genomför fikat.

Eftersom det är en ganska liten grupp så är inte själva “klassrumsklimatet” ett så stort problem, dessutom så känner de flesta varandra iallafall lite grann. Det kändes som att det var ett ganska öppet och prestigelöst klimat i rummet, folk ställde frågor när de dök upp och vissa kom med ytterligare tips som L inte fick med. Det var ännu en grej jag och L diskuterade förra veckan, det här med att det finns andra som har en lika stor eller större kompetens kring Revit och hur en hanterar det. L tycker bara att det är skönt att de som har ytterligare tips eller liknande flikar in för att det släpper kravet på att hen ska komma ihåg att få med allt, en kan inte alltid tänka på allt liksom. Det är däremot något som är viktigt att tänka på antingen när man är deltagaren med mycket kunskap eller när man är den som håller i något med deltagare med mycket kunskap.

En liknande situation är då vi i klassen är ute på VFU på gymnasieskolor och vår handledare är med i klassrummet. Innan båda mina VFU-perioder så diskuterade jag och handledaren hur vi skulle hantera just en sån situation, ska handledaren lägga sig i eller inte är väl egentligen frågan. Jag har inte ett bra svar på den, under mina lektioner kunde jag tycka att det skulle vara jobbigt om handläggaren la sig i för att det kunde underminera min auktoritet men som i L:s fall så känns det bra. Man får helt enkelt se efter i alla situationer vad som passar.

Sammanfattande tankar

Något jag var nyfiken på var vilket resultat som fikat faktiskt hade uppnått, hade det som målet var höjt Revitkompetensen hos medarbetarna? När jag pratade med L så fick jag reda på att svaret är ja, det har det. Tidigare år så har de på företaget alltid kört en introduktionskurs i Revit på hösten men i år kunde de skippa det för att de kände att kompetensen nu var så pass hög att det inte behövdes. Självklart kan en inte vara helt säker på att det här beror helt på Revitfika utan vidare bevis, vilket verkar finnas och det är ju tur det. Det är flera medarbetare som sagt att Revitfikan hjälper dem, både direkt till L men även i sina utvecklingssamtal och liknande. Alltså vill jag ändå tro att det är ett väldigt bra initiativ.

Källor

Dahlkwist, M. (2016). Lärarens ledarskap – relationer och grupprocesser. Stockholm: Liber AB

Bilderna kommer ifrån ett examensarbete och jag har fått tillstånd att använda dem.

Hur svårt kan det vara?

Nu är jag äntligen igång med mina intervjuer för undersökningen om handläggares ledarskap. Jag har i skrivande stund haft två av tre intervjuer, den sista har jag imorgon. I det här inlägget vill jag inte diskutera nåt resultat av intervjuerna riktigt än men det jag vill diskutera är själva situationen från min sida. Hur svårt kan det egentligen vara att hålla en intervju?

De veckor jag redan har varit här utan att intervjua någon alls har jag suttit och arbetat med den så kallade intervjuguiden. Jag har skrivit frågorna så om jag tänkte från början, haft ett möte med min handläggare där vi båda kom fram till både frågor som kanske skulle tas bort och frågor som behövde läggas till. Sen tillbaka till skrivbordet för att implementera de här ändringarna och sen tillbaka på ett möte till, den här gången kom vi på ännu fler ändringar som jag skulle implementera innan ett sista möte med kontorschefen där ytterligare ändringar kom fram och även en prioritering av vilka frågor som var extra viktiga. Det har alltså legat många timmars arbete bakom den här stackars guiden, och vad är den egentligen och kanske ännu viktigare hur har den hjälpt mig?

Jag har jobbat mycket med att guiden ska vara just det, en guide, och inte ett manuskript med färdiga frågeformuleringar. Detta för att samtalet ska få vara så naturligt som det nu är möjligt, något som också Metodpraktikan tipsar om (Esaiasson, P., Gilljam, M., Oscarsson, H., Towns, A. E., & Wängnerud, L. , 2017). Jag har valt att strukturera upp min guide i teman, frågor och möjliga underfrågor. Det jag brottats mest med tror jag är just att inte ställa slutna frågor och jag tror också att det är därför jag väljer att inte göra färdiga formuleringar i guiden, jag inbillar mig helt enkelt att jag har lättare att formulera mig i stunden (efter att ha lyssnat på inspelningarna från de första intervjuerna vet jag inte om jag håller med längre). Jag vill ju få ut svar på rätt specifika områden men i drömvärlden så ska intervjuobjektet komma dit utan så mycket ledning från mig vilket ju är jättesvårt för de vet ju inte vart jag vill att de ska gå. När jag nu ställt så öppna frågor som jag i stunden kunde formulera så är ju sannolikheten ändå överhängande att samtalet flyter iväg mot ett helt annat område än jag hade tänkt mig. Den situationen tycker jag är svår för att jag vill att samtalet ska få vara så naturligt som möjligt samtidigt som jag behöver styra tillbaka det till ämnet som är viktigt för min undersökning.

Något som ytterligare försvårar situationen något är att jag intervjuar personer som har ganska fullt upp. De har varit väldigt trevliga kring att låna tid till mig för att jag ska kunna intervjua men jag vill inte behöva ta mer tid än nödvändigt då de behöver komma tillbaka till sina egna arbetsuppgifter, och det kändes även som att mina intervjupersoner ville få det avklarat så effektivt som möjligt. Det är ju ännu ett argument för att leda tillbaka samtalet och använda något mer ledning för att få in dem på det ämne jag är intresserad av, utan att lägga ord i mun eller sluta ute annat som skulle kunna vara viktigt, ännu en balansgång med andra ord. Det skulle ju också kunna vara så att man hittar något oväntat som är intressant och relevant genom att fortsätta låta samtalet gå….

Under min utbildning, både på lärande och ledarskap men även inom till exempel min roll som scoutledare, har jag fått lära mig mycket om hur ledarskap fungerar och fått många ord och begrepp att sätta till det jag lärt mig. De jag intervjuar har inte samma utbildningar som jag och därmed inte samma sätt att uttrycka sig som jag naturligtvis. Det är just det som gör det så intressant att intervjua dem för att vi har olika perspektiv och olika bakgrund. Det är dock också ännu en av utmaningarna, jag har ett perspektiv med ord och uttryck som jag ser på som viktiga i frågan och mina intervjuobjekt har en annan. Det här är ju en utmaning i vilken kommunikation som helst men i just den här situationen ska jag försöka tolka deras svar i de modeller och teorier som finns i mitt huvud och göra en så rättvis “översättning” som möjligt. Jag tror och hoppas att jag genom att konstatera att det finns en tydlig skillnad så har jag gått ett steg närmre att kunna göra en rättvis tolkning, när jag vet om det så kan jag både försöka tänka mig in i deras situation men jag har kanske också sänkt tröskeln för att ta kontakt med dem igen och be dem förtydliga någonting.

Förutom skillnaden i språk när jag ska översätta mina intervjupersoners svar till mina referensram så måste en också komma ihåg att inte läsa in för mycket, placera personerna i fack de inte passar i eller låta mina förutfattade meningar påverka. Vi har under utbildningen som sagt lärt oss många olika teorier för att förklara och klassificera ledarskap eller personer. Det vi också diskuterat som är väldigt viktigt är just att modellerna är modeller, d.v.s. de är inte sanningen och man kan inte boxa in personer på ett så begränsat sätt vilket ibland är alldeles för lätt.

Som en avslutande tanke vill jag nämna någonting kring inlärningskurvan av intervjuer. Jag har inte haft så många i mitt liv hittills och därför lär jag mig väldigt mycket för varje intervju jag har. Här känner jag att jag kommer till ett till vägskäl eller kanske till och med en till balansgång, ska jag ändra på min intervju jag kommer att ha imorgon på grund av det jag lärt mig från de första två eller låta det vara som det är för att ha så lika intervjuer som möjligt? Jag har inget jättetydligt svar på den frågan än men jag tror att jag kommer att hamna någonstans i mitten, försöka hålla kvar så mycket som möjligt men kanske snarare kalibrera lite än att ändra på saker.

Så, hur svårt kan det vara att hålla intervjuer? Mitt svar just nu när jag är mitt uppe i det är, svinsvårt! Vi får se hur detta utvecklar sig när det kommer till att analysera resultatet och faktiskt dra slutsatser från detta. Det kommer ni säkert att få läsa mer om i ett annat inlägg.

Referenser

Esaiasson, P., Gilljam, M., Oscarsson, H., Towns, A. E., & Wängnerud, L. (2017). Metodpraktikan : konsten att studera samhälle, individ och marknad. Wolters Kluwer. Retrieved from http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&AuthType=sso&db=cat07470a&AN=clc.f6641001edd04e3181b2b67ee239172c&site=eds-live&scope=site

En fluga på väggen

Två av de studios jag varit i kontakt med under min tid här jobbar väldigt mycket tillsammans, så mycket att vissa medarbetare inte riktigt vet vilken studio de tillhör. De har ofta sina måndagsmöten tillsammans, har gemensamt fredagsfika och liknande. De är rätt många (ca 25) sammanlagt och har också en del nya medarbetare. På grund av detta så hade de en workshop tillsammans där syftet dels var att studiocheferna skulle få sig en bild hur medarbetarna ville arbeta tillsammans på sin studiotid, speciellt avsatt tid för att arbeta just i sina studios, men också att medarbetarna i studion fick lära känna varandra bättre. Det togs alltså inga beslut under workshopen utan det var diskussioner och åsikter som fick uttryckas. Den här workshopen fick jag i veckan möjlighet att vara med på och sen fick jag även möjligheten att dela mina tankar om den med studiocheferna.

Fredagen innan workshopen så hade jag ett möte med J, en av studiocheferna. Där diskuterade vi både upplägget på själva workshopen och hur vi på bästa sätt skulle låta mig observera utan att störa eller skapa en stel stämning. Vi kom överens om att jag skulle bli presenterad i början av workshopen och i slutet skulle jag få säga nånting om vad jag tänkte för att avdramatisera det hela.

Vi hoppar förbi helgen och nu är det dags för genomförandet. Det första som gjordes var en incheckning, den gick ut på att alla fick ställa sig efter en skala på 1-5 efter sin energinivå den morgonen. Jag tyckte att instruktionerna till denna aktivitet var väldigt luddiga men det är en aktivitet som de gör varje vecka så det var nog egentligen instruktioner på helt rätt nivå. Det här var ett samtalsämne som dök upp i diskussionerna några gånger under dagens gång. Vissa tyckte att det var slöseri med tid och några tyckte att det var guld värt att bli sedd och få svara på frågan “hur mår du?”, något vi också diskuterat när det kommer till klassrumsledarskap, att se alla i gruppen. När jag och studiocheferna diskuterade det efter workshopen så nämnde vi några fördelar utöver just den att man blir sedd. Normalt sett så säger de sin siffra istället för att ställa sig i ordning. Det gör att man redan sagt den första grejen för dagen och det sänker tröskeln för att prata igen under mötets gång. Dels så startar det mötet på ett ganska avslappnat sätt som inte kräver att man är insatt i dagens mötesinnehåll det första man gör en måndagsmorgon. Det ger också de som leder workshopen en indikation på hur gruppen mår idag och kan då ta hänsyn till det under tiden. Det här är en aktivitet som jag kommer att lagra i bakhuvudet och kanske kommer att använda igen i klassrummet eller ute i skogen med mina scouter.

Därefter gick de vidare med en aktivitet som gick ut på att lära känna varandra bättre i grupper om tre. Här var J och C med i grupperna och därmed också i aktiviteten. Fördelen med det är att de ju faktiskt också är en del av gruppen och behöver lära känna och lära kännas, de leder genom att visa vilket är väldigt viktigt för att anses vara en bra ledare (Pinto 2016). Den möjliga nackdel jag kan se med det är att det gör det svårare för ledarna av aktiviteten att hålla koll på de andra grupperna, något som inte riktigt behövdes i den här gruppen iallafall.

Allmänt under dagens gång så tänkte jag på att övergångarna mellan aktiviteterna ofta blev lite oklara. Under en aktivitet hade några redan gått bort och börjat jobba innan all information hade kommit till dem och medans J avslutade föregående aktivitet så började hen plocka fram material för nästa. I samtalet med J och C, den andra studiochefen, efteråt så förstod jag att detta berodde mycket på dagsform.

Jag har för några veckor sen läst en kurs i anpassat ledarskap som handlar om hur man kan anpassa situationer för att passa personer med till exempel en NPF-diagnos. Många av de saker som förenklar för dessa personer förenklar för de flesta, något vi diskuterade i ett seminarium om specialpedagogik. Med den kursen som utgångspunkt så diskuterade vi lite enkla sätt man kan markera vad som gäller. Till exempel just att ha tydliga markörer när man startar eller avslutar en aktivitet för att skapa så lite distraktion som möjligt.

På samma tema så pratade vi om vikten att deltagarna kan förstå syftet med de olika aktiviteterna. Under den här workshopen fanns syftena formulerade i materialet som J och C hade men det förmedlades inte. Att ge syftet till deltagarna gör dels att det de gör upplevs mer meningsfullt men det kan också ge deltagarna en tydligare bild av vad som faktiskt är tänkt att det ska diskuteras och därför hålla sig till ämnet. Även detta är något som Pinto (2016) tar upp under avsnittet om en välfungerande grupp, att arbetet känns meningsfullt. Alltså kanske man genom att vara tydlig med sitt syfte inte bara får en bättre aktivitet just då i stunden men även en bättre fungerande grupp i det stora hela.

En annan sak som vi diskuterade var att möjligen införa EPA. Det var ett koncept som J och C hade använt tidigare men inte hade hört just det namnet på. EPA står alltså för Ensam, Par, Alla och är ett verktyg för att styra starten av diskussioner genom att deltagarna börjar med att tänka själv, därefter diskuterar med grannen och sen får dela med sig till hela gruppen. Det här är ett koncept vi pratat om och använt oss av mycket i vår utbildning. En stor fördel med det är att man hinner sortera sina tankar själv, kanske filtrera dem och slipa dem lite extra med grannen och sen dela dem i gruppen. Den här effekten nämns också i texten “Why Peer Discussion Improves Student Performance on In-Class Concept Questions” (Smith m.fl., 2009) även om de där pratar om hur förståelsen för koncept ökar efter till exempel en EPA så kan jag se en koppling till även mer flytande diskussioner.

Efter workshopen så satt jag som tidigare nämnt med J och C och diskuterade det jag sett och tänkt på, dels de saker jag nämnt ovan men även annat. Det var på ett sätt en väldigt bekant situation eftersom vi i utbildningen auskulterat många, både våra klasskamrater och andra lärare. Skillnaden i den här diskussionen var relationen mellan oss, tidigare har jag auskulterat antingen de som studerar samma utbildning som mig eller de som har en större kunskap än mig på området. Nu var det istället jag som satt på mycket kunskap vilket var lite annorlunda. Jag tycker att det blev en väldigt bra och givande diskussion, det var inte så att jag bara berättade vad jag tyckte och tänkte utan vi diskuterade verkligen de tankar jag haft och vände och vred på alternativen. Att jag kommer som en utomstående gör ju dels att jag kan se sånt som de kanske inte ens tänker på men också att jag saknar mycket av den kunskap som bor i gruppen om deras rutiner o.s.v. Det gör att jag kanske ifrågasätter saker som skulle må bättre av en förändring men även saker som funkar bäst på det sättet i just den gruppen.

Som en avslutning på min fundering kring just detta ämne skulle jag vilja skriva lite om just upplevelsen att vara en fluga på väggen, att vara där men inte riktigt där. Jag tycker att det är väldigt svårt att sitta tyst, jag är en pratglad människa som gärna ger mig in i diskussioner, här var det dock inte min roll och jag fick istället sitta och iaktta. Det var en ansträngning för mig men gjorde också att jag inte var en del av aktiviteten och då kunde observera den på ett annat sätt.

Och nu som en avslutning på hela blogginlägget tänkte jag dra igenom lite snabbt vad jag gör annat än att vara på en workshop. Jag har nu hunnit boka in alla mina intervjuer som jag kommer hålla, de kommer alla ske den här veckan så då kommer det bli fullt upp med analys av dom och rapportskrivning. (är du mer nyfiken om detta står det om det i ett tidigare inlägg “Vad gör jag här egentligen?”) Innan dess så är det måndag och därmed dags för ett till måndagsmöte som börjar om ca 10 minuter. Hörs nån annan gång med fler tankar och observationer!

Referenser

Pinto, J. K. (2016). Project management : achieving competitive advantage. Pearson. Retrieved from http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&AuthType=sso&db=cat07470a&AN=clc.493379e24a0448f180e2ed78ff42f6c5&site=eds-live&scope=site

Smith, M. K., Wood, W. B., Adams, W. K., Wieman, C., Knight, J. K., Guild, N., Su, T. T. (2009). Why Peer Discussion Improves Student Performance on In-Class Concept Questions. Science, volym(323), 122-124. doi: 10.1126/science.1165919

Vad gör jag här egentligen?

I mitt första inlägg här så presenterade jag mig själv lite grann. Nu när jag hunnit landa ordentligt och kommit in i arbetet så skulle jag vilja presentera lite vad jag ska göra för undersökning också. I den här kursen ingår nämligen att vi ska få göra en undersökning av en fråga vi själva, i samråd med praktikplatsen, valt.

På min praktikplats så arbetar de i så kallade studios. Jag har under ett tidigare inlägg pratat om ett måndagsmöte med en studio. I studion så är det inte säkert att alla arbetar med samma projekt men det är en grupp som samarbetar och som jag fattat det arbetar med projekt på samma tema eller inom samma område.

Det finns i projekten en yrkesroll som heter handläggare. De har både arbetsområden som klassiskt förknippas med arkitekter eller ingenjörer men agerar också samordnande för projekten och har ett visst mentorsansvar. Redan i min första kontakt med praktikplatsen så bestämde vi att det var just handläggarna jag skulle lägga mitt fokus kring.

Jag kommer att få möjligheten att intervjua tre stycken handläggare som alla är olika gamla och därmed har olika lång arbetslivserfarenhet. Mitt fokus kommer att ligga på hur de hanterar sin roll som ledare och mentorer. Som nämnt innan kommer datainsamlingen ske genom intervjuer och troligtvis även efterföljande samtal.

Som jag ligger till nu så är min intervjuguide nästan färdigställd, jag har ett sista möte för att kolla av den i eftermiddag. Jag har utgått mycket från Metodpraktikan (Esaiasson, P., Gilljam, M., Oscarsson, H., Towns, A. E., & Wängnerud, L. , 2017) när jag har utformat guiden, det är en utmaning att skriva den så att den är ett stöd för att få med allt men inte stör det naturliga samtalet eller får det att kännas som ett förhör. Det här är något vi också håller på att kolla på i vår andra kurs som jag läser parallellt med denna.

Mina tankar nu innan jag börjat intervjuerna är att åldern på mina intervjupersoner kommer att innebära vissa skillnader i ledarskap och approach. Det ska bli intressant att få undersöka det här närmare och se om mina tankar kommer att bekräftas eller krossas, eller kanske något där emellan.

Referens

Esaiasson, P., Gilljam, M., Oscarsson, H., Towns, A. E., & Wängnerud, L. (2017). Metodpraktikan : konsten att studera samhälle, individ och marknad. Wolters Kluwer. Retrieved from http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&AuthType=sso&db=cat07470a&AN=clc.f6641001edd04e3181b2b67ee239172c&site=eds-live&scope=site

Att sitta med i ett måndagsmöte

Under min andra vecka här så fick jag vara med på ett så kallat måndagsmöte. Måndagsmötena hålls i varje studio och har flera syften:

  • Det är en möjlighet för alla i studion att stämma av vad de andra jobbar med just nu.
  • Det är ett tillfälle för studiochefen att stämma av folks arbetsuppgifter och beläggningsgrad samt.
  • Det är också en möjlighet för studiochefen att föra vidare information från ledningen.

I början av mötet fick jag presentera mig och vad jag gör här. Det var skönt att få göra av två anledningar, dels fick jag känna att jag faktiskt var en del av gruppen och mötet och inte bara en utomstående observatör, dels så var det en möjlighet för mig att få slänga ut lite trådar om att jag gärna är med på workshops, möten och liknande.

Efter min snabba presentation av mig själv så fortsatte mötet på vad jag antar vanligt sätt. De hade ett protokoll att följa som mestadels berörde projekten de arbetade i nu. De kollade också beläggningsgraden för alla närvarande och diskuterade hur de skulle fördela arbetsinsatser. Jag tänkte på att det här är ett rätt lätt sätt att hitta den hjälp man behöver som enskild medarbetare eftersom frågan ställdes till hela studion.

Efter detta så diskuterades ett studiebesök som studion varit på. De diskuterade ett nyligen färdigställt byggprojekt från vinkeln arkitektonisk utformning med vissa på förhand ställda frågor eller fokusområden.

Efter en kort diskussion om när de skulle ha nästa studiolunch så avslutades mötet.

På mötet var det studiochefen som var den med en tydligt styrande roll, det var hans dator som var inkopplad till storskärmen och det var han som drev mötet. Utöver det så var ordet rätt fritt och mötet kändes inte så formellt. Jag reagerade på att det var några få i gruppen som hade den största delen av taltiden. Detta är något som är naturligt eftersom vi alla är olika i hur stor del vi vill ta i ett samtal. Jag tänker dock att det kan vara en viktig punkt att tänka på särskilt i ett möte där man vill få fram åsikter eller tankar. Jag säger inte att man nödvändigtvis måste agera för att det ska vara en helt jämn fördelning av ordet men att vara medveten om det kan inte vara en nackdel, det är viktigt att fundera på vad man antar att tysta personer har för åsikter och tankar.

De som talade mycket var till den delen jag kände till deras roller, handläggare eller andra typer av ledande roller. Jag vet inte om det här beror på att det finns en hierarki som spelar in i stor roll eller om det som jag nämnde ovan beror på olika personligheter, det är bara nåt jag reagerade på och som jag ska försöka hålla vidare koll på under kommande måndagsmöten.  

Hej och välkomna!

Jag tänkte att jag ska inleda den här bloggen med att förklara vad den faktiskt är och vem jag som skriver den är.

Jag börjar med mig själv, jag heter Frida och läser sista året på min utbildning på Chalmers. Min kandidat läste jag inom samhällsbyggnadsteknik och mastern jag just nu läser är lärande och ledarskap. Jag läser nu en kurs som heter lärande och ledarskap breddning och går ut på att jag ska få vara på en praktikplats jag själv valt.

Jag är uppväxt i Örebro och har länge haft ett intresse för naturvetenskap och teknik, det var det intresset som ledde mig till Chalmers och till en ingenjörsutbildning. Anledningen till att det blev just samhällsbyggnadsteknik var min morbror som visade mig en kartbild över ett system av avfarter och påfarter på en motorväg i Karlskrona. Jag blev väldigt fascinerad av hur något som i verkligheten såg så oordnat ut kunde vara helt symmetriskt på en karta, och dessutom vilket otroligt stor apparat det ändå är att bygga den här typen av trafiksituation. Om vi hoppar fram några år till mitt sista år på kandidaten så har jag kvar min fascination av broar och trafik men inser att jag inte alls vill spendera mitt yrkesliv på det. Efter en kortare livskris så fick jag tipset om MPLOL. Jag har länge varit scoutledare och mitt drömyrke under högstadiet var faktiskt lärare, alltså kändes det som att lärande och ledarskap skulle vara en väldigt bra lösning på min kris.

Så tillbaka till den här bloggen och vad den är för något. Under kursens gång kommer jag att vara på min praktikplats och observera så mycket jag kan, dessutom kommer jag att genomföra intervjuer med tre stycken handläggare på företaget om deras syn på sitt ledarskap i arbetet. De analyser och reflektioner jag gör under perioden kommer att hamna här i bloggen där jag ska diskutera mina reflektioner utifrån min kompetens i lärande och ledande.

Så, nu vet ni lite mer om vem jag är och vad det här ska bli för något. Välkomna hit!