fin

Jaha. Hörni. Det var det. Nu är det sista veckan innan jul här och tiden håller på att rinna ut. Det blir inte så mycket mer blogg än så här tror jag. Bloggtajm is over, Den Stora Finalen blommar ut till fullo. Helt makalöst tycker jag. Ni ska veta att jag sitter här och smilar nu när jag skriver detta, samtidigt som jag bli lite tårögd. Vilken resa detta har varit. Inte bara bloggen i sig, men hela utbildningen. Fantastico!

Så, nog om det. Minns ni min svensklärare? Jag började med att berätta vad jag skulle säga, jag sa det, och nu tänkte jag säga vad jag sagt. Dags att knyta ihop detta helt enkelt, det är hög tid för en resumé.

Att göra saker

I det inledande temat skrev jag om vad som sker på kontoret och vad som sker i skolan. Jag resonerade kring det egna ansvaret för lärandet och lite kring skillnader mellan lärandets kontext i skolan och på ett kontor. Slutligen funderade jag lite över likheter och skillnader mellan lärandesituationer på ett kontor och i skolan, och kom fram till den slutliga frågan om vad det egentligen är man ska lära sig när man jobbar.

Hur gör djur

Under detta tema låg fokus på att försöka kartlägga hur lärandet sker på kontoret, dels hur jag själv lär mig och dels hur jag tror andra lär sig. Jag tar upp bland annat kognitiv jämvikt, lärande genom aha-upplevelser, lärande genom iakttagelser, socialt lärande och situerat lärande. Till det skulle jag vilja lägga till spacing, vilket jag utnyttjar nu under själva resumén. Samtliga lärandemodeller är sådana vi behandlat i kursen Analysera lärande. I den kursen behandlade vi även lärandets olika faser, något jag också tar upp.

Lika som bär

De avslutande temat relaterat till lärandet handlade om vilka likheter och skillnader jag kunde se mellan delar av teorin som jag tagit upp i förgående tema och verkligheten som jag upplevde den. Jag fokuserade på lärande genom sociala sammanhang och lärande genom praktik. En skillnad gentemot det situerade lärandet var att man inte är helt fräsch när man börjar, eftersom alla har någon typ av utbildning relaterad till området när de börjar. Jag tar också upp en del iakttagelser jag gör beträffande feedback och dess tidsberoende, och kopplar detta till olika faser av lärandet. Slutligen reflekterar jag över variationsteorins koppling till lärandesituationer och hur denna kan appliceras på kontoret. Jag är oerhört nöjd med min fyndiga avslutning.

På 10 poäng, vart är vi på väg?

I det första temat relaterat till ledarskapet beskriver jag en syn på vad ledarskap kan vara varpå jag relaterar till ledarskapet på kontoret och inom företaget WSP. Jag går därefter in på ett sidospår där jag tar relaterar feedback till ledarskapsmodellen och ställs inför en tankenöt. Jag poängterar också kopplingen mellan lärande och ledarskap genom just feedback.

Hur funkar det?

Här kommer ledarskapet upp i kontexten motivation. Jag tar upp tre faktorer som jag tycker påverkar motivationen och beskriver hur jag ser dem i ledarskapet. Jag tar även upp en del motivationsmönster jag kunde se i svaren från intervjuerna jag hållit. Avslutningsvis funderar jag kring hur auskultationer skulle fungera i ingenjörsrollen.

AW

Det sista temat handlar om uppsamling av frågor och lösa trådar från tidigare teman. Jag frångår strukturen och resonerar lite kring lärandets sociala aspekter och hur lärandesituationer kan överföras mellan olika VFU-platser. Slutligen tar jag upp de frågor jag fått under bloggandets gång, och försöker besvara dem en gång till. Tack för frågorna Åsa och Veronika! De har varit välformulerade och mycket hjälpsamma, ni har verkligen utmanat mig i mina tankar och fått mig att tänka till på nya sätt.

 

Ja, det var i korta drag vad jag pratat om. Vad vill jag att ni tar med er? Hm, svår fråga. Jag hoppas ni tar med er fler perspektiv om lärande och ledarskap samt nya tankar och funderingar. Min förhoppning är nog att jag lyckats inspirera till detta. Jag är nöjd hursomhelst.

Slutligen vill jag också rikta ett stort tack till Anna och Karin, och alla andra på WSP. Ni har tagit hand om mig på ett väldigt fint sätt, och jag är så glad för tiden jag spenderat hos er. Jag har lärt mig mycket, och jag hoppas att ni också fått några nya saker att tänka på.

Tack för mig och ta hand om er!

AW

Det har blivit dags för bloggens sista tema. Redan tidigt, när jag strukturerade tanken bakom mitt skrivande, så visste jag att detta ledmotiv var givet. Varför då? Jo, jag tänkte att jag måste ha en buffert för allt som jag inte lyckats fånga upp under resans gång men som ändå ska få lite plats och utrymme. Det finns ju självklart hur mycket som helst man kan skriva om, men ifall det är så att någon fråga blev över så ville jag ha ett utrymme att besvara den också. Sedan tänkte jag att det borde finnas lite plats för de frågor eller funderingar från de genomtänkta kommentarerna jag fått, som jag inte lyckats besvara än. Det är min tanke med detta tema. Och vad har det med AW att göra? Jag tänker att en AW är bland annat ett forum för spridda funderingar som kan dyka upp i stunden och för sådant man funderar på men inte alltid hinner prata om under arbetsdagen. Då är det bra att kunna lufta dessa tankar.

Jag tänker också göra ett avsteg från min struktur, den funkar inte så bra för just detta tema. Men först en uppdatering om hur det går för mig. Datum för redovisning av projektarbetet har satts. Frågeställningarna har besvarats, och presentationer har påbörjats. Det känns som att det snart är i hamn, detta arbete och skrivande. Jag är glad åt de verktyg vi fått under utbildningen gällande projektledning i stort, jag har haft stor nytta av dem. Nu så här på slutet när man börjar få lite mjölksyra i huvudet, så är det väldigt värdefullt att ha en tanke, en struktur och en plan man kan falla tillbaka på och ändå veta att man kommer att uppnå sin målbild. Det ger onekligen även en trygghet man kan förlita sig på fastän man börjar bli sliten. Så projektledningsverktygen har kommit väl till pass!

Ledarskapets sociala aspekt

Jag lovade att ta upp något om ledarskapets sociala aspekt, så jag börjar med det. Min uppfattning efter snart åtta veckor är att ledarskapet är relativt decentraliserat här. Ansvarsområden delas upp mellan olika befattningar, och på så sätt delas olika delar av ledarskapet ut i gruppen. Det är inte en som sitter på allt (alltså verkligen allt) ansvar liksom. Lite beroende på hur man ser på saken kan man resonera på detta sätt. Eftersom ansvaren är uppdelade finns det också en hierarki, vilket gör att ledarskapet på sätt och vis inte är speciellt decentraliserat. Men om man ser på hur det faktiskt fungerar i det dagliga arbetet, så upplever jag inte att det finns en specifik individ som kan verka som flaskhals för någon av de uppgifter ledaren har. Om ledarskapet skulle varit centraliserat, så tänker jag att så hade varit fallet. Man arbetar i olika projekt och fördelar gracerna därefter. Jag upplever att ledarskapet är i mångt och mycket relationellt, och det tänker jag hänger ihop med att det också är decentraliserat i någon mån.

Jämfört med hur det är på skolor så tror jag det är värt att se vilka fördelar som kommer med att organisera ledarskapet på detta vis. Min uppfattning från VFU:er vi gjort på skolor är att ansvaret som den enskilda läraren har är ganska stort. Här delar man upp arbetsuppgifterna och således även ansvaret. Min analys är att det ger större möjlighet att ägna sig åt kärnverksamheten på något sätt. Och jag tror att lärarna har fått för mycket av portionen ansvar, vilket lett till att det emellanåt slår över. Om man pratar om ett delat ledarskap så känns det som att det inte alltid är ömsesidigt delat.

Till viss del finns redan detta i skolan. Som lärare har du kurser, men du är emellanåt också mentor. Det är ett exempel. Vanligtvis är det två mentorer per klass, och varje lärare har varsin klass. Eftersom de har just varsin klass blir det inte likvärdigt med strukturen här på kontoret. Jag tycker det skulle varit mer likt om en lärare hade haft fyra mentorsklasser och i gengäld färre undervisningstimmar.

Lärande i olika situationer på olika platser

Hur man kan samverka mellan olika kunskapskrav mellan olika kurser? Om ett elevarbete kan ses som en datapunkt där elevens förmågor och kunskaper kan extraheras, hur kan man skapa en datapunkt som flera ämnen kan ha nytta av? Kan eleven göra färre antal arbeten och ändå visa på förmågor och kunskaper i flera ämnen samtidigt? Håller inte elever på med extremt mycket dubbelarbete egentligen? Och vad har det här med WSP att göra?

Detta är något jag funderat ordentligt på. En lärandesituation som jag identifierat under min praktik här på WSP och som jag tror skulle kunna vara till nytta för elever baseras på interdisciplinärt arbete. Om vi utgår från exemplet att bygga ett hus, så är det hemskt många inblandade i detta projekt. Den ingenjörsmässiga kunskapen som ligger bakom produkten är både bred och djup. Och allting resulterar i en färdig byggnad. Så som jag ser på det, så bygger alla inblandade ett hus ur olika infallsvinklar. Några bygger hus med fokus på vilka dimensioner husets bärande element ska ha, några bygger hus med fokus på att det ska vara lagom varmt eller kallt. Några bygger hus med fokus på att man ska kunna slippa buller och oljud. Och om man vill, så kan man lära sig väldigt mycket av varandra. Det är något jag gärna skulle se mer av i skolan, och något jag tror kan effektivisera lärandet. Om flera ämnen skulle jämföra sina förmågor och kunskapskrav så tror jag att det går att göra en mycket större interaktion mellan ämnen än vad som görs idag. En effekt skulle vara att eleven fick se likheter mellan ämnen och bli mer tvärvetenskapliga. Vill man kunna göra nyanserade omdömen så tänker jag att det är ett bra sätt att träna sig på. För att konkretisera ytterligare så tror jag att ett studiebesök skulle kunna fungera som lärandesituation för flera ämnen. Tittar man exempelvis på ett mejeri finns det inslag av både kemi, miljö och hållbarhet, historia samt teknik för att ge några exempel. Precis som i byggnation av ett hus finns det många olika kompetenser som resulterar i ett och samma fenomen. Mer interdisciplinärt alltså.

Finns det något från skolan som kan vara till nytta här? Det här är en annan mycket intressant fråga. Jag fastnar lite i den, så jag har inget svar tror jag. Det som sätter käppar i hjulet för mitt tänkande är Åsas fråga: Har du några tankar kring hur man skulle kunna utveckla lärandet i organisationen även om man inte har lärandet som ett primärt mål? Jag tackar för den, men delar av frågan är för mig fortfarande en tankenöt. Det är just det här med lärande som primärt mål eller ej. I skolan är det primära målet att lära sig, på kontoret gäller det att man också säljer tjänster. Det handlar om en kompromiss mellan hur mycket tid man lägger på dessa två aktiviteter. En slutsats jag kan dra från mitt arbete som delvis handlar om hur lärandet kan utvecklas är att försöka svara på de två didaktiska frågorna ”vad” och ”hur”. För en nyanställd behöver man ofta veta vad det är man förväntas lära sig, och det är alltid bra att få en referens som visar hur det kan gå till. Är det en driven medarbetare så tror jag att den klarar sig ganska bra efter det. Min poäng är att bistå med verktyg för att veta var man är och var man kan ta vägen, samt hur det kan gå till. Detta är onekligen ett viktigt moment i en lektion som man skulle kunna ta med från skolan till näringslivet. Att inleda en lektion, att motivera den och att sätta den i en relevant kontext som belyser kärnan i det som eleverna ska ta med sig därifrån är inte alltid det lättaste, men absolut nödvändigt. Annars blir det svårt att orientera sig i lektionen och i längden, ämnet. Att med jämna mellanrum göra det på ett företag kanske inte heller skulle vara någon dum idé, det är åtminstone en intressant tanke.

Övriga frågor från tidigare inlägg

Okej, jag har lyft ut de frågor jag fått efter tidigare inlägg och hoppas att jag lyckas besvara dem.

Fråga: Något jag hade varit kul att läsa mer om nu när du tänker fokusera på ledarskap är om du kan se några likheter mellan skolan och WSP. Eller kanske hur du har upplevt någon ledarskapskopplad situation på VFU som är lik eller olik de du ser på WSP.

Jag hoppas att det jag skrivit under första rubriken svarar på frågan.

Fråga: Tror du de faser du identifierat ser liknande ut för alla? Går det då att identifiera vilket behov som finns i de olika faserna? D.v.s. tror du att det skulle gå att göra en lärandemodell över det?

Jag tror faserna ser relativt lika ut för de som har ungefär samma bakgrund. Att komma som ny till ett jobb innebär dock inte alltid att alla moment är helt nya. Har man tidigare arbetslivserfarenhet kan göra att man kanske börjar i en fas längre fram gentemot någon som inte har samma erfarenhet. Men jag tror ändå att man kan göra någon typ av lärandemodell, och att det ligger en latent som man måste undersöka noggrant för att hitta. Resultatet av en lärandemodell blir ju så som man faktiskt arbetar och vad man kan, hur mänskorna formas av verksamheten och det dagliga arbetet. Jag tänker också att man inte bara utvecklas i faser, utan även inom olika områden (förmågor, kunskaper, färdigheter). Och det tror jag att man kan identifiera lättare.

En skiljelinje som finns är den mellan att få ny kunskap genom lärande och att behålla och fördela kunskap inom gruppen. Det kan låta likadant, men jag vill göra en distinktion på lärandemodellen för när man lär sig som nyanställd och när man lär sig som ”gammal anställd”. I det senare fallet tänker jag att lärandet handlar med om Knowledge Management, något vi kort berört i Lärande i dysfunktionella organisationer. Och jag tror att de lärandemodellerna ser annorlunda ut, eftersom den som lär sig främst har olika erfarenhet och uppfattning om läroämnet som sådant.

Fråga: Som jag tolkar dig så tycker du inte att WSP kan följa upplägget med lärandesituation i deras projekt pga yttre omständigheter (som då är större än i skolan?) och att du tror att det hade blivit bättre om företagen hade fokuserat mer på lärandesituation. Intressant att det skiljer sig så mycket från skolan! Är det lärandesituationen i projekten eller hos medarbetarna du tror att man ska få in i företaget? (eller kanske båda)

Jag tänker att man borde få in lärandesituationen i projekten. Projektet ger en naturlig kontext för lärandet. Jag tänker att när man delar upp projektet i olika delar och moment så finns det en stor möjlighet att identifiera en del eller ett moment som man vill skapa en lärandesituation utifrån, för en specifik individ.

 

Så, jag hoppas att jag tolkade era frågor rätt och lyckades besvara dem. Strukturen i inlägget skiljde sig som sagt något denna vecka, och jag hoppas inte att det bidrog till ökad otydlighet. Detta var det sista temat jag planerat, och i nästa inlägg rundas följetången av. Det gick undan, tiden går fort när man har roligt.

Hur funkar det?

För att direkt svara på frågan om hur det funkar, så har det har blivit dags att lyfta ytterligare ett litterärt verk jag noga studerat i min ungdom. Boken heter ”Så funkar det!”, och visar hur många olika system är uppbyggda. Hur livet på en kryssningsfärja är till exempel, eller hur det kan gå till på ett flygplan (Det finns såklart fler, men jag minns inte riktigt allting). Jag tror också att det fanns en del mer detaljerade beskrivningar. Konceptet är att olika illustrationer visar på hur verkligheten fungerar. Boken använder sig av ikoniska modeller, något som vi stött på i kursen Analysera lärande och som ni kan läsa mer om i Gerlee och Lundh (2012). Hursomhelst, här kommer en bild på boken för er som undrar hur den ser ut!

Jag önskar att jag också kunde använda mig av ikoniska modeller för att visa er hur ledarskapet här på kontoret fungerar eftersom jag tycker de är så effektfulla och smarta, men som några av er känner till så är mina estetiska förmågor något begränsade (jag jobbar på det). Jag tror inte att budskapet skulle gå fram riktigt med tanke på att jag inte har så mycket tid på mig som jag skulle kunna behöva, så jag får använda mig av en konceptuell modell och beskriva för er i ord och med begrepp istället. Så målet med veckans tema är att ge mina erfarenheter och mina perspektiv på ledarskapet här på kontoret och från andra VFU-platser. Som jag sist lovade kommer inlägget kretsa kring motivation, så det är kontexten jag tänkte plantera mina tankar i. och för att besvara hur någonting faktiskt fungerar så är det relevant att identifiera vilka drivkrafter som verkar, var motivation i allra högsta grad blir relevant.

Veckans status

Ja, vad ska man säga om detta egentligen. Om jag skulle beskriva läget så är det ungefär som det ska och brukar vara tre veckor innan jul. I min lilla undersökning så ligger jag ganska bra till, men en svårighet står inför mig. Resultaten börjar trilla in, och det är dags att börja karva fram slutsatser genom analys. Jag insåg härförleden att just talet måste vara en faktor för att få nya tankar och perspektiv. Genom att diskutera får man också höra vad man tänker, och det borde underlätta de här processerna. I parallellkursen vi nu läser, Lärande i dysfunktionella organisationer, så har vi pratat en del om Kahnemans verk Thinnking, Fast and Slow där författaren beskriver två olika sorters tänkande. Detta gör han genom två system, System 1 och System 2. Och om jag förstått det hela rätt så är det jobbigt att tänka i System 2 och formulera sig samtidigt, medan att tänka i System 1 och prata samtidigt inte ställer till det allt för mycket för oss. Exempel på tänkande i System 1 är att räkna ut vad 6*5 är (ifall man kan sin multiplikationstabell väl), medan System 2 aktiveras om man istället ska beräkna 120*121. Själva kruxet träder in när man väl ska svara på frågan eftersom man då samtidigt tänker på vad 120*121 blir. Men jag tror att det underlättar tänkandet ändå, att försöka formulera det som är svårt att tänka på. Så statusen är väl sammanfattningsvis: ganska mycket System 2 helt enkelt. Men det är väldigt givande.

Veckans liknelse

Okej, ärligt nu då. Förra veckan var det med nöd och näppe som jag kom fram till en liknelse. Och nu är det svårt alltså. Men jag lyckades tillslut. Om jag skulle göra en liknelse för att beskriva ledarskapet jag upplever i mitt projektarbete så skulle jag utgå från en situation där man åker pulka.

Hur tänker jag då egentligen, undrar ni. Mycket befogad fråga. Jag vill lyfta ett par aspekter först:

Tillit och engagemang

När jag först sökte praktikplats så hade jag en uppfattning om vad jag kunde göra, men inget vidare konkret förslag på vad ett projekt skulle kunna resultera i. Att då med väldigt lite underlag kunna göra en bedömning om huruvida det skulle kunna bli något vettigt arbete av projektet eller inte tänker jag kräver en del tillit och engagemang. Även under projektets gång, när vi diskuterat frågeställningar och målbilder, så känner jag att det hela tiden funnits en tro om att mitt arbete kommer att vara till godo på något sätt. Detta är något som svarar mot människosyn Y som Dahlkwist (2012) lyfter i sin bok Lärarens ledarskap, nämligen att mänskan strävar efter att se en mening i arbetet som görs. Något mer Dahlkwist skriver om är att en av två viktiga faktorer för att öka intresset och motivationen hos elever är att använda mycket energi och inlevelse, eftersom engagemang sprider sig. Det är lite så jag känner här kan man säga.

Skapa tillhörighet

Fastän jag inte varit här speciellt länge än så är det väldigt lätt att känna sig hemma. Så har det varit även på andra VFU-platser. Det tänker jag har att göra med att de som jobbar som man kommer i kontakt med alltid har varit väldigt tillmötesgående och accepterande. Hur blir det så? Det tänker jag har med kulturen i gruppen att göra, något vi pratade om i kursen Leda individ och grupp. Där pratade vi om olika modeller för att beskriva gruppdynamiska processer, och en vi lyfte var Susan Wheelans modell om fyra olika faser en grupp kan befinna sig i. Jag tänker att detta är något man måste ta hänsyn till om man vill ta fram ett välfungerande arbetsklimat i gruppen. Jag upplever också att det finns eller funnits mycket av ansvaret att klara av arbetet ligger (eller har legat) hos individerna, vilket betyder att gruppen redan har en struktur och en trygghet i sig. För att komma dit så krävs det att man som ledare arbetat sig fram till denna punkt, och det tycker jag mig se att man gjort. En annan viktig poäng som man definitivt inte får utelämna är såklart gruppens förmåga av att ta hand om varandra och det kollektiva ledarskapet som jag introducerade förra inlägget med.

Skapa förutsättningar för utveckling

Eftersom en poäng med mitt arbete är att betrakta lärandet på kontoret med egna ögon och ett på något sätt oberoende perspektiv, så blir det svårt att bolla med handledarna om de uppfattningar jag har. De utgör själva en datapunkt i resultatet, så att resonera med dem skulle innebära att mina perspektiv skulle kunna bli färgade. Detta gör det hela lite svårare, men också mer utmanande vilket i det här fallet motiverar mig. Och detta ser jag i ledarskapet som påverkar mig här på praktiken så långt.

Det är också något vi lyft under kurserna Matematik, undervisning och bedömning samt Naturvetenskapligt och tekniskt lärande 1 när vi konstruerat elevuppgifter. Att skapa en uppgift som är lagom svår utan att vara omotiverande samtidigt som man inte gör den för lätt då den kan kännas meningslös handlar om att skapa förutsättningar för utveckling och utmaning. Detta är något jag också känner igen från UPP-kursen, då vi även den gången var fria att bestämma och forma själva projektarbetet vi ägnade oss åt.

Så vad har det här med en pulkaåkning att göra?

Jo, det är lite läskigt att åka pulka. Det kan gå lite snabbt emellanåt. Den man åker pulka med vill man därför gärna känna sig trygg med, och den behöver vara lika taggad på att åka pulka som en själv är. Tillit och engagemang alltså.

Att åka pulka med någon som inte alls är sugen är för det mesta ganska trist. Att åka pulka är en upplevelse man gärna delar med någon, det är egentligen inte så mycket som händer men det är ändå väldigt roligt att tänka tillbaka på gånger när man åkt pulka. Och där tänker jag att tillhörigheten spelar in.

Och det här med att skapa förutsättning för utveckling kan man tolka rent bildligt. Här, såväl som på tidigare VFU-platser, har jag fått möjlighet att testa min grej och har fått se hur det gick egentligen. Jag får komma hit, låna en pulka, klättra upp i WSP-backen och köra några åk. Ingen vet med säkerhet var jag hamnar eller hur det kommer gå i mina åk, spännande och motiverande tycker jag.

Veckans iakttagelser

Jag tänkte ägna veckans iakttagelse åt att berätta lite om de som arbetar här på kontoret. En fråga som jag ställt i min undersökning jag gör parallellt med bloggandet är hur de ställer sig till vidare inlärning. Genom denna fråga har jag fått reda på att det inte är någon som känner sig direkt omotiverad till vidare inlärning. Alla känner att det finns möjlighet för dem att bli stimulerade i sitt arbete. Vad beror det här på? Jag tror att en av anledningarna är att arbetet som man utför är så pass varierande att det tar en stund innan man tröttnar på det. Jag tror också att en av anledningarna är att man blir lagom mycket utknuffad ur komfortzonen samtidigt som man alltid har ett stöd tillgängligt i kollegorna runt omkring en. Jag tror också det beror på att man är fri att utvecklas åt den riktning man själv känner intresserar en. Detta tror jag för att det är sådana mönster jag tycker mig se i svaren jag fått när ställt frågan till dem jag intervjuat.

När vi haft VFU-kurser på skolor är min uppfattning att en av anledningarna för att bli bättre som lärare är att man kan se att eleverna kan utvecklas och växer mer om man själv blir bättre. Jag tror det är samma här. För varje projekt man genomför får man lite nya perspektiv, och man tar med sig en ny erfarenhet var gång.

Under kursen Leda individ och grupp pratade vi kortfattat om Daniel Pinks motivationsmodell, och vi har stött på den lite grann i kursen Lärande i dysfunktionella organisationer också. Pink pratar om begreppen Mastery och Purpose, och de tänker jag passar in här. Man strävar dels efter att bli bättre på det man gör (Mastery) och dels för att man känner att arbetet uppfyller en mening för en själv (Purpose). Elmholdt, Dauer Keller och Tanggard (2015) tar upp självregleringsteorin som också bygger på liknande uppdelning av vilka behov som skapar grund för bland annat motivation, och benämner behoven som Autonomi, Kompetens och Relationer. Jag tycker att även den modellen går att applicera i det jag ser.

Veckans reflektioner

Min reflektion för veckan, som också får avsluta mina samlade tankar om ledarskap och motivation, tänkte jag ägna åt att resonera lite kring auskultationer. Som lärare kan man auskultera varandra, vilket innebär att man deltar på varandras lektioner och ser hur man gör. Detta handlar om ett utvecklingsarbete av lärarna och i förlängningen även verksamheten. En annan konsekvens är att läraren som auskulterar inte kan hålla en egen lektion under auskultationstillfället, så ur ett annat perspektiv försvinner också arbetstid från själva kärnverksamheten. Från en tidigare VFU jag haft fanns tid för auskultation inräknad för lärarna, vilket jag ser som ett resultat från ledarskapet i den organisationen. Jag vill se det som ett resultat, för auskultationen kan resultera i en mer motiverade medarbetare, av lite samma anledningar som jag beskrivit ovan. Så hur kan man auskultera varandra som ingenjörer? Är det en modell som kan fungera här? Händer det redan, fastän jag inte ser det? Frågorna är många, svaren är få. Jag får grunna vidare lite på det.

 

 

Referenser

Dahlkwist, M. (2012) Lärarens ledarskap – relationer och grupprocesser. Stockholm: Liber.

Elmholdt C., Dauer Keller H., Tanggard L. (2015) Ledarskapets Psykologi – Att leda medarbetare i en föränderlig värld. Malmö: Gleerups.

Gelrlee, P., Lundh, T. (2012) Vetenskapliga modeller – Svarta lådor, röda atomer och vita lögner. Lund: Studentlitteratur.

På 10 poäng, vart är vi på väg?

Innan vi börjar med något som helst annat så vill jag göra en liten återblick på vad som hänt, och sedan lyfta vad som kommer att hända. Ett typiskt bra knep för att skapa ett sammanhang för en lektion till exempel. Hursomhelst, detta är mitt fjärde av sex planerade teman. Det börjar dra ihop sig. De tre första teman som jag skrivit handlade om Att göra saker, Hur gör djur och Lika som bär. Övergripande för dem var att de handlade om lärande. Nu är det nytt tema: På 10 poäng, vart är vi på väg?, vilket följs av Hur funkar det? och AW. Min tanke är att övergripande för dessa teman är att de kommer att riktas in mer på ledarskap.

Nu vill jag sätta fokus på det videoklipp som jag länkade till i slutet av förra inlägget. Jag tänkte att det starkt kopplar till ledarskapet ibland, och hur det kan kännas emellanåt. Nu, innan någon vidare värdering läggs i detta vill jag vidarebefordra ett perspektiv på situationen klippet belyser som jag fick härom veckan. Jag visade klippet för en kollega och frågade: ”Känner du så här ibland?”. Personen i fråga höll absolut med, och delgav det nya perspektivet. Det handlar också om att lita på varandra, att inte ständigt sitta vid ratten behöver inte vara en dålig sak. Det tycker jag är tänkvärt, och en bra poäng i sammanhanget. Just en bil kanske inte styrs så mycket av gruppens kollektiva beslut, men någon typ av organiserad massa bestående av människor kan ibland göra det. Underliggande teori om detta handlar om det relationella ledarskapet tänker jag. Vi återkommer till det.

Veckans status

Ja, efter att jag nu då ägnat tre inlägg åt lärandet så känns det lite jobbigt att byta spår. Dags att tänka om, kämpigt. Men, jag tänkte å andra sidan att jag kan göra en intressant twist på detta byte av område! Lärande och ledarskap hänger ihop i mångt och mycket, så jag tänkte att jag kanske återkommer till lärandet jag skrivit om och belyser ledarskapet utifrån det perspektivet. Jag tänker att det är en rimlig grund att börja från, eftersom den ansatsen nu mejslats fram under november månad. Lärandet som jag lyft fram är lärande genom sociala sammanhang och lärandet genom praktik. Så jag tänker att ledarskapet kommer kretsa kring det sociala ledarskapet och motivation och ledarskap.

Veckans liknelse

Jag skulle nog vilja göra en liknelse mellan ledarskapsprocesserna som jag upplevt hitintills och det som händer på en hajk. ”Wow”, tänker ni då förstår jag, ”nu har han verkligen ansträngt och gjort ett desperat försök att få fram en liknelse av något slag”. Och det har jag. Men det stämmer ändå ganska bra om man tolkar liknelsen lite.

Att gå på hajk går i huvudsak ut på att gå en sträcka i naturen. Därtill kan man uppleva naturen, umgås, koppla av, få miljöombyte, elda, sova i vindskydd och allt därtill. Men jag tänker att man i huvudsak vandrar runt i skog och mark. När man går runt där i skogen behöver man lite färgmarkeringar på träd eller stenar då och då för att vara säker på vägen, fast vi samtidigt kan se stigen framför oss. För om stigen plötsligt tycks försvinna, då blir det snabbt ganska besvärligt utan markeringar. Lite samma är det som jag upplevt det här. I huvudsak uträttas ett arbete på kontoret som kan jämföras mot att man på en hajk går på en stig, och man ser den. Man vet vad man ska göra i sitt projekt. Ledarskapet på hajken består till viss del av färgmarkeringarna, och här på kontoret hålls veckovisa måndagsmöten för att ”keep on track” och se till att alla har en väg framåt. Min andra tanke om liknelsen mellan ledarskapet och hajken är att båda handlar om många aspekter. Elmholdt, Dauer Keller och Tanggard (2015) skriver om att ledarskap bland annat handlar om att motivera, hur man agerar i förändringsprocesser, konflikthantering och hantera psykosocial arbetsmiljö. I en hajk ingår också många aspekter, men kruxet är att det är svårt att på förhand veta vilken aspekt som man kommer att behöva hantera. Kommer man bli osams, kommer man deppa ihop för att man går vilse, kommer man behöva tänka om i något skede. Och likheten är att man hela tiden måste övervaka och hantera dessa aspekter så att det inte på något sätt uppstår en kritisk situation.

Veckans iakttagelse

Innan vi går in på de två aspekterna av ledarskap jag vill kika närmre på tänkte jag berätta lite om hur det är strukturerat på WSP. Eftersom detta globala företag med ungefär 39 000 medarbetare utspridda världen över (varav 4000 här i Sverige), så finns det också ett system för hur ledarskapet fungerar och är uttänkt. På hemsidan företaget tillhandahåller kan man hitta verksamhetsplanen. Den beskriver hur företaget är tänkt att fungera. Arbetet som utförs består i princip av tre processer, lednings-, uppdrags-, och stödprocesser. Uppdragsprocessen är huvudprocessen. Så i huvudsak så arbetar man i olika uppdrag. Ledningsprocesserna arbetar fram policys och strategier bland annat, och i stödprocesserna ingår ekonomi, juridik, HR, och IT. WSP Sverige är som många andra företag indelat i olika avdelningar och regioner. Inom regionerna finns olika kontor. Avdelningarna består av flera grupper. Ledarskapet följer även denna nivåindelning om jag förstått det hela rätt. Så fungerar WSP lite kortfattat. Eftersom jag sitter tillsammans med ett par olika grupper, som är en del av en avdelning, på ett kontor i Göteborg så är det min utgångspunkt för mina iakttagelser och reflektioner.

Det som jag sett hitintills är att det finns en väl utarbetad rutin kring hur själva uppdragsprocessen går till (eftersom det är företagets huvudprocess). När det kommer till projektledning så finns det väl implementerat i det dagliga arbetet. Kulturen av projektledning är väl förankrad i samhällsbyggnadsbranschen över lag. Dels eftersom ifall man ska bygga exempelvis ett hus så är det svårt att börja med taket innan den bärande konstruktionen är byggd. Dels eftersom man jobbar i just projekt som avses genomföras under en viss tid. Projektledning blir väldigt konkret på något sätt, och projektledarens roll är ändå tydligt definierad skulle jag vilja säga. Jämfört med praktikerna vi haft på skolorna så känns termen ”projektledare” lite mer varierad i de sammanhangen och att den har en lite bredare innebörd emellanåt i den mån jag stött på den. Kanske har det med att göra att just ett ”projekt” är lite olika saker om man jämför här med de andra sammanhangen jag varit i. I utbildningen har vi pratat om projektledning ibland annat Lärande och ledande i dysfunktionella organisationer (DO), samt i Utvecklingsprojekt i praktiken (UPP). I båda dessa kurser har vi tillägnat och använt oss av olika verktyg för projektledning. Gantt-scheman, tidsplaner, att bryta ner projekt i aktiviteter, att tydliggöra roller och ansvarsfördelningar, att göra avstämningar och hur man hanterar förändringar i projekt – är några exempel på sådant jag sett både här och i ovan nämnda kurser.

Just i samhällsbyggnadsbranschen är det vanligt att arbetet delas upp mellan flera olika discipliner. Exempel på discipliner är Mark (som håller på med markarbete) och Styr och regler (som håller på med styrning och reglering av alla system som finns i ett hus, exempelvis belysning och passagesystem) eller Konstruktion (som håller på med dimensionering av byggnadens bärande delar). Så mellan disciplinerna fungerar projektledaren som en länk och för att driva projektet framåt, vilket görs i projekteringsmöten. Även inom disciplinerna finns projektledning. I stort så tycker jag att strukturerna fungerar lika varandra (ledning mellan och inom disciplinen), men det jag tycker skiljer är kommunikationen inom de olika disciplinerna, och det jag syftar på är innehållet i kommunikationen.

Kommunikationen mellan disciplinerna handlar bland annat om vilken disciplin som behöver veta vad, och vem som kan svara på den frågan samt om vilka förhållanden som råder, vilka randvillkor som definierar själva situationen. Kommunikationen inom disciplinen handlar mer om hur lösningar ska tas fram. Ja, det här är att hårdra i stor utsträckning, så jag får be om lite förbehåll för mina iakttagelser. Men det gör det hela mycket intressant om vi byter perspektiv och för en sekund tittar på hur feedback lämnas och fås i min klumpiga modell för vad som sägs och när det sägs.

Om vi utgår från Hatties och Timperleys (2007) modell för feedback så baseras den på tre grundfrågor som besvaras för effektiv feedback, vilka kan verka på lite olika plan eller nivåer. Nivåerna är på uppgiften, på själva utförandet, på egenkontrollen och på själva jaget. Grundfrågorna är, för er som inte läst eller glömt bort: Var är jag på väg? Hur går det för mig, hur tar jag mig dit? Vad är nästa steg?

Så slutligen, min iakttagelse. Trots att det är en liknande projektledningsstruktur inom och mellan disciplinerna så skiljer sig den feedback man får och lämnar i de olika sammanhangen. Det tycker jag är intressant, för det säger något om vad man behöver lära sig samt när och var man får reda på det.

Vilken typ av feedback får man inom och mellan disciplinerna då? Jag hoppas att jag kan återkomma i frågan!

Veckans reflektion

Ja, nu kom jag varken in på det sociala ledarskapet eller motivation och ledarskap, vilket jag i början lovade att jag skulle göra. Men håll till godo, det finns ett par inlägg kvar! Jag tyckte det var viktigt för er att få en kontext och en bakgrund till hur jag ser på ledarskapet här på kontoret. Och jag tänker att feedback är en bra brygga mellan lärande och ledarskap som ytterligare tydliggör sambanden mellan dessa kunskapsfält. Och när man funderar på det, så vad är egentligen skillnaden mellan lärande och ledarskap? Nästa vecka: ledarskap och motivation!

 

 

Referenser:

Elmholdt C., Dauer Keller H., Tanggard L. (2015) Ledarskapets Psykologi – Att leda medarbetare i en föränderlig värld (1:a uppl.). Malmö: Gleerups.

Hattie J., Timperley H. (2007) The Power of Feedback. Review of Educational Research, vol. 77, nr. 1, ss. 81-112. DOI: 10.3102/003465430298487.

Lika som bär

Veckans tema handlar inte om bär utan snarare om teori och praktik. Förra temat tog upp en del likheter, och nu tänkte jag spinna vidare på det.

Jag tyckte det var så kul med en liten personlig anekdot där i början av förra inlägget, lite för att sätta stämningen liksom. Så jag har funderat ut en bra som har med likheter och skillnader att göra. Den är inte så kopplad till just mig, men den passar bra in och är himla rolig. Den handlar dels också om min lillasysters förmåga att kontra i sociala sammanhang. Hursomhelst, här kommer den:

Under en semester på en semesterort en bra bit söderut, när min lillasyster var drygt tre år gammal, så träffade familjen av en tillfällighet på en arbetskollega till vår lilla pappa. Arbetskollegan och lillasystern, som då satt i en barnvagn, introducerades för varandra. Kollegan konstaterade ”Jaha, jag trodde du var en pojk!”, varpå min lillasyster kontrade med ett något otydligt uttal efter ungefär 0 sekunder med ”Och jag trodde du var en hund”. Så det kan gå när man likställer och jämför.

Veckans status

Först och främst så vill jag lyfta en svårighet som jag stött på. I mitt arbete så angriper jag en frågeställning från ett antal olika perspektiv. Det är svårt. Jag måste förstå frågan på ett antal olika sätt, och förstå svaren därefter. Sedan ska jag försöka svara frågan. Ur vilket perspektiv då? Mitt eget, men också så att jag möter förväntningarna på något sätt. Jepp, det är lite förvirrande. Men kontentan av mitt grubbleri är att jag tycker det är svårt att behandla alla dessa perspektiv på samma gång. Det är inte helt lätt att ta en promenad i någon annans skor alltid. Men det är givande, och framför allt: väldigt intressant.

Övrigt om statusen annars, är att det redan hunnit bli halvtid. Trots mitt problem så känner jag mig ganska trygg fortfarande, jag tror jag har en metod för att lösa problemet, ett sätt att ta mig an perspektiven. Men det kräver att man är skärpt, och inte bara ser det man vill se eller hör det man vill höra.

Veckans liknelser (eller skillnader)

I det förra inlägget tog jag upp tre lärandemodeller som jag tyckte mig uppleva i mitt eget arbete. Jag tog även upp ett par lärandemodeller som jag upplevde mig kunna identifiera jämförelsevis mellan VFU-platserna. Jag tänkte fördjupa mig lite i dessa sistnämnda här:

  • Lärande genom sociala sammanhang
  • Lärande genom praktik

Så vilka skillnader tycker jag finns mellan modell och verklighet? Ja, för att försöka säga något om lärande genom sociala sammanhang så tänker jag att lärandets sociala natur absolut kan befästas, men att omfattningen kanske varierar. En skiljelinje som finns är att den som lär sig annars skulle vara en ensam utforskare, och jag tycker mig ändå se till stor del att mycket lärande sker på egen hand. Min erfarenhet är att man ändå vill göra sin lösning på problemet, och göra avsteg från det som man kommer fram till tillsammans. Man får då sin personliga twist på lösningen till problemet.

En annan skillnad är att lärandet sker i olika stor utsträckning mellan de som interagerar, under diskussioner tycker jag. För det mesta så utgår man från ett problem som inte är gemensamt, utan det är någon som undrar något specifikt och ber någon om hjälp. Deweys tankar om att normal kommunikation är det som föder och befäster idéer faller lite där, eftersom den som undrar något har siktet inställt från början och har arbetat fram en fråga som den vill förstå svaret på, snarare än att man upptäcker idén under samtalets gång. Kanske befäster man nya tankar och idéer simultant, men det man vill veta är ju ändå belyst på förhand.

Beträffande lärande genom praktik, eller situerat lärande, tycker jag mig också se en skillnad. Det situerade lärandet bygger lite på att erfarenheter får man bara genom att delta i praktiken och man lär sig mer genom att praktisera mer. Jag menar att det stämmer, men att man också kommer in i lärandesituationerna med en viss sedan tidigare kunskap som man kan tillgodoräkna sig. För att hårdra det hela, om jag inte läst kurserna på Chalmers, hade jag ändå lärt mig samma sak som om jag börjat som exempelvis lärare eller konstruktör med en gång? Jag tänker att en långtgående argumentation för situerat lärande kan tillslut generera argumentet ”det behöver man inte lära sig, det är sunt förnuft”. Så skillnaden jag ser handlar om att lärandet inte uteslutande baseras på praktik, utan att en viss teoretisk kunskapsbas ändå är relevant för lärandet.

Avslutningsvis skulle jag bara vilja lyfta fram en skillnad som jag upptäckt i mitt eget lärande, det som jag förra gången skrev om relaterat till kognitiv jämvikt som sattes ur balans. En skillnad är att inte all erfarenhet är ny, och att man redan har en metod för att strukturera sitt tänkande utifrån de erfarenheter jag förskansat mig i min utbildning. En del av denna struktur kan jag behålla för att lära mig nya saker som är likartade de jag redan känner till. Däremot, när jag lär mig ett nytt perspektiv som ger ett nytt sätt att betrakta världen på, då håller jag med om att strukturerna på något sätt ändras.

Veckans iakttagelser

Min känsla om att man även som nyanställd på en arbetsplats genomgår en del olika faser har förstärkts. Detta genom att titta på när man egentligen behöver lära sig något. Hur ny är utmaningen man ställs inför? Har man träffat på något liknande förut? Och i hur stor utsträckning är utmaningen i så fall lik det man tidigare gjort? Värt att notera är att även fast man har en erfarenhet och en kunskap om hur det går till på en arbetsplats eller i en roll, så kan man hamna i en ny situation. Och då är man i samma position som den nyanställde, med skillnaden i vad man har i sitt bagage.

Även när man ser till momentet feedback så kan det här med faser identifieras. För en nyutexaminerad kan det vara värdefullt att få feedback, medan det för en med mer erfarenhet kan vara värdefullt att ge feedback (även om det självklart är lika viktigt att ge feedback som ny som det är att få som äldre). Min tanke är att det är något slags beroende av tiden. Ju mer tiden går, desto mer lär man sig och i desto större utsträckning kan man själv ge feedback baserat på sina erfarenheter. I början har man alltså kanske mindre förmåga att ge feedback och större behov av att få, då baserat på mängden kunskap man besitter. Efter ett tag har förhållandet vänts tänker jag.

Min sista faktor som också på något sätt kan stå till grund för att det finns olika faser i lärandet är att man kan koncentrera sitt lärande på olika områden beroende på hur fräsch man är i gemet och hur specifika mål man har med lärandet. För en nyanställd kan ett projekt handla om att bara orientera sig, medan det kan för en som arbetat längre kan handla om att kunna göra en pricksäker tidsplan. Men, en tidsplan är inte alltid en tidsplan. Även om man har en erfarenhet av att skriva tidsplaner för en viss storlek på projekt, så kan det ju bli en ny grej att skriva en tidsplan för ett dubbelt så stort projekt till exempel. Så även fast man har mycket erfarenhet med sig, så kan man ibland få koncentrera sig på att uppnå ett mer övergripande mål precis som den relativt oerfarne.

Det jag försöker fånga är att man får ut lite olika av sitt lärande, och sitt arbete som det också handlar om, beroende på hur långt man kommit i förhållande till sin egen startpunkt. Jag tänker att det går i linje med vad Phillips och Soltis (2012) skriver i det femte kapitlet under rubriken ”Riktlinjer för pedagoger”.

Veckans reflektioner

Vad lär man sig? Det var den första frågan jag ställde mig. Nu har jag nog utvecklat den lite. Vad lär man sig när? The plot thickens. Än mer intressant blir det när man börjar fundera på den här frågan: Hur lär man sig och vad lär man sig, och när lär man sig detta?

Om vi tar en liten stund och reflekterar över vad Lo Mun Ling skriver i sin bok Variationsteori – För bättre undervisning och lärande (2013), och samtidigt återkopplar till reflektionen i det andra inlägget (som handlade om att designa lärandesituationer) och Veronikas mycket intressanta kommentar där, så ska vi göra en sista djupdykning i detta. När vi tidigare i vår utbildning gjort en ansats för att besvara frågan hur och vad man lär sig i de gymnasiala ämnen vi kommer kunna undervisa i som lärare har vi lutat oss på variationsteorin. Författaren har en mycket talande bild som beskriver hur författaren kopplar samman hur och vad till ett lärandeobjekt. Författaren skriver där också att lärandeobjektet förändras med tiden, vilket jag kopplar till mina funderingar kring de olika faserna i lärandet.

Om vi tittar lite på vad det är man lär sig i lärandeobjektet så har detta en struktur och en innebörd. Författaren beskriver begreppet struktur som att det handlar om relationen mellan en del och en helhet. Vet vi 1)hur ett par ögon ser ut, och 2)hur de relaterar till resten av en kropp, så har vi urskilt strukturen på kroppen så fort vi ser ögonen. Dock, måste vi förstå innebörden av ögonen, att det är ögon, för att kunna säga något om strukturen. Och ibland är det så att man ser strukturen först och därefter förstår innebörden. I det här fallet, så går det också att förstå att det är ögon först när vi sett kroppen, ögonen och ögonens relation till kroppen.

Okej, så om jag relaterar detta till lärandet i skolan och på de VFU-platserna jag besökt så tycker jag mig se en skillnad mellan lärandesituationerna eller lärandeobjekten. När jag har en lärandesituation för en gymnasieklass kan jag ge både innebörd och struktur om vartannat. Men jag kan inte ge hela helheten riktigt. Jag kan ge ögon, jag kan ge näsa, jag kan ge mun, för ett påhittat och modellerat ansikte. Men jag kan inte ge det ansikte som de kommer stöta på i verkligheten, som jag sett att man får genom praktikerna vi haft. Jag kan ge en innebörd till eleverna, men den blir inte riktigt samma som när de får en annan helhetsbild när de sedan börjar arbeta. Om jag konkretiserar så menar jag ungefär så här: Det är inte samma sak att stå i ett klassrum och ha en klass helt själv som att ha övningsundervisning. Det är inte samma sak att dimensionera ett bjälklag i ett hus som faktiskt kommer att byggas jämfört med i ett exempelprojekt som görs i en materialkurs. Med oss från skolan får vi delar som är bra att ha för att genomföra en lektion eller för att beräkna höjden på ett balkliv. Skillnaden är att i skolan får vi delar och en innebörd, och efter skolan får vi fler delar och en annan innebörd. Och i till en början i arbetslivet så tror jag det är en stor utmaning att strukturera de delar man har med sig och se innebörden av dem. Så en viktig komponent i lärandet är nog att synliggöra detta på något sätt, innan man går vidare och reflekterar över vilka kritiska drag och aspekter som förekommer.

Nu har jag reflekterat lite kring lärandet. Jag tänker att det är dags att byta spår och lägga över växeln till att styra in på nästa veckas tema: På 10 poäng, vart är vi på väg? Min ambition är att försöka hålla ångan uppe. Lo(o)k out for the next post.

Jag tänkte avsluta med att introducera en förberedelseaktivitet som ni kan ta till er och fundera på till nästa gång (läs: flippat klassrum). Titta på följande video till nästa vecka!

https://www.youtube.com/watch?v=eEpe5_wegbY

 

Referenser:

Phillips, D.C., Soltis, J.F. (2016). Perspektiv på lärande. Lund: Studentlitteratur.

Ling, L., M. (2013). Variationsteori – För bättre undervisning och lärande. Lund: Studentlitteratur.

Hur gör djur

Okej, så välkomna till veckans tema och inlägg. Jag vill inleda med en lättsam provokation och en viktig del från den gamla goda tiden, bokläsning med farmor.

Ofta när jag har ett problem så brukar jag tänka på hur detta problem löses i naturen. Jag brukar tänka ”Hur gör djur?” och tänka att jag själv som människa också är ett djur och därför kan kopiera andra djurs lösningar för att komma fram till olika alternativ på svar. Det fungerar ganska bra emellanåt faktiskt.

När jag var liten så brukade jag gå upp till farmor och läsa böcker med henne. Det var ett stort nöje för oss båda, och jag tyckte att farmors bokhylla var välfylld. Jag upplevde den som omfattande till storleken (det är två hyllplan längs ner vid golvet) och välsorterad (vilket den synnerligen är, om man granskar den lite). Det fanns då en bokserie som hette ”Mina Första Faktaböcker” som var just faktaböcker av olika slag. En av dem var följande:

Och där kunde vi läsa om hur sprutfiskar jagade, hur basilisker kunde springa på vattnet, hur ormarna övervintrade och hur cikadorna kunde låta så fruktansvärt högt. Bland annat. Där var min första input på hur det kan fungera i naturen.

Så hur gör vi här på kontoret? Hur tror jag att man lär sig? Det är vad veckans tema innebär och kommer handla om. Först tänkte jag beskriva hur jag själv gör och hur jag själv lär, och sedan lite hur jag gjort och hur jag lärt på tidigare praktikplatser. Slutligen följer en iakttagelse av utvecklande karaktär.

Veckans status

Så hur arbetar jag själv här på WSP hitintills? Så lättsamt som möjligt, hehe. Man kan lite skämtsamt säga att som konsult säljer man ju timmar, så konceptet är att arbeta så långsamt som möjligt (nu är ju inte jag konsult, men ni fattar.). Nej, jag gör faktiskt saker. Och alla andra gör verkligen saker och inte speciellt långsamt heller för den delen. Om jag beskriver min dag, så ser den typiskt ut så här:

Kommer till kontoret ungefär klockan 08.00. Hänger av mig och startar min dator. Funderar därefter på vad jag gjorde förra gången jag var här, och vad jag ska göra nu. Under en liten kvart eller så, så skriver jag ett schema på vad jag ska åstadkomma under dagen. Därefter betar jag mig successivt igenom detta schema. Vi tar lite gemensam fika och lunch däremellan, och runt 17.00 går jag hem.

På mitt schema varierar uppgifterna, och för tillfället håller jag på att göra en datainsamling. Insamlingen består till stor del av att hålla intervjuer. Jag pratar då med personer och gör därefter en sammanställning av samtalen. Emellanåt har jag även möten med mina handledare för att stämma av situationen och redovisa mitt arbete så långt. Det blir ett och ett annat måndagsmöte också. Där pratar gruppen om vad de gör och när de ska göra detta. För närvarande är också en del av arbetet fortfarande att planera vad jag ska göra när. Så jag planerar också en del, och eftersom jag själv är den som utför mitt arbete så kan man säga att jag har en del internmöten. I övrigt gör jag mycket som Ernst: Känner in rummet. Mycket behagligt må jag säga.

Vad det lider så kommer min typiska dag att ändras något, jag kommer att vara med på lite projekteringsmöten. Ganska mycket möten alltså, av olika slag och i olika konstellationer. Bulken i arbetet är dock att sitta och knåpa vid datorn, sammanställa intervjuerna tar en stund. Att utkristallisera behoven är också något jag kan fundera på mycket över. Men jag försöker att inte göra det för länge åt gången, för då är det lätt att fastna. Jag arbetar mellan två avdelningar, och jag sitter permanent på den ena.

Så hur lär jag mig?

För att börja svara på det så tar jag vid var vi slutade på förra inlägget. Vad är det egentligen man lär sig på kontoret? Vad är det som jag lär mig? Ja, som jag beskrev ovan så lär jag mig en hel del om hur verksamheten fungerar. Jag lär mig också hur jag ska arbeta i mitt projekt, rent praktiskt. Jag lär mig också att samverka med andra, genom alla möten jag är med i. Jag lär mig även det jag håller på med i själva projektet. Nu kan det verka som att jag skrivit samma sak typ tre gånger, men jag vill ändå skilja på momenten. Jag hoppas ni accepterar min uppdelning.

För att fortsätta svara på frågan kommer jag referera ganska mycket till Philips och Soltis bok Perspektiv på lärande (2016). Ni hittar fullständig referens i slutet av inlägget. Boken tar upp flera olika lärandemodeller, och jag tänker utgå från dem för att beskriva hur jag lär mig det jag lär mig. Till att börja med känner jag att jag befäster eller testar mycket kunskap av sådant jag lärt mig från tidigare kurser om just lärande. Jag känner att när författarna pratar om kognitiva strukturer och de mekanismer som aktiveras när vi pratat om lärande under tidigare kurser och praktiker, så är det en viktig del i min process i alla fall. Jag kom hit med en kognitiv struktur, och nu får jag testa den, typ. Jag tänker att det blir lite neurala obalanser när jag får stöta det jag fått med mig av teorin mot empirin jag nu upplever. Författarna skriver om detta som en slags kognitiv jämvikt som sätts ur balans.

I de möten och intervjuer jag håller så känner jag att jag lär mig genom att göra, något som Philips och Soltis beskriver i den gestaltteoretiska lärandemodellen. Det är inte så att jag förstår med en gång, men när jag sammanställer mötet eller intervjun och reflekterar över situationen, så förstår jag och lär mig. Författarna skriver om att den lärande kommer till insikt, vilket också händer. Men samtidigt handlar det mycket för mig om att göra en insikt, och att pussla med informationspusselbitarna jag har framför mig. Och jag tycker att lärandet på så sätt skiljer sig mot den atomistiska lärandemodellen, eftersom jag själv får vara med och experimentera med pusselbitarna när jag får tillgång till dem, och inte bara passivt notera vad som sker.

Däremot, så tycker jag att jag lär mig mycket genom att betrakta, när det kommer till hur verksamheten fungerar. Eftersom jag inte är själv delaktig i något projekt och utför någon konsulttjänst, så får jag intryck från omvärlden som jag processar och lär mig av. Så delvis utsätts jag för ett atomistiskt lärande, men i ett annat sammanhang än ovan beskrivna.

Veckans liknelse

Veckans liknelse tänkte jag skulle handla om hur jag gjort på övriga platser jag varit på under tidigare VFU-perioder (VFU = VerksamhetsFörlagd Utbildning). En likhet från tidigare erfarenhet är att jag har stor frihet i mitt sätt att arbeta, jag får lägga upp arbetet som jag vill. En annan är att det är bra bemötande och att folk är trevliga. En skillnad är nog att jag arbetar något mer självständigt än jag brukar, men också att det känns som att jag verkligen kan det med. Förut har vi antingen arbetat i grupp, eller så har jag inte känt att jag har varit så pass trygg att jag kan vara så fristående i den utsträckning jag nu är, med risk för att låta lite stöddig. Så jag hoppas att jag klarar av att leverera den här gången med bara!

Om jag ägnar en stund åt att jämföra hur de runt omkring mig arbetat på de olika platserna jag besökt, så skulle jag spontant säga att en likhet är att folk är ungefär lika mobila. Det är inte alltid så att folk är vid sin arbetsplats, utan folk kan susa runt som svalor emellanåt! Det är alltså bland annat fler möten under en arbetsdag än vad man kan tro. I och med detta så tänker jag att mycket lärande har en social natur och att de sociala sammanhangen är väsentliga för lärandet. Detta i enlighet med Deweys tankar som presenteras av Phillips och Soltis (2012).

En annan likhet är att en del kommer med en uppfattning om hur man kan göra olika saker, men att det ibland är trixigt att veta hur man ska gå till väga helt och hållet. Nu tänker jag främst på de som är relativt nyutexaminerade och eller de som prövar sina förmågor i en ny kontext. För att konkretisera: från skolan vet vi hur vi kan dimensionera en balk, eller hur vi kan lägga upp en lektion. Men vi kanske inte har lika mycket empirisk grund som teoretisk, så när vi för göra detta moment i en verklig situation så är det lite annat som vi inte visste tidigare att vi måste ta hänsyn till. Och den likheten ser jag mellan platserna. Återigen, för att referera till Phillips och Soltis (2012), så är den sociala naturen av betydelse. Lärande genom praktik ser jag ske på de platser jag praktiserat på.

Den sista likheten jag ser är nog hur man mäter sitt lärande. Som yrkesverksam lärare kan man mäta sitt utfall ganska lätt, eftersom man på något sätt lyckas om eleverna förstår och presterar. Detta kan man kolla med ett elevquiz exempelvis, i slutet på lektionen. Hur gör man som konsult? Man frågar kunden istället, i kundmätningar och avstämningar under projektets gång exempelvis. På så sätt kan man se till att det man levererar motsvarar det som efterfrågades, vilket blir ett sätt att mäta utfallet i den här situationen.

Veckans iakttagelser

Nu har jag skrivit så himla mycket. Så nu fattar jag mig kort under resten av inlägget. En iakttagelse som jag gjort under veckan är att man lär sig i stadier såväl som skolungdom som på en arbetsplats. Jag vet inte riktigt vad jag baserar denna iakttagelse på mer än en känsla. Det är lite svårt att identifiera vilka dessa stadier är också (vilket självklart beror till stor del på individen). Men vägen till att bli autonom i sitt arbete och vara den som blir frågad snarare än den som frågar, tycker jag ändå verkar följas av olika skeden. Och, bara för att man kommit till en nivå där man kan mycket och kanske får fler frågor än man själv ställer, så tror jag inte att det är någon slutlig fas eller så. Och det kanske snarare är så att man egentligen successivt kan ställa fler frågor allt eftersom, än att man kan svara på fler ju mer tiden går. Det livslånga lärandet propageras här starkt inser jag. Men det tror jag inte skadar.

Veckans reflektioner

Ja, nu har jag spekulerat lite kring vad man lär sig här på de platser jag varit på och är nu. Jag har funderat lite på hur man egentligen lär sig. Jag har tittat på några likheter mellan praktikplatserna, och mellan platserna och teorin. Men vad är då egentligen skillnaden mellan praktik och teori? Det tänkte jag nästa veckas tema kommer kretsa kring. Och jag tänkte också döpa om temat: från ”Vem Vet Vad” till ”Lika Som Bär”.

 

Referenser:

Phillips, D.C., Soltis, J.F. (2016). Perspektiv på lärande. Lund: Studentlitteratur.

Att göra saker

Veckans tema. Att göra saker. Vad gör man egentligen på ett kontor? Under detta tema tänker jag gräva lite i vad som faktiskt sker på kontoret och reflektera lite över vad som faktiskt sker i skolan. Jag ska också göra ett försök i att besvara frågan hur man designar en lärandesituation på ett företag, och reflektera över mina tidigare erfarenheter av detta. Men först, en avstämning.

Veckans status 

Ja, veckans status så långt. Jag har nu gjort ungefär två veckor på WSP och hunnit komma en bit i arbetet som jag beskrev i förra inlägget. Resultatet så långt är väl att jag börjar få en bild av vad och hur de arbetar på det här kontoret, och jag känner att jag har en bild och en uppfattning om livet på WSP. Självklart är detta ett ganska djärvt uttalande, eftersom jag själv inte har gjort ett smack av vad de faktiskt arbetar med, utan till större delen ägnat mig åt arbetet i sig och en del åt kursspecifika uppgifter. Hursomhelst, med insikten jag har så är jag inte avskräckt på något sätt, och det blir ännu mer intressant att åka hit för var dag som går. Dock värt att poängtera att redan 25% av tiden här har förflutit. Men jag känner att jag har det under kontroll. Tiden går snabbt här på Ullevigatan.

Som tur är flyter arbetet på ganska smärtfritt än så länge, och jag har inte stött på något jobbigt problem direkt. Såklart har problemformuleringen och frågeställningarna i viss mån utkristalliserats, och det är ju en process i sig. Men, jag känner att mitt förhållande till dem och den tillgängliga tiden inte är så ansträngande som det kan vara. Tyngdpunkten på arbetet ligger på en slutlig analys, och min plan är att spara på krutet till dess, för jag tror att det kan bli lite halvknepigt. Även fast jag har bra hjälp av handledare och andra på kontoret, så kommer jag att få fundera mycket själv. Och jag tycker att det är lättare när man är flera som kan diskutera. Lite som vi gjorde i UPP-kursen. Då gjorde vi också en kvalitativ analys, och där underlättades tankeprocessen av samarbetet. Men det tar vi vad det lider.

Det är inte det att jag misstror Lockes tankar om hur vi lär oss, jag kommer ju till WSP som ett oskrivet blad och arbetar fram mina tankar ur det jag lär mig här. Å andra sidan så har jag ju en kunskapsgrund att arbeta vidare på från arbetet jag gjort så långt på LOL, så teorin om att nya erfarenheter utvecklas ur äldre stämmer också på ett sätt in. I mitt fall blir det jag kommer fram till i analysen mina nya erfarenheter. Det är snarare så att jag tror att just analyser och diskussioner bli lite enklare att arbeta fram när det finns flera som kan ge input. Ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på lärandet gynnar mig i alla fall, när det kommer till detta moment. Så en utmaning väntar här, anar jag allt.

Veckans liknelse 

En del som man måste ta hänsyn till i viss mån som lärare handlar om elevers inflytande på undervisningen. I viss mån går att tolka på många sätt, en del saker kanske inte eleverna kan få bestämma så mycket över och en del saker ska de absolut kunna påverka. När det gäller övergripande planeringar är det ett bra exempel på något som är svårt för en elev att vara delaktig i. Läraren har (förhoppningsvis) en tanke bakom ordningen och omfattningen på de olika momenten som ingår i kursen, och denna tanken underbyggs bland annat av erfarenhet. Den erfarenheten är svår att väga upp om man inte har den eller inte vet vad de ingående momenten innebär, vilket en elev inte gör. Är det däremot så att läraren har en undervisningsform eller –struktur som eleverna ger förslag på hur den kan förbättras, så måste läraren i sin tur vara mottaglig för att förändra undervisningen. Jämförelsevis mellan första och tredje året på gymnasiet så finns det utrymme för att i större utsträckning påverka sin undervisning. Jag tänker då på gymnasiearbetet, eller de UF-projekt som en del elever ägnar sig åt. I den kursen så får de själva vara drivande och undervisningsformen baseras väldigt mycket på att det blir vad eleverna gör det till.

Här på kontoret så ser jag fortsättningen på denna progression. I stort sett får du ett problem som du har i uppgift att lösa. Idag ska vi bygga ett flerfamiljshus, kör hårt. Eller, hur mycket energi kommer det att gå åt för att värma upp den här byggnaden, och hur kan vi minska den mängden? Det finns guidning och kunskap att tillgå i form av kollegor, men det bygger på att du är den drivande faktorn i systemet. Tillvägagångssättet för att lösa uppgiften du blir tilldelad känns mycket lik det som eleverna använder sig av när de ska göra sitt gymnasiearbete eller UF-projekt. Även som praktiserande lärare så har man mycket frihet att spela med. Du blir tilldelad en del kurser som ska undervisa i, men hur du gör är upp till dig. Ett kontorslandskap eller en korridor med personalrum och ett klassrum är i ganska stor utsträckning väldigt lika varandra. Det är ändå spännande att de ser så olika ut.

Med frihet följer ansvar, och det gäller såväl för en gymnasielev som går första året på gymnasiet som för en ingenjör med ett par års arbetslivserfarenhet och som praktiserande lärare. Ansvaret kan lätt bli lite skrämmande när man tänker på det. Så det är verkligen viktigt att man skapar och tar med sig en trygghet tidigt. Jag tror den är till nytta i resten av livet sedan också.

Men, vad är en liknelse utan en följdfråga? Inkomplett! Så frågan som så naturligt följer efter denna analogi: Vad är det egentligen för likhet mellan gymnasieelever, högskolestudenter och arbetande individer? Kan dessa olika grader av ansvar verkligen sägas motsvara varandra? Även om målgrupperna har många likheter finns också stora skillnader. Påverkar inte skillnaderna liknelsen på något sätt? Med ökad grad av ansvar minskar omfattningen på kontroll av arbetet från utomstående tänker jag, och är det inte bara en rimlig konsekvens av det faktum att man successivt blir äldre och mer vuxen?

Veckans iakttagelser 

I gymnasiet arbetar eleverna mycket, för att inte säga helt, för sin egen skull. Deras arbete resulterar i ett betyg som tilldelas dem individuellt. De har varandra som stöd, men de arbetar mycket för sin egen skull. Det känns som att det är lättare att prata om ett “vi” på ett företag: det här gör vi, hit är vi på väg. Jag tänker så eftersom man mer samlar sina förmågor och kapaciteter för att tillsammans klura ut hur ett nytt hus, en ny bro eller en ny väg kan byggas. Det är lite kämpigare att skapa den kontexten i en skola. I skolan handlar det mer om respekt för varandra och varandras lärande tänker jag.

Veckans reflektioner 

Ja, utöver de reflektioner som hitintills förekommit, så tänkte jag ägna den sista delen av inlägget att fundera lite över hur man designar en lärandesituation på ett företag. Som lärare känns det lättare på något sätt. En lärandesituation grundas ju i någon form av kontext kring det som man vill att eleven ska lära sig. Såväl kontexten som innehållet väljs ju då av läraren. De kritiska aspekterna kan ibland isoleras på ett sätt så att läraren lyckas träna eleven på att bli bättre på de avsedda aspekterna. Men riktigt så enkelt är det inte på ett företag!

Att arbeta i projekt såsom man gör här på WSP (och många andra ställen) innebär att det är svårt att välja vad man ska göra. Om det finns ett behov av att bygga broar, ja då är det brobygge som gäller, för att tillfredsställa kundens intresse. Projektet i sig och det som kunden efterfrågar tänker jag utgör själva innehållet för lärandesituationen som de som arbetar med projektet blir utsatta för. Svårt att styra, eftersom man ordnar det som någon annan behöver för tillfället. Omständigheterna kring projektet tänker jag utgör kontexten. Eftersom omständigheterna följer av projektet, så är det inte alltid så lätt att styra över dem heller (vilka utgör arbetslaget, hur är strukturen upplagd, vilka metoder finns det för att kontrollera arbetet längs vägen, vilka är intressenterna i projektet, vilka normer och värderingar cirkulerar i gruppen, hur mycket frihet har jag att göra min egen grej i detta). Till viss del kan dessa påverkas, när det kommer till arbetet som utförs på den egna kammaren. Men i projekt där man samarbetar med andra än de på sin egen avdelning eller kontor så blir det svårare att påverka omständigheterna ibland.

Jag tror att man måste ha ett annat fokus på vad en lärandesituation innebär på ett företag helt enkelt. Och jag tror att lärandeformen följer därefter helt enkelt. Så vad är det egentligen man ska lära sig när man jobbar?

intro

Början

Okej, då kickar vi igång det här. Bloggtajm. En Del I Den Stora Finalen. På Lärande Och Ledarskap.

Efter stor möda, men också efter mycket skoj och fina stunder, är det dags att börja runda av den här utbildningen. Som KPLOL-student är det här den näst sista kursen jag läser på programmet. Känns det bra? Känns det vemodigt? Känns det som att det har varit givande? Jag tycker det känns på något sätt helt rätt, och min förhoppning är att denna blogg kommer att konkludera, sammanfatta och resumera inte bara KPLOL utan även stora delar av min samlade utbildningskarriär så långt.

Vem är Efraim?

En kort beskrivning om vem jag är då (vilket är en komplex fråga som jag verkligen fått känna på under min tid här på LOL (Lärande och Ledarskap) och som verkligen bestäms av kontexten jag väljer att beskriva mig själv i). Jag har gjort fem år på Väg- och Vatten, och nu snart ett och ett halvt år på Lärande och Ledarskap. Ett annat sätt att beskriva vem jag är väljer jag att göra genom att berätta vilken min favoritfilm är. Det är Kill Bill av Quentin Tarantino, och jag väljer att räkna in båda volymerna. Jag är också relativt nyfrälst hajkare, då jag för första gången sov utomhus i vindskydd för inte så länge sedan. Något jag verkligen kan rekommendera. Jag vill också sluta där vi börjar. Den tredelade pallen. I finally get it. Så här var lite spridd information om mig. Så jag avslutar detta med en filmtitel; ”Analyze this”.

Var är Efraim?

Ja, var är jag egentligen? Och hur hamnade jag här? Jag är inne på mitt 24:e levnadsår och jag är i Sverige. Jag är också som sagt i slutet på min utbildningskarriär. I vart fall den officiella, och det känns lite läskigt. Men det livslånga lärandet tror jag man aldrig ska ge upp, så på den stigen pinnar jag vidare på tänker jag. Jag är också i en blandad miljö, där jag delvis är på WSP på Ullevigatan 17-19 i Göteborg och delvis på Chalmers Tekniska Högskola. Även den i Göteborg. Känns bra att ha koll på de grejerna. Annars kan jag dyka upp lite varstans, eller så brukar det bli nu för tiden i alla fall.

Vad gör Efraim?

Det undrar även Efraim. Nej, men skämt å sido (eller skämt åt sidan som det också heter ibland). Det jag håller på med, och som också är bloggens fokus, är att jag är på praktik på konsultföretaget WSP i Göteborg. I mitt uppdrag på WSP så studerar jag ett par saker. Bland annat så tittar jag på vilka faktorer i lärandeprocesserna som är framgångsrika på två avdelningar. Jag hoppas kunna bidra till att förbättra lärandeprocesserna och bidra med nya perspektiv. Vad jag gör lite mer konkret, så är det att jag pratar med människor om det jag precis skrivit, tittar på hur lite dokumentation och rutiner kring lärandet är upplagt. Sedan låter jag detta tumlas i min hjärna, strömma ut i mina armar, meandra ner i fingrarna och sedimentera ner på papper. Förhoppningsvis i bra och användbara slutsatser. Innan vi går vidare måste jag säga ett par ord om WSP, så jag tänkte presentera fem stycken fun fact:

  1. Företaget har över 35 000 anställda världen över
  2. WSP finns etablerade i 40 olika länder
  3. I Sverige har WSP i över 40 olika kontor
  4. På Göteborgskontoret sitter runt 600 personer
  5. Jag har träffat 10 personer jag stött på innan i huset hitintills

Hur ska detta sluta egentligen?

Med succé såklart! Min ambition är att jag kommer att lyckas få till något riktigt gött och användbart. Jag hoppas kunna samla mina resurser och min kompetens så att en bra och pricksäker analys kan tillfredsställa alla intressenter i denna process på det sätt som de behagar. I’ll go for it all.

Bloggen

Jag är en person som tycker om struktur och enhetlighet. Därför tänker jag att ett par stående rubriker är bra att ha. Så jag funderade lite på hur jag skulle kunna lägga upp det, och jag kom fram till följande återkommande inslag:

  • Veckans status
  • Veckans liknelse
  • Veckans iakttagelser
  • Veckans reflektioner

Min svensklärare i gymnasiet gav oss en regel när det kom till muntliga framföranden och tal vi skulle hålla i nationella proven: “Säg vad du ska säga, säg det, säg vad du sagt”. Denna retoriska metod tänkte jag applicera även här. Jag har en tanke om att det finns en del teman, som jag vill ta upp under denna skrivandeprocess. Även detta går i strukturens och tydlighetens tecken, för övrigt. Hursomhelst, med reservation om att ändringar möjligtvis görs, så kommer här vad jag tänker skriva inläggen om:

Att ha en struktur på det man presenterar har visat sig vara en grundläggande framgångsfaktor i undervisningssituationer. Det hjälper eleverna att förstå vad de håller på med, och de kan lokalisera sig i processen på något sätt. Därför tänker jag att struktur och ordning har en viss poäng även här. Så nu vet ni vad som väntar, och ni vet vad ni kan förvänta er.

  • Att göra saker
  • Hur gör djur
  • Vem Vet Vad
  • På tio poäng, vart är vi på väg?
  • Hur funkar det?
  • AW

Självklart kommer även ett sammanfattande inlägg framåt slutet av processen. Så nu blir det spännande, det är bara att luta sig tillbaka och förbereda sig på en höstens stora följetång näst efter Stranger Things 2 och Star Wars – The Last Jedi.

Och slutligen, om ni känner att något fattas eller kan förbättras: kommentera gärna detta, så ska jag göra vad jag kan för att utveckla vad det nu än må vara.