Blog 6: Feedback(-ception)

Hej kära läsare! Dagens inlägg kommer att fokusera på feedback i undervisningen, både på Lindholmen och i Svanesund. Det blir feedback på feedback, på vilket jag sen kommer få feedback på genom kommentarer och rättning. Därav rubriken. Nu kör vi! 

Feedback

Feedback är en viktig del av alla organisationer där lärande sker, varför jag valt att titta på hur lärare (inklusive konsulter och instruktörer) använder feedback i undervisningen för att hjälpa studenterna i sitt lärande. Jag kommer skriva ganska generellt och använda tankar som jag fått med mig efter att tittat på hur lärare använder feedback i olika sorters lektioner; allt från CAD-undervisning till dykning. Till att börja med vill jag beskriva vad jag menar med feedback och ge lite bakgrund, för att underlätta förståelsen av det jag skriver sedan. Jag har valt att använda Hattie och Timperley’s (2007) beskrivning:

“information provided by an agent (e.g., teacher, peer, book, parent, self, experience) regarding aspects of one’s performance or understanding.”  – Hattie & Timperley, 2007

Översatt till svenska: feedback är information från en agent (exempelvis lärare, kamrat, bok, förälder, en själv, erfarenhet) gällande aspekter av ens egna prestation eller förståelse. Hattie och Timperley (2007) menar att feedback används för att komma från där en är till dit en vill komma, sitt mål. Detta kan göras på två sätt: antingen motiveras en till att jobba för att nå målen, eller så sänker en målen. Alltså behöver lärarna sätta rimliga mål och använda feedback på ett konstruktivt sätt för att får studenterna att nå målen. Hattie och Timperley (2007) beskriver att konstruktiv feedback svarar på tre frågor: var är jag på väg? Hur är jag på väg? Vad ska jag göra härnäst? De delar upp feedback i fyra olika nivåer:

  • Uppgiftsnivån: fokuserar på hur väl studenten har utfört en uppgift eller ett moment. Effektiv feedback för tolkningar av uppgifter men generaliserar inte det som studenten bör ha lärt sig.
  • Processnivå: fokuserar på hur studenten inhämtar information och hur en given uppgift relaterar till en annan. Det utmanar studenten till att söka djupare förståelse och uppmuntrar den till att hitta mening i arbetet på egen hand. Dessutom leder det till att studenten lättare upptäcker sina egna fel.
  • Självregleringsnivån: fokuserar på hur studenten undersöker och justerar sitt egna lärande för att nå målen, vilket gör att den utvärderar sig själv. Det är ett effektivt sätt att ge feedback, förutsatt att studenten inte har dålig självkänsla eller har svårigheter med inlärning.
  • Personnivån: fokuserar på studenten själv, exempelvis “Vad bra du är på matte, Kim”. Detta är kontraproduktivt och hämmar snarare lärandet än att främja det.

Så, nu när vi är lite mer insatta i feedback är det dags att titta på mina observationer på feedback på YRGO, woop woop!

Under min tid på YRGO har jag varit på många olika sorters lektioner. Det som jag märkt är att feedback på uppgiftsnivån är det absolut vanligaste sättet att ge feedback på, vilket även stöds av Hattie och Timperley (2007) som skriver att ca 90% av all feedback som ges är på denna nivå. Tydligast märkes denna typ av feedback i mötena efter dykövningarna på Svanesund. Där är feedback efter övningarna väldigt viktiga eftersom dykningen alltid är förbundet med risken för svåra olyckor, som i värsta fall kan leda till döden. Feedbacken handlar ofta om hur gruppen eller enstaka personer löste, eller inte löste, en viss uppgift eller ett moment. Det som jag tycker är bra med feedbacken från instruktörerna på dykutbildningen är att den inte bara beskriver hur något gjordes på en skala från bra till dålig, utan förklarar mer runt omkring det också, vilket jag tror gör att studenterna vet exakt vad det var som var bra och dåligt. En annan grej som jag fick uppleva vid ett tillfälle var feedback till en enstaka student i gruppen som var negativ feedback, alltså något som studenten kunde gjort bättre. Feedbacken gavs på precis samma sätt och med samma ton som den positiva feedbacken men den blev en mycket mer spänd känsla. Feedbacken blev mer personlig eftersom det nu gällde endast en person och andra var där och tittade. När jag pratade med instruktören efteråt sa han att sådan feedback måste ges direkt eftersom det är viktigt att studenten, och resten av gruppen, får reda på att de inte kan göra på ett visst sätt, eftersom det finns risker. I detta fall var risken utmattning under vatten. Från ett lärandeperspektiv tror jag att det kan finnas både för- och nackdelar med att ge feedbacken på detta sätt. En av fördelarna tror jag kan vara att studenten verkligen tar åt sig feedbacken och inte glömmer den, eftersom hen fick den negativa feedback framför andra i gruppen. En vill inte gärna visa att en inte kan inför andra gruppmedlar tror jag, utan en vill visa vad bra en är och hur mycket en kan. Det kan leda till att studenten försöker undvika denna känsla genom att lära sig av sina misstag. En nackdel är givetvis att utsätta studenten för frustration. Om studenten sedan tidigare har låga tankar om sig själv kan det vara förödande för motivationen att få den negativa feedbacken fram andra gruppmedlemmar. Det finns även för- och nackdelar med att ta feedbacken separat och jag tror att det är ett beslut som läraren/ledaren måste anpassa till situationen. Ett annat alternativ skulle vara att välja en annan nivå att ge feedback på. Processnivå är svårt att applicera i just detta exempel eftersom uppgiften handlade om ett praktiskt utförande där vana, erfarenhet och skicklighet spelade roll snarare än information. Studenten hade med säkerhet all information tillgänglig men blev stressad, vilket ledde till att hen blev utmattad. Även personnivån väljer jag bort, eftersom den sällan är effektiv. Självregleringsnivån däremot skulle kunna vara ett alternativ. Detta skulle kunna leda till att studenten funderar över sig själv och varför hen blev stressad. Jag inser i detta nu att jag troligtvis skrivet det längsta stycken jag någonsin har skrivit och börjar därför på nästa tanke.

Bilden visar dykledaren, vänster, som kommunicerar med resten av dyklaget. Bak till höger är instruktören som ansvarar för dykningen och ger feedback till dyklaget.

Om jag jämför feedbacken vid dykning i Svanesund med den på Lindholmen ser jag vissa skillnader. Undervisningen på Lindholmen sker främst i lektionssalar där konsekvenserna av fel är mycket mildare än vid dykning, vilket jag tror är en av anledningarna till att feedbacken som ges är något annorlunda. Generellt skulle jag säga att det finns mycket mer inslag av feedback på processnivå, vilket jag har märkt i undervisningen av CAD, 3D-modellering (annan än CAD), byggteknik, byggkonstruktion etc.. Typiskt är att lärarna ifrågasätta var studenterna får sin kunskap och information ifrån. I kursen för byggkonstruktioner gjorde studenterna modeller för broar av glasspinnar, snören och lim. Det är ett väldigt bra tillfälle för att titta på feedback eftersom läraren gick till de olika grupperna (det var grupparbeten) för att ge feedback på deras planerade konstruktioner. Läraren frågade varför de hade tänkt som de gjort, var de fått informationen ifrån, ifall de har stött på liknande problem när de läste hållfasthetslära. Detta påminner väldigt starkt om processnivån och får studenterna att fundera kring hur de arbetar med att lösa uppgiften. Dock har det varit få gånger som jag sett feedback på självregleringsnivån. Detta kan bero på samma anledning som varför jag inte ger den typen av feedback så ofta: det upplevs som svårt och jag vet inte riktigt hur jag faktiskt ska göra det i praktiken. Att det inte förekommer så mycket självreglerande feedback skulle kunna vara en följd av att flera av lärarna som jag följt inte har en formell lärarutbildning. Detta tror jag dock inte stämmer eftersom jag inte såg det särskilt ofta på mina två VFU-platser (verksamhetsförlagd utbildning) på gymnasiet heller. Jag tror snarare att det beror på att det inte är lika uppenbart som att ge feedback på uppgiften eller på processen.

Jag vill ta upp en sista fundering till gällande feedback. Hittills har jag bara nämnt muntlig feedback men det förekommer givetvis också i skriftlig form. Jag fick ta del av ett prov som en klass skrivit och märkte att studenterna endast fått feedback på det som inte var tillräckligt bra. Studenter som fick 100% rätt hade med andra ord inte fått någon feedback. En fördel med det är att det är mindre arbete för läraren men nackdelen är att en missat ett bra tillfälle att ge konstruktiv feedback på. Personligen anser jag att det är lika viktigt att ge positiv som negativ feedback, för att inte bara visa på vad som kan förbättras och hur, utan också förklara varför det en gjorde var bra för att fortsätta med det och eventuellt vidareutveckla det. Lärandet slutar ju aldrig. Från en kurs jag läste under mina första tre år på maskinteknik (kurskod TEK440) lärde jag mig att feedback på ens prestationer är den den enstaka faktorn som motiverar mest till arbete (Börnfelt, 2009). Detta gällde egentligen arbete och inte utveckling och lärande men jag tror att det går att dra paralleller. Även om en student redan kan något tror jag att positiv feedback gör att den motiveras till att utveckla sig. Men som sagt, det gäller att ge rätt typ av feedback och inte bara säga något i stil med “Bra jobbat på uppgift 4, Jamie”.

Referenser

  • Hattie, J., & Timperley, H. (2007). The Power of Feedback. Review of Educational Research, 81–112.
  • Börnfelt, P-O. Arbetsorganisation i praktiken. SNS förlag, Stockholm 2009.

En reaktion på “Blog 6: Feedback(-ception)

  1. Kul rubrik 🙂 Och intressant text.
    Jag funderar på hur mycket studenterna uppmanas att själva reflektera över det de åstadkommer och gör. Jag tänker att i praktiska sammanhang kan sådan feedback vara ganska praktisk, lätt att få in, och väldigt användbar i det framtida yrkeslivet. Hur ser det ur med det på dykarutbildningen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *