Blog 5: Tankar som “dök” upp om trattmodellen

Hej kära läsare! Idag är det återigen dags för ett inlägg om ett besök i Svanesund där jag varit med och tittat på utbildningen för anläggningsdykare. Fokus denna gång blir på en modell som liknas vid en tratt! Lets gå! 

En student som påbörjar en dykövning

Trattmodellen

När en dyker är en i en väldigt annorlunda miljö jämfört med hur det är på land. En rör sig på ett helt annat sätt, det finns risk för att drunkna, andningen känns annorlunda, det kan finnas svårigheter att tryckutjämna öronen etc.. Dessutom är det fysiskt krävande att röra sig i vattnet, exempelvis om det strömmar i vattnet eller något tungt transporteras. Dessa faktorer bidrar till att stressnivån kan bli hög hos de som dyker. Trattmodellen är ett verktyg för att visualisera hur den ökade stressnivån påverkar ens förmåga att lösa problem.

Trattmodellen (ja, bilden ska föreställa en upp-och-nedvänd tratt…). Desto högre stress en har desto högre upp i trattan hamnar en. Desto smalare tratten blir desto smalare blir ens förmåga att lösa problem.

Modellen säger att desto högre stressnivån är desto sämre blir ens förmåga att lösa problem. Vad exakt som menas med problem här är lite oklart men min egna tolkning är att allt från att lösa problematiska situationer som att till exempel en slang med luftförsörjning går sönder, till att fundera över hur ett visst arbetsmoment kan effektiviseras. Kopplingen till tratten är att desto högre stressnivå en har desto högre befinner en sig i tratten. Desto smalare tratten är desto sämre är ens förmåga att lösa problem. Skulle jag kategorisera modellen enligt den kurs om modeller som jag läst inom programmet Lärande & Ledarskap skulle jag säga att det är en konceptuell modell, eftersom den beskriver föreställningar i ett system rent mentalt (Gerlee & Lundh, 2017). Tratten finns ju inte på riktigt och är inte en modell för någon annan tratt, utan syftar snarare till att visualisera föreställningar om hur problemlösningen försämras vid ökad stressnivå.

Det som jag tycker är intressant och är anledningen till att jag skriver om modellen i bloggen är hur den används. Vid ett dyk som jag fick bevittna var det två som dök tillsammans och övningen gick ut på att en skulle låtsas svimma och den andra dykaren skulle bärga den avsvimmade. När den den ena dykaren höll på att bärga den andra slutade hen att kommunicera med resten av dyklaget, trots att dykledaren försökte kommunicera (minns att ett dyklag består av 8-10 personer, varav endast två dyker). Det hördes dock på andningen att dykaren var ansträngd och att det troligtvis var fysiskt väldigt påfrestande. Väl uppe ur vattnet var det en lätt frustrerad stämning. Vid mötet efteråt tog instruktören upp trattmodellen genom att rita upp den på en tavla framför hela dyklaget. Det märktes att det inte var första gången. Instruktören menade att dykaren blivit för stressad för att kunna lösa problemet och till och med tappat förmågan att kommunicera med dyklaget och därmed befann sig högt upp i tratten. Hade hen inte varit allt för stressad hade hen kunnat be dykskötarna (se bild nedan) att dra upp båda dykarna till ytan och mot land, istället för att använda egen kraft.

Två dykskötare. Varje dykare i vattnet har en egen dykskötare. De hjälper till med utrustningen innan och efter dyket, hjälper dykarna in och ut ur vattnet, samt hanterar slangarna på land.

Så varför använde instruktören trattmodellen? Kunde hen inte lika gärna förklarat att desto mer stressad en blir desto sämre blir en på att lösa problem? Det är trots allt själva budskapet från trattmodellen. Jag tror att poängen med trattmodellen är att få en tydlig bild framför sig, någonting som går enklare att minnas . Är en väl nere i vattnet med många intryck som måste processeras är det troligtvis inte lika enkelt att minnas orden och att sätta in de i sammanhanget. Det är troligtvis enklare att minnas budskapet med en enkel bild framför sig. Även om en inte är i vatten så tror jag det är bra med visuella modeller för att minnas hur saker förhåller sig. Det blir något att hänga upp kunskapen på. Jag tror dock att det kan finnas en risk med att göra en visuell modell för varje enstaka budskap som förmedlas. Är det för många visuella modeller tror jag att det kan vara svårt att veta vilka som är de viktiga och blanda ihop de olika, speciellt om de liknar varandra för mycket. Budskapet att ökad stress försämrar problemlösningsförmågan är dock viktigt att minnas, både för att undvika olyckor och för att effektivisera arbetet, varför jag tycker att detta är en väldigt bra modell. Eller tycker jag det?

Hittills har jag inte skrivit om huruvida modellen är sann i någon mån eller inte. Utan att undersöka saken vidare är min uppfattning att modellen troligtvis inte beskriver verkligheten särskilt väl. Den beskriver inte ett exakt samband mellan stress och problemlösningsförmåga som går att kvantifiera. Modellen, skulle jag säga, handlar snarare om upplevda känslor och är en minnesregel. Det skulle gå att argumentera för att trattmodellen är dålig eftersom den inte ger någon möjlighet till att förutsäga ens problemlösningsförmåga vid en viss stressnivå. Jag vill dock argumentera för att modellen är bra eftersom att den är användbar. En mer korrekt modell som beskriver verkligheten bättre hade varit mer komplex och då hade det varit svårare att komma ihåg den, speciellt under pressade situationer under vatten. I och med en allt för komplex modell hade den alltså förlorat sitt egentliga syfte. Är en modell användbar så är det en bra modell, och jag anser att trattmodellen är användbar, varför den är bra. Detta är även något som vi diskuterat i undervisning på kursen Analyze Learning (MVE380) och läst om i boken Vetenskapliga Modeller (Gerlee & Lundh, 2017). Det är det fina med modeller, de har inte lika stora krav som exempelvis teorier och är bra så länge de är användbara.

Tack så mycket för denna gång, vi hörs snart igen i nästa inlägg!

Referenser

  • Gerlee, P., & Lundh, T. (2017). Vetenskapliga modeller.Malmö: Studentlitteratur AB.

En reaktion på “Blog 5: Tankar som “dök” upp om trattmodellen

  1. Kul att just den här modellen dök upp! Jag håller med dig om att den har sina fördelar, även om den inte är användningen är begränsad. Jag har stött på samma modell i lite annan skepnad, som en stresskon, i Försvarsmakten. Principen är exakt samma som den du beskriver i inlägget. När något blir för stressad säger man att hen “konar”, alltså går för långt upp i stresskonen. Det gör fenomenet väldigt lätt att prata om och alla förstår vad man menar. Dock har jag lärt mig där att ett lagom stresspåslag är positivt för ens prestationsförmåga. Man är liksom lite mer på tå och fokuserad på uppgiften. Nämndes något liknande när trattmodellen gicks igenom? Tror du det kan stämma att lite stress är positivt i de här sammanhangen, men mycket stress negativt? Jag kan inte så mycket om dykning så jag vet inte riktigt vad jag tror.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *