Blog 3: En lektion med flera dimensioner

Hej kära läsare, hoppas att allt är bra med dig! Nu är det dags för mitt tredje inlägg och idag kommer jag att fokusera på en lektion i digital 3D-modellering. Så håll i hatten och gör dig redo för kopplingar till lärandemodeller! (Kopplingarna får väga upp för att jag glömde att ta bilder till detta inlägg…)

Lektion i digital 3D-modellering:

Här om dagen var jag med under en lektion i digital 3D-modellering. Jag har själv erfarenhet från CAD-konstruktion men detta var något nästan helt annat. Syftet med modellerna var att skapa snygga och trovärdiga bilder snarare än att göra dem för framtida beräkningar och tillverkning. Modellerna används exempelvis i kataloger, för att marknadsföra en produkt som inte finns än, eller för att visa hur en tänkt byggnad kommer se ut i stadsplaneringen. Lektionen hölls av en lärare utan formell träning som lärare men med mycket erfarenhet från att ha lärt ut och använt programmet och principerna i tidigare jobb under många år.

I början av lektionen berättade läraren hur undervisningen brukar se ut. Konceptet är att han först går igenom ett eller ett fåtal moment i programmet på projektorn, vilket går väldigt snabbt, för snabbt för att studenterna ska kunna härma det. Därefter sitter studenterna själva och utför samma eller liknande moment. Tanken är att studenterna inte ska kunna allt direkt efter genomgången utan att de träffar på ett visst motstånd och behöver mer information. Efter ett tag går läraren igenom samma eller liknande moment igen fast i mer detalj och långsammare, för att studenterna ska kunna hänga med och ställa frågor som de fått från att själva ha suttit med momentet/momenten. Därefter arbetar de fritt på egen hand, antingen med övningsuppgifter eller med inlämningar/projekt.

Konceptet för undervisningen stämde dock i detta fall inte riktigt överens med verkligheten. Det blev en ganska snabb första genomgång men nästa genomgång blev istället på något nytt i ett också ganska snabbt tempo, uppfattade jag det som. Det kan ha att göra med att de flesta studenterna verkade ha löst momentet bra efter bara första genomgången. Min uppfattning var att lektionen var ganska spontant utformad i sin helhet och anpassades ganska mycket till hur studenterna låg till i sitt arbete. Läraren gick och pratade med alla studenter när de jobbade på egen hand, varför jag tror att han hade ganska bra koll på hur långt de kommit. Frågan är hur väl det reflekterar hur långt de kommit i förståelsen.

Även om det läraren inte strikt följde sitt eget koncept för hur han planerar lektioner vill jag ändå komma tillbaka till det, för jag tyckte det var ett intressant koncept. Först en snabb och odetaljerad genomgång, följt av eget arbete med frustration. Därefter en detaljerad genomgång och eget arbete, där läraren går och hjälper studenterna. När jag skriver om det så som jag gjorde nu är det inte svårt att koppla det till 5E-modellen (Tanner, 2010). 5E-modellen ger en struktur på en lektion, där E:na står för (i ordning) Engage, Explore, Explain, Elaborate, och Evaluate. Jag ska förklara kopplingen till modellen:

  1. Engage: Ge en snabb genomgång och visa på den större bilden för att engagera studenterna.
  2. Explore: Studenterna arbetar själva med att utforska området men förstår inte hur det går till men testar sig fram.
  3. Explain: En detaljerad genomgång och svar på studenternas frågor.
  4. Elaborate: Studenterna arbetar på egen hand med lektionsinnehållet
  5. Evaluate: Läraren kontrollerar hur det går för studenterna när han går och hjälper dem.

En annan tanke som kom upp var den om kognitiv konstruktivism (Phillips & Soltis, 2014) (lärandemodeller, told ya!). Det är inte en solklar koppling utan en tanke jag har. Just denna frustration som uppstår av att inte kunna utföra momentet själv efter första genomgången påminner om den inre konflikt som Piaget beskriver (Phillips & Soltis, 2014). Det som gör kopplingen vag är att den konflikten som Piaget beskriver beror på att ens egna bild inte överensstämmer med den upplevda verkligheten, varför ens bild behöver förändras för att passa ihop med ens upplevelse. Detta säger att studenten bör ha en bild av verkligheten, i detta fall principerna bakom 3D-modellering i ett visst program, som inte stämmer till en början. Det är dock inte säkert att hen har någon bild alls.

Under en rast på lektionen pratade jag med läraren i fikarummet. Jag frågade om det finns obligatrisk närvaro på lektionerna, varpå svaret var nej. Han berättade dock att han betonar för studenterna hur viktigt det är att de är närvarande på lektionerna. Han berättar att det ofta är några som överväger att stanna hemma och följa youtube-klipp på hur programmet används och lära sig principerna den vägen. Detta menar han dock inte blir lika bra. Det är viktigt att sitta tillsammans med andra och läsa sig 3D-modellering, att kunna fråga hur andra gör, se andras lösningar på problem som uppstår, få uppmuntran etc.. Här är det väldigt lätt att koppla lärandet i grupp till social konstruktivism (Phillips & Soltis, 2014) (that’s right, två lärandemodeller i ett blogginlägg!). Social konstruktivism betonar att lärande inte bara sker individuellt, utan att lärandet är en social företeelse som sker i en omgivning av andra människor, där förebilder och andra som lär sig är till hjälp. När en är på plats i klassrummet är det enkelt att se detta fenomen i verkligheten. Studenterna hjälper varandra och ger nya perspektiv på saker de inte förstår. Studenterna förstår olika mycket men kan fylla i varandras luckor. Dessutom är läraren en viktig förebild och förmedlar inte bara informationen utan kan också uppmuntra studenterna, bland annat genom att ge relevant feedback.

Tack för idag och ha det fint!

Referenser:

  • Tanner, K. D. (2010). Order Matters: Using the 5E Model to Align Teaching with How People Learn. CBE—Life Sciences Education, 159–164.
  • Phillips, D., & Soltis, J. F. (2014). Perspektiv på lärande(2 uppl.). Stockholm: Studentlitteratur AB.