Blog 8: Några avslutande tankar

Hejdå kära läsare! Detta blir mitt sista inlägg från min tid på yrkeshögskolan YRGO och jag tänkte avsluta med lite tankar, observationer och funderingar som jag inte skrivit om i tidigare inlägg. Tack så mycket för att du följt mig på min resa de senaste veckorna! 

Under min tid på YRGO har jag suttit på många olika ställen i byggnaden på Lindholmen. Ibland har jag suttit i tomma lektionssalar, grupprum, korridoren, och ibland har jag suttit i fikarummet för personalen. Fikarummet är förhållandevis stort och har bort, stolar och soffor. Det finns en kaffeautomat med gratis kaffe och på ett borg står frukt som en kan ta när en vill. Oftast när jag har suttit och skrivit på något där så har jag suttit ensam och sett hur andra går in och ut ur fikarummet. Det är väldigt många som inte hälsar och när jag först kom till YRGO tyckte jag att det kändes väldigt ensamt eftersom det inte var många som hälsade på mig. När jag tog initiativet att prata med andra var de dock alltid väldigt vänliga och jag blev alltid bra bemött men fikarummet kändes ofta ganska ensamt. I ena hörnet sitter någon och läser tidningen, i ett annat hörn sitter någon och äter på en banan, och någonstans mittemellan sitter jag och skriver mina blogginlägg. Jag frågade runt lite grann om varför det är så och jag fick två förklaringar: det finns många konsulter som undervisar på YRGO som brukar hålla för sig själva och som andra lärare inte känner, och rasterna för lärarna är inte inte synkroniserade så det är ren slump om någon annan lärare som en känner har rast just då. Lärarna har viss kontakt med varandra i arbetsrummen, där det sitter ett fåtal kollegor, men jag tror att det skulle vara värdefullt att ha även umgås mer i fikarummet. I fikarum pratas det ofta på ett annat sätt än när det gäller arbete och det kan bli värdefulla konversationer som en annars hade gått miste om. Med det sagt verkar det ändå som arbetslaget på tekniksektorn på YRGO har ganska god kontakt med varandra. Jag fick höra att de hade en träff utanför jobbet där ett mordmysterium skulle utredas, på låtsas. Det var med utklädnad och olika roller för deltagarna. Det lät som att de hade haft det väldigt roligt tillsammans och jag tror det är en viktig del av jobbet att kunna ha roligt med sina kollegor.

Ett soffhörn i fikarummet för personalen.

En sak som gjort att jag trivts bra på YRGO är att jag känt mig väldigt välkommen under lektioner, både bland lärare och studenter. Alla studenter som jag träffat har varit väldigt välkomnande, trevliga och hjälpsamma. Det har generellt varit väldigt god stämning i klasserna och det har varit väldigt roligt att uppleva. När jag läste kandidaten i maskinteknik på Chalmers gick jag i en klass med ca 150-160 studenter och hade kunnat vara helt osynlig om jag ville. På gymnasieskolorna där jag tidigare gjort VFU (verksamhetsförlagd utbildning) har eleverna varit något försiktiga med välkomnandet. På YRGO har upplevelsen jämförelsevis varit väldigt välkomnande och positiv. Jag har kunnat gå runt och prata öppet med studenterna om deras studier och de har kunnat fråga om mina.

En speciell del av att vara verksam som yrkeshögskola är att det måste ansökas om att starta nya årskurser med jämna mellanrum. Det är alltså inget som löper på utan ansökningar måste göras, vilket är ett stressmoment för de som är ansvariga för utbildningarna. Får en en ansökan underkänd så kan inga studenter antas till det programmet den gången, vilket får följer både för lärarna, organisationen och studenterna som hade tänkt söka. Om ansökningen för utbildningen för anläggningsdykare underkänns finns det inga medel för att fortsätta med verksamheten och då måste utrustningen säljas, vilket är ett stort projekt i sig. Detta gör att det finns viss stress förknippad med att göra dessa ansökningar. Ett annat stressmoment som är just nu är regeringens budget. Eftersom de politiska partierna inte har lyckats bild en regering och bestämma en budget är det oklart om det kommer finnas tillräckligt med resurser för att starta nya årskurser till hösten 2019. Eventuellt kommer kursstarten förläggas senare. Detta är något som jag tycker är väldigt intressant och inte tidigare har upplevt, att regeringskrisen så direkt påverkar beslut som tas i andra organisationer. Det är egentligen inte så konstigt men det är intressant att observera detta direkta beroende.

Konferensrum för personalen inom tekniksektorn på YRGO.

Sammanfattningsvis har min tid på YRGO varit både trevlig och lärorik. Framför allt har det varit intressant att titta på utbildningen för anläggningsdykare och instruktörernas ledarskap och lärande. Det är en helt annan miljö än klassrummet och det finns risker, vilket gör att det krävs andra medel för lärandet. Det har också väldigt intressant att följa studenterna som läser anläggningsdykareutbildningen. Det blir en speciell gemenskap i grupperna eftersom de samarbetar så mycket och är tätt inpå varandra.

Återigen, tack så mycket för att du läst mina inlägg och jag hoppas att du lärt dig något av läsningen. Jag har definitivt lärt mig något av att skriva i bloggen. Jag vill passa på att ge ett extra tack till min handledare på YRGO! Hejdå, och på återseende! 

På sista dagen fanns det julfika på fikarummet, väldigt uppskattat! Tack alla på YRGO, hoppas vi ses igen! God jul och gått nytt år =)

Blog 7: YRGO vs. tidigare VFU-platser!

Hej kära läsare! Nu börjar det närma sig slutet för kursen med stormsteg och detta är det näst-sista inlägget jag kommer göra! Inlägget fokuserar på att jämföra lärande och ledarskap på YRGO och två gymnasieskolor där jag gjort VFU (verksamhetsförlagd utbildning) tidigare, nämligen Klara Teoretiska Gymnasium (tidigare kallat Mikael Elias Teoretiska) och Göteborgregionens Tekniska Gymnasium (GTG). 

Ingången (tillhöger i bilden) till byggnaden där YRGO har utbildningar inom tekniksektorn.

Lärande

I och med att alla tre organisationer, YRGO, Klara och GTG, arbetar med att utbilda människor finns det endel likheter men även många skillnader. I samtliga tre skolor sker undervisning i huvudsak i lektionssalar med klasser om ca 30 elever/studenter. Viss undervisning är teoretisk och viss är praktiskt. En skillnad som jag märkt är att undervisningen på gymnasiet verkar vara mer planerad i detalj, jämfört med på YRGO. Min upplevelse på båda gymnasieskolor har varit att lektioner har haft en tydlig struktur, flera olika sorters moment där både lärare och elever ges möjlighet att vara aktiva. På YRGO har det också funnit lektioner som uppfyller samma nivå av planering men det förekom även lektioner som endast bestod av föreläsningar i flera timmar. Detta är något som jag inte upplevt på varken Klara eller GTG. En anledning, tror jag, skulle kunna vara skillnaden i ålder och motivation. Vid en vuxenutbildning förväntas i högre utsträckning att studenterna tar ansvar för sitt egna lärande. Dessutom har jag märkt att motivationen hos studenterna i allmänhet har varit väldigt hög på YRGO. Dessa två aspekter tror jag bidrar till att undervisningen har olika grad av planering. YRGO-studenterna är mer förlåtande eftersom de förväntas ta större eget ansvar för sitt lärande jämfört med gymnasieeleverna på mina tidigare VFU-platser. En annan faktor skulle kunna vara att andelen legitimerade lärare är lägre på YRGO eftersom det inte finns samma krav som på gymnasieskolorna. Detta har bland annat yttrat sig genom långa genomgångar, monolog och andra metoder för bedömning. Det har varit en ganska stor variation bland lärarna på YRGO när det gäller att använda didaktiska verktyg i undervisningen. Vissa som inte har någon formell utbildning har en bra “verktygslåda” medan vissa knappt har några. Jag vill tillägga att detta är vad jag observerat. Det kan definitivt vara så att jag råkat komma på vissa lektioner som inte hanns planera så väl just den gången, av en eller annan anledning.

Såhär kan en vanlig lektionssal se ut på YRGO, Lindholmen. Det finns också datorsalar som har en annan utställning där borden inte pekar på en gemensam punkt.

En annan stor skillnad i lärande mellan YRGO och gymnasieskolorna Klara och GTG är att YRGO:s undervisning är mer inriktad på kunskap och färdigheter som studenterna måste kunna vid fullbordad utbildning. Studierna på YRGO leder till jobb inom vissa specifika områden, ibland väldigt specifikt (exempelvis anläggningsdykare) medan gymnasieutbildningarna som jag varit på, naturvetenskap och teknik, har haft ett bredare innehåll och snarare förberett för vidare studier. Undervisningen på YRGO har känts mer inriktad och viktigare, just eftersom det är saker de bör känna till efter utbildningen. Det går givetvis att argumentera för att så även är fallet på gymnasierna men där kändes betygen nästan viktigare än att faktiskt lära sig något för framtida arbete. Detta kanske har att göra med att många gymnasieelever på naturvetenskaps- och teknikprogrammen planerar att studera vidare senare och betygen därför är väldigt viktigt.

Det finns en del av YRGO som skiljer sig väldigt mycket från Klara och GTG: utbildningen för anläggningsdykare. Lärandet där sker delvis i en helt annan miljö, nämligen vid och i vattnet. Där är en stor del av lärandet att öva praktiskt, om och om igen. Men även om det skiljer sig väldigt mycket från undervisningen i gymnasierna finns det likheter. Exempelvis använder sig anläggningsdykarna av “flippat klassrum”, något som även användes av vissa lärare på gymnasierna. Flippat klassrum innebär att eleverna/studenterna läser på om lektionens innehåll innan själva lektionen, så att de redan har en grov uppfattning om innehållet innan lektionen börjar.

Bilden är är tagen i Svanesund, där utbildningen för anläggningsdykare finns. Studenterna är ute på båten för att dyka ner till 40 meters djup.

Jag tror att många lärare på YRGO skulle kunna ta inspiration från hur lärare på Klara och GTG planerar lektioner genom att planera in mer variation mellan lärarledda aktiviteter och elev-/studentaktiviteter. Undervisningen på YRGO har ofta tendenser av att vara något enformiga i sitt utförande. Å andra sidan tror jag det fungerar att ha det så på YRGO men det skulle inte fungera vice versa, alltså att gymnasieskolorna undervisar så som lärare på YRGO. Jag tror att gymnasieelever i större utsträckning har behov av att ha strukturerad och varierad undervisning, av flera anledningar. På gymnasiet har eleverna många ämnen samtidigt, vilket kan bli väldigt förvirrande om det inte finns tydlig struktur och varierade lektioner. Dessutom är gymnasieelever yngre och har inte samma eget ansvar för sitt lärande som studenter på en vuxenutbildning.

Ledarskap

Ledarskapet på YRGO varierar väldigt mycket beroende på lärare och utbildning på YRGO, mer än på Klara och GTG tror jag. En generell skillnad som jag tyckte var ganska uppenbar var den gällande feedback och bedömning. Bedömningen på gymnasieskolorna, speciellt i matematik upplevde jag, är mer reglerad och utarbetad, medan den på YRGO känns mer godtycklig i någon mån. Hur feedback ges beror givetvis mycket på vilken lärare en observerar men generellt skulle jag säga att formativ feedback på YRGO framför allt ges vid eget arbete hos studenterna när läraren går och hjälper vid frågor och funderingar. På gymnasieskolorna får eleverna även formativ feedback vid bedömningsmoment, som kan vara både positiv och negativ. Den största skillnaden i ledarskap är när en tittar på utbildningen för anläggningsdykare. Eftersom det finns stora risker förknippade med dykning, exempelvis drunkning, skiljer sig ledarskapet från klassrumsledarskap där riskerna är få och konsekvenserna milda. Instruktörerna på utbildningen har ansvaret att studenterna inte förolyckas och därför är det ett delvis ganska direkt ledarskap, speciellt när det behövs. För det mesta har instruktörerna en övervakande ledarroll vid dykövningarna med tips och viss ledning för hur studenterna ska utföra momenten under vatten. När det behövs, exempelvis när något inte gjorts korrekt, har de dock ett väldigt direkt ledarskap där vikten av det de säger känns väldigt stor, eftersom det handlar om säkerhet. Feedbacken är delvis väldigt direkt och kan uppfattas som hård.

Bilden över området där utbildningen för anläggningsdykare finns. I lagerlokalen till vänster i bilden finns lektionssal, utrustning, matsal, kontor, etc. De blå kontainrarna används som dykcentral vid dykövningar från kaj.

En sak inom ledarskap som jag tror att lärarna på YRGO kan lära sig från gymnasieskolorna är att vara noggrann med att berätta när det är raster. Nästan samtliga lärare på YRGO har inte berättat när det kommer vara rast under lektionen, och i många fall har det inte funnits några raster alls. Det har varit upp till studenterna att själva bestämma när de tar rast. Jag tror att gemensamma raster är väldigt viktiga eftersom det ger ett tillfälle att prata med andra i klassen över lektionen och andra saker som inte är relaterade till studierna. Detta kan skapa mer gemenskap, tror jag, och gör att lektionerna blir roligare. Dessutom är det viktigt att sträcka på benen då och då, speciellt när lektionerna är fyra timmar framför en dator.

Tack för idag! Nästa inlägg blir mitt sista, så det vill en inte missa! Ses då, hejdå! 

Blog 6: Feedback(-ception)

Hej kära läsare! Dagens inlägg kommer att fokusera på feedback i undervisningen, både på Lindholmen och i Svanesund. Det blir feedback på feedback, på vilket jag sen kommer få feedback på genom kommentarer och rättning. Därav rubriken. Nu kör vi! 

Feedback

Feedback är en viktig del av alla organisationer där lärande sker, varför jag valt att titta på hur lärare (inklusive konsulter och instruktörer) använder feedback i undervisningen för att hjälpa studenterna i sitt lärande. Jag kommer skriva ganska generellt och använda tankar som jag fått med mig efter att tittat på hur lärare använder feedback i olika sorters lektioner; allt från CAD-undervisning till dykning. Till att börja med vill jag beskriva vad jag menar med feedback och ge lite bakgrund, för att underlätta förståelsen av det jag skriver sedan. Jag har valt att använda Hattie och Timperley’s (2007) beskrivning:

“information provided by an agent (e.g., teacher, peer, book, parent, self, experience) regarding aspects of one’s performance or understanding.”  – Hattie & Timperley, 2007

Översatt till svenska: feedback är information från en agent (exempelvis lärare, kamrat, bok, förälder, en själv, erfarenhet) gällande aspekter av ens egna prestation eller förståelse. Hattie och Timperley (2007) menar att feedback används för att komma från där en är till dit en vill komma, sitt mål. Detta kan göras på två sätt: antingen motiveras en till att jobba för att nå målen, eller så sänker en målen. Alltså behöver lärarna sätta rimliga mål och använda feedback på ett konstruktivt sätt för att får studenterna att nå målen. Hattie och Timperley (2007) beskriver att konstruktiv feedback svarar på tre frågor: var är jag på väg? Hur är jag på väg? Vad ska jag göra härnäst? De delar upp feedback i fyra olika nivåer:

  • Uppgiftsnivån: fokuserar på hur väl studenten har utfört en uppgift eller ett moment. Effektiv feedback för tolkningar av uppgifter men generaliserar inte det som studenten bör ha lärt sig.
  • Processnivå: fokuserar på hur studenten inhämtar information och hur en given uppgift relaterar till en annan. Det utmanar studenten till att söka djupare förståelse och uppmuntrar den till att hitta mening i arbetet på egen hand. Dessutom leder det till att studenten lättare upptäcker sina egna fel.
  • Självregleringsnivån: fokuserar på hur studenten undersöker och justerar sitt egna lärande för att nå målen, vilket gör att den utvärderar sig själv. Det är ett effektivt sätt att ge feedback, förutsatt att studenten inte har dålig självkänsla eller har svårigheter med inlärning.
  • Personnivån: fokuserar på studenten själv, exempelvis “Vad bra du är på matte, Kim”. Detta är kontraproduktivt och hämmar snarare lärandet än att främja det.

Så, nu när vi är lite mer insatta i feedback är det dags att titta på mina observationer på feedback på YRGO, woop woop!

Under min tid på YRGO har jag varit på många olika sorters lektioner. Det som jag märkt är att feedback på uppgiftsnivån är det absolut vanligaste sättet att ge feedback på, vilket även stöds av Hattie och Timperley (2007) som skriver att ca 90% av all feedback som ges är på denna nivå. Tydligast märkes denna typ av feedback i mötena efter dykövningarna på Svanesund. Där är feedback efter övningarna väldigt viktiga eftersom dykningen alltid är förbundet med risken för svåra olyckor, som i värsta fall kan leda till döden. Feedbacken handlar ofta om hur gruppen eller enstaka personer löste, eller inte löste, en viss uppgift eller ett moment. Det som jag tycker är bra med feedbacken från instruktörerna på dykutbildningen är att den inte bara beskriver hur något gjordes på en skala från bra till dålig, utan förklarar mer runt omkring det också, vilket jag tror gör att studenterna vet exakt vad det var som var bra och dåligt. En annan grej som jag fick uppleva vid ett tillfälle var feedback till en enstaka student i gruppen som var negativ feedback, alltså något som studenten kunde gjort bättre. Feedbacken gavs på precis samma sätt och med samma ton som den positiva feedbacken men den blev en mycket mer spänd känsla. Feedbacken blev mer personlig eftersom det nu gällde endast en person och andra var där och tittade. När jag pratade med instruktören efteråt sa han att sådan feedback måste ges direkt eftersom det är viktigt att studenten, och resten av gruppen, får reda på att de inte kan göra på ett visst sätt, eftersom det finns risker. I detta fall var risken utmattning under vatten. Från ett lärandeperspektiv tror jag att det kan finnas både för- och nackdelar med att ge feedbacken på detta sätt. En av fördelarna tror jag kan vara att studenten verkligen tar åt sig feedbacken och inte glömmer den, eftersom hen fick den negativa feedback framför andra i gruppen. En vill inte gärna visa att en inte kan inför andra gruppmedlar tror jag, utan en vill visa vad bra en är och hur mycket en kan. Det kan leda till att studenten försöker undvika denna känsla genom att lära sig av sina misstag. En nackdel är givetvis att utsätta studenten för frustration. Om studenten sedan tidigare har låga tankar om sig själv kan det vara förödande för motivationen att få den negativa feedbacken fram andra gruppmedlemmar. Det finns även för- och nackdelar med att ta feedbacken separat och jag tror att det är ett beslut som läraren/ledaren måste anpassa till situationen. Ett annat alternativ skulle vara att välja en annan nivå att ge feedback på. Processnivå är svårt att applicera i just detta exempel eftersom uppgiften handlade om ett praktiskt utförande där vana, erfarenhet och skicklighet spelade roll snarare än information. Studenten hade med säkerhet all information tillgänglig men blev stressad, vilket ledde till att hen blev utmattad. Även personnivån väljer jag bort, eftersom den sällan är effektiv. Självregleringsnivån däremot skulle kunna vara ett alternativ. Detta skulle kunna leda till att studenten funderar över sig själv och varför hen blev stressad. Jag inser i detta nu att jag troligtvis skrivet det längsta stycken jag någonsin har skrivit och börjar därför på nästa tanke.

Bilden visar dykledaren, vänster, som kommunicerar med resten av dyklaget. Bak till höger är instruktören som ansvarar för dykningen och ger feedback till dyklaget.

Om jag jämför feedbacken vid dykning i Svanesund med den på Lindholmen ser jag vissa skillnader. Undervisningen på Lindholmen sker främst i lektionssalar där konsekvenserna av fel är mycket mildare än vid dykning, vilket jag tror är en av anledningarna till att feedbacken som ges är något annorlunda. Generellt skulle jag säga att det finns mycket mer inslag av feedback på processnivå, vilket jag har märkt i undervisningen av CAD, 3D-modellering (annan än CAD), byggteknik, byggkonstruktion etc.. Typiskt är att lärarna ifrågasätta var studenterna får sin kunskap och information ifrån. I kursen för byggkonstruktioner gjorde studenterna modeller för broar av glasspinnar, snören och lim. Det är ett väldigt bra tillfälle för att titta på feedback eftersom läraren gick till de olika grupperna (det var grupparbeten) för att ge feedback på deras planerade konstruktioner. Läraren frågade varför de hade tänkt som de gjort, var de fått informationen ifrån, ifall de har stött på liknande problem när de läste hållfasthetslära. Detta påminner väldigt starkt om processnivån och får studenterna att fundera kring hur de arbetar med att lösa uppgiften. Dock har det varit få gånger som jag sett feedback på självregleringsnivån. Detta kan bero på samma anledning som varför jag inte ger den typen av feedback så ofta: det upplevs som svårt och jag vet inte riktigt hur jag faktiskt ska göra det i praktiken. Att det inte förekommer så mycket självreglerande feedback skulle kunna vara en följd av att flera av lärarna som jag följt inte har en formell lärarutbildning. Detta tror jag dock inte stämmer eftersom jag inte såg det särskilt ofta på mina två VFU-platser (verksamhetsförlagd utbildning) på gymnasiet heller. Jag tror snarare att det beror på att det inte är lika uppenbart som att ge feedback på uppgiften eller på processen.

Jag vill ta upp en sista fundering till gällande feedback. Hittills har jag bara nämnt muntlig feedback men det förekommer givetvis också i skriftlig form. Jag fick ta del av ett prov som en klass skrivit och märkte att studenterna endast fått feedback på det som inte var tillräckligt bra. Studenter som fick 100% rätt hade med andra ord inte fått någon feedback. En fördel med det är att det är mindre arbete för läraren men nackdelen är att en missat ett bra tillfälle att ge konstruktiv feedback på. Personligen anser jag att det är lika viktigt att ge positiv som negativ feedback, för att inte bara visa på vad som kan förbättras och hur, utan också förklara varför det en gjorde var bra för att fortsätta med det och eventuellt vidareutveckla det. Lärandet slutar ju aldrig. Från en kurs jag läste under mina första tre år på maskinteknik (kurskod TEK440) lärde jag mig att feedback på ens prestationer är den den enstaka faktorn som motiverar mest till arbete (Börnfelt, 2009). Detta gällde egentligen arbete och inte utveckling och lärande men jag tror att det går att dra paralleller. Även om en student redan kan något tror jag att positiv feedback gör att den motiveras till att utveckla sig. Men som sagt, det gäller att ge rätt typ av feedback och inte bara säga något i stil med “Bra jobbat på uppgift 4, Jamie”.

Referenser

  • Hattie, J., & Timperley, H. (2007). The Power of Feedback. Review of Educational Research, 81–112.
  • Börnfelt, P-O. Arbetsorganisation i praktiken. SNS förlag, Stockholm 2009.

Blog 5: Tankar som “dök” upp om trattmodellen

Hej kära läsare! Idag är det återigen dags för ett inlägg om ett besök i Svanesund där jag varit med och tittat på utbildningen för anläggningsdykare. Fokus denna gång blir på en modell som liknas vid en tratt! Lets gå! 

En student som påbörjar en dykövning

Trattmodellen

När en dyker är en i en väldigt annorlunda miljö jämfört med hur det är på land. En rör sig på ett helt annat sätt, det finns risk för att drunkna, andningen känns annorlunda, det kan finnas svårigheter att tryckutjämna öronen etc.. Dessutom är det fysiskt krävande att röra sig i vattnet, exempelvis om det strömmar i vattnet eller något tungt transporteras. Dessa faktorer bidrar till att stressnivån kan bli hög hos de som dyker. Trattmodellen är ett verktyg för att visualisera hur den ökade stressnivån påverkar ens förmåga att lösa problem.

Trattmodellen (ja, bilden ska föreställa en upp-och-nedvänd tratt…). Desto högre stress en har desto högre upp i trattan hamnar en. Desto smalare tratten blir desto smalare blir ens förmåga att lösa problem.

Modellen säger att desto högre stressnivån är desto sämre blir ens förmåga att lösa problem. Vad exakt som menas med problem här är lite oklart men min egna tolkning är att allt från att lösa problematiska situationer som att till exempel en slang med luftförsörjning går sönder, till att fundera över hur ett visst arbetsmoment kan effektiviseras. Kopplingen till tratten är att desto högre stressnivå en har desto högre befinner en sig i tratten. Desto smalare tratten är desto sämre är ens förmåga att lösa problem. Skulle jag kategorisera modellen enligt den kurs om modeller som jag läst inom programmet Lärande & Ledarskap skulle jag säga att det är en konceptuell modell, eftersom den beskriver föreställningar i ett system rent mentalt (Gerlee & Lundh, 2017). Tratten finns ju inte på riktigt och är inte en modell för någon annan tratt, utan syftar snarare till att visualisera föreställningar om hur problemlösningen försämras vid ökad stressnivå.

Det som jag tycker är intressant och är anledningen till att jag skriver om modellen i bloggen är hur den används. Vid ett dyk som jag fick bevittna var det två som dök tillsammans och övningen gick ut på att en skulle låtsas svimma och den andra dykaren skulle bärga den avsvimmade. När den den ena dykaren höll på att bärga den andra slutade hen att kommunicera med resten av dyklaget, trots att dykledaren försökte kommunicera (minns att ett dyklag består av 8-10 personer, varav endast två dyker). Det hördes dock på andningen att dykaren var ansträngd och att det troligtvis var fysiskt väldigt påfrestande. Väl uppe ur vattnet var det en lätt frustrerad stämning. Vid mötet efteråt tog instruktören upp trattmodellen genom att rita upp den på en tavla framför hela dyklaget. Det märktes att det inte var första gången. Instruktören menade att dykaren blivit för stressad för att kunna lösa problemet och till och med tappat förmågan att kommunicera med dyklaget och därmed befann sig högt upp i tratten. Hade hen inte varit allt för stressad hade hen kunnat be dykskötarna (se bild nedan) att dra upp båda dykarna till ytan och mot land, istället för att använda egen kraft.

Två dykskötare. Varje dykare i vattnet har en egen dykskötare. De hjälper till med utrustningen innan och efter dyket, hjälper dykarna in och ut ur vattnet, samt hanterar slangarna på land.

Så varför använde instruktören trattmodellen? Kunde hen inte lika gärna förklarat att desto mer stressad en blir desto sämre blir en på att lösa problem? Det är trots allt själva budskapet från trattmodellen. Jag tror att poängen med trattmodellen är att få en tydlig bild framför sig, någonting som går enklare att minnas . Är en väl nere i vattnet med många intryck som måste processeras är det troligtvis inte lika enkelt att minnas orden och att sätta in de i sammanhanget. Det är troligtvis enklare att minnas budskapet med en enkel bild framför sig. Även om en inte är i vatten så tror jag det är bra med visuella modeller för att minnas hur saker förhåller sig. Det blir något att hänga upp kunskapen på. Jag tror dock att det kan finnas en risk med att göra en visuell modell för varje enstaka budskap som förmedlas. Är det för många visuella modeller tror jag att det kan vara svårt att veta vilka som är de viktiga och blanda ihop de olika, speciellt om de liknar varandra för mycket. Budskapet att ökad stress försämrar problemlösningsförmågan är dock viktigt att minnas, både för att undvika olyckor och för att effektivisera arbetet, varför jag tycker att detta är en väldigt bra modell. Eller tycker jag det?

Hittills har jag inte skrivit om huruvida modellen är sann i någon mån eller inte. Utan att undersöka saken vidare är min uppfattning att modellen troligtvis inte beskriver verkligheten särskilt väl. Den beskriver inte ett exakt samband mellan stress och problemlösningsförmåga som går att kvantifiera. Modellen, skulle jag säga, handlar snarare om upplevda känslor och är en minnesregel. Det skulle gå att argumentera för att trattmodellen är dålig eftersom den inte ger någon möjlighet till att förutsäga ens problemlösningsförmåga vid en viss stressnivå. Jag vill dock argumentera för att modellen är bra eftersom att den är användbar. En mer korrekt modell som beskriver verkligheten bättre hade varit mer komplex och då hade det varit svårare att komma ihåg den, speciellt under pressade situationer under vatten. I och med en allt för komplex modell hade den alltså förlorat sitt egentliga syfte. Är en modell användbar så är det en bra modell, och jag anser att trattmodellen är användbar, varför den är bra. Detta är även något som vi diskuterat i undervisning på kursen Analyze Learning (MVE380) och läst om i boken Vetenskapliga Modeller (Gerlee & Lundh, 2017). Det är det fina med modeller, de har inte lika stora krav som exempelvis teorier och är bra så länge de är användbara.

Tack så mycket för denna gång, vi hörs snart igen i nästa inlägg!

Referenser

  • Gerlee, P., & Lundh, T. (2017). Vetenskapliga modeller.Malmö: Studentlitteratur AB.

Blog 4: Tankar om Motivation

Hej kära läsare! Nu är det redan dags för mitt fjärde inlägg på bloggen, vilket innebär att jag har fyra kvar efter detta. Dagens inlägg kommer att fokusera på några av mina tankar och reflektioner kring Motivation och Mötesplatser. 

En av de “huvudkorridorerna” på YRGO på Lindholmen. Här finns föreläsningssalar, konferenssalar, toaletter etc.

Motivation

Ett intryck jag fick väldigt tidigt när jag kom till YRGO var att studenterna verkar vara väldigt studiemotiverade. Detta tror jag eftersom samtliga lektioner jag varit på har haft en mycket god studiemiljö där studenterna har frågat både läraren och varandra om saker de inte förstått och för det mesta hållit sig till undervisningens innehåll. Även vid långa genomgångar har studenterna visat intresse. Vid en lektion i CAD som jag närvarade på satt studenterna med uppgifterna under hela lektionspasset utan att fokus svävade iväg allt för mycket. I ett sådant läge bör en som lärare överväga att mer eller mindre tvinga studenterna att ta rast, eller i alla fall uppmuntra dem. Det är trots allt även viktigt med raster i arbetslivet, för att undvika hälsoproblem relaterade till att sitta för länge vid dator. På CAD-lektionen som jag precis nämnde och två andra lektioner gick jag och läraren iväg för att ta rast och lite fika. Studenterna arbetade då vidare på egen hand och kändes självklart att det inte skulle vara något problem.

Anledningen varför jag reagerar så på det är troligtvis att det skiljer sig från mina upplevelser både från VFU:n (verksamhetsförlagd utbildning) på gymnasium och högskolan. På gymnasiet var det svårare att motivera klassen och att skapa en god lärandemiljö. Det var något som inte gick att ta för givet. Mina erfarenheter från högskolan är att det är enkelt att sitta längst bak i en föreläsningssal och försvinna bort, och att det oftast inte får så svåra konsekvenser. Den möjligheten finns troligtvis på yrkeshögskolan också men mitt helhetsintryck är att de allra flesta verkligen försökte vara fokuserade och delaktiga i undervisningen. Den naturliga frågan kommer: Varför verkar studenterna vara så motiverade? Troligtvis finns det flera saker som spelar in. En bidragande faktor skulle kunna vara att jag är med på lektionerna vilket gör att klassen “skärper” sig lite extra. Det är dock sannolikt inte hela sanningen. Istället tror jag att många studenter har både en förhållandevis stark yttre och inre motivering för att klara studierna. Yttre motivation kännetecknas av yttre belöning eller straff, exempelvis högre/lägre lön, medan inre motivation är lustbetonat och kännetecknas av ett eget intresse för själva uppgiften (Elmholdt, Keller, & Tanggaard, 2013). Den yttre motivationen för studenterna kan exempelvis vara att de kan söka vissa jobb, eventuellt få högre lön än tidigare, etc. Inre motivationen kan vara ett genuint intresse för ämnet de läser. Min uppfattning av yrkeshögskoleutbildningarna är att de är ganska specifika i sin inriktning, vilket gör det troligt att de som söker utbildningarna är intresserade av just det som undervisningen handlar om.

Plats i korridoren där studenter kan sitta under raster, plugga och äta lunch/fika.

Under en rast pratade jag med en lärare som berättade att hans uppfattning är att studenterna på yrkeshögskola har en annan “sense of urgency” än studenter på gymnasiet och högskolan. Jag måste vara ärlig och erkänna att jag inte riktigt vet vad han menade men jag tolkar det som att han menade att de allra flesta som går yrkeshögskolan har tidigare jobberfarenhet och känner ett starkare behov för att få ett visst jobb eller en viss position, medan gymnasieelever och högskolestudenter har en vagare bild av vad de kommer göra efter utbildningen. Detta gör att de inte har så bråttom att komma dit, att bli klara med sin utbildning. Personligen tror jag att den uppfattade höga motivationen bland många studenter kommer från en kombination av att de läser utbildningar som är förhållandevis korta (ca två år), tillämpade, specifika, leder med stor sannolikhet till jobb och att de är intresserade av själva ämnet. Detta skiljer sig från både gymnasie- och högskolestudier som är både bredare och längre.

Tack för idag och hoppas att vi ses i till nästa inlägg igen!

Referenser

  • Elmholdt, C., Keller, H. D., & Tanggaard, L. (2013). Ledarskapets psykologi.Malmö: Gleerups.

Blog 3: En lektion med flera dimensioner

Hej kära läsare, hoppas att allt är bra med dig! Nu är det dags för mitt tredje inlägg och idag kommer jag att fokusera på en lektion i digital 3D-modellering. Så håll i hatten och gör dig redo för kopplingar till lärandemodeller! (Kopplingarna får väga upp för att jag glömde att ta bilder till detta inlägg…)

Lektion i digital 3D-modellering:

Här om dagen var jag med under en lektion i digital 3D-modellering. Jag har själv erfarenhet från CAD-konstruktion men detta var något nästan helt annat. Syftet med modellerna var att skapa snygga och trovärdiga bilder snarare än att göra dem för framtida beräkningar och tillverkning. Modellerna används exempelvis i kataloger, för att marknadsföra en produkt som inte finns än, eller för att visa hur en tänkt byggnad kommer se ut i stadsplaneringen. Lektionen hölls av en lärare utan formell träning som lärare men med mycket erfarenhet från att ha lärt ut och använt programmet och principerna i tidigare jobb under många år.

I början av lektionen berättade läraren hur undervisningen brukar se ut. Konceptet är att han först går igenom ett eller ett fåtal moment i programmet på projektorn, vilket går väldigt snabbt, för snabbt för att studenterna ska kunna härma det. Därefter sitter studenterna själva och utför samma eller liknande moment. Tanken är att studenterna inte ska kunna allt direkt efter genomgången utan att de träffar på ett visst motstånd och behöver mer information. Efter ett tag går läraren igenom samma eller liknande moment igen fast i mer detalj och långsammare, för att studenterna ska kunna hänga med och ställa frågor som de fått från att själva ha suttit med momentet/momenten. Därefter arbetar de fritt på egen hand, antingen med övningsuppgifter eller med inlämningar/projekt.

Konceptet för undervisningen stämde dock i detta fall inte riktigt överens med verkligheten. Det blev en ganska snabb första genomgång men nästa genomgång blev istället på något nytt i ett också ganska snabbt tempo, uppfattade jag det som. Det kan ha att göra med att de flesta studenterna verkade ha löst momentet bra efter bara första genomgången. Min uppfattning var att lektionen var ganska spontant utformad i sin helhet och anpassades ganska mycket till hur studenterna låg till i sitt arbete. Läraren gick och pratade med alla studenter när de jobbade på egen hand, varför jag tror att han hade ganska bra koll på hur långt de kommit. Frågan är hur väl det reflekterar hur långt de kommit i förståelsen.

Även om det läraren inte strikt följde sitt eget koncept för hur han planerar lektioner vill jag ändå komma tillbaka till det, för jag tyckte det var ett intressant koncept. Först en snabb och odetaljerad genomgång, följt av eget arbete med frustration. Därefter en detaljerad genomgång och eget arbete, där läraren går och hjälper studenterna. När jag skriver om det så som jag gjorde nu är det inte svårt att koppla det till 5E-modellen (Tanner, 2010). 5E-modellen ger en struktur på en lektion, där E:na står för (i ordning) Engage, Explore, Explain, Elaborate, och Evaluate. Jag ska förklara kopplingen till modellen:

  1. Engage: Ge en snabb genomgång och visa på den större bilden för att engagera studenterna.
  2. Explore: Studenterna arbetar själva med att utforska området men förstår inte hur det går till men testar sig fram.
  3. Explain: En detaljerad genomgång och svar på studenternas frågor.
  4. Elaborate: Studenterna arbetar på egen hand med lektionsinnehållet
  5. Evaluate: Läraren kontrollerar hur det går för studenterna när han går och hjälper dem.

En annan tanke som kom upp var den om kognitiv konstruktivism (Phillips & Soltis, 2014) (lärandemodeller, told ya!). Det är inte en solklar koppling utan en tanke jag har. Just denna frustration som uppstår av att inte kunna utföra momentet själv efter första genomgången påminner om den inre konflikt som Piaget beskriver (Phillips & Soltis, 2014). Det som gör kopplingen vag är att den konflikten som Piaget beskriver beror på att ens egna bild inte överensstämmer med den upplevda verkligheten, varför ens bild behöver förändras för att passa ihop med ens upplevelse. Detta säger att studenten bör ha en bild av verkligheten, i detta fall principerna bakom 3D-modellering i ett visst program, som inte stämmer till en början. Det är dock inte säkert att hen har någon bild alls.

Under en rast på lektionen pratade jag med läraren i fikarummet. Jag frågade om det finns obligatrisk närvaro på lektionerna, varpå svaret var nej. Han berättade dock att han betonar för studenterna hur viktigt det är att de är närvarande på lektionerna. Han berättar att det ofta är några som överväger att stanna hemma och följa youtube-klipp på hur programmet används och lära sig principerna den vägen. Detta menar han dock inte blir lika bra. Det är viktigt att sitta tillsammans med andra och läsa sig 3D-modellering, att kunna fråga hur andra gör, se andras lösningar på problem som uppstår, få uppmuntran etc.. Här är det väldigt lätt att koppla lärandet i grupp till social konstruktivism (Phillips & Soltis, 2014) (that’s right, två lärandemodeller i ett blogginlägg!). Social konstruktivism betonar att lärande inte bara sker individuellt, utan att lärandet är en social företeelse som sker i en omgivning av andra människor, där förebilder och andra som lär sig är till hjälp. När en är på plats i klassrummet är det enkelt att se detta fenomen i verkligheten. Studenterna hjälper varandra och ger nya perspektiv på saker de inte förstår. Studenterna förstår olika mycket men kan fylla i varandras luckor. Dessutom är läraren en viktig förebild och förmedlar inte bara informationen utan kan också uppmuntra studenterna, bland annat genom att ge relevant feedback.

Tack för idag och ha det fint!

Referenser:

  • Tanner, K. D. (2010). Order Matters: Using the 5E Model to Align Teaching with How People Learn. CBE—Life Sciences Education, 159–164.
  • Phillips, D., & Soltis, J. F. (2014). Perspektiv på lärande(2 uppl.). Stockholm: Studentlitteratur AB.

Blog 2: Besök i Svanesund på Orust, nu går vi in på djupet!

Hej kära läsare! Sedan förra inlägget har det hänt lite saker och det som jag vill ta upp i denna inlägg är min utflykt till Svanesund på Orust där jag tittade på utbildningen för anläggningsdykare.

En dykare i vattnet.

För att ge lite bakgrund vill jag börja med att kortfattat berätta om utbildningen. Den är tvåårig och hålls i byn Svanesund på ön Orust, där det är nära till vattnet (havet mer specifikt). Utbildningen består av både praktiska och teoretiska delar som är nödvändiga för att kunna arbeta som anläggningsdykare (dykning, svetsning under vatten, etc.). Denna vecka var första gången jag var där och det var mycket att ta in på en gång och jag kommer behöva fler tillfällen där för att få en bra bild av ledarskapet av lärare och instruktörer, samt studenternas ledarskap. Jag ska återkomma till vad jag menar med studenternas ledarskap. Under min första dag har jag dock redan lärt mig en hel del.

Delar av dyklaget som befinner sig på land och hjälper dykarna. Bland annat hanterar de slangarna som försörjer dykarna med luft.

Under min dag i Svanesund var jag mestadels med förstaårseleverna. De var inne i en dykperiod, vilket innebär att studenterna gör praktiska dykövningar. Under denna period ser deras dagar grovt ut som följande:

  1. Morgonmöte: Repetition av övningsmomenten för dagen, riskbedömning, övrigt som är bra att ta upp.
  2. Genomförande: Två åt gången som dyker, en dykledare, och fem andra som hjälper till från land (plus en instruktör). Rollerna roteras så att alla har samtliga roller under dagen. Om det finns behov blir det även ett kortare möte efter dyken med feedback och diskussion.
  3. Avslutsmöte: Kommentarer, feedback, diskussion etc. Dessutom tas nästa dags övning upp.

Studenterna behöver läsa igenom information om kommande dags övning i förväg, så att de är pålästa och vet vad de ska göra redan innan morgonmötet. Detta sätt att arbeta kallas “flippat klassrum” och är något som togs upp på en föreläsning under första kursen på Lärande & Ledarskap: Matematik, Undervisning och Bedömning (MVE375). Flippat klassrum innebär en gör sig förtrogen med innehållet innan själva genomgången av det. På så sätt har en med sig frågor till genomgången och känner redan igen materialet. Detta sättet att jobba är väldigt bra för dykutbildningen tror jag, eftersom studenterna då får tid att förbereda sig på nästa dagens utmaningar och hinner fundera ut frågor. Eftersom det finns en uppenbar risk för drunkningsolyckor vid dykning är det av yttersta vikt att studenterna förstår övningarna, vilket motiverar varför flippat klassrum är en bra metod.

Som jag nämnde har varje dyklag olika roller som studenterna roterar mellan. Hela dyklaget består av 8-10 studenter där två åt gången dyker och än är dykledare. Minns du när jag skrev att jag skulle komma tillbaka till studenternas  ledarskap? Det vill jag göra nu. Det är alltså en student åt gången som är dykledare för dyklaget, de tränas alltså även inom ledarskap. Dykledarens uppgift är bland annat att kommunicera med dykarna i vattnet och resten av laget på land för att utföra och leda dykningarna. Kommunikationen sker genom tal, vilket fungerar eftersom dykarna har en mask med mikrofon och hörlurar. Detta ledarskap som studenterna lärs upp i är väldigt intressant och något jag vill titta närmare på en annan gång när jag är i Svanesund. Under dessa övningar, ska jag påpeka, är det alltid med en instruktör som är till mycket hjälp för laget. Tanken är att instruktörerna är med mycket i början av utbildningen men mer och mer låter studenterna ta större ansvar för att slutligen kunna vara självgående vid utbildningens slut.

Bilden visar dykledarens arbetsplats varifrån hen kan kommunicera med dyklaget, inklusive dykarna.

När jag pratade med en av instruktörerna nämnde han att dykgrupperna är samma under en period men att de sedan ändras. Anledningen för detta är att, med instruktörens ord, grupperna först är i en “smekmånefas” men efter ett tag när de lärt känna varandra i gruppen går in i en konfliktfas. Han menar att studenterna först inte riktigt vet sin roll (sociala roll) men när de väl känner sig bekväma i gruppen och känner varandra så vågar de ta konflikter. Detta påminner väldigt mycket om Susan Wheelans IMGD-modell (integrated model of group development) som togs upp på en lektion i kursen Leda Individ och Grupp (CUI226). Modellen säger att det finns fyra (i vissa fall fem) faser för gryppdynamik:

  1. Tillhörighet och trygghet
  2. Opposition och konflikt
  3. Tillit och struktur
  4. Arbete och produktivitet

De första två stegen motsvarar det som instruktören berättade om: studenterna söker tillhörighet i gruppen och trygghet, vilket sedan övergår i en konfliktfas. Han menade att de ändrar grupperna för att komma ur denna fas, eftersom det är viktigt att dyklaget fungerar vid övningar och att det inte uppstår konflikter som kan förhindra trygga övningar. Det är inte det enda arbetet där denna taktik används. I kursen Leda Individ och Grupp berättade föreläsaren att de även gör det hos flygplanspersonal, eftersom de måste kunna arbeta tillsammans. En skillnad är dock att flygbolag troligtvis har många anställda att bilda nya grupper med, medan det är strax under 30 studenter i en klass som ska sättas ihop i grupper om 8-10 studenter. En risk skulle eventuellt kunna vara att grupperna hamnar i konfliktfasen snabbare och snabbare ju mer studenterna lära känna varandra i klassen. Det behöver inte vara så utan det är en tanke jag har. Frågan blir då om de även tar sig förbi konfliktfasen under utbildningens gång.

Jag lämnar dig, läsaren, där och återkommer snart igen med nästa inlägg! Kanske inte att det blir på dykutbildningen utan något annat men det får vi se. Tack för idag! Här är några bilder till, bara för att:

 

Blog 1: Om YRGO, mina första intryck och tankar

Till att börja med: Hej och välkommen till min blogg! Detta är mitt första inlägg, vilket känns spännande. Jag har aldrig tidigare skrivit en blogg, så detta kan bli intressant. Here we go!

Bild av entrén in till YRGO:s lokaler på Lindholmen.

Om YRGO

Organisationen som jag gör min VFU på är YRGO, en yrkeshögskola i Göteborg uppdelad på fyra olika platser. Jag kommer fokusera min VFU på teknik, byggteknik och samhällsbygge. Av den anledningen är jag mestadels på Lindholmen, där YRGO har dessa utbildningar. Dock kommer jag också att åka till Svanesund ibland eftersom de har en anläggningsdykarutbildning där. Anledningen till att jag vill åka och titta på just den utbildningen är för att den är väldigt praktiskt och i en helt annan miljö än den andra utbildningen på YRGO. Det finns helt andra säkerhetsaspekter, kommunikation under vatten, etc., som gör det väldigt intressant att titta på. Jag kommer alltså mestadels vara på Lindholmen men vissa dagar i Svanesund.

YRGO är som sagt en yrkeshögskola och drivs av Göteborg Stad. Utbildningar som de har är inom följande sektorer:

  • Bageri och restaurang
  • Besöksnäring och hotell
  • Byggteknik och samhällsbyggnad
  • Ekonomi och administration
  • Media och kommunikation
  • Teknik och IT
  • Transport
  • Vård och omsorg
  • Uppdragsutbildning för företag och organisationer

Varje sektor har en rektor, som är chef för utbildningsledarna inom en sektor. En utbildningsledare kan en säga är ansvarig för en eller ett fåtal utbildningar inom sektorn (även personalansvar). Sedan har enstaka lärare ansvaret för en viss kurs. Förutom lärare anställda på YRGO är det även vanligt att exempelvis konsulter har kurser. Chefen för rektorerna är den verksamhetsansvarige.

Som jag nämnde finns det både lärare, som är fastanställda, och konsulter som är ansvariga för kurser. Det finns inget krav på att en måste har lärarlegitimation för att få undervisa på YRGO, vilket jag tycker är intressant. Det kan vara en sak att titta på när jag går med på undervisningen, alltså att försöka se om det finns någon observerbar skillnad i hur legitimerade och icke-legitimerade lärare/konsulter undervisar. Vad jag har förstått har de som undervisar på YRGO väldigt varierande bakgrunder, exempelvis har vissa lärarbakgrund medan andra kommer från industrin.

De flesta utbildningar som YRGO har är på 80 veckor, vilket motsvarar två års heltidsstudier och 400 yrkeshögskolepoäng. Under utbildningen är det vanliga att ha två så kallade LIA: lärande i arbete. Det är alltså två praktikperioder som studenterna har ute i någon verksamhet kopplad till deras utbildning.

På varje våning finns ett matrum. Det på bilden är till för studenterna och det finns ett liknande för personalen.

Första intryck och tankar

Jag har blivit varmt välkommen till YRGO av både handledare, rektor och lärare, vilket har känts väldigt roligt. Hittills har jag mest pratat med handledaren och andra lärare om vad jag kan göra och vart jag kan vara med. Jag har fått intrycket att jag kommer få vara med på det mesta som jag vill vara med på och det känns väldigt roligt. Senare i veckan kommer jag att åka upp till Svanesund för att vara med anläggningsdykarna, vilket känns väldigt spännande. Det är en helt annan lärandemiljö än klassrummet eftersom de göra dykningar väldigt ofta, där säkerhet är viktigt på ett helt annat sätt. Dessutom ska det bli intressant att se hur kommunikation fungerar under vatten, även om jag själv inte kommer att vara under vatten.

Under VFU:n kommer jag troligtvis mestadels vara med i undervisning men jag hoppas även att jag kan få vara med i planeringsarbeten och andra läraraktiviteter på skolan, för att få en djupare inblick i hur lärarna arbetar. Jag har bollat lite idéer med min handledare om vad jag skulle kunna skriva rapporten om och det som låter mest intressant hittills är att titta på två klasser som läser samma kurser men där den ena klassen har tidigare erfarenheter från industrin medan den andra klassen inte har det. Det skulle kunna vara intressant att titta på elevernas förståelse och hur samma lärare anpassar lektionen till de två klasserna, om de nu gör det.