Inlägg 5: Organisationen och ledarskapet

I tidigare tillägg har huvudfokuset varit på lärande snarare än ledarskap, samt ett fokus på eleverna framför lärare och rektor. I dagens inlägg väljer jag därför att beskriva mer som hur ledarskapet ser ut och hur lärarna och rektorn jobbar tillsamman på skolan.

Övergripande skulle jag säga att RS-skolan är en mycket ”platt” organisation. Lärarna och rektorn på denna skola har mer av en kollegerelation än en ledare-följare-relation. Därmed skulle jag säga att rektorn är mer av en chef än en ledare. I kursen ”Leda individ och grupp” (LIG) lärde vi oss att en chef har ett antal arbetsuppgifter, så som att anställa personal, mm, medan en ledare motiverar och styr gruppen åt ett givet håll. Rektorn har förvisso en del långsiktiga mål, som hon implementerar men i det vardagliga arbetet arbetar lärarna mycket självständigt. Min uppfattning är att denna typ av samarbete är mycket vanligt på många skolor, men på RS är den särskilt utpräglad beroende på att skolan tills för några år sen saknade en rektor. Skolar var då helt och hållet lärarstyrd, men för några år sen ställde myndigheterna krav på att varje skola måste ha en rektor. På skolan har rektorn och lärarna i huvudsak parallella uppgifter. Rektorn ansvarar bland annat för arbetet med elever som har det svårt, antingen de är behov av extra anpassning eller särskilt stöd, eller att de har svårt att klara skolan av andra skäl. Rektorn ansvarar också för kontakt med myndighet såsom skolinspektionen. Stödet till elever som har det svårt leder rektorn, med hjälp av elevernas mentor tillsammans med specialpedagog och/eller kurator. I LIG-kursen lärde vi oss om olika typer av ledarskap. Jag uppskattar rektorns ledarskap, i den mån det visar sig, som ett autentiskt ledarskap, det vill säga ett ledarskap som är integrerat med rektorns person. Med hennes bakgrund som kemist ser jag ett ledarskap som karekariskeras av struktur och ordning, snarare än den karismatiske ledaren som står i rampljuset och som därigenom får följare.

Rektorn och lärarnas främsta kontaktpunkt är lärarlagsmötet (eller kollegium som det kallas på skolan) som hålls 2,5 timmar varje vecka. Även här håller lärarna själva i en stor del mötet. På dessa delar har lärarna utsätt en ordförande inom lärarlaget, som är med och planerar mötet tillsammans med rektorn. Skolan präglas därmed av ett delat ledarskap, som också diskuterades i LIG-kursen. Det jag sett av mötena har präglats av en stor öppenhet för tankar och yttranden från deltagarna på mötet, i synnerhet delarna där rektorn inte medverkar, men också i viss utsträckning på mötena där hon medverkar. Samtidigt som samtalsklimatet är öppet är organiseringen (eller i vart fall styrningen) av mötet inte så strikt. Mötesdeltagarna tillåts fritt yttra sig, även utan att räcka upp handen och ingen märkbar tidsgräns sätts för respektive yttrande punkt. Diskussionspunkterna har även inga tydliga mål eller upplägg. Dock finns en agenda, som ibland inte hinns med för att någon punkt tar väldigt mycket plats. Jag får även känslan av att agendan inte har distribuerats till mötesdeltagarna innan mötet. I vart fall jag aldrig sett en utskriven agenda. All information förmedlas muntligen. Vi har i kursen “Learning and leading in dysfunctional organizations” (DO) lärt oss om hur möten bör vara upplagda för att vara effektiva. Där poängterades saker som att skicka ut agendan till mötesdeltagarna i förväg så att de kan vara förberedda och gärna skicka ut andra dokument som kan behöva läsas in för att vara mer förberedda på mötet och som förhoppningsvis leder till mer konstruktiva diskussioner. På ett av mötena kom det t.ex. upp mycket oväntad information vilket skapade en hätsk debatt med mycket känslor inblandat. Om underlag till diskussionen hade kommit mötesdeltagarna till del inför mötet hade de kunnat samla sina tankar mer innan mötet, vilket jag tror hade lett till en mer sansad och konstruktiv debatt.

Annat som är viktigt för ett möte är att inte en eller ett fåtal personer tiltats dominera mötet. Delvis är detta för att dessa personer vanligtvis har yttrat sin poäng redan efter några meningar och därefter bara brer på med mer argumentation kring samma poäng. Det är också viktigt för att man ska kunna utnyttja alla mötesdeltagarnas kompetenser och idéer. Annars är det tämligen slöseri med tid att alla deltagarna sitter med på mötet. De som är tysta skulle istället kunna få ett kort sammandrag av mötet att läsa i efterhand. Men framförallt är det viktigt att få med allas idéer för att på bästa sätt komma fram till en så bra lösning på ett problem som möjligt. Med en så stor grupp som hela lärarlaget tror jag det är svårt att undvika att några få dominerar utan att man har något sätt att delegera ordet, till exempel genom handuppräckning. På det sättet kan ordet enkelt delegeras i huvudsak till personer som inte redan yttrat sig i frågan. Ett annat sätt, om man verkligen vill ha in allas idéer som dock tar lite längre tid, är att alla får varsin postitlapp där alla får skriva ner sina idéer och sedan sätta upp dem på en vägg. Lapparna kan då kategoriserat och en diskussion kan föras kring de olika idéerna eller kategorierna. Detta är en metod som jag bland annat använde under kursen “Utvecklingsprojekt i praktiken” (UPP), när vi skulle bestämma vad vårt projekt skulle innehålla och gå ut på. Då var det viktigt att allas tankar och åsikter lyftes upp, då utkomsten av denna diskussion var så avgörande för hela det framtida projektet. Pedagogiskt är denna metod en form av ”EPA” (”Matematik, undervisning och bedömning” (MUB)), där varje person får fundera enskilt först och sen så diskuteras dessa idéer i par eller smågrupper och sedan i hela gruppen.

Det är även viktigt att hålla ner tiden på ett möte och en diskussion. Med tiden sjunker energinivån i gruppen och risken är att mötesdeltagarna inte längre uttrycker sina sanna åsikter och börjar hålla med varandra bara för att få slut på diskussionen. Därmed blir det inte det bästa förslaget som går vinnande ur diskussionen utan istället förslaget som kommer från den som är mest uthållig eller högljudd. I DO-kursen lärde vi oss att deltagarnas koncentration sjunker snabbt efter 20 minuter, vilket är ett mycket kort möte. Mötet på skolan är dock mycket längre än så. Detta görs för att få in alla veckans möten under en och samma tid, vilket är praktiskt ur koordinationssynpunkt, men inte optimalt utifrån möteseffektivitetssynpunkt. Det ska dock poängteras att detta långa möte är uppdelat i flera delmöten på olika platser och med pauser emellan, så detta borde göra att energin får en nyinjektion mellan varje delmöte.

I LIG-kursen lärde vi oss hur viktigt det är med mål i samarbetet med andra, för att alla ska gå åt samma håll och veta vart man är på väg. Detta skulle behövas i större utsträckning på lärarlagsmötena. Även om det finns en dagordning är det oklart vad som ska komma ut ur diskussionen. Till exempel: vill man ha ut ett beslut om vad gruppen tycker i en fråga för att gå vidare i frågan eller vill man spåna fram idéer för att lösa ett problem. Min bild är att det som sker under mötespunkterna är att några personer lyfter sina åsikter i frågan eller någon delar med sig av erfarenheter från något intressant hen varit med om sedan senaste mötet. Men mycket sällan tas något beslut antingen som avslutar diskussionen eller som avgör hur frågan ska tas vidare efter mötet. Detta, att följa upp mötet eller att ha något att göra mellan mötena, är också något som är viktigt med ett möte enligt DO-kursen.

Då rektorn är med på mötena brukar hon vara bra på att tidsbegränsa diskussionerna, men även här tillåts mötesdeltagarna att tala rakt ut, med konsekvensen att några få personer dominerar diskussionen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *