Avslutande blogginlägg

Så var det dags att avsluta bloggen. Sedan mitt förra blogginlägg har jag endast tillbringat några timmar på Toråsskolan då jag fick en uppdatering av vad som hänt sen sist och ett avslutande snack med Camilla.
Det var roligt att höra att hon hade uppskattat våra samtal lika mycket som jag och att de hade fått henne att se på några delar av sitt agerande med andra ögon.
Detta gällde bla strukturen på hennes relation med personalen där jag har ifrågasatt om hennes mycket spontana, personliga sätt att fånga varandra i korridoren fungerade lika bra för alla personer. Det finns kanske någon som är mindre relationell/spontan och mer strukturerad som skulle trivas bättre med mer struktur i kommunikationen. Det skulle kanske även göra Camillas vardag på jobbet mer strukturerad? Kanske värt att pröva/diskutera i alla fall?

Rent generellt tro jag att fler chefer skulle våga vara så tydliga och transparenta i sitt ledarskap som Camilla är.  Om jag jämför hennes ledarskap med de två rektorer jag har sett under mina tidigare VFU-perioder så tror jag definitivt att rektorn på Aranäs hade vunnit på att komma lite närmare sin personal. Rektorn på Hulebäck var nog lite mittimellan och dök upp ibland på lärarrummet bara för att prata eller kolla läget. Detta sagt med all respekt för att jag bara fick en mycket liten inblick i deras arbetssätt.
Det vore också spännande att se hur Camillas ledarskap skulle fungera i ett teknikföretag som t.ex. Ericsson där jag har arbetat i många år. Jag tror att det skulle vara uppskattat men frågan är hur hon skulle hantera alla krav på formalia. Skulle hon kunna förändra något, anpassa sig eller sluta?

 

Ett annat ämne som jag har blivit inblandad i de två senaste veckorna av denna praktiken har varit fastläggandet av 2017 års budget. Jag satt med vid genomgången på Björkris förskola och följde även med en av kommunens ekonomer till en annan grundskola för en genomgång. Gemensamt för båda var att det var tydligt att rektorernas/förskolechefernas ekonomiska handlingsutrymme är ganska snävt. Inkomsterna är elevpengen, statsbidrag och kommunens interna “Robin Hood”-bidrag och utgifterna är lönerna till lärare och andra pedagoger.  Bristen på utbildad personal till förskolan i kombination med ökande lärarlöner gör att det blir svårt att få ekvationen att gå ihop.
Kommunen behöver också dra åt svångremmen då den massiva inflyttningen i och med stor byggnation av bostäder inte ger de skatteintäkter man hoppats på de närmaste åren.
Konsekvensen blir att i båda de budgetgenomgångar jag varit med blev resultatet att man måste dra ner på antalet tjänster för att få budgeten att gå ihop. Om kommunerna inte har ekonomi att klara detta så blir höjningarna beroende av statliga bidrag såsom nu är fallet med förstelärar-tjänsterna och det omdebatterade lärarlyftet som skett nu i höst.  Kommunen blir då skolans huvudman men en stor del av pedagogernas löner styrs av tidsbestämda statsbidrag som påverkas av den politiska opinionen och valresultatet. Är det en bra och stabil grund att bygga en kompetent och professionell lärarkår på? Jag tycker det är en olämplig och grumlig blandning av statligt och kommunalt styre av skolan.

Om vi återgår till rektorernas/förskolechefernas ekonomiska handlingsutrymme och jämför det med näringslivet så kan vi ta företaget Unico som exempel. Jag gjorde min UPP-VFU på Unico som utvecklar och säljer skräddarsydda utbildningar till storföretag, bla VOLVO och CEVT i Göteborg. Om man ser på Unico som en skola som verkar på en helt privatiserad marknad  så kan man jämföra det ekonomiska handlingsutrymmet för företagets svenske VD med en rektor på en kommunal grundskola. Vilka likheter ser vi då:

  • Huvudinkomsten för båda är undervisningstimmar; för skolan ges det i form av fast elevpeng per år medan Unico tar betalt per kursdeltagare.
  • Den stora utgiften är löner till lärarna, den styrs av samma tillgång & efterfrågan mekanism för båda aktörerna.

Men det finns avgörande skillnader:

  • Unico kan styra inkomsten genom att de själva sätter priset för sina kurser. Detta är givetvis begränsat av att de verkar på en konkurrensutsatt marknad.
  • Unico kan påverka sin omsättning genom att avsätta mer eller mindre pengar för marknadsföring och säljarbete.  Detta kan skolan göra till en viss del men i mycket begränsad omfattning i kommunal regi. Gör skolan ingen reklam för sig får de elever ändå så länge som de gör ett bra jobb, gör UNICO inget säljarbete alls så lär företaget så småningom försvinna.
  • Unico styr även även över kostnader för lokalhyra, IT, HR etc. men även här är de ju begränsade av t.ex. krav på bra läge för att kunna locka bra personal. För skolan del ingår dessa i det kommunala paketet som är obligatoriskt.

Av denna jämförelse är det tydligt att det ekonomiska ansvaret inte är den tunga delen av arbetet för en rektor/förskolechef i kommunal verksamhet. Det mesta rullar på och det viktiga är att ha bra koll på sina predikterade elevantal och löneutvecklingen.  Detta är ju en stor skillnad mot rollen som VD för Unico där det viktigaste är att  se till att företaget har tillräcklig omsättning för att kunna ta de marknadsandelar man vill ha och att vinstmarginalen möter moderbolagets/aktieägarnas förväntningar.

Med denna reflektion sätter jag punkt för min blogg och tar mig an rapporten istället.

GOTT NYTT ÅR!

Vecka 7

Denna vecka var jag tillbaka på Toråsskolan på måndagen igen. Nu var det två veckor sedan jag var här så det var roligt att komma tillbaka.

Bloggen denna vecka kommer att behandla elever med sociala problem, både från ett ledarperspektiv och från eleverna lärandesituation.

Dagen på Toråsskolan kom att domineras av ett elevärende.  Bakgrunden är att Camilla under ett inbokat möte på morgonen med en elev och hens föräldrar fick höra mycket oroande saker om en annan elev (som vi kan kalla B) på skolan. Det handlade både om denna elevens hemmiljö, vad hen gör på fritiden och vilka hen umgås med.
B var okänd både för Camilla och skolsköterskan. Direkt efter mötet gick de och tog fram information om betyg och frånvaro. Det visade sig att B:s betyg hade sjunkit snabbt de senaste året och hens frånvaro under hösten låg på 20%. Camilla (och jag) gick då ner till lärarlaget som jobbar med B.s klass och fick veta att B’s mentor delvis var medveten om läget men inte hade hela bilden.
I samråde med EHT teamet gjordes bedömningen att skolan har tillräckligt med underlag för en anmälan till socialtjänsten. Men innan det görs vill skolan träffa eleven och hens föräldrar så mentorn fick i uppdrag att boka in ett möte snarast. Detta gav mig anledning att repetera juridiken vi har läst under utbildningen. Enligt boken “Juridiken i professionellt lärarskap” som vi har använt under en kurs räcker det med att det finns misstankar om att barnet far illa, man behöver inte veta säkert.  Det var lärorikt att vara med när rektor och EHT gick igenom vad de hört och av vem och diskuterade mellan sig om detta var grund för anmälan. Detta är inga lätta beslut och jag förstår att det kan vara svårt som ny rektor att ta besluten men lagtexten är tydlig och klar. Här måste man som ledare visa mod och våga stå för sina beslut även om det stormar, man gör det ju för elevens/barnets bästa!
Camilla var lite frustrerad över att denna eleven kunnat passera under radarn för henne och EHT-teamet. Varför har ingen reagerat på ökad frånvaro och sjunkande betyg? Jag fick inte tillfälle under dagen att fråga hur hon tänker agera för att täta till luckorna.
På veckans agenda för rektorn och skolan IKT-pedagog står också att beslagta ett antal Ipads för att leta efter “dick-pics”. Några flickor i skolan har fått sådana skickade till sig och de förmodade avsändarnas I-pads skall genomsökas och rensas.

Hur påverkas elevernas lärande av all denna påverkan från livet runtomkring? Det kan vara svårt nog att ta sig igenom tonåren om man mår bra och har ett bra och stabilt hem som stöttar och motiverar en.  För alla de elever som inte har allt detta på plats är det en rejäl utmaning.  Och en elev som har det jobbigt påverkar ju hela klassen, direkt via sitt beteende eller indirekt via rykten och snack i klassrummen.
Kan man föra ett teoretiskt resonemang runt detta utgående från de olika lärteorier vi har studerat?

  • Om man tittar på behavioristernas teorier om “The law of effect” (belöningslagen) så får ju elever som saknar stöd hemifrån inte någon belöning eller uppmuntran när de pluggar hemma. Om vi ser hemläsan som Stimulus, pluggandet som Respons så uteblir Belöningen. Enlit dessa teorier minskar då benägenheten att studera nästa gång det blir en hemläxa. Det som kan hjälpa här är ju om läraren observerar Responsen och ger belöningen i form av beröm och uppmuntran istället för föräldrarna.
  • En annan teori man kan applicera här och som jag tror är värdefull att ha i åtanke som lärare härör från John Dewey.  Hans syn var att man lär sig först när man är ställd inför vad som upplevs som ett verkligt problem.
    För elever som har det svårt hemma, är i konflikt med ett gäng på skolan eller är på väg in i ett drogberoende känns nog skolan teoretiska uppgifter ganska artificiella. De verkliga problemen som kräver all tillgänglig energi av eleven för att kunna hanteras finns utanför klassrummet.
    Hur skall man som lärare lösa detta? Ett sätt är nog att använda kunskapen om värdeskapande lärande som jag skrev om i bloggen Vecka 5. Då skapar man ett problem som är verkligt och som kan fånga elevernas intresse och uppmärksamhet i klassrummet.
  • Och sist men inte minst så kan man ju relatera socialkonstruktivismen till dessa elevers lärande. All inlärning sker bäst i ett socialt sammanhang där man känner sig / är delaktig. Om en elevs starka sociala sammanhang inte är i en studiemotiverad familj eller i en bra klassgemenskap utan istället i ett kompisgäng med destruktivt beteende så är det ju följaktligen där eleven lär sig mest.  Hur man skall bete sig och se ut för att passa in och bli framgångsrik i det sociala sammanhanget blir en starkare lärmiljö än den skolan och hemmet kan erbjuda.
    Hur kan man agera från skolan sida för att bemöta detta? Här handlar det om att vara observant på olämpliga gängbildningar och agera för att bryta dem. Samtal med föräldrar så att de blir medvetna om vad deras barn gör och vilka de umgås med är givetvis viktigt. Sedan kan skolan också bryta mönster tidigt genom att omplacera barn i andra klasser för att hindra att starka destruktiva sociala gemenskaper byggs inom skolans värld. Det gäller att söka skapa alternativa mer positiva gemenskaper som eleven kan söka sig till.

Det får vara allt för denna veckan.

 

Vecka 6

Denna vecka var det bara två dagar som jag var ute på min praktik. Måndagen på Toråsskolan försvann eftersom jag måste arbeta med rapporten i vår andra kurs som vi läser denna perioden.

I fokus för veckans blogginlägg hamnar medarbetarenkätens resultat på rektorers/förskolechefers syn på sin arbetsbelastning. Hela kommunen genomför vartannat år en medarbetarenkät där all personal får svara på frågor om sin arbetssituation, sin chef och sin arbetsmiljö. Enkäten genomfördes i höstas och resultaten har nu skickats till cheferna för vidare spridning ut i organisationen.

Onsdagen tillbringade jag hos Maria som är verksamhetschef för pedagogiska enhet Centrum i förvaltningen på Förskola och Grundskola.  På morgonen agerade jag bollplank åt henne när hon planerade hur hon skulle presentera resultatet av enkäten på sin enhet och hur de skulle lägga upp förändringsarbete utifrån det.  Maria är ny på detta jobbet men hon har många års erfarenhet av att arbeta som rektor/förskolechef , senast i Kungsbacka.  Resultatet var överlag mycket bra, det enda som stack ut var frågorna som rörde arbetsbelastning och möjlighet till återhämtning. Där var det en relativt stor andel som uttryckt sitt missnöje. Precis samma tendens såg jag förra veckan då en annan enhetschef presenterade sitt resultat för den enhet där Camilla (min handledare) ingår. Cheferna trivs på jobbet och tycker att de gör ett mycket meningsfullt jobb men det är för mycket att göra.

Denna tendens har tydligen hållit i sig i flera år i kommunen, för att råda bot på det så initierades ett försöksprojekt förra året. En ny roll “Enhetschef” ( en väldigt konstig och förvirrande titel… ) definierades som ligger på samma nivå som rekorerna/förskolecheferna i organisationen. Tanken var att dessa personer skulle avlasta med praktiska, icke direkt elev/utbildnings-relaterade frågor såsom tex skyddsronder, ansvar för bambapersonal, städning, bransskydd etc.
Inom Marias pedagogiska enhet Centrum har det tillsatts tre enhetschefer. Rollen hade definierats väldigt löst vid rekryteringen och tanken var att behovet skulle forma rollen. I praktiken innebar det att personen och behovet i kombination har format rollen eftersom de tre som anställdes har mycket olika bakgrund. En kom från näringslivet, en var tidigare administratör på en skola och en var tidigare rektor. Nu har projektet hållit på ett år och är under utvärdering inför beslut om vidare finansiering men det man kan se på årets medarbetarenkät är ju att det verkar inte har ändrat synen på arbetsbördan, vilket är intressant. Då kan man ställa sig några frågor;

  • Varför blev det inte bättre när enhetscheferna kom?
    Svaret fick jag under ett möte med två av de enhetschefer som jobbar i Marias enhet. Deras syn var att de arbetsuppgifter som de nu gjorde hade förut skötts med vänsterhanden eller inte gjorts alls.  Det blev alltså ingen stor minskning av arbetsbördan för cheferna men det borde ju ha minskat känslan av olust/dåligt samvete över saker som inte blir gjorda.
  • Skulle det ha blivit bättre om rollen hade definierats tydligare från början?
    Det kanske hade blivit bättre och tydligare för cheferna vilken avlastning de skulle få om någon annan hade talat om det för dem. Å andra sidan skulle hjälpen kanske inte ha accepterats då. Rektorer och förskolechefer har ett uttalat mandat om att de skall styra och organsiera det pedagogiska arbete och organisationen på sin skola. Pekpinnar om vad de skall delegera är förmodligen inte rätt väg att gå då.
  • Går det att utvärdera att sånt projekt efter bara ett år?
    Tveksamt tycker jag, jag tror det tar längre tid innan rollerna sätter sig. Man måste ju också låta Best Practice sprida sig i organisationen så att de enhetschefer som fått till ett bra arbetssätt kan sprida det till andra.

Vad kan då göras för att synen på den egna arbetsbördan för rektorer och förskolechefer skall ändras? Man kan ju spekulera i vad en “lagom” arbetsbelastning egentligen innebär. Från egen erfarenhet vet jag att jag sällan har haft en lagom arbetsbelasning. Antingen är det för lite att göra, vilket är det värsta som finns, eller är det för mycket.
Känslan av “lagom” är mer beroende av hur jag har klarat att hantera den arbetsmängd jag ställts inför. Kan jag strukturera, få överblick så att jag kan prioritera och delegera till kompetenta kollegor som jag har tillit till så upplever jag det som lagom. Har jag däremot samma krav på mig men saknar något/några av ovanstående så blir det för mycket.
Mitt synsätt korrelerar väl med synen på stress i boken Ledarskapets psykologi som vi läste under kursen Leda individ och grupp. I boken står det att
“Stress framträder som en reaktion när vi upplever en kombination av att kraven överstiger våra resurser, samtidigt som de reflektioner, bearbetningar och handlingar vi företar oss för att hantera situationen inte har avsedd effekt”
Men det synsättet handlar det mycket om att stödja cheferna med verktyg för att kunna skapa en bra organisation med rätt folk på rätt plats. Till det behövs givetvis kunskaper om personlig effektivitet som ju dessa personer säkert besitter.  Ett exempel på hur viktigt detta är ges av Harvey Maylor i boken “Project Management”;

‘I once read that Charles Schwab, president of Bethlehem Steel in the early 20th century, met with public relations and management consultant Ivy Lee, because he wanted to improve his company’s productivity. “We know what we should be doing,” explained Schwab. “Now, if you can show us a better way of getting it done, I’ll listen to you – and pay you anything within reason.” Lee said that he would help him and that it would take only twenty minutes of his time. He handed Schwab a blank sheet of paper and said, “Write down the six most important things you have to do tomorrow.” Schwab complied. “Now number them in order of their importance to you and the company.”
When Schwab had finished, Lee continued, “Now, put that paper in your pocket and
first thing tomorrow morning take it out and look at item number one. Don’t look at the others, just number 1, and start working on it and stay with it until it’s completed. Then take item number two the same way, then number three and so on until you have to quit for the day. Don’t worry if you have only finished one or two. You’ll be working on the most important ones. The others you could have finished with any other method, and without some kind of system, you’d probably take ten times as long to finish them– and might not even have them in the order of their importance.”
In a few weeks, 
Schwab sent Lee a check for $25 000 along with a letter saying that it was the most profitable lesson he had ever learned. Not long after that, Bethlehem Steel became the largest independent steel producer of its day.’

En annan aspekt av synen på den egna arbetsbördan kanske också kan relateras till vår kultur. Hur många av oss svarar nästan slentrianmässigt ” Det är lite mycket nu” eller “Huvudet ner och fötterna upp” på fråga om hur det är. Det hör liksom till vårt människovärde att vara en mycket upptagen och behövd människa.  För om jag inte är efterfrågade för vad jag gör, vem är jag då. I dagens samhälle definieras vi ju mer av vad vi gör än vilka vi är. Så om det vi gör inte är efterfrågat av många känner vi oss mindre värda.  Hur många vill besvara en fråga om sin arbetsbelastning med att de har för lite att göra?  Vill du som läser detta göra det? Hur skulle det kännas?
Jag vet bara att de perioder av mitt liv då jag har haft för litet att göra har känts helt kass och att jag har dragit mig för att tala om det för min chef.

Nu har jag problematiserat och analyserat detta på många olika sätt men jag är också mycket medveten om att arbetsbördan för rektorer stundtals är mycket hög och att kontakter med oroliga, missnöjda, förtvivlade föräldrar och elever måste vara tärande och ta mycket kraft.  Jag vill på inget sätt förringa detta, bara diskutera lite runt andra aspekter som kan påverka hur man svarar på en fråga i en medarbetarenkät.

Maria kom fram till att cheferna skulle få arbeta med resultatet vid två tillfällen i två olika grupperingar, dels de geografiska grupperna och dels grupperat efter rollen (rektor vs förskolechef). På så sätt borde frågorna kunna belysas från olika håll. Vi kom också överens om att korta ner hennes ursprungliga tidplan så att de arbetar igenom detta under januari och februari istället för att dra ut på det till april som är det formella slutdatumet som HR satt.

I samband med detta tittade vi också lite på enkätresultaten för de rektorer och förskolechefer som rapporterar till Maria. Det visade sig att en en av dessa, som är chef över flera förskolor, hade fått väldigt olika resultat angående sitt ledarskap. En grupp gav tummen upp, en gjorde tummen ner och en var mitt emellan. Detta ledde till en diskussion om situationsanpassat ledarskap och hur olika grupper reagerar olika vid förändringar i arbetssätt. Vi var också överens om att förskolechefen ifråga skulle erbjudas hjälp att tolka sitt resultat och hur hon skall arbeta vidare. Jag hade upplevt det som svårt om mitt ledarskap hade uppfattats så diametralt olika.

Vecka 5

Dags igen för ännu en spaning från min praktik. Denna gång kommer jag att ägna mig åt två frågor;

  • Stöd för ensamkommande flyktingbarns lärande och
  • Pedagogers vidareutbildning genom forskning

Vi börjar med de ensamkommande pojkarnas situation i grundskolan i kommunen. Jag skriver pojkarna istället för barnen för mig veterligen är det inte en enda ensamkommade flicka som har kommit till kommunen. På Toråsskolan är det en handfull pojkar som går i grundskolans senareklasser.  Enligt kommunens direktiv har de rätt till 4 timmars studiehandledning i veckan första året och 1,5 timme per vecka andra året. Denna studiehandledning sker i små grupper på pojkarnas modersmål.
Pojkarna har anpassad studiegång där de stegvis slussas in i klasserna, först i de praktiska ämnena, sedan i matte och sist i de mer verbala ämnena. Man försöker få ut eleverna i klasserna så mycket det går och detta kan bla motiveras med ett socialt perspektiv på lärande.  Målet är att pojkarna skall bli delaktiga i ett social “situation” (enligt Dewey) där lärande i klassrum är vardag. Studiehandledningen tillhandahålls av en central enhet på grundskoleförvaltningen i kommunen medan övriga kostnader får bäras av skolan där eleverna går. För illitterata elever (analfabeter) får skolan ett extra stöd av kommunen.  Toråsskolan har i år tagit emot två illitterata elever.
Enligt min handledare täcker stödet inte de extra kostnader som skolarna har för dessa elever.

Eleverna följa upp av ett speciellt team i kommunen som regelbundet har möte med rektor, specialpedagog och god man. Under dessa uppföljningsmöten diskuterar man hur barnen har det, både psykiskt och socialt, i skolan och hur lärandet utvecklas. Jag var med på ett sådant uppföljningsmöte i skolan för några veckor sedan för en av de illiterata elever som kommit till skolan våren 2016. Där konstaterades det bla att eleven idag inte fick modersmålsundervisning eftersom elevens familjehemsföräldrar trodde att det skulle försvåra pojkens anpassning till Sverige. Under mötet berättade teamets experter att forskning visar att det är tvärtom; modersmålsundervisning som att tex lära sig skriva på sitt modersmål parallellt med att man lär sig skriva på svenska underlättar lärandet. Detta resulterade i att en ansökan om modersmålsundervisning fylldes i direkt på mötet.

Jag tycker att kommunen verkar arbeta mycket omsorgsfullt med dessa barn. Det finns en stor enhet på förvaltningen som arbetar med studiehandledning och modersmålsundervisning. Jag pratade med en chef på denna organisation förra onsdagen och hon sade att kommunen har gott rykte och att det inte var svårt att anställa bra pedagoger för dessa uppgifter.
Forskaren Nihad Bunar på barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet har forskat kring nyanlända och deras lärande. Där har han konstaterat att just studiehandledningen fungerar som en brygga mellan de kunskaper som eleverna bär med sig och allt det nya som de möts av här – såväl pedagogiskt som språk- och kunskapsmässigt. Länk till UR.
Sedan är det svårt att få en kontinuitet i arbete; pojkarna byter skola ganska ofta, Ibland på grund av att de byter boende rent geografiskt men också av andra anledningar.  Det är också en stor skillnad mellan barn som bor i familjehem och de som bor på gruppboenden. I ett gruppboende är det mycket lättare för pojkarna att skippa skolan för att istället hänga med kompisarna, precis som det kan vara för vilken 15-åring som helst som inte bor hemma.
Killarna har ju också levt ett helt annat liv än vad vi har gjort. De är “streetsmarta”- de har lärt sig överleva i en hård värld och har ibland svårt att hitta sinneslugn och motivation för att sitta och plugga.

I måndags fick jag hjälpa till på en mattelektion i en niondeklass där en vikarie var lite osäker på sina mattekunskaper. Jag satt med tre killar från Afghanistan och försökte förklara Räta linjens ekvation och hur man kunde avläsa y-värden ur en graf givet ett x-värde. För två av dem fick jag backa till att förklara koordinatsystemet medan den tredje killen lärde sig ord som riktningskoefficient och konstantterm. Det var svårt när jag inte visste om de förstod vad jag sade språkligt eller om de inte förstod det matematiskt.
Det här är ett område där jag tycker vi skulle ha fått mer undervisning under KPLOL. Jag tror att alla de av oss som blir lärare framöver kommer att behöva vidareutbilda oss i ämnet.

Nästa ämne för veckans spaning är pedagogers vidareutbildning till lektorer. En del av onsdagen denna vecka tillbringade jag med en rutinerad utvecklingsledare inom förvaltningen på kommunen. Han har bla ansvar för kommunens arbete med att sporra pedagoger att våga utveckla sina kunskaper genom en forskarutbildning som leder till en licentiat- eller doktorsexamen.
Förvaltningen har idag 4 lektorer, målet är 9 stycken, och samarbeten med ett antal universitet i omgivningarna, bla Borås, Halmstad och Göteborg. Att ha lektorer på grundskolenivå är ganska ovanligt i Sverige idag så här är Kungsbacka ovanligt aktiv. Tanken är att dessa lektorer skall sprida sin kunskap till övriga pedagoger i förvaltningen. Bla görs detta genom ett nätverk för alla pedagoger som innehar en karriärstjänst (förstelärare och lektorer).
För att bli lektor krävs det enligt skolverket att du:

  • är legitimerad lärare
  • har avlagt en examen på forskarnivå (licentiat- eller doktorsexamen)
  • har under minst fyra års tjänstgöring som lärare i skolväsendet visat pedagogisk skicklighet (lärare som har undervisat på universitet eller högskola behöver inte uppfylla detta krav).

Torsdag denna vecka var det ett extra möte för rektorer och förskolechefer inom grundskoleförvaltningen inne på Svenska Mässan i Gbg. Anledningen var Euroskills (Yrkes-EM) som pågick på mässan och dit de flesta grundskolor i kommunen ordnat besök för sina elever. Från Toråsskolan var detta inplanerat för årskurs 6,7,8 och 9. Under mötet fick vi en genomgång av ett forskningsprojekt som gjorts på Institutionen för Teknikens ekonomi  och organisation på Chalmers av Martin Lackéus och Carin Sävetun.  Arbetet har rubriken – Entreprenöriellt utbildning som värdeskapande lärande – en tredje väg?
Martin berättade hur man genom att låta eleverna besvara frågan “För vem är denna kunskap värdefull idag?” kan initiera ett värdeskapande lärande. Genom att identifiera någon/några i samhäller runtomkring som kan ha nytta av den kunskap du skall inhämta kan skapa en lärandesituation som har ett syfte och en mening. Mottagaren kan vara nära (i skolan/klassen) eller längre bort (ett företag/ via webben) det viktiga är att det finns en mottagare för vilken kunskapen är värdefull.  Martin talade om den altruistiska paradoxen;
“Vi blir mer motiverade av att skapa värde för andra om 15 minuter…än av att skapa värde för oss själva om 15 år.”
I sitt forskningsarbete har Martin bla arbetat med en lektor, Helena Sagar, som arbetar på en grundskola i Kungsbacka.  Helena har i många år arbetat med vad hon kallar Skarpa projekt i sin undervisning och sett hur det har skapat ökat engagemang och bättre lärande hos sina elever.
Effektrapporten av förskningen släpptes i veckan och det odelat positiva resultat innebär att vi måste inse känslornas stora betydelse i lärprocessen, glädjen i att ge värde åt någon annan förstärker vårt eget lärande.  Ett citat från Diskussionen i slutet av rapporten:
“Detta är första gången en effektstudie görs av värdeskapande lärande som är medvetet planerat och integrerat i alla skolämnen, på bred nivå och med en sådan mångsidighet och omfattning. Effekterna är många och starka. Värdeskapande lärande leder till att elever får en mer meningsfull vardag i skolan, att de utvecklar en stark entreprenöriell passion, att de får stärkt självförtroende och att de presterar bättre i skolan
och därmed får högre betyg. Entreprenöriell passion leder i sin tur till ett antal önskvärda effekter såsom fördjupat lärande, mer självständiga elever och färre konflikter i klassrummet. För lärare innebär värdeskapande lärande att deras roll förändras och att deras bedömningsarbete delvis underlättas, men också
att de får ett antal nya utmaningar att hantera.”

Jag har inte läst helarapporten men jag blev oerhört imponerad av det Martin och Helena berättade i torsdags så detta kommer jag definitivt att ta med mig i mitt yrkesliv. Kanske även något för programmet MPLOL/KPLOL för nästa år?

Och det fick bli allt för denna veckan från mig.