Nästa steg i min karriär som influenser

Hej bloggen! Jag har tänkt lite … Kanske det är dags att sadla om ändå. Jag har hört att bloggar är ute, nu är det den här podd grejen som gäller – alla kidsen gör det!

Som jag nämnde i tidigare blogginlägg så har jag under min praktik fått lära mig om hur man kan använda poddar både i undervisning och som underlag för bedömning. Jag, Ulrika och Kristina bestämde oss därför för att prova göra vårt sista blogginlägg i poddform. Vi pratar om allt vi fått vara med på under vår praktik på Lin, om modeller och gestalt-teori och även hur vi vill fortsätta att utmana oss själva i framtiden. Dessutom får ni höra lite om vad handledare Maria tyckte om att ha oss på plats.

Och i och med det är jag färdigbloggad. Så kul med alla som läst och stort tack för alla fina kommentarer jag fått. Ett fantastiskt stort tack till Lin Education, till handledare Maria och till alla processledare som tagit hand om oss under våra veckor hos er! Jag hoppas vi ses snart igen.

Puss&Kram
Angelica



Lundh, T., Geerle, P. (2012). Vetenskapliga modeller: Svarta lådor, röda atomer och vita lögner. Lund: Studentlitteratur.
Phillips & Soltis. (2015). Perspektiv på lärande. Lund: Studentlitteratur

Lärande, ledarskap och allt annat jag råkar känna för.

Välkommen in i 20-talet! Wow.

Så detta är faktiskt det allra sista blogginlägget jag skriver, trots att det är det nästsista publicerat. Anledningen är att jag har en överraskning planerat för det sista blogginlägget. Och denna överraskningen krävde lite extra arbete och förberedelse, så det är redan färdigt. Så troligtvis publicerar jag dem mer eller mindre samtidigt. Så om du är nyfiken går det att spana in det med. Men vi börjar här.

Eftersom detta är sista blogginlägget, och jag hade min sista dag på Lin redan år 2019, så tänkte jag gå igenom mina anteckningar, både fysiska och mentala och lite grann se vad jag hittar. Vad har jag missat ta upp, och vilka små tips eller tankar har jag plockat upp på vägen? Så får vi väl se vart vi hamnar.

Varför Lärande och Ledarskap?

Så jag tänkte börja med att boosta utbildningen Lärande och Ledarskap och oss som går den lite. Något jag pratat ganska mycket med min handledare Maria om är att någonting skolan förstår och kan mycket bättre än företag är skillnaden mellan inlärt och utlärt. Lärare förstår att bara för att man sagt någonting, eller att någonting stått skrivet på en slide, har eleverna inte nödvändigtvis lärt sig det. Men traditionellt har synen, enligt Maria, varit att kompetensen skolan har är enbart användbart i skolan. Den senaste tiden har Maria dock sett att företag och organisationer i allt större utsträckning ändrat uppfattning och kommit till insikten som skolan vetat i en evighet. 50 slides powerpoint med massa text lovar inte att någon nödvändigvis förstår eller lär sig någonting alls.

Vi vet inte vad nästa stora grej är, men vi måste vara beredda att lära oss det.

De flesta företag behöver fortfarande hjälp med hur de ska lyckas med detta, och vänder sig därför nu till företag som Lin Education eller direkt till skolor. Men som en lärare jag pratade med för några veckor sen uttryckte det: “Bara för att du är en fantastisk lärare och ledare för barn, betyder inte att det är självklart hur du ska leda vuxna.” Vilket jag personligen egentligen tror snarare, eller åtminstone till största del, handlar om hur bekväm man är framför vuxna, inte att det faktiskt är så olika kompetenser. Det är emellertid därför Maria uttryckt att hon tycker vår utbildning är så väldigt relevant och spännande. Vi kommer ut i näringlivet med perspektiv från båda sidorna. Med lärarens insikter om inlärt och utlärt, och med kompetens inom ledande av såväl barn som något äldre eller vuxna barn.

Så om du ger dig ut på jakt på jobb i näringslivet och möts av kommentarer likt den som Ida fick en gång: “Ah, nej lärare är ju inget vi behöver här på vårt företag.” call ’em on dat bullshit, och förklara för dem att du är AMAZSBALLS och lista sedan alla anledningar till att bara den kommentaren i sig tyder på att de behöver the hells outta dig.

Ledarskap i klassrummet

Någonting jag verkligen känner har fått mig att tänka under praktiken har varit följande:

Vi lärare har inte längre monopol på kunskap, och pågrund av det är ledarskapet viktigare än någonsin.

Så därför tänkte jag nu fortsätta med att diskutera ett par observationer jag gjort när jag följt processledarna de senaste veckorna. Små ‘sparkletts’ jag skrivit i marginalen av mina anteckningar för att de av en eller annan anledning fångade min uppmärksamhet. Jag tänkte utgå ifrån följande frågor: Vad tänker jag om det jag såg när det hände? Vad tänker jag nu när jag funderat på det? Vad tar jag med mig för framtiden?

Byta ut Ni mot Du.

En processledare gav instruktioner i Du-form, istället för Ni-form. För att förtydliga vad jag menar med det så är det som att man ska säga till en helklass att öppna sina matematikböcker och börja räkna och säger: “Nu bläddrar du fram kapitel 4.3 i boken, och så föreslår jag att du börjar med uppgift 4302.” Instruktioner till en grupp, men formulerat som åt en individ.

När jag hörde detta antog jag att det var en medveten strategi, och jag var nyfiken på tanken bakom. Min teori var att det nog handlade om att få eleverna, eller vem det nu är man talar om, att känna att jag talar med dem individuellt. De är inte bara en i mängden. Jag ville såklart veta om det låg något i min teori, så ett par dagar senare pratade jag med processledaren om det. Det visade sig att processledaren inte hade tänkt på det här själv, men tyckte det var kul och intressant att diskutera det. Vi kom fram till att min första teori inte var helt dum, men vi pratade också om att det kan handla om att öka känslan av ägande hos eleverna. Om man säger till dem att Du ska göra det här, blir det automatiskt att uppgiften är Ditt (elevens) personliga ansvar. Så precis som att man inte är bortglömd i mängden så blir det också svårare att gömma sig.

Jag kommer ta med mig den diskussion vi hade, och de tankar den väckte. Jag kommer nog använda mig av det när jag vill uppnå de resultat som vi kom fram till att använandet av Du borde ge. Det hade varit spännande att se om jag upplever att det medför någon skillnad.

Low Power Indicators

Så något färgad av att jag precis hade gått på Jan Wickenbergs föreläsning om The Shadow System of Organizations vaknade till när en processledare sa och gjorde följande:

“Nu stampar jag i marken *stampade i golvet* och säger att detta är fruktansvärt viktigt!

Detta är nästan ett löjligt solklart exempel på vad Hucrynski (2004) skulle kalla Intensifiers, alltså en Low Power Indicator. Hucrynski menar att genom att intensifiera det man säger, antingen fysisk genom att stampa i golvet, eller med förstärkade ord som “väldigt”, “extremt” eller … “fruktansvärt” så visar man att man inte har tillräckligt med makt eller styrka i sitt budskap och därför måste boosta det med dessa ‘intensifiers’.

När detta hände reagerade jag, men kände mig inte bekväm med att fråga processledaren om det var något denna var medveten om, eller kanske till och med använde med en baktanke, just för att det nästan var ett skolboksexempel av det. Nu när det är mindre färskt hade det dock varit intressant att diskutera. Jag har försökt vända och vrida på det, funderat över om det kan finnas någon fördel. Low Power Indicators kan ju framgångsrikt användas för att visa för någon att man inte har för avsikt att utmana dem. Men det jag tar med mig i första hand är hur lätt det är att råka falla tillbaka till Low Power Indicators då man inte vill framstå som för kaxig, men jag tror tyvärr inte det är gynnande i längden. Därför tar jag med mig att försöka vara uppmärksam på när jag använder dem, och även försöka jobba med att sluta använda dem. Jag vill generellt att människor ska höra mig, lyssna på mig och känna att jag vet vad jag pratar om. Enligt Hucrynski (2004) är sannolikheten till detta högre om jag istället helt lugnt säger: “Detta är viktigt.”

Feedback

En annan spännande sak jag stött på under praktiken är det här med feedback. Och ja, man kan ju inte prata om feedback utan att nämna Hattie och Timperley (2007). De säger är att vi bör sträva efter att uppnå Self-Regulation Level av feedback. Med andra ord att skapa intern feedback hos eleverna, samt utveckla deras förmåga att se när de är i behov av extern feedback. Det jag har saknat är konkreta exampel på hur man kan arbeta för att uppnå Self-Regulation Level. Det fick jag dock när jag var med en av processledarna på skola där de precis var mitt i sitt arbete med feedback. Några av förslagen som kom upp var:

“Här finns det fyra fel, kan du hitta dem?”

“Om du fick göra något annorlunda, vad hade du gjort då?”

I samband med detta pratade vi om vikten av att eleverna förväntas svara på feedbacken. Detta har även tagits upp andra gånger. När vi pratat om dörrar som digitaliseringen öppnat för feedback har det vid flera tillfällen nämnts att medan utskriven feedback kanske läses eller tas hem, men sedan aldrig reflekteras över, så medför digitalisering med levande dokument, eller inspelad feedback att vi kan träna eleverna i att svara på feedbacken, och att chansen att de tar den till sig och utvecklas då ökar.

Något annat som har med feedback att göra är att jag har fått se att Two Stars and A Wish används på riktigt. Jag har många gånger upplevt att det jag som student möter i min utbildning är saker jag aldrig kommer möta igen, men gud, Two Stars and A Wish har varit överallt. Varje gång jag hört processledarna ge feedback, varje gång de bett mig om feedback – Two Stars and A Wish. Och bara det att processledarna mer eller mindre varje gång har bett om feedback, och verkligen varit intresserade av att diskutera den feedback jag haft. Jag har ofta tänkt att det är för bra för att vara sant att andra är så öppna för feedback så som vi tränats att bli under vår utbildning, så det har varit väldigt kul att se att jo, det kan vara så bra även utanför utbildningen.

Ett tips för framtiden

Något som inte sas direkt till mig, men som jag kommer ta med mig som ett tips på vad jag bör leta efter hos en skola jag ska jobba på är sammanhållning i kollegiet. Vikten av att ha en ‘vi’-känsla bland lärarna var något som en processledare och rektor tryckte på i ett samtal om kultur och trevnad på skolan.

“Ingen lärare ska vara ensam.”

De menade då också att det inte enbart handlar om det egna måendet hos lärarna, utan de sa också att om man ser skolan som det egna klassrummet som missas helheten för eleverna.

Jag har ändå stundvis varit orolig inför tanken att komma ut på en skola som den enda läraren i ett visst ämne, och om det kommer bli ensamt. Men att höra historien om denna skolan som väldigt framgångsrikt hade gått från att vara en skola där alla lärare kände sig isolerade från varandra, till att de nu upplevde sig ha en välfungerande kommunkation och ett väldigt gott samarbete kändes hoppfullt ändå. Tanken att även om det skulle bli så, betyder inte det att det inte finns något sätt att råda bot på det.

Och med det känner jag mig redo för framtiden. God fortsättning, och ha ett fantastiskt år! 2020, galet.




Hattie, J., Timperley, H. (2007). The Power of Feedback. Review of Educational Research, 77(1), 81-112.
Hucrynski, A. (2004). Power Talk Strategies.
Pettersson, Ida. (2018). [Samtal].

Bäbisgrisen som smälte mitt hjärta

Har du någon gång drömt om att stå på en oändlig gräsplätt, under en klar himmel i solnedgången. En bit bort står huset du byggt helt själv, och framför det svävar ordet ‘HELLO’ med bokstäver lika stora som huset. Din robotvän är också där, och längst fram, din alldeles egna bäbisgris. Då borde du prova Minecraft.

Allra sista dagen på praktikplatsen spenderade jag, Ulrika och Kristina i Stockholm. Tåget dit gick 5:39, och spenderades bland annat med att diskutera för- och nackdelar med att resa mycket i sitt jobb, så som processledarna gör, med Maria. Det var intressant att även prata om de lite tuffare delarna av ett jobb som oftast låtit fantastiskt. Och det öppnade mina ögon för att det nog finns nackdelar med de allra flesta jobb, och att det är ok att man vid olika tidpunkter i livet väljer vilka nackdelar som är värt det just då. Att ha ett jobb där man ibland reser iväg över helgen är kanske inte optimalt när man har småbarn, och då är det okej att erkänna det och göra något annat ett tag. Det är något jag tar med mig från den pratstunden.

Foto: Kristina Nilsson

Strax efter kl 9 anlände vi till Lin Educations Stockholmskontor, ett stenkast från globen. Vi smög in och satte oss längst bak bland åhörarna. Längst fram stod vår vän Anders, som fick stöd av vår snart nya vän Anders. Lätt att komma ihåg. Andersarna demonstrerade Minecraft: Education Edition, tillgängligt på iPad. Precis när vi kommer in går de igenom hur man gör inställningar innan man genererar sin värld. Varje individuell inställning pratas om, förutom en som hoppas över. En av åhörarna märker detta, och frågar om den, varav Andersarna får erkänna att de inte vet vad den gör. Sen är vi inne!

“Det är inte på låtsas. Det är på riktigt!”

– en Anders

Utropet gjordes i samband med att diskussionen handlade om att sandstenen försvinner när det regnar och att träden växer. Men visst är det spännande med virtuella världar. Anders visar en video på Youtube, där en gymnasieskola från Gävle byggt upp hela sin hemstad i Minecraft. Vi diskuterar vilka spännande diskussioner den typen av samarbeten kan leda till i klassrummet. Hade det varit ok att riva någons hus man råkade gå förbi i verkligheten? – Nej! Då är det inte ok i virtuella världar heller. Men jag tycker också det öppnar upp för spännande diskussioner kring själva modellbegreppet. För Minecraft är ju trots inte på riktigt. Minecraft i sig skulle jag säga är, enligt Gerlee och Lundhs (2017) modelltaxanomi, en ikonisk modell av världen. Den har liknande fysiska lagar, som gravitation (tills man stänger av den vill säga) och det finns väder som ändras och tid som går, om än något fortare än utanför fönstret. Vi kan få träden vi planterar att växa med hjälp av gödsel vi själva har skapat, och visst de växer ögonblickligen, men vi lär oss att det trots allt är resultatet av att gödsla växten, även om man får lära sig tålamod någon annanstans.

På tal om att vi skapade gödsel, det var en spännande process. Vi började med att bygga atomer i ämnesskaparen. Väte, kväve och fosfor. Vi gick över till föreningsbyggaren och skapade ammoniak, och genom att sedan lyfta över det till Laboratoriebordet fick vi tillsammans med fosforet gödslet så vi kunde få våra träd att växa.

Detta är en klockrent exempel på vad Felder och Brent (2016) menar med simulationer och virtuella laboratorium.

Eleverna får genom en modell av en laboration möjlighet att upptäcka och uppleva saker som i verkligheten inte kan göras fysiskt på grund av faktorer som säkerhet, ekonomi eller tid. Enligt Felder och Brant möjliggör det även vidare upptäckter, och jag tänker att detta även innefattar att eleverna kan prova att göra fel, och se konsekvenserna av detta utan att det egentligen kan hända något, eller experimentet förstörs.

Sannolikheten att jag någonsin kommer behöva undervisa kemi igen är väl ganska liten, utan för mig var det nog mer spännande med möjligheten att kunna använda programmeringsmjukvaran som fanns inbäddad i Minecraft. Man kan med programering be den lilla robotmedhjälparen att bygga saker åt en. Bland annat var det honom jag bad skriva HELLO i bilden i början av mitt inlägg, men man kunde även skriva mer avancerade program för att få honom att bygga större saker med flera delar. Eftersom man placerade honom med hjälp av ett koordinatsystem så tanken på att träna de delarna av matematiken tillsammans väldigt spännande.

Men ja, det var i korthet min första upplevelse av Minecraft. Jag har fått en ny vän, min griskulting som jag namngav Bäbisgris, och jag har fått testa på ett virtuellt laboratorium. Stockholm och Andersarna levererade.

Gerlee, P., Lundh, T. (2017). Vetenskapliga modeller: svarta lådor, röda atomer och vita lögner. Malmö: Holmbergs.
Felder, R.M., Brent, R. (2016). Teaching and learning STEM: a practical Guide. San Francisco, CA: Jossey-Bass a Wiley Brand.

PDF-apokalypsen är nära, är du redo?

Du scrollar. Men allt förblir detsamma. De små svarta bokstäverna börjar flyta ihop. Du förstår dem inte längre. I ett desperat försök att finna mening drar då hårt över scrollhjulet. En gång, två gånger. Men envist fortsätter pdf-sidan att skrika öronbedövande tystnad mot dig. Du drar efter andan, och långsamt börjar du leta efter den senaste meningen du vet att du förstod. Kanske allt blir bra bara du hittar den. Kanske något har förändrats nästa gång du scrollar nedåt. Kanske…

Det pratas mycket om att böcker är för dyra och de fasas därför ut. Kvar är pdf-filerna, och det tycks vara mångas uppfattning att detta kommer leda till skolan och lärandets undergång.

Okej då, så jag har kanske en ådra för dramatik, men jag tror ändå vissa av er kanske känner igen sig i texten ovan. Det gör i alla fall jag. Jag har alltid läst väldigt mycket, och det är sällan jag har använt bokmärken. Har jag gjort det, är det dessutom inte bara en gång jag somnat med boken i händerna och vaknat av att den landar i ansiktet. Jag har sällan vetat vilken sida jag är på, utan istället har jag tagit i boken och genom ett extremt vetenskapligt resonemang kring hur den ‘kändes’ att hålla i när jag läste hittat vart jag slutade senast. Eller när jag letar efter något jag specifikt jag vet står runt en fjärdedel in i boken. Den känslan är något jag saknar när jag läser e-böcker eller pdf filer.

Men en e-bok är ju fortfarande en kopia av en bok, så om e-böcker som läromedel är så tråkiga, hur kul kan böckerna egentligen varit? Ont i ansiktet gör de också. Kanske lika bra de får dö ut.

Så ja, så ja, nu lugnar vi ner oss, jag föreslår inte ett bokbål här. Det jag menar är snarare att vi med en ny generation läromedel kanske har potential att nå nya nivåer av lärande. Det jag pratar om är SAMR-modellen jag tog upp i mitt föregående inlägg. Med den menade ju Dr Puentaduras att vi kan uppnå högre lärande om vi låter tekniken omdefiniera uppgifterna vi ger till eleverna, och varför skulle inte i så fall detsamma kunna gälla för våra böcker?

Men definitionen av en bok är ganska fastställt, om vi omdefinierar dem är de kanske inte längre böcker. Det jag istället tror vi definitionsmässigt kan omdefiniera är det något mer öppet definierade ordet läromedel. Så låt oss titta på ett förslag på ett digitalt läromedel.

Under min praktik på Lin Education har jag kommit i kontakt med företaget Loops Education. Företaget startade som en del av Lins organisation, men har sedan i maj stått på egna ben. Dock tycks det fortfarande finnas en stark koppling och ett mycket gott samarbete mellan de båda organisationerna. Jag har sett loops, som läromedel, användas flertalet gånger av processledarna i deras arbete, och det var därför jag var intresserad av att prata med Linda på Loops Education och låta henne berätta mer om det.

Låt oss börja med vad en loop är. En loop kan förslagsvis beskriva ett arbetsområde eller ett kapitel. Loopen innehåller sedan hubbar, dessa kan vara lektioner, veckor eller delkapitel. Dessa kan läraren välja att låsa och låsa upp när de vill, eller lämna öppna. Från hubbarna utgår sedan noder med material. Dessa noder är färgkodade. Gult för material, artiklar och begrepp; blått för enskilt arbete, uppgifter och loggbok; grönt för samarbeten, hela klassen eller i grupp; rosa för quiz och slutligen lila för utvärdering.

Som man kan se på bilden så bestämmer hubbarnas placering hur loopen ska se ut. Jag har sett loopar som ser ut som pilar, segelbåtar och grisar, vilket ju kan vara lite kul, men Linda menar också att det också kan fylla ett syfte.

” Bilden av området ska säga någonting om området.”

Linda

Hon beskriver hur de under designprocessen kom på att de ville skapa en interaktiv tankekarta. Hon pratar om att själva utseendet på det sättet utgår ifrån en lärprocess. Och visst för det onekligen tankarna till en viss lärandemodell, om kognitiv struktur.

Phillips och Soltis (2015) menar att elever skapar en mental karta över de ämnen de lär sig. Denna karta hjälper sedan eleverna att snabbt plocka fram relevant kunskap och information och sedan använda den på rätt sätt och i rätt sammanhang. Men det finns alltid en risk att dessa mentala kartor byggs upp felaktigt. Som Phillips och Soltis uttrycker det, eleverna går vilse. Detta kan försvåra, eller helt hindra, ytterligare lärande innan felet har rättats till. Därför menar dem att läraren måste finnas där som stöd och hjälp i kartläggningen.

“På ett eller annat sätt måste läraren ge dem [eleverna] rådgivning om vilka ‘intellektuella kopplingar’ de bör göra.”

Phillips och Soltis, 2015.

Jag tänker att en loop kan vara ett av dessa sätt. Jag ser framför mig en loop i naturvetenskap som visar hur olika begrepp hänger ihop, eller en som beskriver hur teknik utvecklats genom historien.

Men Phillips och Soltis (2015) tar också upp att begrepp som ämnesstruktur mötts av en del kritik. De säger att kritikerna menar att det inte är självklart att ett givet ämne enbart har en struktur. Och jag håller med, bara för att det finns felaktiga sätt att lära sig saker betyder det inte att det enbart skulle kunna finnas ett rätt sätt. Och det för mig till en annan fördel jag ser med Loops. Eftersom jag som lärare kan bygga egna kan jag bygga dem precis som jag vill. Med andra ord, det går att i en loop mappa ut flera möjliga vägar. Linda uppmuntrade mig att se på hubbarna som busshållsplatser. Det går att resa mellan dem på olika bussar med olika rutter, och i slutändan ändå besökt allihop.

Nu har jag ju inte haft möjlighet att själv prova att bygga en loop, så jag kan bara drömma om möjligheterna. Men i materialet och demonstrationerna jag sett är det två saker jag har saknat. Nämligen kopplingen mellan olika ämnen, och möjligheten till att byta djup. Dessa två skulle man nog också kunna anse hänger ihop, men jag ska försöka beskriva hur jag menar.

Jag har alltid haft en tendens att beskriva kunskap, den jag redan besitter och den jag söker, med bilden av ett träd. Jag är väldigt medveten om att jag inte heller är ensam om att tänka på det så. Jag menar kunskapens träd nämns ju trots allt i en relativt känd bok som heter bibeln, jag tror de flesta har stött på den. Men det viktiga för mig i den bilden av kunskap är att den visar hur olika ämnen och kunskapsdelar hänger ihop, och det antyder en gemensam grund, samtidigt som det visar på möjligheten att förgrena sig i allt mindre delar. Så hur olika ämnen hänger ihop skulle jag även vilja kunna se i Loops. Men eftersom möjligheten att bygga egna finns, skulle jag som lärare kunna bygga en loop som beskriver just det. Men det för mig till nästa punkt. Möjligheten att byta djup. Det hade ju fått vara en ytlig beskrivning under sådana hubbar, för annars hade det förstört hela syftet och det hade helt tappat idén med ämnets struktur helt, och så hade respektive ämne fått ha egna loopar. Men jag skulle vilja kunna gå från alla ämnen, direkt ner i respektive loop.

Men något med hur loops ser ut gör att det för mig inte känns omöjligt. För det jag ser när jag tittar på en loop är inte en tankekarta, jag ser en galax. En galax där hubbarna är stjärnor och noderna runt dem planeter. Det jag skulle vilja kunna göra med Loops är med andra ord att zooma ut för att se universum. Jag är beredd att släppa kunskapens träd, och byta ut det mot kunskapens universum.

Jag hoppas verkligen jag någon gång under min lärarkarriär får möjligheten att testa loops, för jag är just nu så taggad på att få göra det till mitt eget. I matematik har böcker för mig känts som en krycka nödvändigt för att kunna röra mig framåt, men nu känns de plötsligt väldigt limiterande. I teknik har jag burit runt på tanken att jag vill prova lägga upp en kursplan längs en tidsaxel, och bara tanken på hur dynamisk jag kan göra den med en loop jämfört genom att klippa och klistra får mig lite lycklig i själen. Möjligheterna till individanpassning med olika vägar är även den så sjukt spännande.

Så början av detta inlägget är fullt av dramatik, domedag och bokhot. Men helt ärligt gör det ganska ont att få en iPad på näsan också. Skämt o sido, jag vill avsluta med att säga att jag tror det finns plats i den här världen för både analogt och digitalt. Jag tror inte att böckernas tid är förbi, eller att de inte längre behövs eller fyller något syfte, men jag tycker inte heller vi ska vara rädda för att ta in digitala läromedel och verktyg. Jag tror vi har mycket att vinna i lärande om vi lär oss utnyttja det bästa av båda världar.

Men det var allt för mig för den här gången.
Ha det fint, och glöm inte handduken när du liftar i universum!

Höidal, Linda. (2019). [Samtal].
Loops Education. (2019). Hämtad från. https://school.loops.education/
Phillips, D.C., Soltis, J.F. (2015). Perspektiv på lärande. Lund: Studentlitteratur AB

“The best app for science is the science teacher”

Hej kompisar! Förra veckan pratade jag om hur vi organiserar digitalisering ur ledarskapsperspektiv, denna veckan vill jag istället prata om hur vi skapar lärande med hjälp av digitala verktyg. Precis som jag nämnde i mitt förra blogginlägg, jag har alltid haft en förhoppning om att det är möjligt, men samtidigt varit skeptisk till det jag stött på, en hajspanare helt enkelt. Efter allt jag fått se på min praktik på Lin skulle jag till och med säga att jag börjar bli en true believer. 

“Belief changes behavior.”

– Abdul Chohan

Så veckans blogginlägg kommer ägnas just lärande och digitalisering. Vad söker vi, och vad krävs av ett tillfredställande verktyg? Jag kommer också diskutera några av de verktyg jag har stött på än så länge under min praktik.

Vad letar jag efter?
Första steget för att införa ett digitalt verktyg är att lärarna ska vilja använda det. Abdul Chohan, som jag nämnt i tidigare inlägg och som jag träffade andra veckan av praktiken när han hade en inspirationsföreläsning på Lin, uttrycker att för att lärare ska vilja använda teknik eller digitala verktyg, måste det uppfylla två kriterier. Det måste vara enkelt och tillförlitligt. Det måste med andra ord vara lätt att förstå hur det används, av både elever och pedagoger, och det måste alltid fungera och då fungera precis så som det gjort alla andra gånger. Innan jag känner mig helt bekväm med att anamma detta rakt av vill jag diskutera och utöka begreppen något.

Enkelheten vill jag kontrastera med vad två av processledarna, Håkan och Anders, som jag observerade i deras möte med en rektorsgrupp i en kommun en bit utanför Göteborg, sa när de coachade rektorerna. Ibland kommer pedagoger komma med ursäkten: “Jag har provat det en gång, det funkade inte.” med förhoppningen att det ska vara tillräckligt för att de ska få slippa. Processledarna uttryckte då att ibland måste vi prova igen, för att vi ska ha en chans att lära oss. En gång är kanske inte tillräckligt. Så kanske enkelt måste utökas till att om det inte är enkelt att intuitivt förstå, måste verktyget åtminstone vara enkelt att lära sig. När det kommer till tillförlitligheten i att enheter ska starta skulle jag vilja påstå att tekniken idag har kommit förbi många tidigare hinder. Tiden med datorer som behövde en kafferast för att starta är mer eller mindre bakom oss. Tillförlitligheten i att verktygen alltid ser likadana ut har kanske snarare gått på andra hållet. Tidigare gick det inte att missa en uppdatering, för antagligen störde den ditt arbete under ganska lång tid, men processledaren Lisa beskriver att idag finns alltid risken att du startar upp ett program du använde igår, och plötsligt ser det lite annorlunda ut. Något jag tidigare sett som ett mindre mindre problem, åtminstone för mig och andra som jag, med större datorvana, men som jag nu förstår kan vara en jobbig omställning för användare och pedagoger som redan tycker det är svårt.

Så nu känner jag mig bekväm med att gå tillbaka till förenklingen enkelt och tillförlitligt i mina analyser av de digitala verktygen nedan. Jag vill dock lägga till att eftersom jag i många fall enbart stött på verktygen enstaka gånger väljer jag att fokusera på enkelt.

“Technology amplifies what we as teachers can do.”

– Abdul Chohan

När vi då fått pedagogerna att använda verktygen är det dags att istället fundera kring hur vi använder dem. Abdul Chohan nämnde under sitt seminarium Puentaduras SAMR-modell. En modell jag känner igen så väl, och definitivt vill minnas ska ha nämnts under vår utbildning. Känns som Sheila? … Jens? Kanske Samuel? Men ja, då jag, som du märker, inte för mitt liv kan komma ihåg när så går jag direkt till källan, Dr Puentaduras själv.

Puentaduras säger att implementering av teknik i undervisningen kan ske i fyra nivåer. 

SAMR-modellen. Inspirerad av bild ur Puentaduras, R. (2013).

För att tydliggöra vad Puentaduras, (2013) menar med sina nivåer tänkte jag börja med några exempel:
Ersättning: Istället för en inbunden bok får eleverna tillgång till en e-bok. 
Förbättring: Istället för en inbunden bok får eleverna tillgång till en e-bok, där de också ges möjligheten att få materialet uppläst.
Förändring: Istället för att lämna in sin text direkt till läraren laddar eleverna upp texten i en blogg som deras klasskamrater och lärare kan läsa och ge feedback på. (Vänta nu … detta låter onekligen bekant. Huh…)
Omdefiniering: Istället för att producera en text producerar eleverna ett material med hjälp av det medium som bäst gynnar lärandet. En film, en inspelning, en interaktiv presentation eller en kombination av en eller flera av dessa och text. Enligt Puentaduras är det först när vi når någon av de två översta nivåerna som vi ser en positiv förändring i elevernas resultat.

Så nu har jag etablerat vad jag kommer leta efter när jag tittar på de digitala läromedlen och verktygen, äntligen dags att presentera dem.
Jag har då valt att illustrera hur jag bedömer verktygen i följande matris:

Tillgänglighetsverktyg i Chromebook
Jag var med processledaren Lisa när hon visade specialpedagogerna på en gymnasieskola vilka hjälpmedel de kunde ha nytta av på chromebooks, som var elevernas en-till-en enheter. För de som inte är bekanta med uttrycker innebär en-till-en att alla elever på skolan har en egen dator, iPad eller liknande. Några av de hjälpmedel som nämndes var:

ChromeVox (talad feedback) – läser upp allt på skärmen, för synnedsättning.
Textuppläsning – för läs- och skrivsvårigheter.
Tröga tangenter – för rörelsenedsättningar i händer som gör det svårt att trycka på flera tangenter samtidigt.
Tal till text – för läs- och skrivsvårigheter.
JustRead – plockar bort allt utom relevant text, för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Att känna till och kunna använda tillgängliga hjälpmedel för de elever som behöver har jag fått beskrivet för mig tidigare som ‘hygiennivån’ av digitaliseringen. Därför var det definitivt lärorikt att se vilka hjälpmedel som finns. När det kommer till hjälpmedel är det min åsikt att enkelheten är extra viktigt. För som en av specialpedagogerna som medverkade uttryckte det: “Det måste vara enkelt, annars blir det inte använt.” Hur man hittade och aktiverade dessa hjälpmedel skulle jag definitivt inte kalla självklart. Med en följa-John genom labyrinten som var Chromes inställningar, lyckades dock Lisa guida pedagogerna. Efter det, var själva användningen i min åsikt, och vad jag kunde se och höra tycktes pedagogerna generellt hålla med, väldigt enkel, då det i regel handlade om ett knapptryck nere i aktivitetsfältet. 

Generellt var det digitalisering på Förbättring som det handlade om. Helt enkelt att göra material tillgängligt för elever med nedsättningar. Men några av dem touchade även på Förändring. Pedagogerna talade om möjligheten för elever att spela in ljudfiler och skicka till läraren istället för att skriva.

Poddar
Soundtrap är ett verktyg för att skapa poddar, utvecklat och ägt av Spotify. Jag deltog i en workshop som tre anställda på Spotify höll i. Vi fick en demonstration, innan vi blev släppta att testa det själva.

Trots demonstrationen hade vi stora problem att få programmet att funka. Jag fick känslan av att deras vilja att visa programmet från sin mest friktionsfria sida missade att skapa förståelse för hur det fungerade. Det visade sig också att processen att starta upp programmet första gången, med licenser, gruppskapande och godkännanden som programmet behöver från datorn var en lång och långt ifrån enkel process. Men som processledarna sa, kanske jag bara behöver försöka igen.

När vi pratar om poddar som bedömningsmoment rör vi oss i de två övre nivåerna av teknisk implementering. Vilken man når beror dock mer på hur man faktiskt använder det, men potential att nå upp till Omdefiniering finns. Det ger elever möjlighet att vara kreativa och utveckla kunskaper om story telling, något jag brinner för, även i ämnen som det inte naturligt ingår. Jag tycker det är ett spännande koncept, och något jag definitivt skulle vilja prova. Det jag inte lyckades bli övertygad om är huruvida just Soundtrap är det rätta verktyget för mig att göra detta på, utan behöver utforska det vidare för att kunna avgöra det.

AR-appar
Jag har sett ett stort antal av dessa appar vid olika tillfällen på min praktik. Wonderscope, Hologo, JigSpace, Inside Heart. 

De jag har testat var väldigt intuitiva och enkla att använda. Både Abdul och processledarna har vid olika tillfällen lyft deras lärandepotential. Jag tror dock att de kanske är så enkla att använda, och så roligt, att det som pedagog kan vara svårt att förstå hur man ska säkerställa faktiskt lärande, eller jag har åtminstone tidigare hört denna typen av tankar. Abdul nämnde som ett arbetssätt att detta skulle kunna kombineras med skärm- och röstinspelning som finns tillgänglig på iPads, och även som ett tillägg till chromebooks enligt en av processledarna. Det skapar ju möjligheter att se och förstå skala av objekt man annars inte har en möjlighet att ta in i klassrummet. Med tydliga och bra instruktioner tror jag det är ett bra sätt att nå Omdefiniering. Och ge eleverna det i hemläxa och låt dem leka av sig hemma, så ser jag inte heller hur ‘för roligt’ skulle vara något problem.

Så sammanfattningsvis har de nya verktyg jag stött på börjat få kugghjulen att snurra. Och precis som citatet i rubriken till detta inlägg antyder, det är det som är det viktiga. Vi uppnår inga mirakel genom att enbart sätta digitala verktyg i händerna på eleverna, utan vi som pedagoger måste fylla dem med syfte. Alla processledare jag har pratat med talar om att vi lärare inte längre har monopol på kunskap, men istället är ledarskapet och tanken bakom det vi gör desto viktigare. De mesta jag pratat om i detta inlägg är förresten dessutom appar och verktyg som är gratis att ladda ner och utforska. Med undantag av Soundtrap som utöver 30 dagar testversion kostar skolan en månatlig summa per elev, vilken varierar beroende på antal elever. Men podd borde man kunna göra även med andra verktyg, även om man kanske tappar möjligheten att följa arbetet kontinuerligt, som jag förstod det som att Soundtrap ger.

Nästa inlägg kommer jag nog prata om digitala läromedels vara eller inte vara. Med digitala läromedel menar jag alltså något som istället för att enbart användas till enstaka uppgifter används under längre tid och mer kontinuerligt. Jag valde att lyfta det ur detta inlägg då jag tror jag lätt kommer kunna skriva ett helt och lite till om det. Efter det blir det nog lite feedback. Eller kanske det blir tvärtom. Vi får väl se vad jag känner för helt enkelt.

App: Hologo.

Nu ska jag gå och klappa mitt nya husdjur. Pettson är svartsjuk.

Kramar!


Adolfsson, Lisa. (2019). [Samtal].
Chohan, A. (2019). Inspirationsträff med Abdul Chohan. [Seminarium].
Ingvarsson, Håkan., Asplund Berggren, Anders. (2019). [Samtal].
Puentedura, R, R. (2013). SAMR: Moving from Enhancement to Transformation. Hämtad från. http://www.hippasus.com/rrpweblog/archives/2013/05/29/SAMREnhancementToTransformation.pdf

Simmare, hajspanare och trädkramare.

Hej kära läsare! Kul att se ditt vackra ansikte lysa upp min trista grå novemberdag. En dag med, trots att det inte är klockan fyra i oktober, definitivt tandläkarväder, och istället för nyponbuskar har vi rönnträd, rönnträd, hela vägen rönnträd – men nog om Lasse från Linköping. Idag ska vi prata om organisation ur perspektivet skola, med fokus på förändring och digitalisering.

“Det handlar inte om digitaliseringen av skolan, utan om skolan i en digitaliserad värld.”

Maria, Lin Education

Anledningen till att jag ville ha denna praktik på Lin Education är just för att de jobbar med att utveckling av skolan med digitalisering som fokus. Jag har alltid haft väldigt hög tilltro till att det kan bli väldigt bra, och att det finns så mycket att vinna på att ha en välfungerande digital lärmiljö för våra elever. Detta har jag trott, trots att min enda erfarenhet av en skola i en digitaliseringsprocess helt ärligt var ganska dålig.

Jag har, som jag tror de flesta som läser detta redan vet, jobbat som obehörig lärare på en högstadieskola i Karlskrona kommun i två år. När jag hade varit där i 6 månader påbörjades arbetet med att bli en en-till-en skola. 18 månader senare, när jag slutade, hade detta arbete på många sätt inte kommit särskilt långt. Generellt sågs iPadsen som ett nödvändigt ont, beordrat av rektorn som varje tillfälle som gavs fyllde på listan på verktyg som, så som de flesta såg det, hen krävde skulle användas. 

Så det var ingen höjdare, men det är först i fredags som jag fick ord på varför det gick som det gick. Då var jag nämligen på ett seminarium, anordnat av Lin Education, som hölls av en brittisk man vid namn Abdul Chohan. Abdul har över tio års erfarenhet av digitaliseringen av skolan, och har under de åren fått många insikter om vad som funkar och varför. Han menar att alltid när en organisation ställs inför förändring kommer tre grupper att utkristallisera sig. Han illustrerar dem på följande sätt:

Tänk dig att du som chef står på en ö och tittar ut över havet och ser en annan ö en bit bort. Du säger till dina tre medarbetare att “Ser ni ön där borta? Dit ska vi!” I samma sekund, nästan innan du pratat till punkt, kastar sig en av dem i vattnet och simmar mot sitt nya hem. En annan står kvar på stranden, och när kollegan kommit några hundra meter ut i vattnet vänder sig denne mot dig och frågar: “Men alla hajarna då?” Samtidigt hör du någon som skriker “NEJ!” bakom dig, du vänder dig om och ser att den tredje och sista medarbetaren har kastat sig med armarna runt ett träd och nu vägrar flytta på sig.

Med andra ord har vi de tre grupperna: simmare, hajspanare och trädkramare. Med en gång kan jag placera in alla mina före detta kollegor i en av dessa kategorier av medarbetare. Själv var jag en av hajspanarna. Vem tror du att du hade varit?

Så om vi nu vet vad vår organisation innehåller för arketyper av människor, hur ska vi bemöta dem? Denna vecka har jag pratat med tre av processledarna som jobbar på Lin. Deras jobb går ut på att coacha skolorna i deras utveckling i den digitaliserade världen. En av dem, Lisa, berättade att deras arbetsgång när de möter en ny kund inleds med att de identifierar kontaktpersoner som är deras ingång till resten av organisationen. Hon menar att vad de då letar efter är både så kallade simmare och hajspanare. Även Abdul pratade om att det är viktigt att ha både dessa grupper med sig för att förändringen ska ske. Men varför är det så? Varför inte satsa all kärlek på simmarna, de borde ju komma fram så mycket fortare själva? Enligt Abdul finns det en risk att simmarna, som han uttrycker det, simmar vilse, eller åt helt fel håll, om man inte tar hjälp av hajspanarna att hålla dem fokuserade på målet. De andra två processledarna jag samtalade med, Håkan och Anders, pratar också om att förändring sker, enligt deras erfarenhet, när majoriteten flyttar på sig. Och huruvida hajspanarna börjar simma beror helt på hur vi som ledare möter deras frågor och funderingar.

Jag var som sagt en hajspanare på mitt förra jobb. Redan innan vi fick våra iPads väckte jag frågan om det verkligen var det bästa alternativet med tanke på att vi var en Google skola, och än idag stör det mig att den frågan aldrig hanterades av mina chefer. De hade nämligen, trots att de sa att vårt input skulle hjälpa dem i beslutet, redan beställt dem vid den tidpunkten. Något de erkände vid ett senare tillfälle. Resultatet av detta var att jag aldrig kände att jag ägde denna förändring, och därför fanns det kvar en viss, om dock omedveten, ovilja.

Då återstår trädkramarna. Elmholdt, Dauer Keller och Tanggaard (2017) pratar om motstånd till förändring i boken Ledarskapets psykologi. Där säger de att “det är snävt att uppfatta motstånd mot förändring som ett karaktärsdrag hos bestämda personer och grupper.” De menar också att man som ledare kan överkomma motstånd genom att skapa mening och ägandeskap till förändringen hos sina medarbetare. Detta kan jag på ett sätt hålla med om, och jag tror att man som ledare bör vidga sin syn och fundera kring varför motståndet uppstår. Men trots att jag ser det fungera på även de tjurigaste av hajspanare har jag svårt att se det fungera på de allra trädkramigaste.

Abdul och processledarna verkar istället överens om att man som ledare inte ska lägga för mycket energi på dessa individer direkt, för de har redan bestämt sig. Utan istället indirekt. Antingen, som Håkan och Anders menar, handlar det om att om tillräckligt många går med på förändringen, så kommer den ske även hos dem. Abdul säger ungefär samma sak, men kallar det istället att vi tillsammans når ett läge där förändringen blir ‘icke-förhandlingsbar.’ 

Elmholdt, Dauer Keller och Tanggaard (2017) pratar även om vilket förhållningssätt man som ledare kan ha till organisatoriska förändringar. Förhållningssätten de diskuterar benämner de: rationell, humanistisk, behavioristisk, politisk och explorativ. Jag tänkte inte gå igenom alla i detta blogginlägg, utan bara de två jag tycker mig se spår av i den arbetsgång som Abdul föreslår, och som han kallar Evidence Based Consistency. Arbetsgången består av fem steg, som itereras i en kontinuerlig utveckling. Stegen är följande:

  1. Define: narrow to one specific problem
  2. Ideate: Brainstorm (but set time limit so the swimmers don’t drown)
  3. Prototype: What should we be testing?
  4. Test: Let the swimmers test, and then share the results with the organisation (so shark spotters get their answers)
  5. Non-negotiable: Show data that makes it impossible to argue

Så vad innebär Elmholdts, Dauer Kellers och Tanggaards förhållningssätt och hur återfinns de i Abduls recept för framgång?

Rationell

“Det rationella förhållningssättet gör avstamp i en uppfattning av människan som ett förnuftigtsväsen som beslutar och handlar utifrån rationella överväganden och insikter.”

Elmholdt, Dauer Keller och Tanggaard, 2017.

Det rationella förhållningssättet utgår ifrån att människor vill förändras, bara mål och planer är logiska. Det bibehålls med regler, procedurer och bevis för förändringen.

Detta förhållningssätt ser jag i vikten Abdul lägger i data och att bevisa för hajspanarna, och även trädkramarna, att förändringen man som ledare föreslår är en förbättring. Jag ser det också i vikten att ta en förändring eller ett problem i sänder. Han sätter upp spelregler för respektive steg, och hela arbetssättet är i sig en regel.

Humanistisk

“Det humanistiska förhållningssättet bygger på det grundläggande antagandet att alla människor är motiverade för lärande och utveckling.”

Elmholdt, Dauer Keller och Tanggaard, 2017.

Det humanistiska förhållningssättet fokuserar på kompetensutveckling, och att motivering till detta kommer inifrån medarbetarna själva. Idealt ger detta att alla lär och ständigt söker nya lösningar på problem.

Det förhållningssätt kommer in i hur Abdul förespråkar att vi tar tillvara på simmarnas inre motivation. Och trots att han är tydlig med att man som ledare måste hålla dem inom någon typ av ramar, tillåter hans arbetssätt dem att påverka vad och hur testandet av nya metoder eller digitala verktyg ska gå till.

Min främsta insikt om när min förra arbetsplats blev en en-till-en skola är nog att det förväntades ske alldeles för många förändringar med en gång. Vi skulle fokuserat på en förändring i taget, och framförallt inte gått vidare förrän alla varit övertygade om att det var det bättre alternativet. Dessutom borde våra ledare lagt mer tid på att svara på rädslor, funderingar och frågor, istället för att ånga på. Men det var då, och jag har ingen aning om vad som hänt nu. Det enda jag vet är att jag är mer taggad än någonsin att gå ut i skolan och vara med i arbetet med att anpassa den till en digitaliserad värld. Och nu, när jag i denna utbildning och under denna praktik fått svar på allt fler av mina frågor, så tror jag nog att jag är redo att kasta mig i vattnet.

Nästa vecka tänkte jag titta på de digitala verktyg och plattformar som jag stött på än så länge under praktiken, samt vilka möjligheter de öppnar upp för mitt framtida arbete som lärare.

Under tiden, kära läsare: Simma lugnt! 

Abrahamsson, Maria. (2019). [Samtal].
Adolfsson, Lisa. (2019). [Samtal].
Chohan, A. (2019). Inspirationsträff med Abdul Chohan. [Seminarium].
Elmholdt, C.,  Dauer Keller, H., Tanggaard, L. (2017). Ledarskapets psykologi: Att leda medarbetare i en föränderlig värld. Malmö: Gleerups Utbildning AB.
Ingvarsson, Håkan., Asplund Berggren, Anders. (2019). [Samtal].
Winnerbäck, L. (2003). Söndermarken. Album: Söndermarken.

Sagan om kattens återkomst

Denna veckan har jag haft svårt att hitta inspiration till mitt blogginlägg, men nu har krupit upp i soffan med en stor kopp te och adventsljusstaken tänd. Lite tidigt jag vet, men som jag nämnde i förra blogginlägget, julmyset ska maxas. Pettson ligger bredvid mig. Han spinner uppmuntrande. Så förutsättningarna känns nu optimala.

Denna veckan har i allmänhet kretsat kring två teman, kommunikation och organisation.

Kommunikation

Att skriva tar tid. Jag har sällan tålamod till det, vilket är anledningen till att jag, 9 av 10 gånger, om jag vill ha mer information än som kan fås genom att vi skickar ett sms vardera till varandra kommer ringa dig. Sen, eftersom jag gillar att prata, kanske det ändå tar två timmar innan samtalet avslutas, men äsch, gills inte. Denna veckan har det skrivits så mycket mejl. Jag kan vid ett tillfälle, ganska naivt förstår jag nu, i frustration utbrustit: “Men kan vi inte bara leta upp dem.” Den mest självklara anledningen till att svaret är nej är att det kräver att människorna jag ska prata med finns inom gångavstånd, vilket sällan är fallet när jag i första hand ska följa processledare som arbetar on site hos kunder över hela Sverige. Så allra ödmjukast förstår jag såklart att de inte kan stå till mitt förfogande för att jag skulle vilja dyka upp oanmäld, och det har jag heller inte utgått ifrån. Men att skriva tar tid.

Jag insåg också, i diskussion med Ulrika och Kristina, att det nog inte enbart var skrivandets fel, utan jag har numera förstått att mejl är en konstform jag inte är bevandrad i på den nivån jag trodde. Eftersom min erfarenhet av mejlande nästan uteslutande är den initiala kontakten med en, då för mig ansiktslös, människa jag vill imponera på – till exempel när jag söker praktikplats till en kurs som skulle kunna börja på b- och sluta på -reddning. Mejl för mig är alltså långa, formella och felfria. Jag kan med enkelhet spendera flera timmar på att konstruera det perfekta mejlet. Inte konstigt jag tycker det tar tid då. Att mejl är den självklara kommunikationsformen för anställda på Lin Education, och troligtvis på de allra flesta företag, är solklar. Det är snabbt, enkelt och framförallt sparas trådarna, det går inte att glömma vad man pratade om. Det går alltid att hålla koll på hur informationen hänger ihop genom konversationshistorik.

Men det finns andra kommunikationskanaler på Lin också, bland annat ett affärssystem där de kommunicerar om kunder samt ett intranät för administration och intern fortbildning. Men det jag tänkte berätta om är hur de använder facebook. Facebook har varit en viktig del av företagets kultur redan från början, och Maria uttrycker att grupperna som finns där är otroligt viktiga för team- och relationsbyggande. Alla använder denna kommunikationskanal, även om vissa gör det mer frekvent. Det handlar ofta om små uppdateringar, i text eller i video, om vad man gör just den dagen. Det är vattenhålet för arbetsrelaterad nutid, för professionellt fikasnack.

“Det är ett sätt att känna tillhörighet, även om man är iväg ensam.”

Maria

Detta stämmer överens med vad Pinto (2016) skriver om i sitt delkapitel om ‘Virtual teams’. Ett virtual team, eller som jag hellre benämner det trots den minimala skillnaden, ett virtuellt team är, enligt Pintos definition, en projektgrupp som geografiskt befinner sig på olika platser och därför i huvudsak kommunicerar elektroniskt. Trots att de anställda på Lin har en gemensam arbetsplats gör det faktum att de reser så mycket att de på många sätt är ett virtuellt team. Pinto uttrycker att det även i virtuella team måste finnas möjligheter kollegor emellan att etablera relationer och att få vara sociala, för att dessa team ska vara produktiva i sitt arbete. Och det är det syftet facebookgrupperna uppfyller.

Påtal om kommunikation vill jag även lyfta något jag nämnde i det föregående blogginlägg. Där skrev jag om Bernstein och Turban (2018), två forskare från Harvard, som i en studie där de med mikrofoner hade följt ett företag i dess byte från enskilda kontor till öppet kontorslandskap, hade kommit fram till att f2f kommunikationen minskade med 70%, och istället ersattes av mejl, i det öppna kontorslandskapet. Jag hade, som jag nog skrev även då, svårt att se att det kunde stämma, men jag tar nog tillbaka lite av det tvivlet nu. I måndags ville jag prata med Maria, så jag spanade ut över kontoret för att se vart hon befann sig i stunden och såg att hon satt vid sin dator, och såg så väldigt koncentrerad ut. Och för ett ögonblick tänkte jag att jag nog borde skicka ett mejl istället, så hon kan välja om hon har tid att kommunicera med mig. I samma ögonblick som tanken slog mig insåg jag att jag, som älskar att prata, precis som de i studien, övervägde att byta ut f2f mot mejl. Och trots att Bernstein och Turban pratar om att det i första hand beror på att de som söker kontakt vill uppnå avskildhet mot de som sitter runt individen de vill kommunicera med, kanske det också skulle kunna handla om vad som hände mig. Att när man kan se de man vill prata med, kan se hur upptagna och koncentrerade de är, så ökar känslan av att störa, gentemot att knacka på en stängd dörr. Jag vet inte, det är möjligt att det bara är jag. Men eftersom jag uttryckte mig tveksam till resultatet, men sedan fåtalet dagar senare bidrog till det, så kände jag att det var värt att reflektera över. I slutändan vågade jag emellertid gå fram till Maria, och hon var inte mer upptagen än att jag kunde få en liten pratstund, så jag kan nog sluta oroa mig i onödan.

Men nu har jag pratat om att prata en smärre evighet. Teet är slut, katten har flyttat iväg. Han blev förolämpad när jag råkade putta på honom med mina anteckningar. Det återstår att se om han någonsin kommer förlåta mig. Nu ska jag istället gå över till vad Maria och jag pratade om när jag väl hade bett om ett möte.

Organisation

Året är 2015. Jag sitter i en fåtölj på andra sidan världen och äter hostelfrukost, den var precis så oimponerande som det låter. Bredvid mig sitter min för äventyret närmaste vän, vi kan kalla henne Rebecka, för det är så hon heter. Vi tittar på lokala Melbourne nyheter och plötsligt kommer ett reportage om ett företag som ger en ny mening på uttrycket platt organisation. De påstår sig helt vara utan chefer eller ledare. Jag tycker det är något av det mest intressanta jag någonsin hört, och försöker genast dra igång en diskussion: “Men informella ledare? Men ansvar? Men lönesamtal?” Min vän var mest förvirrad över hur någon kunde bry sig om hur organisationer ser ut. Jag hoppas dock du som läser tycker det är lika intressant som jag gör, för nu dyker vi.

Example of a Functional Organizational Structure. Pinto, J.K (2016).

Så anledningen till att en organisation utan chefer var så fascinerande för fem-år-sedan-mig var såklart för att man i regel pratar om organisationer som hierarkisk. Den vanligaste formen av hierarkisk organisationsstruktur är den Pinto (2016) kallar funktionsorganisatorisk (functional organizations), där människor i liknande roller och med liknande funktioner placeras tillsammans i avdelningar. Denna illustrerar han i ett så kallat organogram, där varje avdelning får en ruta och de sedan placeras i nivåer för att illustrera vem som rapporterar till vem.

I vårt samtal valde Maria dock den enklare, men även den vanligt förekommande, modellen för att illustrera organisatorisk hierarki, nämligen pyramiden. Tänk att längst upp i toppen har vi högsta chefen, en liten bit ner dennes medarbetare, som i sin tur alla har medarbetare. Med andra ord, ju längre ner vi tar oss, desto fler människor på den nivån, och därför är pyramiden som bredast i botten. Ganska logiskt ändå. Maria vill utmana denna modellen, och utifrån den skapa en ny. För det första, jag har kallat det pyramid, vi stryker det, det är en kon. Titta på bilden till höger igen. Utan tvekan en tvådimensionell kon. Härligt att vi är överens. Det Maria vill vi ska göra är att istället titta på konen ovanifrån. Bilden under är vad vi ser då. Chefen är inte på toppen, hen är i mitten. Cirklarna runt om chefen illustrerar, beroende på organisationen modellen beskriver, till exempel avdelningar, funktioner eller individer. Jämför dem med rutorna i Pintos modell. Nedersta bilden beskriver sedan hur Maria tänker sig att beslutsfattande, ansvar eller kommunikationer kan ske inom organisationen.

Jag är nu intresserad av att jämföra dessa två modeller med varandra. För det första kan jag ju inte fundera kring två olika modeller utan att undersöka vad Philip Gerlee och allas vår Torbjörn Lundh (2017) har att säga om saken. Så jag har spenderat den senaste halvtimmen med att bläddra lite i Vetenskapliga modeller för att försöka hitta något som kan sätta ord på vad jag tänker när jag tittar på modellerna. En fara med modeller som författarna uttrycker är att de tas för en direkt representation av verkligheten. Den modell jag tror har mest att förlora på denna risk, åtminstone här i Sverige, är den klassiska hierarkiska modellen. Varför i Sverige, jo för här har vi något vi kallar jantelagen. Du ska inte tro att du är något. Vi uppskattar generellt inte tanken på att någon står över någon annan, medan den hierarkiska modeller tydligt placerar människor i höjdnivåer. Marias modell placerar istället chefen mitt i organisationen, bland sina medarbetare. Och trots att båda modellerna egentligen beskriver exakt samma organisation, är det min övertygelse att den typen av skillnad kan skapa stora skillnader i attityd hos ens medarbetare. Det finns en anledning till att illustrationer som vill hylla ledare över chefer ofta placerar cheferna på vagnen ovanför medarbetarna, pekandes, medan ledarna är med dem och drar. Så ur det perspektivet har Marias modell en fördel.

En annan fördel jag tror Marias modell har är hur den illustrerar medarbetarnas möjlighet att påverka beslut. Om beslut tas utan att medarbetare upplever sig ha möjlighet att påverka leder det lätt till att de skjuter ifrån sig ansvar. Vad som händer ses som chefens fel, för de har ändå all makt. Maria beskriver hur hon med sin modell vill att medarbetarna ska känna sig delaktiga och därför även ansvariga för vad som sker i organisationen.

Dock har den hierarkiska modellen, precis som Pinto (2016) tar upp, fördelen att det är tydligt vem som rapporterar till vem. Vem du ska ställa frågor till och vem som i slutändan har det slutgiltiga ansvaret.

Så vad blir slutsatsen, ska vi försöka kombinera ihop de två, göra Marias modell tredimensionell och införa någon hierarki i den också för att inte missa de fördelarna. Kanske. Vem vet, det hade kanske blir den nya stora grejen inom ledarskap. Eller kanske ska vi låta det vara två skilda modeller, som på sitt sätt får beskriva samma organisation. Som Gerlee och Lundh säger:

“det finns ofta flera olika modeller som beskriver samma fenomen […] och genom att förklara olika aspekter av fenomenet kan de ge oss en samlad förståelse, som kanske inte annars vore möjlig.”

Gerlee & Lundh

Nej, efter ytterligare två koppar te tror jag minsann det får räcka för den här gången. Pettson har förlåtit mig. Jag mutade honom med ost. Han älskar mig igen. Vi hörs igen nästa vecka. Då kommer jag återigen prata lite organisation, men den gången blir det fokus på skolan, och framförallt digitaliseringen av den. Tills dess: Fundera på om du är en simmare, en hajspanare eller en trädkramare, och ha det fint kompisar!


Abrahamsson, Maria. (2019). [Samtal].
Bernstein, E.S., Turban, S. (2018). The impact of the ‘open’ workspace on human collaboration. Phil. Trans. R. Soc. B 373: 20170239. http://dx.doi.org/10.1098/rstb.2017.0239
Gerlee, P., Lundh, T. (2017). Vetenskapliga modeller: svarta lådor, röda atomer och vita lögner. Malmö: Holmbergs.
Pinto, J.K. (2016). Project management: achieving competitive advantage. (4th edition)Pearson.

7 sekunder

1 … Någon spelar musik.

2 … Någon spelar pingis.

3 … Det är musik från lejonkungen.

4 … Det är så ljust

5 … och så högt i tak.

6 … En hund kommer och vill hälsa.

7 … Ett leende: “Välkomna!”

7 sekunder. Tiden för första intrycket. Mina första sju sekunder på Lin Education skvallrade om att jag nog kommer trivas väldigt bra under mina åtta veckors praktik. Än så länge har min första vecka här bekräftat det. 

Hej vänner! Jag har alltså precis startat upp min praktik på företaget Lin Education på Lindholmen här i Göteborg. Det här är mitt allra första blogginlägg någonsin, och jag behöver inte ens vara rädd för att ingen ska läsa det – för det har Samuel bestämt att ni ska. Ett extra hej till er!

“Tillsammans utvecklar vi lärandet!”

Lin Education, 2019

Lin Education jobbar bland annat med digitala helhetslösningar för framför allt skolor, men även i viss mån andra företag. Allt ska alltid fungera, och tekniken ska jobba för läraren och eleverna, inte tvärtom. De anordnar också events med olika teman inom lärande, och vi kommer gå på så många som möjligt av dessa.

I skrivande stund sitter jag på taket. Det låter äventyrligare än vad det är, med det är namnet på plattformen som är byggd i höjd med traversen – en kvarleva från när byggnaden tillhörde ett varv – och som man kommer upp på via en glasbro.  Det är en väldigt interaktiv miljö här uppe, med bord man kan skriva på, utan att ha ens engelsklärare blir “så väldigt besviken på dig [14 åriga] Angelica”. Jag är inte ensam här, till höger om mig sitter Kristina, till vänster Ulrika. Vårt mål denna läsperioden, utöver att lära så mycket vi bara kan av Lin Education och vår handledare Maria, är att maxa julmyset. 

Här uppifrån ser jag hela kontoret. Övervåningen består till största del av ett öppet kontorslandskap. Det finns ett kök där jag redan hämtat två koppar te nu på morgonen och ena hörnet är uppbyggt som en liten amfiteater av kuddar och där pågår ett mindre möte just nu. På våningen nedanför finns även där några skrivbordsplatser, men också ett biljardbord, ett pingisbord och soffgrupper. Allt går i grönt, orange och rosa. Hela miljön är för mig så intressant, då den skiljer sig så väldigt ifrån kontorsmiljöer jag stött på i min, helt ärligt extremt limiterade, tidigare erfarenhet. Jag nästan väntar på att karaktärerna från serien Silicon Valley ska komma gående. Jag vill ge Jared en kram. 

Det är ingen hemlighet att jag tror på lärande i sociala sammanhang genom diskussioner och samtal, och inte bara för elever, utan även vid kollegialt lärande och andra lärandesituationer i organisationer och företag. Phillips och Soltis är ju trots allt noga med att poängtera att de sociala perspektiven av lärande handlar om vad barn kan lära av andra och varandra (till exempel med Zone of Proximal Development). Och jag tror även att vi något äldre barn har massor att lära oss av varandra. 

“Således är det en mänsklig historisk regel att man lever tillsammans, att man kommunicerar, interagerar och samarbetar för att lösa olika uppgifter.” 

Phillips och Soltis, 2015.

Det känns ju onekligen som att ett öppet kontorslandskap borde ge de anställda alla möjligheter till detta då man alltid har sina kollegor nära till hands och inom synhåll. Så jag har svårt att se nackdelar. Men vad vet jag egentligen, så jag gav mig ut i google djungeln en stund, för jag var numera nyfiken. Efter några minuters hackande med macheten hittade jag en studie utförd förra året av två forskare, Ethan Bernstein och Stephen Turban, vid Harvard. De påstod, i motsats till vad jag spontant trott, att face-to-face kommunikationen mellan anställda minskade med runt 70% när de bytte från individuella kontor till öppet kontorslandskap. En annan artikel i Forbes, skriven i år av en Enrique Dans, kanske dock erbjuder en förklaring på resultatet av studien. Dans menar nämligen att det öppna kontorslandskapets vara eller icke vara beror helt på arbetssättet. 

Så ett väldigt intressant ämne jag fortfarande är nyfiken på. Den enda slutsatsen jag kunde dra idag var att det beror visst på, men det verkar fungera väldigt positivt och fördelaktigt på den här arbetsplatsen. Hela tiden hör jag samtal och inofficiella små möten och samarbeten där två eller fler samsas framför en och samma skärm. Nu har jag ju dessutom möjlighet att skaffa mig en egen uppfattning och erfarenhet av den här typen av arbetsmiljöer.

Nej men vad sägs som fika? En kopp te till blir det nog i alla fall.
Vi hörs nästa vecka!

Bernstein, E.S., Turban, S. (2018). The impact of the ‘open’ workspace on human collaboration. Phil. Trans. R. Soc. B 373: 20170239. http://dx.doi.org/10.1098/rstb.2017.0239
Dans, E. (2019). Why Are We Still Arguing About Open-Plan Offices? Hämtad från: https://www.forbes.com/sites/enriquedans/2019/05/28/why-are-we-still-arguing-about-open-plan-offices/#39e2439c30e3
Lin Education (2019) Hämtad från: https://www.lineducation.se/
Phillips, D.C., Soltis, J.F. (2015). Perspektiv på lärande. Lund: Studentlitteratur AB.