Sista inlägget

Slutet på kursen närmar sig och med det så kommer även slutet på mina blogginlägg.  Det årterstår lite på kursen; min slutrapport och ett kortare seminarium där jag presenterar vad jag gjort och observerat under kursen, men efter det här inlägget så kommer inte den här bloggen att uppdateras mer. Det har varit en fantastiskt rolig tid att få följa mina sommarforskarkollegors arbete och att få en inblick i hur handledning och ledarskap fugerar både från sommarforskares och handledares perspektiv. Det känns både skönt att det börjar bli dags att sätta punkt och bocka av både praktikkursen och min sommarforskningsperiod som avklarade, men också vemodigt.

Jag kommer att ta med mig mycket härifrån, vad jag än kommer att arbeta med senare. Genom mitt mastersarbete och senare även sommarforskning har jag fått en inblick i vad det innebär att vara forskare med egna försök och hur svårt det kan vara när man bedriver forskning och inte vet vilka resultat man kan förvänta sig, men även hur tillfredställande det är med ett experiment som ger användbar data efter veckor av slit. Den bilden från mina egna upplevelser har även berikats och utökats med mer detaljer och information från alla samtal med sommarforskare, doktorander och post docs om forskarlivets vinster och förtjänster, men också om en del av baksidorna med systemet vi har idag för finansiering av forskning och publicering av forskningsresultat.

Jag har sett mycket användbara metoder för lärande och om jag får chansen att arbeta med utbildning i mindre grupper så kommer jag definitivt att vilja använda mig av en liknande metod där man lär sig genom att vara en del av något meningsfullt större sammanhang och snabbt tvingas lyfta sig och bli en bidragande och autonom del av ett lag. Just det genomgående att studenter som är drivna tillåts att snabbt äga sin egen forskning och sitt lärande här på institutionen är något jag upplever som väldigt positivit och användbart, för de som klarar av det. Som jag nämnt i flera tidigare inlägg så är det kanske inte lika lätt i skolans värld, där alla inte kan förväntas ta eget ansvar och driva på sin egen inlärning och inte heller på arbetsplatser där man tvingas ingå i gruper och sammanhang man inte har valt och känner eget driv bakom. I sådana situationer så kommer man att ställas inför utmaningen att ge frihet åt de som behöver den för att växa och utvecklas, men samtidigt stabilitet och fasta riktlinjer som ett skyddsnät för de som inte kan hantera friheten.

Jag har mestadels sett en mjukare form av ledarskap, som kopplar ihop dialog och medbestämmande med arbetet som skall göras och i den här miljön ser ut att ge väldigt bra resultat. Samtidigt så är det ingen tvekan om att det finns auktoritet bakom när handledare har synpunkter på vad som är lämpligt att göra och kommer med tips och råd, men det är en auktoritet som jag upplever som grundad i ett gediget kunnande om vad som krävs för att lyckas med arbetet och vad som är god praxis inom forskningsfältet och för mig personligen är det mycket lättare att repsektera någon som talar av erfarnhet och stort kunnande än någon som lutar sig på formella regler för varför det skall göras på vissa sätt. Självklart behövs reglerna för att ett formellt samarbete skall fungera, men regler utan förståelse får inte mig att respektera ledarskap mer än till ett absolut minimum vilket något jag har upplevt i andra organisationer. Däremot ingjuter ett stort kunnande respekt hos mig även utan regler.

Någonstans hoppas jag att jag i framtiden kan utstråla samma gedigna kunnande och också ödmjukhet inför andras kompetens som flera av de som handleder i och de som leder forskningen här gör, vare sig jag kommer att arbeta inom skola eller inom näringsliv med ledarskap i någon form.

Jag har som sagt fått massor av användbara saker med mig från min tid här. En del har nämnts och en del har inte kommit med i bloggen. En del vet jag nog inte ens om att jag fått med mig än, det kan vara svårt att sätta fingret på vad man lärt sig när man är mitt uppe i processen och insikterna kommer först senare när man haft tid att smälta det man upplevt. Jag har hur som helst haft en fantastiskt bra tid här ända från starten av mitt mastersarbete i slutet av januari i vintras och fram tills nu. Jag kommer att sakna alla trevliga kollegor, sommarforskare såväl som ordinarie, och den utmanande och rika miljön för utvecklande diskussioner och utmaningar kring forskning och jag kommer tillbaka och hälsar på! Någon journal club eller vid annat lämpligt tillfälle när jag har vägarna förbi så kommer jag att titta in på labbet och säga hej!

Sista veckan på labbet

Det är min sista fulla vecka på labbet nu. Sitter i en ännu ödsligare korridor än förra veckan och skriver det här. Jag är ensam kvar av sommarforskarna i Erics grupp den här veckan. Alla andra har tagit veckan ledig (ammanuenserna) eller klara med sina projekt. Endast ett par ordinarie och en ammanuens i de andra forskargrupperna i korridoren är inne idag. Det är med andra ord inte så mycket att observera just nu, men det är mycket tid att fundera över vad jag har lärt mig under tiden som gått och vad jag kan ta med mig av det till framtida organisationer.

En tanke kring ledarskapet och arbetsklimatet här på avdelningen rör hur stor del av den som är rent personberoende och hur stor del som skulle gå att få fram med en sund organisation. Jag får intrycket av att det i många organisationer är vädligt beroende av att personer i nyckelpositioner har en god inställning och arbetar aktivt för att skapa en bra arbetsmiljö och goda förutsättningar att lära sig och att växa för de som arbetar där. Det är en hoppingivande och samtidigt skrämmande tanke. Det är ju väldigt bra att se att det går att förändra organisationer genom sitt sätt att agera om man sitter i en nyckelroll i organisationen och skapa en bra arbetsmiljö genom att visa en tillåtande och välkomnande, men också inspirerande och arbetskrävande inställning. Det gör att jag kan gå in i framtida roller och tro att det med hårt arbete går att åstadkomma bra saker.

Nackdelen med att det är så påverkbart är att det om det går att få till positiva förändringar så är det även lätt att påverka för dem med annan inställning och skapa en arbetsmiljö fylld av konflikter och problem. Hur gör man då för att undvika det? Kan något byggas bort genom bra regler och en sund organisation? Kanske till viss del. Jag tror att det underlättar om det finns en praxis på plats av goda vanor för att det påverkar nyanställda/nytillkomna i en organisation, men det räcker nog tyvärr inte som garant för att avarter inte skall uppstå. Som chef behöver man nog välja sina anställda med omsorg om man har möjlighet, inte bara sett till hur de själva presterar på arbetet och vilka meriter de har utan även ta hänsyn till hur de kommer att fungera i gruppen som redan är på plats. Och som anställd behöver man nog välja sina chefer med omsorg när man väljer framtida arbetsplats.

Om det är så så har jag sett ett par saker jag skall leta efter på andra ställen under min tid här. Det öppna samtalsklimatet och välkomnandet av nya personer, särskilt kanske då de studenter av vilka några är framtidens forskare, till journal clubs, sommarforskning och samarbeten är något värt att hålla ögonen öppna efter, för det är något jag vill ha där jag arbetar i framtiden.

Att de som arbetar i organisationen har roligt på jobbet är en annan faktor jag ser som ett sundhetssymptom och kommer att leta efter, liksom att folk stannar länge och/eller kommer tillbaka till organisationen. Här yttrar det sig i att tidigare doktorander som nu arbetar med annat kommer upp och hälsar på ibland om de har vägarna förbi och i att många sommarforskare kommer tillbaka år efter år och att många som doktorerar i korridoren har varit sommarforskare innan de började doktorera. Det visar i mina ögon att man har trivts under sin tid här och pekar på en organisation som är bra och givande att tillhöra.

Att lära sig kritiskt tänkande

Ett av målen inom den svenska skolan är att elever skall utveckla sin förmåga till kritiskt tänkande. Det ser ju bra ut på pappret, men hur gör man egentligen för att lära ut kritiskt tänkande? Ett blogginlägg jag råkade läsa under förmiddagen handlar om kunskap, men snuddar också vid kritiskt tänkande. Jag håller med författaren om att en förutsättning för att kunna tänka kritiskt är att man har tillräckliga förkunskaper för att kunna värdera det man skall tänka kritiskt kring. Har man inte det finns det en risk att man antingen bara accepterar allt för att det verkar komplicerat och säkert jättesmart eller att man inte tror på någon källa alls eftersom ingen går att lita på.

Nå, hur som helst, öven när man har rena faktakunskaper, så innebär inte det att man automatiskt kan tänka kritiskt och värdera ny information. Jag tror att det behövs något mer och en pusselbit som kan vara användbar dök upp i ett intervjusamtal idag. Jag följde upp intervjun med Nicklas från hans andra vecka som sommarforskare med en avslutande intervju idag och han berättade om vad han lärt sig här. En sak som han lyfte fram var att han hade lärt sig betydligt mer om att statistisk dataanalys inte är något självklart svart och vitt och att man kan få väldigt olika resultat från samma rådata om man analyserar det på olika sätt. Efter att ha gjort egna analyser så nämnde han att han nu är mycket mer kritiskt till hur andra analyserat sin data och hur de kan komma fram till slutsatser de gör när han läser forskningsrapporter.

Just att själv ha provat tror jag är ett väldigt värdefullt sätt att lära ut både metod och kritiskt tänkande kring metoden. Innan man testat har i alla fall jag upplevt att metoder känts avsevärt mer trodvärdiga och tillförlitliga än de senare visat sig vara när jag fått erfarenhet av dem. Just den insikten om en metods begränsningar; och även styrkor naturligtvis; har för mig kommit mer naturligt när jag själv har fått använda metoden än när jag bara har läst om eller tittat på metoden. Därför tror jag att man skulle kunna använda ett mer praktiskt tänkande för underlätta utveckling av kritiskt tänkande i undervisning. Jag tror till exempel att det är mycket lättare att förhålla sig till texter baserade på samma grundfakta men färgade av olika agendor om man har provat att skriva medvetet vinklade texter än det är om man bara stött på fenomenet och läst vinklade texter. Har man gjort det själv känner man ju ingen knepen andra använder sig av och är mer vaksam och kan känna igen vanliga fallgropar.

Att praktiskt ha provat på riktig vetenskap leder nog också till en både säkrare värdering av resultat, eftersom man kan bedöma om metoden ser sund ut och om analysen är rimlig, och en ödmjukhet inför vetenskapens oförmåga att komma fram till absoluta sanningar, utan att för den skull anse att sökandet är meningslöst. I en gråskala är ju en ljusgrå ton ljusare än en mörkgrå även om den inte är helt vit som man egentligen skulle önska sig och en rätt så träffsäker modell kan i många sammanhang vara bra nog för att göra förutsägelser om framtiden även om man vet att den inte fångar hela fenomenet.

Sommarforskning i slutfasen och vad jag egentligen gör i mina egna experiment.

Idag är det väldigt lugnt på labbet. Det är inte så många här den här veckan som det varit den senaste tiden. Fyra av sommarforskarna gjorde sin sista forskningsvecka för sommaren förra veckan och många i den ordinarie personalen är fortfarande på semester. Det genomgående temat för de som ännu är kvar är att man sitter med dataanalyser en stor del av tiden, så det finns inte så mycket experiment att titta på idag. Jag tänker försöka sno lite tid av de som är här sista veckan nu till att följa upp mina första intervjuer med dem där jag frågade om förväntningar inför sommarforskningen och se vad de har att säga om förväntningar, resultat och upplevelser nu i slutfasen av perioden.

Jag tänker också ta och göra lite fältmätningar i mitt eget sommarforskningsprojekt i eftermiddag och se om det händer lite mer värt att följa imorgon istället. Nu kom jag att tänka på att jag inte har skrivit mycket alls om vad det är jag håller på med i mina experiment. Det jag har gjort är en uppföljning på mitt mastersarbete, där jag odlade skivor av hippocampus från råtta i mänsklig cerebrospinalvätska (hCSF). Det arbetet gav indikationer på att även om nervcellerna i vävnaden överlever, så tappar de ofta nätverksegenskaper så att resultat från fältmätningar för akuta (färska) hipppocampus-skivor inte kan reproduceras i odlade skivor. Den här förlusten av kopplingar mellan nervcellerna sker tidigt under odling och skivor som legat några timmar är ofta omöjliga att mäta några fält på, men det händer att skivorna, som vi kallar slicar, klarar sig igenom en kritisk period och det går att få resultat som liknar de från akuta slicar i flera dagar (egen forskning) eller veckor (vad andra har rapporterat i publicerade artiklar) efter att odlingen startades.

Efter mitt mastersarbete följdes den korta perioden på ett par timmar efter start av odling upp av en annan student och de försöken bekräftade bilden av att slicarna tappar sina egenskaper tidigt vid odling i flera olika media, inte bara hCSF. Det jag har gjort nu i sommar är att fortsätta med att undersöka den tidiga fasen av odling och kört en serie försök vid väldigt låg odlingstemperatur (28 °C istället för fysiologisk temperatur på 37 °C) för att se om en inducera hypotermi får slicarna att klara sig bättre under den kritiska tiden. Jag har gjort mätserier med start 2 h från odlingsstart till 4 h och en uppföljande mätning dagen efter (22-24 h efter odlingsstart) för att se hur fort slicarna degenererar. Hittills pekar resultaten på att en lägre temperatur leder till en långsammare degenerering, men att den inte stoppas av lägre temperatur. I bästa fall är det alltså ett sätt att köpa tid, men det behövs något mer för att stabilisera odlingen så att en stor andel slicar bevarar sina egenskaper. Dock är det fortfarande små mätserier jag har, så det behövs fler repetitioner av försöken för att kunna göra en riktig analys.

 

Förvisade från kontoret

Det storstädas på labbet. Inte bland forskarna, men städpersonalen håller på och städar och polerar golven i alla rum i korridoren. Det började igår på förmiddagen med köket, preparationslabbet och några kontor och under ett par timmar på morgonen var de rummen otillgängliga medan arbetet pågick. Idag kom turen till kontoret där jag och ett par andra av sommarforskrna sitter, så vi fick ta och maka på oss och hamnade i köket under någon timme. Utan dator så blev det inte mycket arbete gjort för någon av oss, men det är ju ett nödvändigt arbete att städa. En så här stor städning görs en gång om året i korridoren och det brukar schemaläggas under sommaren, när så många som möjligt ur den ordinarie forskarstaben är på semester. Då slipper man avbrytande inslag när schemat är hårt kontrollerat. Undervisar man på kurser och har andra uppgifter, som de flesta har under terminerna, så kan man t.ex. inte flytta på den tid man avsatt till forskning för att det skall städas. Då är det bättre att vi lite mer flexibla sommarforskare får maka på oss någon timme under sommaren, särskilt nu i slutfasen av mångas projekt, när de inte längre har en massa försök som måste göras utan istället sitter med dataanalyser och utvärderingar av försöken.

exiled

Såhär kan det se ut när ett gäng sommarforskare är i exil. Köket blir den naturliga mötesplatsen.

Städningen är inget jag har nämnt innan, men den förtjänar ett par rader. Det är en viktig funktion på alla arbetsplatser. Den dagliga hygienen med golvsopning, tömning av papperskorgar och städning av toaletter är viktig, men det är lätt att glömma bort både den och personalen som står för den så länge allt fungerar. Det är när någon ur städpersonalen fattas eller städningen inte blir gjord av andra orsaker som övrig personal lägger märke till den. Jag kan tänka mig att det känns som ett otacksamt jobb att bara uppmärksammas när det går fel. Har man en gång varit på en arbetsplats som inte städats så vet man hur extremt fort det blir äckligt smutsigt till den grad att det påverkar allt annat arbete negativt. Lokalvårdare är, för att formulera det lite vitsigt och samtidigt anknyta till Herzbergs hygienfaktorer, en av de viktigaste sanitetsfunktionerna som finns i en organisation. Detta eftersom deras arbete (och kanske framför allt frånvaron av det om arbetet uteblir) påverkar arbetsmiljön för alla andra i verksamheten på ett väldigt konkret sätt.

I många organisationer jag varit i, både skolor och arbetsplatser i näringslivet, så sköts städningen av personal som organisationsmässigt är väldigt avskild från övrig personal. Ibland av inhyrd bemanning och ibland i egen regi under en större organisation. Här på universitetet ligger lokalvården under Fastighets- och serviceenheten. Lokalt för huslängan uppe på medicinareberget organiseras den av Campusservice Medicinareberget och det är dit man vänder sig om man behöver extra städning, t.ex. vid den årliga storstädningen eller om man städar ur ett rum för att flytta kontor eller labb. Som på alla andra ställen idag så sparas det in på all verksamhte och allt färre gör allt mer, så det är inte samma kontakt mellan lokalvårdspersonalen och forskarna idag som det var tidigare, när varje lokalvårdare hade mindre ytor att ta hand om och var mer lokala på de olika avdelningarna.

Att man inte har en närmare kontakt med personal som städar i många organisationer tror jag kan leda till att lokalvårdarna känner sig utanför den dagliga verksamheten och att det kan uppstå intressekonflikter. Varför är det viktigt att just det här rummet städas på ett visst sätt? Trots att det tar mer tid än det gör om man gör som vanligt? Känner man den som arbetar i rummet och har tid att prata lite varje dag, kanske över morgonkaffet, så tror jag att man har bättre kommunikationsvögar och minskar risken för missförstånd och onödiga konflikter, men det finns också en kostnad för den närheten och tiden, så det är inte så vanligt att man stöter på nära samarbete i dagens slimmade organisationer. Det är få arbetsplatser jag sett där städpersonalen involverats i verksamheten och varit en naturlig del, men en av dessa var en skola, där lokalvårdare ofta hade en svans av elever efter sig och pratade med dem medan de arbetade och också var med under alla viktiga möten och gärna satte sig och fikade eller åt lunch tillsammans med lärare och vaktmästare. Jag tror att en sådan involvering av alla som arbetar på en arbetsplats generellt sett kan vara positiv (om än svår att få till med dagens organisationsformer i många verksamheter) och att vinsten av det är särskilt stor när man arbetar med en verksamhet där barn och ungdomar tillbringar en stor del av sitt dygn. Det pratas ju en del om att många unga idag behöver fler vuxna i sina liv, och då är det extra viktigt att ta till vara på de mänskliga resurser som finns i en verksamhet. Lärare är inte den enda gruppen anställda på en skola och övrig personal, som lokalvårdare, vaktmästare och skolbibliotekarier kan potentiellt fylla en viktig roll som förebilder och närvarande vuxna i grundskole- och gymnasieelevers vardag.

 

Att knyta ihop säcken

Sitter här och lyssnar på en diskussion mellan handledare och två sommforskare medan jag skriver det här. De diskuterar dels sina resultat, men också hur man skall kuna pussla ihop alla delar i den stora ketaminstudien. Modern forskning inom neurovetenskap verkar kräva så mycket mer än den gjorde för några år sen. Nu behöver resultat ofta korstestas med olika metoder för att bli publicerade. Det är många delförsök som skall kombineras. I ketaminstudien så är det beteendeförsök som data skall sammanställas för och sedan kombineras med data från extracellulära fältmätningar och från western blotting av AMPA och NMDA -receptoruttryck ihos försöksdjuren för att se om en bild kan klarna om effekterna av behnadlingen. Att få ihop och tolka de enskilda resultaten från respektive delförsök är krångligt nog och när det sedan skall sammanställas med data även från andra försök så blir det ännu mer komplicerat. Det man vinner på det är starkare resultat. Det är mer ossanolikt att göra alla observationer som görs under nollhypotesen än det skulle vara för varje enskilt försök för sig och därför säger det mer om man kan observera samma effekter i andra typer av försök.

Invasion på labbet

Vi har drabbats av en invasion av här på labbet. Små “skadedjur” som smyger in och sätter sig och bara väntar på att bli infångade av någon med rätt utrustning för det. Jag pratar om den senaste trenden, Pokemon Go. Folk springer runt med sina mobiltelefoner redo och jagar efter de pokemon som hamnar här på labbet när de får chansen i naturliga pauser under försök och preparationer. Många är inne i det och det har blivit ett naturligt samtalsämne för de som håller på och spelar. Fångster och framsteg jämförs och det pratas om spelets gps-funktion och om träningsrundor som kombinerats med pokemon-jakt.

pokemon_hunt

Gustav är ute på jakt under en påtvingad paus (vågen har haft långa tareringstider sedan i början av sommaren) innan vägning av kemikalier.

Jag är oerhört fascinerad av hurpass stort det har blivit på kort tid och effekten det haft på folks sociala rörelsemönster överlag. Det kommer rapporter om torg som varit öde och parker som varit ensiga och skrämmande innan som nu är fyllda av vänliga och hjälpsamma människor som är ute och jagar fiktiva varelser, livar upp folktomma miljöer och knyter nya kontakter med varandra. Det verkar ha haft en (åtminstone på kort sikt) väldigt positiv effekt på det stora hela, även om det naturligtvis också finns avarter, som människor som inte ser sig för och orsakar olyckor när de springer ut mitt i gatan eller använder sina appar medan de kör bil. Det blir intressant att se utvecklingen ser ut de närmaste veckorna och hur det tas emot i skolorna när de börjar igen. Det kan ju ses som negativt att ha ytterligare en sak som lockar och drar i uppmärksamheten från eleverna, men samtidigt så kanske det kan användas till något positivt också för att aktivera elever som annars är svåra att motivera, och själva konceptet med att ge sig ut och jaga något och få poäng och gå upp i levels av det är välstuderat som en modell för inlärning som verkligen griper tag i personers intresse och får spelare att lägga ner mycket tid och arbete på att bemästra ett spel. Kanske kan kreativa lärare använda sig av Pokemon Go direkt i undervisningen, och jag tror också att det går att hämta inspiration från hur spelet fungerar för att designa roligare aktiviteter som har som bieffekt att man dessutom lär sig om viktiga begrepp och koncept inom naturvetenskap, matematik eller vad man nu råkar undervisa i för ämne.

 

Nu till ett lite allvarligare ämne: följdverkningar av riktiga skadedjur. Förra hösten så drabbades avdelningen på EBM (där försöksdjuren föds upp) av virusinfektioner. Effekten blev att alla gnagare på den drabbade avdelningen fick avlivas och uppfödning och försök stannade helt av. Att få igång det hela igen var en tidskrävande process och först i februari kom försöken igång ordentligt igen på djur uppfödda på EBM. För höstens forskning fick råttor köpas in och levereras utifrån, med allt vad det innebär av begränsningari vilka långtidsförsök som kan utföras. Även för mindre allvarliga sjukdomar är effekten enorm. Även om djuren i sig klarar av att vara smittade utan att dö, så riskerar sjukdomar att påverka beteende, vävnadsutveckling och fertilitet hos drabbade individer och riskerar att introducera så stora felkällor att forskningsresultat från smittade djur blir oanvändbara.

Det är alltså väldigt kostsamt. både i tid, arbete och pengar med oönskade infektioner hos försöksdjur. Därför ser vi nu långtidseffekter orsakade av virusangreppet förra hösten i form av ökade hanteringskrav för oss här på labbet. Det innebär att det sedan i vintras varit mycket omständigare att hämta försöksdjur och att hanteringen av djurens burar och av avfall från forskningen blivit mycket striktare. Ett nytt direktiv sedan några veckor är att allt som kommit ut från EBM och skall tillbaka dit skall behandlas med virkon, ett anitiviralt och antibakteriellt desinfektionsmedel. När det gäller transportburar så skall de sprayas med det innan vi kan göra oss av med dem.Vilken koncentration de skall sprayas med och hur hanteringen i övrig skulle ske har varit oklart för oss sommarforskare, eftersom informationen såhär i semestertider fastnat i kedjan från EBM:s ordinarie personal till deras vikarier och sedan till ordinarie ansvariga här som varit iväg på semester innan den nått oss. Därför har burarna blivit stående ett tag innan vi fick reda på vad som gäller nu och tagit rätt mycket plats på golvet inne i preparationslabbet, men igår hade vi till slut all information om hanteringen och tog tag i saken och blandade till en virkonlösning och körde ner transportburarna i källaren och sprayade dem.

virkon

Blandning av en 2% virkonlösning. Virkonet vi använder kommer i tablettform, så preparationen är extremt enkel. Det är bara att ta en flaska stoppa i x tabletter per volymsenhet vatten för önskad koncentration och röra om med en magnetomrörare tills de löst sig. Lösningen har när den är nylöst en starkt rosa färg. En av mina kollegor sa att den “…påminner om färgen på glass…

Den här typen av extra smittskydd är något man knappast stöter på i skolor i normala fall, men undervisar man i kemi så finns det likheter. Kemikaliehanteringen skall vara säker, både under experiment och demonstrationer och i avfallshanteringen och alla laborationer och moment som skall göras behöver riskbedömas innan de utförs. Här på labbet måste alla nya processer (som virkonbehnadlingen av burar beskriven här) riskbedömas av någon ansvarig enligt framtagna mallar och adekvat skyddsutrustning och rutiner fastslås för hanteringen.

Vad händer här på labbet? del 2

Förra veckan beskrev jag lite i bilder vad forskning här på labbet kan innebära. Här kommer en uppföljning på det med lite fler bilder och beskrivningar.

Två av våra sommarforskare, Anders och Nicklas, håller på med beteendeförsök som en liten del av en stor undersökning för att ta reda på mekanismer och påverkan av ketamin som antidepressiv medicin. I beteendeförsök jämförs hur försöksdjurs beteende förändras i givna situationer i en behandlad grupp jämfört med en kontrollgrupp.

Efter utförda beteendeförsök, här ett som kallas för forced swimming test, så behöver försöket utvärderas. Tiden för olika beteenden, som att försöka klättra ur cylindern eller för att ligga passiv och bara hålla sig flytande skall mätas. Var man skall dra gränsen mellan olika beteenden är inte helt självklart. Här ser vi Anders och Nicklas medan de diskuterar hur de skall bedöma råttorna i sin film.

diskussion2

Den här typen av bedömnings- och klassificeringsfrågor är vanligt inom biologisk forskning. Vilken kategori av beteende skall det råttan gör nu räknas till? Vad skall vi räkna som en egen art? Hur mycket mindre måste ett djur vara än ett annat (av samma art) innan vi kan klassificera det som onormalt litet?

På sätt och vis påminner det om diskussionerna vi på lärande och ledarskap haft kring betygssättning och provbedömning under utbildningen. Det är inte alltid helt självklart hur något skall bedömas och man behöver hela tiden fundera över klassificeringar och gränsdragningar. Då är det en stor fördel att kunna diskutera med kollegor och jämföra hur man bedömer olika faktorer.

 

En annan sommarforskare här, Marcus, håller på med ett projekt inom stamcellsforskning. Det som undersöks är hur ett ämne X påverkar tillväxten i cellkulturer av inducerade nervceller. Som en del av det undersöks cellernas nervcellsegenskaper med diverse olika metoder. Bland annat MEA och patch clamp.

patch1jpg

Här ser vi patch clamping under pågående försök. Som nämnts i tidigare inlägg så används metoden både på färsk vävnad och, som här, på odlade celler.
patch2

På den lilla skärmen ser vi glaspipetten som används för att fånga en del av cellmembranet.

patch3

Och här är en bild på en fångad cell. Den ligger precis i utkanten av ett kluster av celler. Celler som ligger i mikroskopets fokusplan ses som genomskinliga lätt ovala blobbar.

Vad händer här på labbet?

Vad är det våra forksare sysslar med nu under sommaren? Vi tar och börjar med att titta in i ett av rummen för elektrofysiologiska mätningar: här var det tomt_50%

Här var det tomt, men utrustningen står på så vi tar en närmare titt på utrustningen som används:patchuppställning50%

Såhär ser en av uppställningarna som används för metoden patch clamp ut. Mikroskopet är kopplat till en bildskärm och mätutrustningen till en dator. I den lilla brunnen under mikroskopets lins lägger man sitt vävnadsprov. Det kan vara antingen s.k. akut vävnad (nyskivad) från t.ex. en råtthjärna, eller odlade nervceller.

patch-bilder50%Och såhär ser det ut på skärmarna. Till vänster syns (suddigt) programmet patchmaster som används för att styra stimulationsinput och för att mäta respons på stimulationen. Skärmen till höger visar det som mikroskopet fokuserar på. Enskilda celler syns som stora “blobbar”. Mitt i bilden syns glaspippetten som används för att suga tag i cellmembranet.

Men var är alla? Vi tittar in i preparatiuonsrummet:Lösningsblandning50%Här pågår det preparation av en intracellulärlösning för patch clamp. Gustav (en av sommarforskarna här) och hans handledare hjälps åt för att blanda en ny lösning som cellerna som skall patchas får bada i i uppställningen under en mätning.

precisionsvägningDet är inga stora mängder kemikalier. Vägning med precision på mikrogram krävs.

PHmätningph-justeringpH-mätning och justering pågår. När lösningen har blandats så behöver pH på den justeras så att det blir ett värde som är fysologiskt rimligt.