#9 Kontaktnät och privata kunder

Fredag 24 maj 2019

Idag var min sista dag på praktiken och detta är mitt avslutande inlägg.

Det har varit en fin tid, jag har lärt mig mycket. Framförallt har jag fått fördjupa mig i förståelsen för “vad praktisk kunskap är” som också var temat på mitt examensarbete (Allinger, 2019), men jag har också fått erfara många likheter med lärandesituationer och ledarskapssituationer på ett bygge och i en skola. Parallellt med detta så har jag lärt mig praktiska saker som att gjuta en grund, bygga en pool och bygga ett förråd.

Jag har följt arbetsledaren runt på alla olika byggmöten, följt hen i bilen, och ute på arbetsplatserna. En sak som jag har förstått nu i slutet är hur omfattande kontaktnät som en arbetsledare kräver. Arbetsledare måste kunna lösa alla situationer på studs, därför så har hen alltid många personer att ringa till. T.ex. om det behöver beställas reglar, så finns en lista med 15 olika säljare som prioriteras i tur och ordning. Samma sak med olika entreprenörer. Arbetsledaren berättar att nätverkat är uppbyggt under 15 års tid, och det handlar främst om att lära sig vilka som går att lita på. En del pratar mer än dom faktiskt gör, andra är tvärtom. Som arbetsledare är nätverket en av de viktigaste resurserna. Större delen av arbetsdagen går åt att på olika sätt både nyttja och vårda sitt kontaktnät. Det består av många telefonsamtal, kundmöten, entreprenörmöten, möten med säljare på materialfirmor, möten med maskinuthyrare, möten med byggare, etc.

När arbetsledaren arbetar med privata kunder så vill många av dem ha direktkontakt med byggarna, med entreprenörena etc. Det finns en idé om att det hela kommer att bli mycket billigare då, eftersom det antas att byggföretaget tar ut stora summor just för att föra samman alla dessa olika parter. Men byggföretagets idé är just att låta privatpersoner släppa greppet. Att förstå sig på byggprocessen i dagens sverige är inte enkelt. Det finns så många saker att ta hänsyn till, så många personer att kontakta. Ofta när privatpersoner kontaktar professionella så måste de förklara hur det fungerar. Om arbetsledaren har gett ut sina kontakter till sin kunder (privatpersoner) så kan det bli så att kunderna ringer för många gånger till kontakterna. Kontakterna kanske blir upprörda och säger “Vad är det för kunder du har egentligen?!” och så kan det sluta med att den kontakten inte vill samarbete med arbetsledaren längre. Inom byggbranschen verkar det finnas en vilja att hålla privatpersoner utanför. De kommer in med väldigt lite kunskap, men med väldigt mycket känslor. När de lever runt så påverkar de väldigt många på vägen. Här ser jag en tydlig parallell till föräldrarna i skolan. Många lärare skulle säga att just föräldrarna är det största stressmomentet i skolan. Att behöva handskas med föräldrar kan vara en mardröm. Föräldrar är ofta väldigt känslomässig engagerade i sina barn, de ser bara barnens positiva sidor, de är dåligt insatta i undervisningen och de ser sin situation som den viktigaste och som den unika. Väldigt likt så är det med privatpersoner på byggmarknaden. De tror alla att deras projekt är det viktigaste, det som skall prioriteras först. Men som arbetsledaren säger “De förstår inte att för oss är alla byggen lika viktiga, små som stora”. Arbetsledaren vårdar därför sitt kontaktnät genom att hålla ute privatpersonerna så mycket som går. Samtidigt så måste de hanteras och hållas nöjda.

Arbetsledaren berättar att de växlar lite mellan att ha offentliga kunder och privata kunder. Just nu är det mest privata kunder. Hen berättar att många byggare inte vill arbeta med privata kunder just på grund av vad jag beskrev ovan. Och i skolans värld så finns det lärare som inte arbetar som lärare, just för att slippa kontakten med föräldrarna. Här går att göra en spaning om vår samtid, den är helt klart, väldigt individualistisk. Fokuset ligger på den enskilda personen, eller den unika familjen. Människor är beredda att gå till strid för att få en känsla av att de är behandlade lite bättre än andra. Detta är ett problem både för byggbranschen och för skolan.

#8 Byggarens språk och kunskap

Onsdag 22 maj 2019

Idag följde jag först med arbetsledaren på sin runda och sedan fick jag arbeta med en av byggarna. Arbetsledaren instruerade oss om vad vi skulle göra, vad som skulle målas, vad som skulle gjutas, etc. Tidigare har jag nämnt vikten av att visa med händerna vad som skall göras, men också att upprepa och härma vad som skall göras. Idag blev handens språk ännu tydligare för mig. Byggaren som jag arbetade med kunde inte engelska eller svenska. På en knackig tyska så kommunicerade vi i korta fragment. Arbetsledaren hade först gett oss instruktioner på tyska. Kärnan i instruktionerna bestod i att just visa med händerna, och att upprepa allt flera gånger och att vänta på hur byggaren upprepade samma saker och själv visade med händerna vad som skulle göras.

I mitt examenarbet (Allinger, 2019) beskriver jag vikten av att ha språket när en är del av en praktik. En måste kunna språket som benämner de olika stegen i en gjutning, språket för att mät olika saker, språket för de olika verktygen. Utan språket så går alla instruktioner om intet. Men det som jag märkte i denna konversation på tyska är att det inte nödvändigtvis handlar om ett språk att kommunicera med, utan snarare om att en behöver ha som en språklig konstruktion, en bild, av de olika delarna av praktiken. Tex. om jag skall mäta upp en grund för ett hus, innan jag bygger en gjutform, så behöver jag förstå de olika begreppen, jag behöver förstå de olika verktygen, jag behöver förstå de olika måtten. Alla denna förståelse sitter i språket, men det är inte nödvändigt att en har samma språk för att kunna prata om det. Tex. i fallet med den polska byggaren så har hen ett polsk byggspråk där hela denna processen finns registrerad. Hen skulle kunna beskriva det perfekt på polska, på tyska blir det däremot lite svårare att hänga med. Däremot i kommunikationen mellan en kunnig svensktalande snickare och en kunnig polsktalande snickare så kan de båda kommunicera över någonting i ett språk som ingen av dem behärskar perfekt, eftersom de redan har ett språk för vad som skall göras. Däremot, om de hade försökt förklara för mig på tyska, som inte har denna språkliga förståelse på svenska, så skulle jag antagligen inte kunnat ha genomfört uppdraget med samma precision.

När arbetsledaren förklarar för olika byggare vad de skall göra så visar hen ofta väldigt många steg, väldigt lång instruktioner. Här gäller det för byggarna att komma ihåg allting. De olika momenten skall ofta utföras i en viss ordning. Om samma instruktioner hade getts kring hur någon skulle redigera en text så betvivlar jag att det skulle kunna ha utförts med samma precision. Den själva praktiska arbetssituationen är formad på ett sådant sätt att den sitter ihop logiskt. Det går inte att slå i spikarna förrän plankorna är på plats, etc. Världen som byggarna arbetare i förljer en logik som också gör det enkelt att minnas. Detta påminner lite om logiken i matematiken. Matematiken följer just också en inneboende logik, när en har förstått kärnan i den, så kan enkla instruktioner väldigt tydligt beskriva vad någon skall göra. Det blir som att se någonting framför sig. Men för att detta skall vara möjligt, så måste byggaren vara uppmärksam på instruktionerna, byggaren får inte vara någon annanstans i sinnet.

En annan viktig del av att lära sig som byggare är dialogen. Byggarna lär sig just genom att prata med varandra. Jag har beskrivit det flera gånger tidigare, men vill här poängtera vikten av det. Idéen bakom det sociala lärande härstamma från social-konstruktivisterna med Vygotskij i topp. Vygotskij menade bland annat att det just i relationer där kunskapen är ojämn som en person tillåts att nå högre. De mer erfarne personen kan lyfta den mindre erfarne. Denna process har jag beskrivit tidigare, den s.k. lärling/mästare-relationen, den som sker i det vardagliga arbetet, då en underordnad byggare gör skitgöran åt den mer erfarne. Denna typ av teori, men också tradition, gör att byggarbetsplatser stuktureras i tydliga hiearkier. Detta sker inte bara för att någon skall lära sig, utan också för att arbetet skall bli så gott utfört som möjligt, samt att så få skador som möjligt skall inträffa.

Jag ser en möjlig lärdom att göra utifrån detta blogginlägg. Kanske kan vi strukturera just undervisning i hiearkier. Skulle det vara möjligt att tydligare återupprätta lärling/mästare-situationen, fast i andra ämnen än de praktiska? Att finna tydligare samarbete mellan elever som har svårt för matematik och elever som har lätt för matematik. Just denna skillnad i kunskap och erfarenhet finns det olika forskning (bl.a. Vygotskij) som visar på är just effektiv. Med det säger jag inte att det inte sker grupparbeten med kunskapsblandade grupper i skolan idag, utan att det måste ske mer systematiskt, och på ett annat sätt. Kanske skulle man istället för att betygsätta elevernas egna förmåga, betygsätta elevernas förmåga att lära någon annan, eller att bli upplärd av någon annan? Just den relationen är ju återkommande hela ens liv.

Referenser

Allinger, A. (2019). Building a house, and reaching a dream: An investigation of the pedagogical dimensions of participatory design in a self-building process. (Examensarbete, Chalmers Tekniska Högskola, Göteborg).

#7 Besiktning och kontroll

Fredag 17 maj 2019

Jag och arbetsledaren var på en besiktning i ett färdigställt projekt. I byggbranschen idag finns många kontrollfunktioner, en av dem är att det sker besiktningar, vilka är både för att byggarna inte skall kunna fuska, men också för att byggherren (kunden) skall hålla sig till regelverket. Byggherren kanske tycker att det är okej att inte ha ett räcke i sin trappa, men enligt regelverket så är det ett måste (vet ej om det är så, detta är bara ett teoretiskt exempel). För alla byggprojekt som kräver bygglov så behöver byggherren anställa en s.k. kontrollansvarig. Den kontrollansvarige följer med under projektets gång och ser till att byggherren håller sig till regleverket. Att ha en slutgiltig besiktning är inte alltid nödvändigt, men företaget kräver att deras kunder har en slutgiltig besiktning på alla projekt som är lite större. En besiktning utförs av en oberoende besiktningsman. Deltagande vid besiktningen är den kontrollansvarige, byggherren (kunden), representant från företaget, och andra berörda. Vid denna besiktning som vi var på så var det förutom ovan nämnda även 3 grannar och jag. Så totalt var vi 7 personer. Det kändes som en lite kommitté på besök.

Besiktning och kontroll är väldigt viktigt i en bransch som denna. I princip så finns det tre parter, kunderna, byggarna och samhället. De direkt berörda är kunderna och byggarna, men det som byggs blir också en del av samhället. Det är också därför som det är så noga att regler följs även om vare sig kunder eller byggare tycker att det är nödvändigt i det specifika fallet.

Byggmötena som jag nämnde i inlägg #3 är en form av egenkontroll för företaget och kunden. Det är både till för att hålla koll på tidsplaneringen, men också för att se att kvalitéen nås upp till.

Med all dessa kontroll och besiktning så ser jag en tydlig parallall till skolan. Egenkontrollen som företaget gör med sina byggmöten går att jämföra med hur elever får göra delprov under en kurs. Vi checkar av hur vi ligger till i processen, både tidsmässigt och kunskapsmässigt. Slutbesiktningen kan ses som det nationella provet, där en yttre besiktningsman skall kolla att elevernas kunskaper når upp till de nationella målen.

Arbetsledaren berättar för mig om vikten att förstå hur människor fungerar när det kommer till en besiktning. I en besiktningsmanns arbete så ingår det att finna fel, och i kundernas ögon så förväntar de sig att besiktningsmannen skall hitta något fel (det är ju ändå byggarna som blir ansvariga att fixa till det). Oavsett hur noggrannt ett bygge är utfört så kommer därför en besiktningsman att finna fel. Konsekvensen av denna kontroll blir därför att det är ekonomiskt ofördelaktig för företaget att utföra någonting perfekt. Det bästa är att låta någon mindre sak (som är enkel att fixa till) att förbli ofärdig. Då går det fort att lösa det sedan. Jämfört med betygsättningen i skolan så blir psykologin lite annorlunda på en besiktning. Vid betygsättning så vill läraren ofta gärna ge ett högt betyg om möjligt. Detta eftersom det har uppstått en relation mellan elev och lärare. I besiktningssituationen så har besiktaren ingen relation till vare sig byggare eller byggherre och kan därför gå in för sitt uppdrag som besiktare utan att bry sig om sociala relationer. Däremot så är risken att ha “besiktning” som syfte kan leda till just att man kommer leta efter fel, snarare än att leta efter rätt. Tänk om en i skolan hade kallat “rättande av prov” för “letande efter fel i prov”. Då hade nog lärare hittat fler fel. Det är som att besiktning jämfört med rättande utgår ifrån två olika helheter, som att rättandet alltid avrundar uppåt, och besiktningen alltid avrundar nedåt. Kanske kan “besiktning” och “rättande” lära sig någonting av varandra. Åtminstone kan förståelse för de olika utgångspunkterna och målen med dem göra att en tydligare förstår vad en håller på med.

Att förstå att besiktningen finner fel för besiktningens skulle känns lite märkligt för mig som utomstående, här funderar jag på om det inte vore möjligt för byggbranschen att faktiskt lära sig från skolans betygssättning. Kanske görs detta bäst genom att just kalla det “bekräftande” istället för “besiktning”, göra det till ett bekräftande att det är tillräckligt gott utfört. Hela inställningen blir då en annan. Som kund hoppas du snarare på ett tomt resultat, för det är de bästa.

#6 Entreprenörerna – företagets yttre struktur

Torsdag 16 maj 2019

Nu efter en och en halv vecka så har jag fått en djupare förståelse för hur företaget faktiskt är strukturerat. I inlägg #2 berättade jag om företagets struktur, men bara dess inre struktur. Efterhand så har det kommit fram att företaget också har en yttre struktur, entrefprenörena. I företagets inre struktur så bestämmer chefen och arbetsledaren, under dem så arbetar de sju byggarna. I företagets yttre skal finns olika entreprenörer. Dessa är ibland enskilda personer, men i många fall också mindre företag som även de består av en chef med anställda. När arbetsledaren åker sina rundor och besöker kunder och byggare, så besöker hen också entreprenörena. Entreprenörena är ute på arbetsplatsen och arbetar som alla andra. Flera av entreprenörena är i princip en del av företaget, de utför nästan bara arbeten för företaget, men gör det som egna företagare. Tex. Elektrikern som är egen, men som arbetar som en anställd för företaget. På samma sätt som företagets byggare, så beodrar arbetsledaren runt elektriken till de olika arbetsplatserna där hen behövs. Det som är kärnan i denna typ av samarbete är att det är ett kontaktnät. Kontaktnätet byggs upp med tid, och en vill gärna använda det för att kunna vara säker på hur det är att arbeta med någon, att vara säker på att de utför arbetet korrekt etc. Här ser jag en parallell med skolan. I skolan så är lärarna anställda av rektorn, de är del av det “inre företaget”, men det finns även ett “yttre företag” i skolan. På samma sätt som i byggbranschen så kommer olika föreläsare in i undervisningen. Det är inte så vanligt moment i gymnasieskolan, men förekommer. De föreläsare som fungerar bra får också komma tillbaka. Här fungerar skolans “inre” och “yttre” på liknande sätt. Som jag ser det så skulle skolan kunna nyttja ett yttre kontaktnät i högre grad. Det hade varit en vinst för skolan att ta in mer kompetens utifrån. Det handlar inte bara om kompetens, utan också om att andra idéer och attityder kommer in. En mångfald är något som berikar.

Företagets totala struktur är (i princip) som sådan:

  • 1 Chef
  • 1 Arbetsledare
  • 7 Byggare
  • 1 Elektriker
  • 4 Grävare
  • 4 Rörmokare
  • 4 Rivare
  • 1 Data

Min roll i detta är längst ned på skalan. Jag följer med arbetsledare, men ibland följer jag med någon av byggarna, ibland står jag brevid när grävarna, kunden och arbetsledaren diskuterar. Hiearkierna blir tydliga där och jag hamnar längst ned. Jag blir alltid den som får hälla när någon annan snickrar, eller den som får slänga skräp.

Detta sätt att strukturera organisationen på gör att det finns en större mångfald, eftersom inte hela organisationen styrs utifrån samma idéer och tankar. De egna företagarna har sina egna tankar och visioner. Jag tänker att detta sätt är något som skolan kan lära av. Skolan skulle kunna jobba med fler samarbeten med små parter. Långvariga samarbeten. För att detta skall fungera så krävs det att den som håller i det, förslagsvis lärare eller rektor, ges mer tid åt just denna typ av nätverkande. Att ta hjälp av kontakter utanför skolan borde vara en självklarhet.

#5 Att lära på ett bygge

Tisdag 14 maj 2019

I inlägg #3 var jag inne på vikten av att både förstå delarna men också att förstå helheten. I inlägg #4 var jag inne på vikten av den social instruktionen, om att härma och att visa. Genom att använda sig av skriftliga instruktioner så kräver det snarare att byggaren är expert på tolkning, snarare än att var expert på byggande. Under praktiken så har jag sett arbetsledaren både lära ut och ger instruktioner till de olika byggarna. Ingen byggare kan allting, och många situationer de utsätts för är helt nya. Då gäller det att lära sig snabbt, och att lösa de nya problemen. I dessa situationer är arbetsledarens roll oumbärlig. Arbetsledaren är den som tar besluten på arbetsplatsen, men bär också ansvaret. I den lärande situationen, eller problemlösande situation (de olika situationerna är ofta en och samma), så finns det två olika strukturer på lärandet. Antingen så lär sig arbetsledaren och byggaren tillsammans, eller så är den ena överordnad den andra. När båda lär sig tillsammans så sker lärandete på en dialogisk form, där ett testande handarbete utförs parallellt medan byggaren och arbetsledaren diskuterar problemet. I den andra sturkturen så är den ena överordnad den andra. Detta är den vanliga situationen, det som gör att denna situation uppstår är arbetsledarens självkänsla. Om arbetsledaren anser sig ha koll (oavsett om den har det) så kommer den att ta ledning i lärandesituationen. Om arbetsledaren anser sig ha sämre koll så kan den underordna sig den andre. I lärandesituationen så återkommer en gammal tradition inom byggväsendet. Byggandet har länge varit strukturerat i skrån där mästare bestämmer över lärlingar. Hiearkier har varit starka. Ute på byggena jag besöker så ter sig denna struktur vara naturlig. Hiearkierna är ofta väldigt tydliga. Arbetsledaren, kunden och en entreprenör kan stå och diskutera en lösning, två meter bakom dem så står två byggarbetare och lyssnar uppmärksamt, men säger ingenting, ytterligare två meter bakom dem står en praktikant, eller en yngre byggarebetare och också lyssnar uppmärksamt. Skulle någon från den högsta hiearkin försvinna så går nästa person i hiearkin fram och tar dens plats. Just denna uppmärksamhet och inlyssnandet är en kärna i att lära sig på en byggarbetsplats. Jag undersökte även detta i mitt examensarbete (Allinger, 2019). En kärna i att lära sig någonting är just genom att vara närvarande och att vara uppmärksam. Lärandet går till i följande fyra steg:

1. Lärlingen lyssnar uppmärksamt på vad mästaren visar och säger.

2. Lärlingen bekräftar att den förstår eller ställer frågor (detta är ett moment som försvinner i all form av undervisning baserad på instruktioner, tex. via digitala kurser).

3. Lärlingen härmar vad mästaren visat den.

4. Mästaren ger lärlingen klartecken på att det är korrekt.

Lärandet fortsätter sedan genom att mästaren lämnar lärlingen åt att med denna grundkunskap lösa olika problem som uppstår. Vad som är viktigt är just att lärlingen har en grundförståelse för utförandet och för uppgiften. Här ser jag en koppling till mina tidigare VFU. I matematikundervisningen så visar läraren vad som skall utföras och hur. Elevern förväntas sedan att ställa frågor om de inte förstår något. En god lärare bör dessutom ha någon form av kontroll för att se om elevern förstod vad den sa. Efter detta genomför eleverna räknaexempel där de över på det som lärare just gick igenom. Läraren rättar sedan uppgifter, och elever förväntas kunna gå vidare till nya problem där kan utveckla sina kunskaper genom problemlösning. Men, tyvärr fungerar detta sällan vattentätt. Som jag ser det finns det flera skäl. Ett av de första skälen är att eleverna inte är uppmärksamma på vad de skall lära sig. Dagens närvaro av mobiltelefoner är förödande för elevernas uppmärksamhet. Oavsett om telefonen kallar på dem eller ej, så känner de ett beroende av att gå in och kolla sina telefoner. Hela tiden så bryts elevernas koncentration av att deras fokus skiftas till deras mobiltelefoner. Som exempel så hade det aldrig fungerat på en byggarbetsplats om byggarna hade stått med telefonen uppe medan någon förklarade vad som skulle göras. Det skulle leda till att saker byggdes fel, eller till att folk kom till skada. Ett annat skäl till att eleverna inte visar tillräcklig uppmärksamhet är att de inte är motiverad, de ser ingen mening med matematiken, annat än att de får bra betyg och kan komma vidare i livet. Byggare på en byggarbetsplats har en naturlig motivation eftersom de måste ha det för att få betalt och få behålla jobbet. Det är också en skillnad i stoffet som eleverna lär sig. Som jag var inne på i inlägg #4 så handlar lärandet i skolan mest om att lära sig tolka olika skriftliga instruktioner, och utifrån det utföra olika uppgifter. Här tror jag att skolan kan lära sig från byggarbetsplatsen. På byggarbetsplatsen är det handens arbete, det praktiska som undervisas i. Det är inte abstrakt, utan går att ta på. Elever i skolan skulle gagnas av att kunna ta på matematiken. Matematiken som ämne skulle mer kunna kombineras med andra ämnen, som teknikslöjd, idrott, samhällskunskap, med mera. Läraren kan i dessa situationer visa hur uträcknigar genomförs, och det blir då enklare för eleven att härma efter.

Referenser

Allinger, A. (2019). Building a house, and reaching a dream: An investigation of the pedagogical dimensions of participatory design in a self-building process. (Examensarbete, Chalmers Tekniska Högskola, Göteborg).

#4 Att arbetsleda byggare

Fredag 10 maj 2019

Jag har nu följt arbetsledaren i en mer arbetsledande roll. Under torsdagen så arbetade jag och en byggare med arbetsledaren då hen ledde arbetet i att lägga armering i grunden inför gjutningen. Under torsdagen följde jag arbetsledaren då hen gjorde sin så kallade “runda”. De flesta dagar så åker arbetsledaren runt till de olika aktiva byggarbetsplatserna och besöker alla sina byggare, men också handlar material, eller hyr maskiner. Arbetsledaren kollar av läget, kollar att byggarna är på plats och arbetar, kollar om byggarna har några frågor. Detta är ett sätt hålla sig tillgoda med byggarna. Arbetsledaren tar sig alltid tid och snacka med de olika byggarna. Olika byggare behöver olika saker. En byggare kanske behöver sitta ned och snacka lite skit runt en kopp kaffe, en annan behöver gnälla lite över kunderna, och en tredje vill bara ha raka rör, klartecken om att den kan arbeta på och har fria händer med sitt arbetande. Arbetsledaren är en logistiker, som ser till att arbetarna har det de behöver. Arbetsledaren sa tex. Så länge den arbetaren får fria tyglar och bra verktyg, så är hen alltid färdig i tid, och resultatet blir bra”. Arbetsledaren känner av sina olika arbetare och ger dem anpassad feedback som är personlig, den är sällan av karaktären “bra/dåligt” utan snarare konstruktiv “den här gjutningen blev inte bra, för ytan blev för grov, eller plattan sprack”. Detta relaterar tillbaka till Hatti som skrev just om vikten av att feedbacken är konstruktiv. Det är ett verktyg som verkligen driver arbetaren framåt. Genom att arbetsledaren ser sina olika arbetare som personer, samt ger dem skräddarsydd feedback så blir de också motiverade. Utifrån Hertzbergs tvåfaktorteori så kan vi här se att både yttre och inre faktorer är uppfylda. De yttre är uppfylda genom att arbetarna får betalt för sitt jobb, de inre är uppfyllda genom att arbetarna blir sedda och bekräftade för sitt arbete. Detta driver dem framåt.

Arbetsledaren arbetar utifrån planering på flera nivåer. Långsiktig planering, kortsiktig planering, och här-och-nu-planering.

Långsiktig planering innebär att planera för byggstarter och byggslut. Det kan handla om planering över flera månader eller till och med ett år. Det är utifrån denna planeringen som företaget vet när de behöver, och kan ta på sig, nya uppdrag. I den långsiktiga planeringen finns det därför alltid ett kommande projekt med en byggstart som närmar sig. Det är därför viktigt att de pågåendena byggena avslutas i tid, annars förskjuts hela kedjan. Ofta så kommer kunder på att de vill bygga mer saker när de väl har en byggar på plats. Det är alltid bra med mer arbete, men ibland kan det bli ett problem om ett projekt blir för långdraget. Då krockar det med den långsiktiga planeringen.

Kortsiktig planering handlar om de närmaste veckorna. Det handlar om hur många byggar som är på plats, om vilka entreprenörer som skall anlitas, om vad som skall beställas, etc. Det är under perioden 1-2 framöver som själva bygget tar sin form.

Här-och-nu-planering är ett nödvändigt ont. Det handlar om att släcka bränder, och att ta bollar på volly. I en byggprocess så uppstår hela tiden saker som är omöjliga att ha kontroll över. Det måste därför alltid finnas en viss marginal för att saker och ting kan gå fel. En leverans kan komma fel dag, det kan börja regna under en gjutning så att mer efterarbete tillkommer, någonting kan gå sönder, missförstånd kan ske mellan byggarna. Arbetsledaren använder denna här-och-nu-planering till att skicka byggarna kors och tvärs mellan de olika byggena, tex. så kan en byggare bli beodrad att imorgon åka och bära soppar på en annan byggarbetsplats. Här-och-nu-planeringen handlar om att slutföra saker och ting. Här-och-nu-planeringen sträcker sig från några timmar till två dagar framåt.

Under torsdagen arbetade jag, en byggare och arbetsledaren med att lägga armering i en grund. Här blev det tydligt vilken karaktär instruktioner i en byggprocess kan anta. Istället för att ge byggarna en färdig ritning eller skicka ett mejl om vad de skall göra, så är arbetsledaren ute på plats. Arbetsledaren visar med händerna vad som skall göras: “Detta armeringsjärnet skall läggas omlott med en ruta här, men med två här”. När grunden mättes upp och makadammet slätades till så visade arbetsledaren hur resultatet skulle se ut, och byggaren kunde därefter härma. De enskilda momenten är i princip alltid enkla att genomföra. Vem som helst kan lära sig att genomföra dem. Det som är det kluriga är just att länka de enskilda momenten tillsamman till en helhet (Se inlägg #3 för mer om helheter). De krävs en omfattande kunskap om med många olika förhållanden och exemple, om vad som faktiskt skall göras just här. Precis detta är en del av det praktiska kunnandet . Att skriva en manual för hur gruset skall se ut när jämnats färdigt är väldigt svårt att kommunicera i text. Det förutsätter att både den som skriver och den som läser att väl tränade i textens kommunikation. Många som just blir byggare är snarare handens arbetare, de valde byggandet för att just slippa det eviga tolkandet av andras texter. Därför kan en instruktion, och även ritning, många gånger göra att byggandet blir förhindrat. Att just kunna läsa och utföra något utifrån ett dokument kräver studier i tolkning, att däremot bygga ett bra hus, kräver en praktisk fingertoppskänsla. Därför så fyller just arbetsledarens här-och-nu-instruktioner en viktig roll, att visa är antagligen det mest tidseffektiva. Alternativet vore att utbilda byggarna mer i tolkning av texter, eller att räkna med att byggarna faktiskt utför arbetsuppgifter på fel sätt.

I denna motsättning mellan det praktiska utförandet, alltså den praktiska kunskapen, och det faktiska instruktionen, som måste tolkas, så ser jag en tydlig parallell till skolsystemet idag. Jag utgår ifrån matematiken i synnerhet. På matematiklektionerna lär sig eleverna främst att tolka olika instruktioner: “Räkna ut funktionen av x i kvadrat dela på två”. Instruktionen är frikopplad från all mening, och alla sammanhang. Varför skulle en eleven vilja utföra denna uppgift? I ett byggsammanghang vore det motsvarande att säga till någon: “Gör en fyrkantig ram av de här fyra reglarna” utan att berätta för byggaren att ramen skall sitta i en vägg och att ett fönster senare skall passas in mellan de fyra reglarna. Beroende på meningen och syftet med olika instruktioner, så skall utförande göras olika, utförandet skall göras olika noggrannt. Tex. så skulle samma ram kunna vara en form för att gjuta betong i. Ramen behöver i det fallet inte alls vara lika noggrannt konstruerad. Min poäng här är att undervisningen i skolan idag är fokuserad på att lära eleverna att tolka olika skriftliga instruktioner. I skriftliga instruktioner så utgår ofta mening och syfte. Denna övergång från den praktiska och sociala, till det skriftliga sker inte bara i skolan, utan i hela sammahället. Allting skall dokumenteras. Alla beslut, alla kommunikation, alla skall stå till svars. För att kunna stå till svars måste man också vara bra på att tolka. Om jag återgår till matematiken så vill jag påpeka att elever som går igenom skolan med underkända betyg ändå klarar sig bra i arbetslivet. En elev som aldrig klarade ett prov i matematiken, kan ändå klara av den matematik den behöver i vardagen eller på sitt jobb. Skälet till detta är att stoffet i skolan många gånger främst handlar om att lära sig tolka, inte att lära sig praktisera. Att praktisera gör man i det aktuella sammanhanget.


#3 Kundkontakt

Onsdag 8 maj 2019

Idag följer jag med chefen istället för arbetsledaren, vi skall åka på kundmöten. Företaget håller kontrinuerliga byggmöten med sina kunder. Detta för att hela tiden kunna svara på kundernas frågor, men också för att kunderna ändrar sig. Det kan vara svårt att hålla reda på vilka beslut som gäller, om nya direktiv kommer via sms. Därför så är det viktigt med kundmöten där beslut tas via protokoll. Självklart så tas en del beslut utanför protokollet, och de hålls då i huvudet av arbetsledaren och chefen. Här är det viktigt med kommunikation sinsemellan för att inte information skall gå förlorad. Dessa byggmöten brukar hållas av arbetsledaren, efter som det är hen som har kollen över byggena. Men eftersom det denna vecka är ont om personal så får arbetsledaren snickra mera och chefen ta hand om arbetsledarens arbetsuppgifter. Just detta att arbetsledaren har koll på hela bygget är en viktig pusselbit i praktisk kunskap. När jag skrev mitt examensarbete Building a house, and reaching a dream (Allinger, 2019, s.10) så stötte jag på teorin om att en sak som kännetecknar en erfaren praktiker är att den både fokuserar på de små detaljerna, de som måste göras med finess, med också på helheten. Precis detta är vad arbetsledaren är och gör. Arbetsledaren är just denna erfarna praktiker och byggarna är arbetsledarens förlängda armar.

Denna dag var vi på två byggmöten. På det första mötet så gick vi igenom förra mötets protokoll. I protkollet så stod vad som byggarna skulle ha slutfört till dess, men också vad kunderna skulle ha slutfört. Vissa arbetsuppgifter låg på kunderna, och byggprocessen är beroende av att även de gör vad de skall göra. Kundernas uppgifter handlar om att beställa vissa saker, men framförallt om att ta beslut. Kunderna måste ta väldigt många beslut. Under mötet så checkas också av vilka saker som är beställda, om någon leverans är försenad, om något har gått sönder etc. En av de viktigaste funktionerna med byggmötet är att göra kunderna lugnare. När byggarna går hem för dagen så går kunderna ut och inspekterar bygget, de mäter, de tycker till, etc. Ofta så får byggarna ett eller flera sms som berättar att någonting inte stämmer. Det kan tex. handla om att golvet i uterummet inte blev som de har tänkt sig. I de flesta fallen så handlar det om att saker och ting inte är färdigbyggda ännu. Golvet kanske skulle flygspacklas redan dagen efter, men eftersom kunden inte är insatt i hur olika saker konstrueras så blir de oroliga att någonting görs fel, redan innan det är färdigt. Att ha kontinuerlig kundkontakt är viktigt för att hantera kundernas känslor. Kunderna kan ibland komma efteråt och säga: “Det blev inte som jag hade föreställt mig. Det känns inte bra”. För byggarna är det därför väldigt viktigt att vara tydliga exakt med vad kunderna bestämmer. En kund kanske säger som så: “Jag vill ha en sån där vit dörr. Jag har sett många sådana.” Byggaren kan då sätta in en vit dörr, men riskerar att kunden då blir besviken, eftersom det finns en hel uppsjö av olika vita dörrar. Därför är det viktigt att kunderna hela tiden är med på tåget, och att byggaren kan kommunicera med dem. Byggaren är helt enkelt en pedagog som skall föra kunden smärtfritt genom processen. Här ser jag en tydlig parallell till mina tidigare VFU som lärare på skolor. På samma sätt som byggaren för kunden genom en process där de inte vet vad som skall komma runt nästa hörn, så för läraren sina elever genom olika kurser. I början av en kurs så går läraren igenom kursmålen, och berättar för eleverna vad de förväntas ha lärt sig efter kursen, men eftersom eleverna inte har dessa kunskaper, så är det svårt för dem att föreställa sig vad de kommer att kunna efter kursen. I princip är relationen mellan byggare och kunder strukturerad på samma sätt. Kunderna vet att de skall få ett hus, de kanske har sett en ritning, men ofta förstår de inte riktigt vad de beställer, de har snarare en känsla av vad de beställer. Genom att byggaren är väldigt tydlig och pedagogisk som kan hen förmedla vad resultatet kommer att bli. På samma sätt som att elever kan känna sig bedragna av lärare som inte lyckas förmedla vad eleverna skall göra för att få ett A i betyg, så blir kunder besvikna när deras husdröm inte går i uppfyllelse så som de föreställt sig.

Ovan nämnde jag att beslutstagande är viktigt i byggprocessen. Arbetsledaren berättar att det inte är så många som är bra på att ta beslut idag, framförallt är det få som vill ta beslut idag. Att ta beslut innebär att ta ansvar för något. Många vill tycka till om saker och ting, men få vill bära ansvaret som ett beslut för med sig. Här är det viktigt att vara pedagogisk med kunderna för att de skall förstå att det är de som tar beslut, och att de skall förstå vad de tar för beslut. Byggarna föredrar för det mesta när det finns en fullständig professionell ritning där alla beslut redan är tagna. Om kunderna lämnar över beslut åt byggarna så måste de vara medvetna om att det tar tid att ta beslut, det tar mycket längre tid att hitta på lösningar på något, än att bygga efter instruktioner. Dessutom så kommer byggaren i princip alltid att välja standardlösningen. Detta främst på grund av att den är branschstandard och därför är säkrast för byggaren om något skulle gå fel. Byggaren kan då hänvisa till att det är byggt efter standard.Ta beslut. Många dåliga på att ta beslut idag. Att bygga något efter en ritning är enkelt, men att själva behöva hitta på lösningar tar väldigt mycket mera tid. Om inte någon speciellt lösning är bestämd så blir det alltid standardlösningen. Detta är delvis för att det går fortare att komma på den, men också för att det är säkrare för byggarna att hänvisa till att detta är standard. Skulle något gå fel, så går det att hänvisa till att det är standardutförande, att de följer branschens nuvarande kunskapsläge.

Referenser

Allinger, A. (2019). Building a house, and reaching a dream: An investigation of the pedagogical dimensions of participatory design in a self-building process. (Examensarbete, Chalmers Tekniska Högskola, Göteborg).

#2 Företagets struktur

Tisdag 7 maj 2019

Idag var första dagen. Egentligen skulle jag ha börjat igår, men jag fick ett meddelande i sista stund om att jag inte kunde följa med på måndag, utan att jag började på tisdag.

Dagen började redan klockan 07:00 på en tågstation på pendlingsavstånd från Göteborg. Jag måste erkänna att jag är inte van vid att gå upp innan 05:00, men trots det var modet på topp. Efter att jag blev upphämtad på stationen så åkte vi till en mindre arbetsplats, en privatperson som skulle bygga en 60 m^2 utbyggnad på sitt hus. Idag skulle jag och arbetsledaren vara ensamma på detta husbygge. Jag fick reda på att denna vecka saknas tre av sju anställda och både arbetsledaren och chefen behövde snickra själva. Företaget består av en chef, som är ingenjör, och en arbetsledare, som är snickare, och sju anställda snickare från Polen. Snickarna från Polen arbetar två månader åt gången och har sedan semester i en månad. Denna vecka var en övergångsperiod och de var påväg tillbaka, men planeringen hade inte klaffat helt. Om jag förstod det rätt så hade någon blivit försenad tillbaka till Sverige. Arbetsfördelningen mellan chefen och arbetsledaren var sådan att chefen har hand om allt det ekonomiska och allt pappersarbete, medan arbetsledaren har hand om planeringen av byggena, kontakten med arbetarna och arbetsledningen. Tillsammans delar chefen och arbetsledaren på kontakten med kunderna. Chefen är den som möter nya kunder och kommer överrens om vad som innefattas av projektet, medan arbetsledaren är den som gör en byggplan.

Min föreställning var att arbetsledaren inte tog speciellt mycket i verktyg förändrades fort. Tydligen är arbetsledaren en duktig snickare med lång erfarenhet. Hen berättar att det är det som är charmen med en sådant här litet företag, att arbetsuppgifterna är väldigt blandade. Arbetet är väldigt omväxlande och en måste vara berädda att göra alla typer av arbetsuppgifter. I slutändand så är det chefen och arbetsledaren som är ansvariga för att projekten går ihop. Om något skulle krångla så är det de som får rycka in och arbeta över.

Denna första dag så fick jag en muntlig introduktion till arbetet och företaget parallellt med att vi byggde en form till att gjuta en platta på mark. Jag ser mycket fram emot vad som kommer näst!

#1 Mina förväntningar

Fredag 3 maj 2019

Hej,

På måndag börjar praktiken. Jag är spänd över vad jag skall få följa med på. Jag vet inte riktigt vad jag har att vänta mig. Det jag vet i dagsläget är att det är ett mindre byggföretag, en totalentreprenör, de är alltså med i byggprocessens alla skeden. Jag skall få följa med en arbetsledare i hens arbete. Jag måste erkänna att jag inte riktigt vet vad det innebär. Min bild är att en arbetsledare har en viss distans till själva arbetsuppgifterna, att hens främst arbetsuppgift är att göra planering för hur och när arbetet skall genomföras. Jag tänker mig att arbetsledaren delvis är på plats, men också utgår ifrån mycket från kontoret där hen planerar arbetet. Jag förväntar mig att få se hur denna arbetsledning går till. Något som gör mig lite nyfiken är att när jag pratat med arbetsledaren på telefon så sa hen: “Ska du vara här i tre veckor, så får du räkna med att hjälpa till att snickra lite också”. Det känns spännande, men jag undrar vad det innebär, både för mig, men också för upplägget av denna praktik. Det skall ju trots allt inte vara en hantverksmässig praktik, utan en praktik i lärande och ledarskap.

Upplägget på denna praktik är sådant att jag kommer att praktisera heltid under tre veckors tid. Totalt kommer jag att praktisera 120 timmar.